Roman Holiday (1953, LD, 118 min)

På flykt från verkligheten i Rom.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Audrey Hepburn
Gregory peck
Eddie Albert
Harcourt Williams
Margaret Rawlings
Directed by:
William Wyler
Screenplay by:
Ian McLellan Hunter
John Dighton
(Dalton Trumbo)
Produced by:
William Wyler
Cinematography by: 
Henri Alekan
Franz Planer
Musicy by: 
Georges Auric
Art Direction by: 
Hal Pereira
Walter H. Tyler
Costumes by: 
Edith Head
Hair Dresser: 
Anna Cristofani
Film Editing by:
Robert Swink



the Plot:


Den brittiska prinsessan Ann (Hepburn) är ute på en lång och uppskattad Europa-turné. Desillusionerad av hennes betyngande arbetsuppgifter, som att hälsa på, och dansa med en massa torra borgare, så drömmer hon om ett vanligt liv utanför slottet. Efter en kväll i Rom, där känslorna svämmat över för den lilla madammen, så flyr hon, nerdrogad ut på de öppna och oskyddade gatorna av efterkrigstidens Rom.

1950-talets variant på Sex in the City 2.

the Background:


Filmens original story är skriven av Dalton Trumbo, där stor del av historien baserades kring den verkliga relationen mellan den brittiska Prinsessan Margaret och officeren Peter Townsend. Bok och manusförfattaren, och senare även regissören, Dalton Trumbo har levt ett minst sagt intressant liv då han tråkigt nog var en av "the Hollywood Ten". De var alltså de tio personer som HUAC (House Un-American Activities Committee) tog in för förhör kring deras deltagande i det kommunistiska partiet, tillika möjligt spridande av kommunistisk propaganda i mitten av 40-talet. De tio, där Trumbo ingick, vägrade att svara på frågorna inför kommittén och dömdes därefter till fängelse och blev svartlistade under större delen av 50-talet.

Många av de åtalade och utpekade var just manusförfattare som ändå lyckades att jobba inom Hollywood genom att antingen skriva under pseudonym eller sälja sina manus till andra författare. Det var det som Trumbo gjorde när han fick den ursprungliga ersättning på $50.000 (något som var ovanligt) för sin historia från Ian McLellan Hunter. Vad Hunter tjänade på detta, förutom sitt namn i eftertexterna, så fick han även fortsätta bearbeta manuset tillsammans med John Dighton. Han mottog även Oscarsstatyetten när filmen senare plockade hem priset för bästa manusskript under 1953 års Academy Award. Ett pris som Hunter's son Tim vägrade att lämna tillbaka då akademin ville rätta till sitt misstag fyrtio år senare. Man lät då skapa en ny statyett (något som aldrig skett tidigare eller sedan dess) som man tilldelade Trumbo's fru, i den numer bortgångne författarens frånvaro.

Den som plockade upp McLellan Hutner, eller snarare Trumbo's, berättelse var den erkände regissören Frank Capra. En produktion som han planerade att producera på sitt egna nyskapade produktionsbolag Liberty Films. Bolaget som var delägt med producenten Samuel J. Briskin och de två regissörerna William Wyler och George Stevens kom dock att snabbt hamna i ekonomiska svårigheter på grund av allt för höga produktionskostnader på företagets två första filmer, It's a Wonderful Life och State of the Union. Till Stevens och Wyler's förtret så sålde man då av företaget till Paramount Pictures i gengäld för en bunt pengar och ett fem-filmskontrakt till vardera regissör.

Den erfarne Peck såg tidigt potentialen hos Hepburn och siade om hennes framtid.

Capra ursprungliga idé hos Paramount var att fortsätta producera Roman Holiday under hans nya ledning. Men då Hollywood kämpade med inkomsterna i efterkrigstiden så valde Paramount att dra ned på filmens budget ordentligt. Något Capra ogillade och hoppade av projektet. Rykten påpekar att det kan ha vart så att den ultra-konservativa regissören fått nys om vem som egentligen låg bakom manuset och därför dragit sig ur projektet. Paramount hörde då av sig till Liberty Films andre delägare, George Stevens, som också han tackade nej till projektet. Men när man tillfrågade Wyler så kom äntligen alla polletter att falla på plats, då Wyler efterfrågade att spela in filmen i Italien, för både realismen och av högst personliga skattegrundliga skäl. Och Paramount kunde finansiera projektet med pengar som blivit frysta under kriget i pastasåsens hemland.

Wyler's första tilltänkta skådespelare var Peck och Jean Simmons. Men då den tillstrypta budgeten skapade en del problem för regissören så valde han att försöka hitta ett nytt, oetablerat namn till rollen som prinsessan Ann. När han passerade England, på väg för att leta inspelningsplatser till filmen, så passade han på att intervjua ett par skådespelerskor varav en råkade vara Hepburn. Regissören blev så imponerad av deras korta pratstund att han föreslog att Paramount skulle anställa henne oavsett om hon landade rollen i Roman Holiday eller ej. Då han själv inte kunde delta på skådespelerskans audition så bad han fotografen att fortsätta rulla kamerorna även efter hennes framförande. Och enligt ryktena så var det just de minuterna av film som övertygade Wyler att ge Hepburn chansen i en av filmens huvudroller.

Väl på plats i Italien gjorde Hepburn ingen besviken. Tvärtom så var hon så övertygande i rollen att Peck lär ha sagt att hon garanterat skulle plocka hem Oscar'n för "the Best Actress" och att hennes namn hörde till ovanför filmens titel istället för hans. Både Paramount och "the Academy" kom senare att hålla med Peck, då hon både fick sin namnplacering och Oscarsfiguren. Hepburn kom även att kamma hem en Tony samma år för sin prestation i pjäsen Ondine, vilket gjorde henne alldeles unik inom skådespelarsammanhang. Sedan dess har även Ellen Burstyn lyckats med samma bedrift efter hennes prestationer i Alice Doesn't Live Here Anymore och Same Time, Next Year.

the Review: 


Efter att relativt nyligen kommit hem från en resa till Italien så tänkte jag att det var dags att ta mig en en viss film som jag införskaffade på LaserDisc för något år sedan. Likheterna var inte allt för många mellan min och deras upplevelse. Även om jag ibland kanske kände mig som en prinsessa, så anser jag mig inte riktigt vara det. Jag träffade heller inte någon amerikansk journalist som ville utnyttja min blåögda naivitet och kanske främst så spenderade jag mig min tid i Milano och kring Genua istället för landets hufvudstad. Men likväl så tyckte jag att det kunde vara en passande filmupplevelse.

Hepburn är som vanligt oerhört charmig, medans Peck känns något mer krystad.

Jag är långt ifrån övertygad av filmens inledning. Jag visste väldigt lite om filmen och byggde därför upp en rätt så tveksam attityd till berättelsen, där jag till en början irriterade mig smått på prinsessan Ann, som känns som en tråkigt klassisk bortskämd skitunge, tagen direkt från Sofia Coppola's karaktärsregister. Även presentationen av vår andre huvudkaraktär, journalisten Joe Bradley, känns oerhört stel och Peck spelar endast sin karaktär på dåtidens klassiskt torra mansideal.

Men sakta men säkert så bryter ändå filmen mina förutfattade meningar om denna genres berättarstrukturer och jag får ändå erkänna att jag känner mig rätt så överraskad över historiens utgång vid filmens slutskede.  Men tyvärr så är filmens dalar betydligt djupare än dess ytterst få toppar. Mitt största problem, utöver de rätt så tradiga karaktärerna, är att många av scenerna saknar någon större underhållningsdjup och de känns mer en slags reklamfilm för ett Rom, som efter kriget slut vill öka på sin turism. Lite av ett beställningsjobb. Lite som Sex and the City 2...

Såklart så kretsar mycket av uppståndelsen kring Roman Holiday om genombrottet för den charmiga och graciösa Audrey Hepburn. Hepburn som kom att bli en av våra mest erkända stilikoner. Även filmens kostymdesigner, den legendariska Edith Head, plockade hem en Oscar i sin genre - hennes femte i ordningen - Något som mycket väl kan ha satt igång denna trend. Men Hepburn kom även att engagera människor på ett annat sätt. På en mer betydande nivå. Bland annat så kom hennes insats i Roman Holiday att påverka en generation japanska kvinnor på 60-talet att bli mer vågade och hon spenderade sin sista tid i livet som UNICEF-ambassadör. Om hon verkligen förtjänade Oscarsstatyetten 1953 är jag mer osäker på, även om startfältet i hennes klass såg allt annat än starkt ut det året. Men visst gör hon en stark insats. 

the Slutkläm:


Samtidigt som jag inte riktigt uppskattade filmen så vill jag ändå gärna tipsa om den. Troligtvis för att min egna upplevelse blev oerhört upp-hakad, för att använda en hockeyreferens, av mina egna förutfattade meningar. Men likväl så består filmen av väldigt många enformiga och relativt oengagerade scener. Men de något oväntade historiedragen, Hepburns debut och den romantiska sättningen gör ändå filmen värd att upptäcka.

the Betyg: 2,7 (Väääldigt nära en helt okej filmupplevelse.)

"I will cherish my visit here in memory as long as I live."