Tre vulgära Britter, lidandes av svår megalomani, släpps lös i ett än så länge relativt outforskat Indiskt landskap. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Cary Grant
Victor McLaglen
Douglas Fairbanks Jr.
Sam Jaffe
Eduardo Cianelli
Joan Fontaine
Directed by:
George Stevens
Produced by:
George Stevens
Screenplay by:
Joel Sayre
Fred Guiol
Cinematography by:
Joseph H. August
Musicy by:
Alfred Newman
Art Direction by:
Van Nest Polglase
Set Decoration by:
Darrell Silvera
Costume Design by:
Edward Stevenson
Special Effects by:
Vernon L. Walker
Film Editing by:
Henry Berman
John Lockert
the Plot:
Slutet på 1800-talet; i ett Indien som koloniseras av Storbritannien. Efter att man tappat kontakten med den närmsta utposten så inser det närliggande Brittiska regementet att man står inför en tuff utmaning då området är förpestat med Thuggee's. Tyvärr så är det inte den klipskaste skaran som ges jobbet att reda ut situation.
Och inte helt oväntat så sätter deras präktiga nonchalans dem i diverse prekära situationer. |
the Background:
Filmen Gunga Din är baserad på Rudyard Kipling's dikt med samma namn från 1892 och med en del stulna element från hans novell Soldiers Three. Kipling som annars är mest känd som författaren bakom the Jungle Book, kom att porträtteras i en av filmens slutsekvenser av skådespelaren Reginald Sheffield, med anspelningen på att han var där ock bevittnade historien med egna ögon. En scen som Kipling's familj ifrågasätta starkt och som därför blev utesluten från den slutgiltiga versionen av filmen. Som jag förstår det så finns du numer återrestaurerad på senare släpp.
Rättigheterna till Kipling's dikt köptes upp av producenten Edward Small's i mitten av 30-talet för produktionsbolaget Reliance Pictures räkning. Rättigheter som tillslut hamnade i knäet på RKO Pictures. Där satte man genast William Faulkner på att sätta ihop ett filmmanus, medans Howard Hawks tillträdde rollen som regissör. Men krångel med hans andra samtida produktion Bringing Up Baby, och en initial box-office bomb, så valde de styrande för RKO att tillsätta George Stevens i förarsätet bakom produktionen Gung Din, som vid sin premiär hade kommit att bli produktionsbolagets dittills dyraste produktion. Då man hade överskridit sin ursprungliga budget med cirka $500.000.
Rykten säger att Fairbanks Jr. och Grant ursprungligen blev castade i den andres roll, där Fairbanks Jr. hade fått rollen som Cutter, den komiske upptågsmakaren, en karaktär som följde i hans far, Douglas Fairbanks fotspår. Men när Grant i stället eftersträvade att ta sig an karaktären Cutter så lät regissör Stevens de både att singla slant om rollen. Stevens själv hävdar att Cutter ursprungligen var tilltänkt till komikern Jack Oakie, men när Grant såg möjligheterna att få bredda sin humoristiska sida så fick han också rollen. Och det var inte förrns då som Fairbanks Jr. kom in för att ersätta Grant ursprungliga roll som den något mer resonliga Ballantine.
Med tanke på dagens filmklimat och min egna bittra syn på Hollywood så var det både intressant och med en tår i ögat som jag läste att recensenten från klassiska Time Magazine generellt gav filmen positiv kritik, men hävdade samtidigt att filmen var ytterligare en i mängden av "manufactured screwball comedies, re-releases, remakes, and thinly disguised remakes." Något som känns igen? Man jämförde också Gunga Din med liknande filmer som Lives of a Bengal Lancer, the Charge of the Light Brigade och Drums.
1962 så släpptes en ytterligare version av historien om Gunga Din som nu bar titeln Sergeants 3. En något mer lättfotad film, som istället utspelades på den Amerikanska västkusten med 1960-talets Rat Pack-gäng i huvudrollerna.
Det finns också en skön liten referens till original Gunga Din i Peter Seller-film the Party. Där Seller's indiske karaktär spelar en skådespelare som ska anta sig rollen som Gunga Din i en Hollywood-produktion. Om man inte har sett den innan så kan jag tveklöst gå i godo för den.
the Review:
Ända sedan jag besökte Lone Pine Film History Museum och såg diverse affischer och utställningsföremål från filmproduktion Gunga Din så har jag upplevt ett enormt sug efter att få sätta min gaddar i den samme. Min bild som jag fick av produktionen var en vild och storslagen äventyrsfilm. En filmupplevelse som mycket väl skulle ha kunnat bana väg för liknande äventyr som de som Indiana Jones senare kom att bjuda på.
Filmen Gunga Din är baserad på Rudyard Kipling's dikt med samma namn från 1892 och med en del stulna element från hans novell Soldiers Three. Kipling som annars är mest känd som författaren bakom the Jungle Book, kom att porträtteras i en av filmens slutsekvenser av skådespelaren Reginald Sheffield, med anspelningen på att han var där ock bevittnade historien med egna ögon. En scen som Kipling's familj ifrågasätta starkt och som därför blev utesluten från den slutgiltiga versionen av filmen. Som jag förstår det så finns du numer återrestaurerad på senare släpp.
Rättigheterna till Kipling's dikt köptes upp av producenten Edward Small's i mitten av 30-talet för produktionsbolaget Reliance Pictures räkning. Rättigheter som tillslut hamnade i knäet på RKO Pictures. Där satte man genast William Faulkner på att sätta ihop ett filmmanus, medans Howard Hawks tillträdde rollen som regissör. Men krångel med hans andra samtida produktion Bringing Up Baby, och en initial box-office bomb, så valde de styrande för RKO att tillsätta George Stevens i förarsätet bakom produktionen Gung Din, som vid sin premiär hade kommit att bli produktionsbolagets dittills dyraste produktion. Då man hade överskridit sin ursprungliga budget med cirka $500.000.
Ett mer pantomimiskt skådespel än från Grant's sida har jag inte sett sedan Ricky Gervais karaktär Andy Millman. |
Rykten säger att Fairbanks Jr. och Grant ursprungligen blev castade i den andres roll, där Fairbanks Jr. hade fått rollen som Cutter, den komiske upptågsmakaren, en karaktär som följde i hans far, Douglas Fairbanks fotspår. Men när Grant i stället eftersträvade att ta sig an karaktären Cutter så lät regissör Stevens de både att singla slant om rollen. Stevens själv hävdar att Cutter ursprungligen var tilltänkt till komikern Jack Oakie, men när Grant såg möjligheterna att få bredda sin humoristiska sida så fick han också rollen. Och det var inte förrns då som Fairbanks Jr. kom in för att ersätta Grant ursprungliga roll som den något mer resonliga Ballantine.
Med tanke på dagens filmklimat och min egna bittra syn på Hollywood så var det både intressant och med en tår i ögat som jag läste att recensenten från klassiska Time Magazine generellt gav filmen positiv kritik, men hävdade samtidigt att filmen var ytterligare en i mängden av "manufactured screwball comedies, re-releases, remakes, and thinly disguised remakes." Något som känns igen? Man jämförde också Gunga Din med liknande filmer som Lives of a Bengal Lancer, the Charge of the Light Brigade och Drums.
1962 så släpptes en ytterligare version av historien om Gunga Din som nu bar titeln Sergeants 3. En något mer lättfotad film, som istället utspelades på den Amerikanska västkusten med 1960-talets Rat Pack-gäng i huvudrollerna.
Det finns också en skön liten referens till original Gunga Din i Peter Seller-film the Party. Där Seller's indiske karaktär spelar en skådespelare som ska anta sig rollen som Gunga Din i en Hollywood-produktion. Om man inte har sett den innan så kan jag tveklöst gå i godo för den.
the Review:
Ända sedan jag besökte Lone Pine Film History Museum och såg diverse affischer och utställningsföremål från filmproduktion Gunga Din så har jag upplevt ett enormt sug efter att få sätta min gaddar i den samme. Min bild som jag fick av produktionen var en vild och storslagen äventyrsfilm. En filmupplevelse som mycket väl skulle ha kunnat bana väg för liknande äventyr som de som Indiana Jones senare kom att bjuda på.
Som ni förstår så var mina förväntningar rätt så kraftiga på denna historia från det sena 30-talet. Min salighet blev knappast svagare när jag äntligen fick tag på den magnifikt läckra LaserDisc utgåvan. Frågan var om Gunga Din skulle klara av att leva upp till mina hökaktiga tankar om filmen och hur väl de lyckats använda sig av den onaturligt vackra naturen kring Lone Pine, och den mystik som omger platsen.
Ganska så snabbt så blev det uppenbart två nej på mina frågor. Visst fanns där potential i filmskapandet med några smått imponerande och oväntade stuntinsatser. Men under filmens första akt (som i stor del består av ett mindre slag) så märks det lite väl mycket hur gammal filmen faktiskt är. Vilket tyvärr inte är ett styrketecken i detta fall. Och väldigt sällan så utnyttjar man de fantastiska miljöer som finnas att hitta kring Lone Pine.
Filmens höjdpunkt är helt klart Ciannelli's i rollen som filmens antagonist. |
Ganska så snabbt så blev det uppenbart två nej på mina frågor. Visst fanns där potential i filmskapandet med några smått imponerande och oväntade stuntinsatser. Men under filmens första akt (som i stor del består av ett mindre slag) så märks det lite väl mycket hur gammal filmen faktiskt är. Vilket tyvärr inte är ett styrketecken i detta fall. Och väldigt sällan så utnyttjar man de fantastiska miljöer som finnas att hitta kring Lone Pine.
Tyvärr så visar filmens andra akt ytterligare en ful sida av verkligheten, när Gunga Din försöker sig på humor. Det blir föga bättre av att man som oftast drar ut de oerhört torra skämten i en mindre evighet. Och när inte humorn är torr så tar istället George Stevens och hans ensemble oss till the Three Stooges nivåer. En nivå som jag glädjeligen har väldigt lite erfarenhet av då jag växte upp i en värld fylld där tex. Monty Python och Hasse & Tage fick ta plats istället. Något jag är enormt tacksam för. Det enda som räddar den nästintill outhärdliga andra akten, är att de alldeles för långdragna pajasinslagen som oftast kretsar kring filmens historia och även för den framåt. Framåt mot filmens tredje akt och den katastrof som släpps lös på oss när Stevens bokstavligt talat släpper tyglarna kring Grant och hans karaktär otämjbara Cutter.
Ett sämre skådespel har jag nog inte sett sedan min senaste Nicholas Cage-filmupplevelse. Och hans överdrivna (och oväntade) karaktärsutveckling kan man som bäst jämföra med Andy Millman's gestaltning av fabrikschefen i When the Whistle Blows. Den dikterade karaktären och TV-serien från Ricky Gervais & Steve Merchant's geniala serie the Extras. Ett stort problem som vår sista akt tyvärr består av är att man nu, helt oväntat från det blå, försöker att pracka på oss Gunga Din (hittills endast en bi-karaktär) som filmens protagonist. Vid det laget är det tyvärr alldeles för sent för att hinna samla på sig en allt för stor mängd sympati för den lille uppoffrande Indiern, som ändå filmens titel tar sitt namn ifrån.
the Slutkläm:
Näe, Gunga Din lever tyvärr aldrig riktigt upp till mina relativt högt ställda förväntningar. Och från och till så är den till och med skrattretande med sina filmiska lösningar och tarvliga regi. Film från innan 50-talet måste verkligen kännas tidlösa för att man ska uppskatta dom på riktigt, vilket många oftast gör, men Gunga Din är sannerligen inte en sådan. Som oftast så brukar jag också bli riktigt lycklig när jag noterar att en film blivit invald i the National Film Registry, men i detta fall får jag tyvärr säga att det snarare förvånar mig. Finns det något positivt att ta med sig från denna historia då? Jo absolut. Det är såklart intressant att se en så uppenbar inspirationskälla till Indiana Jones and the Temple of Doom, men framförallt så underhåller och imponerar Eduardo Chianelli som "the Guru", filmens antagonist.
Näe, Gunga Din lever tyvärr aldrig riktigt upp till mina relativt högt ställda förväntningar. Och från och till så är den till och med skrattretande med sina filmiska lösningar och tarvliga regi. Film från innan 50-talet måste verkligen kännas tidlösa för att man ska uppskatta dom på riktigt, vilket många oftast gör, men Gunga Din är sannerligen inte en sådan. Som oftast så brukar jag också bli riktigt lycklig när jag noterar att en film blivit invald i the National Film Registry, men i detta fall får jag tyvärr säga att det snarare förvånar mig. Finns det något positivt att ta med sig från denna historia då? Jo absolut. Det är såklart intressant att se en så uppenbar inspirationskälla till Indiana Jones and the Temple of Doom, men framförallt så underhåller och imponerar Eduardo Chianelli som "the Guru", filmens antagonist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar