the League of Gentleman (1960, LD, 116 min)

Bröt jag förpackningen till ett gott lagrat vin eller var det ett riktig... kloaknapp.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jack Hawkins
Nigel Patrick
Roger Livesey
Richard Attenborough
Bryan Forbes
Kieron Moore
Terrence Alexander
Norman Bird
Directed by:
Bill Dearden
Produced by:
Michael Relph
Screenplay by:  
Bryan Forbes
Cinematography by: 
Arthur Ibbetson  
Music Composed by: 
Phillip Green
Art Director by: 
Peter Proud
Costume Design by: 
Joan Ellacott
Film Editing by:
John D. Guthridge


the Plot:

Överstelöjtnant Norman Hyde har, efter ett bittert avsked från sin militärkarriär, hittat en väg att både utnyttja sina mer ovanliga kunskaper och att få den rikliga pension han tycker sig själv vara värd efter att ha offrat så pass mycket, för sin nation, i så många år. För att uppnå sitt mål söker han hjälp i den värld han känner bäst. Före detta militärer med ett smått kriminellt register.

Ett sista ryck för förtidspensioneringen.

the Background:

the Lague of Gentlemen är baserad på pulpförfattaren John Bolands novell med samma namn från 1958. Detta var till en början ett projekt som Carl Foreman drev. Mannen bakom klassikern the Guns of Navarone. Vissa tror att han själv skrev ett första utkast då filmen innehåller två karaktärsnamn (Weaver och Grogan) som Foreman brukade använda sig av.

Till slut så fick manusförfattaren och skådespelaren Bryan Forbes förtroendet att skriva manuset med Cary Grant i åtanken som filmens huvudrollsinnehavare. När Forbes sedan presenterade sitt resultat så ansåg Foreman att det inte var tillräckligt bra för att visa upp för en skådespelare av Grant's dignitet och projektet lades på is.

Men när sedan Forbes skapade produktionsbolaget Allied Film Makers tillsammans med Relph, Dearden, Attenborough och Hawkins så köpte de in rättigheter till filmen och resultatet blev en både kritikerrosad och finansiellt framgångsrik produktion.

Så här kan det ha sett ut i Allied Film Makers lokaler när man planerade sin nästkommande kassako.

the Review: 

En film som jag lustigt nog hade rätt höga förväntningar på utan att veta vidare mycket om själva innehållet. För ett tag sedan så ropade jag in filmen på en auktion med motivationen att det var en fin Criterion utgåva och en film om ett bankrån gör en sällan besviken.

När nu den stora kvällen hade kommit och jag var redo att för första gången sätta mina betar i Allied Film Makers produktion så visade det sig att LaserDiscen var orörd. Den var alltså fortfarande sluten. En oskuld som den hade lyckats hålla i snart sjutton år, sedan släppet 97. Då det var första gången som jag ställdes inför detta dilemma, huruvida jag skulle öppna den eller låta den behålla sin oskyldiga aura, så blev jag tvungen att ta ett snabbt beslut. Där och då bestämde jag mig att mitt filmsamlande ska handla om kärleken till filmen snarare än till den möjliga framtida vinst en obruten förpackning möjligtvis hade lett till.

Denna bild sammanfattar mina känslor för filmen väldigt väl.

Inledningen sätter direkt en skön stämning, som är A och O i filmer som denna. Scenen där Hawkins klättrar upp från kloaken i full kostym är väldigt talande och i samarbete med en riktigt läcker, "noir-ig" ljussättning så känner jag verkligen att jag tog rätt beslut.

Men problemet som jobbar emot filmen, från förtexten ända till slutet, hittar vi antydan till redan i filmens titel. Filmen handlar alltså om åtta stycken gentlemän, förvisso gentlemän som planerar ett rån, men det leder också till att det sällan finns några direkta spänningar under filmens speltid. Alla är så förbaskat trevliga och korrekta hela tiden att man sällan jagar upp sig. En nerv som borde vara tydlig i heist filmer lyser här med sin frånvaro. 

Även om det är lite av filmens poäng. Att det är komiskt att ett gäng så väluppfostrade människor gör något så pass ohederligt så leder det sällan till några skratt hos mig utöver när jag tänker Eddie Izzard's lysande analys av brittisk film skådespeleri.

Tyvärr så saknar också filmen ett klimax av dignitet och de trådar används för att till slut knyta ihop säcken känns oerhört tunna. Näst intill framstressade. 


the Slutkläm:
 
En helt okej film men som inte upprör varken positivt eller negativt. Och om jag ska tipsa om liknande filmer så se hellre original Ladykillers med Alec Guinness och Peter Sellers eller Stanley Kubrick's the Killing. Båda från mitten av femtiotalet och betydligt mer underhållande.

the Betyg: 3 

"I regret to say the bitch is still going strong."

Sudba Cheloveka (the Destiny of a Man, 1959, DVD, 103min)

Ska kamrat Sokolov överleva östfrontens förskräckelser?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Sergey Bondarchuk
Zinaida Kirienko
Pavel Volkov
Pavel Boriskin
Directed by:
Sergey Bondarchuk
Produced by:
Mosfilm
Goskino CCCP
Screenplay by:  
Yuri Lukin
Fyodor Shakhmagonov
Cinematography by: 
Vladimir Monakhov  
Music Composed by: 
Venyamin Basner
Production Design by: 
Ippolit Novoderyozhkin
Sergey Voronkov
Costume Design by: 
O. Veryski
Make Up Design by: 
N. Pechentsov 
Film Editing by:
Tatyana Likhachyova


the Plot:

Två chaufförer delar en cigarett medan den ena berättar om det onda och det goda som han gått igenom i sitt liv och då framförallt de plågor som han tvingades genomgå i och med andra världs kriget. Helt enkelt ett människoöde som filmens titel också hänvisar till.

Filmen koncentrerar sig på mannen, och hyllar förmågan att skapa fler män.

the Background:

Filmen bygger i vanlig ordning på en novell med samma namn skriven av Mikhail Sholokhov. Han blev framförallt känd för sitt enorma verk om Don Kosackerna. Där han följer ödet för denna folkgrupp genom Revolutionen, inbördeskriget och Stalins kollektivisering. Detta verk och arbete, mer känt som And Quiet Flows the Don, som han kämpade med i cirka fjorton år ledde till slut till ett mycket hedrande Nobel pris i litteratur.

Författaren har även fått en asteroid döpt efter sig. 2448 Sholokhov.

Sudba Cheloveka är också Sergey Bondarchuk's regidebut. Sergey som skulle bli en av tidernas största inom den Ryska film och teatervärlden föddes 1920 i det nuvarande (knappt...) Ukraina. Färskt nyutbildad skådespelare så gick han in i slaget mot Tyskarna som han klarade sig helskinnad ifrån och fullgjorde sin tjänst 1946. 

Vid 32 års ålder mottog han, som yngst någonsin, det tunga priset People's Artist of the USSR och sju år senare så skulle han själv ta tag i taktpinnen och börja regissera. Ett arbete som utmynnade i "the Grand Prize" på Moskvas internationella filmfestival. Ett pris han återigen skulle plocka hem sex år senare med den första delen ur filmatiseringen av Tolstoy's Voyna i Mir.

Desinfektionsavdelningen.

the Review: 

Detta är alltså en skapelse av den ryske auteuren som ligger bakom mastodontfilmernas mastodontfilm och som länge har förpestat min film,skådis och registatistik på Filmtipset (med ett alldeles för oresonligt snittbetyg). Men det skulle ta ett tag innan jag insåg att jag inledningsvis hade blandade ihop Bondarchuk och Klimov. Ett misstag som påverkade min förväntningar något enormt då jag är en slav under, den i mina ögon långt mer begåvade, Elem Klimov. Regissören som ligger bakom krigsfilmhistoriens och kanske även en av tidernas starkaste filmer i Idi i Smotri.

Utan att klanka ner alldeles för mycket på den gode Bondarchuk så måste jag ändå erkänna att för en som plågat sig igenom (från och till så kändes det faktiskt så) hans sju och halv timme långa filmatisering av Voyna i Mir så är det förvånansvärt lite som man tar med sig. En massiv produktion som utöver en eller två häpnande bildkompositioner går en rätt omärkt förbi. I mina ögon så hedrar jag hellre det enorma logistikjobb som måste legat bakom detta episka projekt. Det är i mästarklassnivå.

Tänkte i alla fall att det vore lite smått roligt att jämföra Bondarchuk's bilder från kriget med Klimov's, nu när jag inledningsvis ändå blandade ihop dom.

Pavel Boriskin tränar på sin Akira look.

Men klasskillnaden gör sig snabbt påmind då vi i Idi i Smotri får uppleva Nazi-Tysklands förgripelser över det Vitryska landskapet och dess människor genom de sköraste och mest talande ögon som filmbranschen har sett. Aleksei Kravschenko's chockerade ansiktsuttryck i slutscenerna är något som fortsatt ekar i mina synnerver.

I Bondarchuk's film följer vi vi krigets medföljande vemod genom ögonen på en medelålders, spritplufsig, skådespelare med ett uppenbart storhetsvansinne. På detta så berättas historien också som en flashback. Vilket leder till att all möjlig spänning försvinner då vi undermedvetet känner att det trots allt kommer att lösa sig för vår huvudkaraktär. 

Fotot i Klimovs mästerverk är väl det som är minst imponerande, utan att på något sätt vara anspråkslöst, men även här så slår den Sudba Cheloveka med hästlängder då fotot, utöver ett par imponerande men samtidigt omotiverade kranåkningar, känns oerhört daterat för att vara en produktion från det sena 50-talet.

Roligt nog så arbetade samma scenograf i Sudba Cheloveka och Klimov's film om Rasputin, Agoniya. Just scenografin i Agoniya är oerhört imponerande och ett av de ting som verkligen gör den filmen sevärd. Scenografin är också något som jag heller inte kan klandra i Bondarchuk's verk. Mycket gediget men samtidigt inget som sticker ut. Men hur mycket som Sergey Voronkov hade med resultatet i någon av filmer är svårare att fastslå men likväl värt att notera.

Har ju som mål i mina recensioner att berätta så lite om filmen som möjligt och utan att uppmana till några oförtjänta förväntningar (även om det är näst intill omöjligt). Men det som verkligen "seals the deal" med Idi i Smotri är att trots allt vansinne och smärta som man har fått uppleva fram tills slutet och trots att det är en film skapad i ett land och under en tid då nationell propaganda var av stor betydelse så lyckades man undgå detta och faktiskt leverera en nyanserad och oerhört tänkvärd slutpoäng. Till skilland mot Bondarchuk's historia som misslyckas grovt även där. Att pengarna till filmen är subventionerat direkt från staten görs sig smärtsamt påmind med filmens allra sista bildrutor och detta lämnar efter sig en rätt sur bismak i munnen.

 
the Slutkläm:
 
Känns som att jag har gått rätt hårt åt en film som egentligen inte alls är så hemskt dålig men nu fick den oturligt nog bli jämförd med Idi i Smotri. En film som jag räknar som en av tidernas största mästerverk. Hur rättvist det må vara låter jag vara osagt. Så vem ska då se denna film? Skulle nog ärligt talat inte rekommendera den till någon om den nu inte var intresserad i antingen Bondarschuk's historia eller Rysslands historia. Så mycket mer tycker jag faktiskt inte att den erbjuder.

the Betyg: 2 

"Курить не только в плохой, а умирают."

Dirty Mary Crazy Larry (1974, BRD, 93 min)

Vi följer en -69 års Dodge Charger störtandes genom USA's landsbygd.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Peter Fonda
Susan George
Adam Roarke
Vic Morrow
Directed by:
John Hough
Produced by:  
Norrman T. Herman
Screenplay by:  
Leigh Chapman
Antonio Santean
James H. Nicholson
Cinematography by: 
Michael D. Margulies  
Music Composed by: 
Jimmie Haskell
Production Design by: 
Philip Leonard  
Stunt Doordination by: 
Al Wyatt Sr.   
Film Editing by:
Christopher Holmes


the Plot:

Två män med höga tankar om både sig själva och deras framtida NASCAR drömmar, ser bara ett hinder framför sig och deras mål. Pengar. På vägen mot pengarna kommer dom dock att stöta på ytterligare ett orosmoment...

...det lilla yrvädret Mary (Susan George).

the Background:

Dirty Mary Crazy Larry bygger ursprungligen på novellen, the Chase, skriven av Richard Unekis. Boken publicerades 1963 under en tid då de stora biltillverkarna började applicera tunga v8 motorer i vanliga personbilar. Så kallade "muscle cars". 

Filmrättigheterna till boken köptes till en början av den store Howard Hawks. Planen var till en början att producera filmen med en viss Steve McQueen i huvudrollen. McQueen, en stor bil och racefantast, hade vid detta laget redan gjort sig känd som bil/jaktfilmens störste med the Great Escape, Bullit och le Mans.

Men filmen skulle visa sig mer svårproducerad än man kunde tro och efter fler misslyckade producerings-försök så gav Hawks till slut upp och sålde rättigheterna till två förmögna investerare som nyligen hade läst och uppskattat boken.

Men oerfarna av filmbranschen så stötte de på patrull och det var inte förrns filmen, på ruinens brant, hamnade i händerna på deras vän och den store motorentusiasten Jimmy Boyd som produktionen väl tog fart. Boyd uppdaterade manuset mer passande för 70-talet. Och utöver den rätt stora insamlade budgeten på två miljoner dollar så var också de då två relativt okända skådespelarna David Soul (Starsky and Hutch) och Sam Eliott (Tombstone) knutna till projektet. 

Då klev James H. Nicholson in i handlingarna med sitt nystartade produktionsbolag Academy Pictures. Då Brown saknade ett distributionskontrakt så välkomnade han Nicholson och Academy Pictures kontakter med Twentieth Century Fox. Nicholson och Brown skulle dock ha olika syn på projektet och Brown köptes till slut ut från filmen som kom att bli en enorm ekonomisk succé då den i nuläget har spelat in hela 28 miljoner dollar. I jämförelse med dess ringa budget på knappt en och en halv miljon dollar.

Det dröjde cirka tio år innan man till slut kunde styra skutan rätt...

Något vi kommer att prata mer om senare är Quentin Tarantino's anknytning till inläggets film. Men att detta är en av hans favoriter och en film som säkerligen har haft stor inverkan på hans stil och karriär är det ingen tvekan om. Bevis på detta är att det blev hans personliga filmval på den första Quentin Tarantino filmfestivalen som sker i Austin, Texas. Han har också uppenbara referenser från filmen i hans egna produktioner som tex. Jackie Brown och då självklart hans egna biljaktsfilm, Death Proof, där Stuntman Mike har samma nummerplåt på sin bil som Larry har på sin.

För den bilintresserad så är gängets två flyktfordon dels en 66-års Chevrolet Impala, för att sedan bytas ut till den något mer uppiffade 69 års Dodge Charger modell (De använde sig av tre stycken under inspelning varav en var årsmodell 68). Samma bilmodell dyker upp i andra klassiker som Bullit, Dukes of Hazzard, Kojak och Point Blank.

Helikoptern som används i filmen och manövreras helt magiskt av piloten James Gavin, är något av en veteran vid detta lag då den har synts i både the Rockford Files och the Towering Inferno. Och användes även i Midway för flygfotografering. 

En övrig liten dos av nutidshistoria är att man under filmens inspelning bytte färg på vägmarkeringarna runt om i Amerika. Så personer med ett skarpt öga kan notera både den gamla färgen (vit) och det nya valet (gul) längst vägarna.


the Review: 

Jag är verkligen ingen bilperson. Det tog mig cirka tio år att ta körkortet från det att lagen gav mig möjligheten och två år senare har jag fortfarande ingen egen bil eller några som helst planer på att skaffa en. Mina kunskaper och intresse för bilens funktioner är så små att jag till och med räds att tanka själv. Och jag kunde heller inte bry mig mindre när BMW, Cadillac eller Porschepersoner kör förbi mig och åtrår min omedelbara uppmärksamhet. 

Men lustigt nog så har jag en småerotisk böjelse för biljaktsfilmer ända sedan (vilket inte alls är speciellt länge sedan) jag såg Death Proof. Jag blev helt såld där och då av Quentin's del av det större Grindhouse projektet som han skapade tillsammans med Robert Rodriguez. Och jag tycker fortfarande att det är en av de bättre filmerna som han har producerat hittills (oavsett om han själv påstår det motsatta).

Min förälskelse i Death Proof bottnar förstås till stor del i de älskvärda karaktärerna, något som långt ifrån är ovanligt i Taranatino's filmer, men nyckeln skulle jag vilja påstå ligger i den frenetiska puls som tempot och situationer bygger upp till. Tillsammans med ett stilrent foto, sinnessjuka stunts (Zoë Bell, vilken hjältinna!) och en enorm tyngd i ljudläggningen gör att man fastnaglad i soffan får dofterna av bränt gummi, avgaser och testosteron inbränt i näshåren. Ens sinnen exploderar. 

Peter Fonda i sitt esse.

Detta är en kick som jag gärna återbesöker och som också har lockat ens intresse att söka dess ursprung. En lockelse som har lett mig till filmklassiker som original Gone in 60 Seconds, to Live and Die in LA, Cannonball Run, Smokey and the Bandit, the Driver och i mina ögon gudfadern av biljaktsfilm; Vanishing Point. Sköna filmer i sig, men jag har verkligen saknat något. Saknat den där känslan av frenesi som Death Proof skapar i mig. Tills nu.

Jag skulle vilja påstå att man rätt så enkelt kan se vilken stor inspirationskälla denna film måste ha vart för Quentin när han skapade Death Proof. Framförallt när det kommer till filmens huvudpunkt, jaktscenerna. 

Sedan han slog igenom med Reservoir Dogs så har han regisserat tio tyngre projekt. Något som är värt att notera med dessa filmer och som jag också vill trycka på är att Death Proof är den enda som han har fotat själv. Och just bildutsnitten och placeringarna påminner enormt mycket av stilen och känslan som Margulies skapade för Dirty Mary Crazy Larry. Min teori är att Quentin hade en så pass klar bild av fotot, men sin kärlek för denna klassiker, att han helt enkelt inte litade på att någon annan kunde hjälpa honom bättre än han själv.

Om man ska utesluta Death Proof från recensionen för ett tag och faktiskt koncentrera sig på vår huvudfilm så är det värt att nämna att de tre huvudkaraktärerna som berättelsen kretsar runt blir en härlig stillektion i Amerikansk 70-tal. Med en ung och rebellisk generation som söker nån slags mening här i livet. Detta porträtteras väl av våra tre skådespelare och det är riktigt skönt att höra tugget mellan dem. Och även fast de alla tre egentligen är högst omoraliska filmen igenom så är deras karaktärer så pass välskrivna att man inte har några problem överhuvudtaget med att följa deras historia i knappa 90 minuter. 


the Slutkläm:
 
Ni får ursäkta att recensionen kretsade mer kring Tarantino och hans underbara Death Proof. Men min kärlek till den filmen är så pass stark så att det kändes som att det var rätt väg att ta när det kom till att förklara hur mycket jag gillade just denna film. Finns det något negativt då? Såklart, det är ju en grindhouse film. Och problemet med dom är att de saknar djup. Men en Fredagskväll så är man inte direkt ute efter konst. Då vill man bara ha rå energi och ett djävlar anamma. Och där levererar den verkligen.

the Betyg: 4 (Nån måtta får det väl ändå vara) 

"Haul ass to Bucola!"

Rawhide (Våld,1951,89 min,DVD)

En hårdhudad brud!

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Susan Hayward
Tyrone Power
Hugh Marlowe
Jack Elam
Directed by:
Henry Hathaway
Produced by:  
Samuel G. Engel
Screenplay by:  
Dudley Nichols
Cinematography by: 
Milton R. Krasner  
Music Composed by: 
Sol Kaplan
Art Direction by: 
George W. Davis  
Lyle R. Wheeler
Set Decoration by: 
Thomas Little  
Stuart A. Reiss   
Costume Design by: 
Travilla
Film Editing by:
Robert L. Simpson


the Plot:

En madam och barnet i hennes vårdnad blir fast på en liten diligensstation på vägen mot St. Louis då en ny-utbruten brottsling vid namn Zimmerman härjar i området.

Ska Power och Hayward hitta sin väg ur helvetets hårda grepp.

the Background:

Det är tydligen svårt att hitta allt för mycket bakgrundsinfo till Rawhide och dess existens. Då den saknar en föregångare i bok, eller i ett annat format, så förutsätter jag att detta är ett sånt där sällsynt projekt som bygger på en originalidé från antingen 20th Century Fox producenten Samuel G. Engel eller från manusförfattaren Dudley Nichols själv.

Nichols, som tjänstgjorde som president över Screen Writers Guild mellan åren 37-38, är en av få som valt att tacka nej till en Oscarsstayett. En statyett han förtjänade efter att ha skrivit manuset till John Ford's prisade film the Informer. Att han tackade nej då var på grund av att hans fackförening då låg i strejk. De övriga två som valt att tacka nej är George C. Scott för sin roll som Patton och Marlon Brando efter sitt arbete på the Godfather.

Filmen är inspelad på klassisk filmmark. Lone Pine, Kalifornien. Byn som ligger inklämd mellan två bergskedjor strax utanför Death Valley kom att bli ett starkt filmnäste för Hollywood sedan 20-talet. Och även om platsen lär ha tappat sin lockelse något sedan storhetstiden så dyker det fortfarande upp stora produktioner likt Ironman eller Django Unchained i området.

Rawhide; Filmad i Lone Pine med de vackra Alabama Hills i bakgrunden.

Min kunskap om de två huvudrollsinnehavarna inför denna filmupplevelse var både liten och dömande. Min bild var att de både var relativt stora men rätt oengagerade skådespelare. Vart dessa tankar kan ha dykt upp ifrån har jag ingen aning om. Men den saken som är säker är att de bägge ändrade på den bilden relativt snabbt. Både i vad de presterade under själva filmen och om deras privata karaktärer efter att ha läst om dom på the World Wide Web.

De mer intressanta historierna låter jag vara tills ett bättre passande läge. Men det jag kan säga är att bägge personerna kändes som mindre, men ändå högst intressanta, enigmor. Tyrone Power som superstjärnan som egentligen vill producera mer konstnärliga och äkta verk och Hayward som den sköna och unga modellen som faktiskt kom att prestera och leverera flera minnesvärda kvinnoporträtt på den vita duken.

Två korta notiser.

1. Everett Sloane spelade inledningsvis karaktären Tevis. Men efter att hanterat Hayward något för brutalt i en av filmens scener så blev han utbytt mot Jack Elam.

2. När filmen visades på Amerikansk TV under det tidiga 60-talet så fick den namnet Desperate Siege för att inte blandas ihop med den då populära serien med samma namn med en ung Clint Eastwood i huvudrollen. 


the Review: 

För ett, eller möjligtvis två, år sedan så köpte jag en ursnygg affisch, troligtvis en av historiens läckraste, på superba nordicposter.se (Detta är helt egna känslor och bygger inte på någon som helst sponsring även om det hade vart önskvärt). Affischen, som finns att beskåda lite längre ner här på sidan, med den något märkliga titelöversättningen, tillhör alltså Henry Hathaway klassiker Rawhide.

Och efter att jag i somras även besökte platsen där filmen blev inspelad, likt många andra, och även museet där dom bland annat förvarar en av filmens diligenser. Så det var egentligen bara en tidsfråga innan jag helt enkelt blev tvungen att till slut se filmen.

Rawhide är alltså inspelad i de hisnande miljöerna kring Lone Pine, Kalifornien. Filminspelningsplatsernas och då framförallt cowboyfilmernas egna Eldorado. I denna enastående värld utspelar det sig alltså ett litet enkelt västern drama. Nästan så att man skulle kunna kalla det för ett västernkammarspel.

Och som det också verkar på min beskrivning så inledde Rawhide på ett rätt intetsägande sätt utan att på något sätt vara dålig. Men inledningen saknar helt enkelt något som gör att den sticker ut. Något som fångar mitt intresse mer aggressivt än vad de nu gör. Allt ser oerhört kompetent ut men därtill också smått banalt. Vilket jag personligen verkligen tycker behövs och framförallt i just denna filmgenre. 

Ett bevis och en bra fingervisning på detta är några av mina personliga favoriter i denna något märkligt omtyckta tidsskildring. Corbucci's the Great Silence, Castellari's Keoma eller inledningen på Leone's Once Upon a Time in the West är ypperliga exempel (likväl utmärkta filmtips) på filmer inom en rätt utnött genre som verkligen gör sitt bästa för att profilera sig med antingen bildspråket, miljöerna eller genom sina karaktärer. 

Kommer jag till slut ge mig för filmens trevande inledning?

Men hur mycket jag än råkar mala på just på denna punkt så måste jag också erkänna att jag under filmens speltid, på nästan 90 minuter, alltmer smälter för verkets berättelse. Och desto mer historien sätter sig desto fräschare och meningsfull känns den. Jag ska inte gå så långt att den där och då börjar sticka ut, likt de föregående nämnda, men att den tills slut faktiskt visar sig högst intressant och medryckande kan jag inte sticka under stolen med.

Det är också mitt första möte med Hayward (som är irriterande lik Bonnie Bedelia från Die Hard) och Power's (som troligtvis, tillsammans med Max Schreck, sitter inne på filmhistoriens coolaste namn). Jag tycker framförallt att de två bildar en väldigt fin dynamik sinsemellan allt längre filmen lider. Något som också överensstämmer med min första punkt. Ett hedersomnämnande bör också utgå till Jack Elam som på ett minnesvärt och trovärdigt sätt porträtterar "hotet inom hotet".

Tyvärr så är en av filmens mer negativa delar Hugh Marlow's insats som den ena av två antagonister som denna film bjuder på. Det är alltså karaktären "den hederliga tjuven" som jag har svårt att köpa. Troligtvis är det en blandning av den inte-så-pass trovärdig bakgrunds historian och det något klumpiga överspelet som Marlow tenderar att nå i de mer intensiva scenerna. Vilket som tråkigt nog skär sig mot de övriga insatserna.

the Slutkläm:
 
Om man kan bortse från filmens något tradiga inledning och Marlow's skådespelarinsats så är det faktiskt en riktigt trevlig och välskriven film som lätt hade kunnat nå högre höjder med ett något mer karaktäriserande foto och ett tydligare mål redan från start.

the Betyg: 3,5 

"I ain't been cured of women. 
Ain't had your medicine, Jim."