Dirty Mary Crazy Larry (1974, BRD, 93 min)

Vi följer en -69 års Dodge Charger störtandes genom USA's landsbygd.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Peter Fonda
Susan George
Adam Roarke
Vic Morrow
Directed by:
John Hough
Produced by:  
Norrman T. Herman
Screenplay by:  
Leigh Chapman
Antonio Santean
James H. Nicholson
Cinematography by: 
Michael D. Margulies  
Music Composed by: 
Jimmie Haskell
Production Design by: 
Philip Leonard  
Stunt Doordination by: 
Al Wyatt Sr.   
Film Editing by:
Christopher Holmes


the Plot:

Två män med höga tankar om både sig själva och deras framtida NASCAR drömmar, ser bara ett hinder framför sig och deras mål. Pengar. På vägen mot pengarna kommer dom dock att stöta på ytterligare ett orosmoment...

...det lilla yrvädret Mary (Susan George).

the Background:

Dirty Mary Crazy Larry bygger ursprungligen på novellen, the Chase, skriven av Richard Unekis. Boken publicerades 1963 under en tid då de stora biltillverkarna började applicera tunga v8 motorer i vanliga personbilar. Så kallade "muscle cars". 

Filmrättigheterna till boken köptes till en början av den store Howard Hawks. Planen var till en början att producera filmen med en viss Steve McQueen i huvudrollen. McQueen, en stor bil och racefantast, hade vid detta laget redan gjort sig känd som bil/jaktfilmens störste med the Great Escape, Bullit och le Mans.

Men filmen skulle visa sig mer svårproducerad än man kunde tro och efter fler misslyckade producerings-försök så gav Hawks till slut upp och sålde rättigheterna till två förmögna investerare som nyligen hade läst och uppskattat boken.

Men oerfarna av filmbranschen så stötte de på patrull och det var inte förrns filmen, på ruinens brant, hamnade i händerna på deras vän och den store motorentusiasten Jimmy Boyd som produktionen väl tog fart. Boyd uppdaterade manuset mer passande för 70-talet. Och utöver den rätt stora insamlade budgeten på två miljoner dollar så var också de då två relativt okända skådespelarna David Soul (Starsky and Hutch) och Sam Eliott (Tombstone) knutna till projektet. 

Då klev James H. Nicholson in i handlingarna med sitt nystartade produktionsbolag Academy Pictures. Då Brown saknade ett distributionskontrakt så välkomnade han Nicholson och Academy Pictures kontakter med Twentieth Century Fox. Nicholson och Brown skulle dock ha olika syn på projektet och Brown köptes till slut ut från filmen som kom att bli en enorm ekonomisk succé då den i nuläget har spelat in hela 28 miljoner dollar. I jämförelse med dess ringa budget på knappt en och en halv miljon dollar.

Det dröjde cirka tio år innan man till slut kunde styra skutan rätt...

Något vi kommer att prata mer om senare är Quentin Tarantino's anknytning till inläggets film. Men att detta är en av hans favoriter och en film som säkerligen har haft stor inverkan på hans stil och karriär är det ingen tvekan om. Bevis på detta är att det blev hans personliga filmval på den första Quentin Tarantino filmfestivalen som sker i Austin, Texas. Han har också uppenbara referenser från filmen i hans egna produktioner som tex. Jackie Brown och då självklart hans egna biljaktsfilm, Death Proof, där Stuntman Mike har samma nummerplåt på sin bil som Larry har på sin.

För den bilintresserad så är gängets två flyktfordon dels en 66-års Chevrolet Impala, för att sedan bytas ut till den något mer uppiffade 69 års Dodge Charger modell (De använde sig av tre stycken under inspelning varav en var årsmodell 68). Samma bilmodell dyker upp i andra klassiker som Bullit, Dukes of Hazzard, Kojak och Point Blank.

Helikoptern som används i filmen och manövreras helt magiskt av piloten James Gavin, är något av en veteran vid detta lag då den har synts i både the Rockford Files och the Towering Inferno. Och användes även i Midway för flygfotografering. 

En övrig liten dos av nutidshistoria är att man under filmens inspelning bytte färg på vägmarkeringarna runt om i Amerika. Så personer med ett skarpt öga kan notera både den gamla färgen (vit) och det nya valet (gul) längst vägarna.


the Review: 

Jag är verkligen ingen bilperson. Det tog mig cirka tio år att ta körkortet från det att lagen gav mig möjligheten och två år senare har jag fortfarande ingen egen bil eller några som helst planer på att skaffa en. Mina kunskaper och intresse för bilens funktioner är så små att jag till och med räds att tanka själv. Och jag kunde heller inte bry mig mindre när BMW, Cadillac eller Porschepersoner kör förbi mig och åtrår min omedelbara uppmärksamhet. 

Men lustigt nog så har jag en småerotisk böjelse för biljaktsfilmer ända sedan (vilket inte alls är speciellt länge sedan) jag såg Death Proof. Jag blev helt såld där och då av Quentin's del av det större Grindhouse projektet som han skapade tillsammans med Robert Rodriguez. Och jag tycker fortfarande att det är en av de bättre filmerna som han har producerat hittills (oavsett om han själv påstår det motsatta).

Min förälskelse i Death Proof bottnar förstås till stor del i de älskvärda karaktärerna, något som långt ifrån är ovanligt i Taranatino's filmer, men nyckeln skulle jag vilja påstå ligger i den frenetiska puls som tempot och situationer bygger upp till. Tillsammans med ett stilrent foto, sinnessjuka stunts (Zoë Bell, vilken hjältinna!) och en enorm tyngd i ljudläggningen gör att man fastnaglad i soffan får dofterna av bränt gummi, avgaser och testosteron inbränt i näshåren. Ens sinnen exploderar. 

Peter Fonda i sitt esse.

Detta är en kick som jag gärna återbesöker och som också har lockat ens intresse att söka dess ursprung. En lockelse som har lett mig till filmklassiker som original Gone in 60 Seconds, to Live and Die in LA, Cannonball Run, Smokey and the Bandit, the Driver och i mina ögon gudfadern av biljaktsfilm; Vanishing Point. Sköna filmer i sig, men jag har verkligen saknat något. Saknat den där känslan av frenesi som Death Proof skapar i mig. Tills nu.

Jag skulle vilja påstå att man rätt så enkelt kan se vilken stor inspirationskälla denna film måste ha vart för Quentin när han skapade Death Proof. Framförallt när det kommer till filmens huvudpunkt, jaktscenerna. 

Sedan han slog igenom med Reservoir Dogs så har han regisserat tio tyngre projekt. Något som är värt att notera med dessa filmer och som jag också vill trycka på är att Death Proof är den enda som han har fotat själv. Och just bildutsnitten och placeringarna påminner enormt mycket av stilen och känslan som Margulies skapade för Dirty Mary Crazy Larry. Min teori är att Quentin hade en så pass klar bild av fotot, men sin kärlek för denna klassiker, att han helt enkelt inte litade på att någon annan kunde hjälpa honom bättre än han själv.

Om man ska utesluta Death Proof från recensionen för ett tag och faktiskt koncentrera sig på vår huvudfilm så är det värt att nämna att de tre huvudkaraktärerna som berättelsen kretsar runt blir en härlig stillektion i Amerikansk 70-tal. Med en ung och rebellisk generation som söker nån slags mening här i livet. Detta porträtteras väl av våra tre skådespelare och det är riktigt skönt att höra tugget mellan dem. Och även fast de alla tre egentligen är högst omoraliska filmen igenom så är deras karaktärer så pass välskrivna att man inte har några problem överhuvudtaget med att följa deras historia i knappa 90 minuter. 


the Slutkläm:
 
Ni får ursäkta att recensionen kretsade mer kring Tarantino och hans underbara Death Proof. Men min kärlek till den filmen är så pass stark så att det kändes som att det var rätt väg att ta när det kom till att förklara hur mycket jag gillade just denna film. Finns det något negativt då? Såklart, det är ju en grindhouse film. Och problemet med dom är att de saknar djup. Men en Fredagskväll så är man inte direkt ute efter konst. Då vill man bara ha rå energi och ett djävlar anamma. Och där levererar den verkligen.

the Betyg: 4 (Nån måtta får det väl ändå vara) 

"Haul ass to Bucola!"