the Long, Hot Summer (1958, DVD, 115 min)

Ska tuffingen Quick (Newman) lyckas förföra förnuftets förespråkare Clara (Woodward).

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Paul Newman
Joanne Woodward
Anthony Franciosa
Orson Welles
Lee Remick
Richard Anderson
Directed by:
Martin Ritt
Produced by:
Jerry Wald
Screenplay by:
Irving Ravetch
Harriet Frank Jr.
Cinematography by: 
Joseph LaShelle
Musicy by: 
Alex North
Art Direction by: 
Maurice Ransford
Lyle R. Wheeler
Set Decoration by: 
Eli Benneche
Walter M. Scott
Costume Design by: 
Adele Palmer
Film Editing by:
Louis R. Loeffler



the Plot:


Den anklagade pyromanen och bondfångaren Ben Quick (Newman) blir utjagad från ytterligare en by bland mängden. Men nu leder ödet honom till den lilla orten Frenchman's Bend, där han för första gången stöter på en större skojare än honom själv, och tillika byn's förmögnaste man, Will Varner (Welles). Ska Quick's själ äntligen få finna ro eller kommer han att på nytt bli utkörd och förvisad till ovissheten?

Dåtidens bild av kvinnans högsta önskan känns idag oerhört förlegad.

the Background:


the Long, Hot Summer bygger på diverse William Faulkner berättelser. Faulkner, en berömd sydstatsförfattare och Pulitzer-vinnare, skrev också en del filmmanus. Bland annat med Bacall/Bogart-filmerna to Have and Have Not och the Big Sleep. Han var även inblandad i framställning av Gunga Din som ni kan läsa mer om i mitt senaste inlägg. 

Just denna film är främst baserad på Faulkner's novell the Hamlet, men där man också som sagt använt sig av material från två av hans korthistorier, Barn Burning och Spotted Horses. Det var manusförfattarna Ravetch och Frank Jr. som sålde in konceptet till producenten Jerry Wald, som senare lyckades övertala 20th Centuary Fox att gå in med pengarna som behövdes. Det var även de två manusförfattarna som gick i godo för regissören Martin Ritt, nyligen tillbakakommen till Hollywood efter att ha vart svartlistad under större delen av 50-talet efter att ha blivit åtalad för att ha donerat pengar till ett kommunistisk Kina. Detta kom att bli den första av totalt åtta projekt som Ravetch, Frank Jr. och Ritt kom att producera tillsammans. Och the Long, Hot Summer blev även något av en revansch, i Hollywood-sammanhang, för Ritt som efter denna produktion kom att bli ihågkommen som "the Orson Tamer".

Tiden då man började ana att Orson's lust för gastronomi numer var större än hans lust för skådespeleri.

Orson Welles hade under en längre tid gjort sig känd som en "strul-pelle" runt Hollywood. Och även om producenterna vid 20th Centuary Fox gjorde sig bästa för att övertala Martin Ritt till att exkludera Welles så var han övertygad om att få Orson till rollen som det högsta hönset Will Varner. Den gamle auteuren själv ska ha påpekat att han enbart accepterade jobbet då han hade en skatteskuld på ca $150.000.

Och självfallet fick också kostymnissarna på bolaget rätt så inspelningen med Welles blev allt annat än smidig. Problem kring tolkning av dialog, kostymer och hans egna scenerier var återkommande och hans oförmåga kring att tala ut ordentligt ledde till att större delen av hans dialog var i behov av eftersynkning i studiomiljö. Bara hans blotta närvaro ska ha gett hans betydligt yngre och mer oerfarna motskådespelare kalla kårar. Ett rykte som går i Ritt's hantering av Orson (som också gav honom det tidigare nämnda ökennamnet), är att han körde ut skådespelaren till ett träsk, för att där sparka ur honom ur bilen och låta honom hitta tillbaka på egen hand. Ett rykte som sagt, men likväl en smått humoristisk situation.

Dock så var heller inte förutsättningarna de bästa för den gamle filmkonungen, då både åldern och hans ohälsosamma leverne började ta ut sin rätt. Det hjälpte knappast att Ritt valt att förlägga inspelning på plats under den hetaste sommarsolen i Louisiana. "He was terribly having difficulty living in his skin," ska hans motspelerska Angela Landsbury sagt "He was very very heavy. We were working under dreadful conditions of heat and he was perspiring and he seemed to have a lot of very thick makeup on." En sminkning som i stor del fanns där för att täcka upp för Orson's lösnäsa. Något han under en längre tid envisats med att bära under sina filminspelningar, då han skämdes något enormt över sin egna "luktsinnespjäs". Mer om Orson's olika näsval kan ni läsa här.

Intressant är också att Paul Newman och Joanne Woodward, våra två huvudkaraktärer, kom att bli ett par efter just denna filmproduktion. Ett förhållande som höll sig ända fram tills Newman's död 2008. 

the Review: 


Hur kom det sig då att jag såg the Long, Hot Summer? Jag har absolut ingen aning. Utöver filmens uppenbara ögonbrynshöjare (visst lockar en filmisk duell mellan en ung Newman och en äldre Welles)  så fanns där få tecken på en intressant filmupplevelse och även efter filmvisningen så kvarstod frågetecknet. Vad det i hela världen var det som jag trodde att just denna film skulle erbjuda mig. Så frågan är om jag kan lyckas övertala er om att ta samma vågade chansning som jag gjorde.

Filmens höjdpunkt. Ghostbustersbilen.

Något jag som med största sannolikhet inte kommer att göra då detta verkligen inte var en film som tilltalade mig. 

Jag får dock erkänna att jag inledningsvis blev charmerad. Filmens anslag är oerhört kraftfullt, med en lada som fattar eld som snabbt exploderar till en enorm brand. Strax efter bjuds vi på en av filmhistoriens kortaste, men också slagkraftigaste, presentationer av en karaktär, när vi möter Newman's karaktär Ben Quick för första gången. När man sedan följer upp det med en härligt klassisk 50-tals-förtext, till tonerna av Alex North och Jimmie Rodgers titellåt the Long, Hot Summer, så är det svårt att inte tro att det skulle komma att bli en rätt så angenäm kväll trots allt.

Tyvärr så ser vi inte så mycket mer av de där läckra filmtekniska lösningarna och den uttrycksfulla, men samtidigt eleganta regin byts ut mot vräkigt skådespel och gamla, förlegade ideal. Filmen förskönar, och till större delen kretsar kring, en tid då kvinnans enda mål med sitt liv ansågs vara att reproducera sin fars gener till en ny generation. Ett tema som även blir filmens huvudkonflikt. Visst låter det spännande? Att man sedan skriver om denna egentliga kärlekshistoria till en cynisk berättelse om giftermåls-hets. Där det "lyckliga paret" inte bara tvingas ihop efter diverse rävspel, där filmens enda sympatiska karaktär känslokallt spelas bort utan någon vidare befäst grund, utan man framhåller också detta iscensatta skenäktenskap som något positivt. Tyvärr så blir the Long, Hot Summer ytterligare en film i raden av berättelser där den uppenbara douchbagen, av någon outgrundlig anledning, får damen (som dittills visat tecken på mognad och vishet) utan någon större besvär. 

Helt enkelt ett miserabelt historieberättande, utan poäng i vår tids (om än smått) upplysta samhälle.

the Slutkläm:


Den enda anledning jag finner för att tipsa om denna film, förutom ett trots allt fin skådespel från främst Newman och Woodward's sida, är att utmana er att ifrågasätta min egna analys. Kanske missade jag något uppenbart. Kanske missuppfattade jag filmens poäng. Kanske fanns det där trots allt ett hjärta utav guld. Men jag tvivlar, då jag själv bara fann vemod, ilska och en oerhört trött Orson Welles. 

the Betyg: 2 (Någonstans i grunden så finns där trots allt ett gediget filmhantverk)

"You are barking up the wrong girl, Mr. Quick."