Legend (1985, BD, 113 min)

Tom Cruise häpnas över hur hans sammarbete med Ridley Scott kunde gå back med 150 miljoner.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Tom Cruise
Mia Sara
Tim Curry
David Bennent
Directed by:
Ridley Scott 
Written by:  
William Hjortsberg
Cinematography by: 
Alex Thomson 
Music by: 
Tangerine Dream
Jerry Goldsmith (Director's Cut)
Production Design by:
Assheton Gorton
Set Decoration by: 
Ann Mollo
Costume Design by: 
Charles Knode
Special Makeup Creation by: 
Rob Bottin
Film Editing by:
Terry Rawlings

Jack's (Cruise) förälskelse i den då 15-åriga Mia Sara kommer att få stora konsekvenser.

the Plot:


Lili (Sara), vår bekymmerslösa prinsessa har ett hittills oskyldigt förhållande till den vilda skogspojken Jack (Cruise). Men när mörkret, som bokstavligt kallas för Dakrness (Curry), sätter sina planer att ta över världen i verket så är det upp till våra två huvudkaraktärer att återge hopp till världen.

En pose som Cruise återkommer till för att charma publiken.

the Background:


Fallet Ridley Scott. 

Jag älskar Alien. Och om det inte vore för användandet av hockeyhandskar (en sport som i England förvisso kan anses som utomjordisk) som en del av deras rymddräkter så skulle det lätt vara ett mästerverk, nu nöjer jag mig med att det är en fantastisk film.

En åsikt som jag sannerligen inte är ensam om här i världen, att det är en fantastisk film alltså och inte huruvida den står och faller på ett par hockeyhandskar, och jag vill samtidigt påstå att han har gjort ytterligare en kult-klassiker i filmen Blade Runner. Något jag själv blev påmind om rätt nyligen efter ha gång runt i ovisshet då jag blandade in känslor från min ungdom och Scott's senare verk.

Personligen så tycker jag att Ridley, eller Wigeley som de så genialt omnämner honom i den briljanta serien Extras, är mer eller mindre en "hack". Och utöver de ovanför omnämnda filmerna så har han lyckats få en ytterst låg procentuell utdelning av underhållande filmer genom hans karriär. Verk som Gladiator, Black Hawk Down, Kingdom of Heaven och Robin Hood är avskyvärda och tråkiga upplevelser som jag gör allt för att slippa. Men det räckte inte för Wigeley där, utan han var tvungen att gå och göra vår fejd personlig när han valde att skapa det absoluta hånet mot både hans egna karriär och fans över hela världen. I vad som mångt och mycket liknar det som Georgie Boy gjorde mot alla Star Wars fans, när han tryckte på en ovetande massa en produkt som är så onödig och smutsig så att det inte finns ord för att beskriva vår besvikelse i Prometheus.

Allt detta har gjort mig nyfiken på när Wigeley gick in i sin egna kreativa vägg och tappade sinnet för vad som är kultur och vad som är, helt enkelt,osmaklig inkompetens.

Wigeley Scott i full fart med att regissera hans skådespelare.

Något som alltså ledde mig till Legend, en film som han producerade direkt efter Blade Runner, en film som jag inte ens visste existerade så sent som för en vecka sedan.
Vilket är ytterst märkligt med tanke på all Fantasy och äventyrsfilm som man såg som ung. Men samtidigt så blev den en ekonomiskt dunderflopp och spelade bara in hälften av sin egna budget. 

Filmen började alltså spelas in 1982, samma år som Blade Runner släpptes till allmänheten och inledningsvis fick ett relativt svalt mottagande, och tog alltså hela 3 år att färdigställa. Några av komplikationerna var när den klassiska 007 Stage (Wigeley flydde tillbaka till England efter komplikationer med det amerikanska arbetssättet under Blade Runner) brann ner under inspelning och Scott's fortsatta problem i efterproduktionen. Där man ersatte Jerry Goldsmith och hans verk med Tangerine Dream's något mer barnvänliga filmmusik.

the Review: 


Jag hade tänkt inleda denna recension med att bekänna hur lite som jag har till övers för Fantasy på äldre dar. Framförallt med HBO's framgångsrika serie Games of Thrones, som jag själv inte ens klarade av att se klart första säsongen av, och Wigleys film på näthinnan. Men så kom jag att det är svårt att undgå min enorma respekt för Jackson och hans lilla filmprojekt Lord of the Rings, en trilogi som till och med Keanu Reeves, anno 97, skulle ha svårt att frigöra från Fantasy genren. Men utöver Jackson djupdykning i fablernas värld så  tror också att jag i dagsläget skulle ha ytterst svårt för många fantasy filmer som man uppskattade som liten, utöver det självklara nostalgi värdet förstås. 

Sanningen och komplikationen kanske ligger i att jag helt enkelt inte tycker att drakar, riddare och orcher är så jäkla coolt längre. Och därefter kräver att bli underhållen på ett helt annat sätt utöver att få se de klassiska schablonkaraktärerna.

När Fred Savage, trodde jag, dansar med bubblor, då vet man att man att undergången är nära.

Så med det i bakhuvudet så dröjer det inte många minuter utav prinsessor och goblins för mig innan jag börjar känna mig obekväm och relativt uttråkad i soffan, eller som i detta fall på stolen i bussen. Och jag började genast ångra mitt beslut att ge mig in i Wigleye's mer magiska värld.

En känsla som tyvärr aldrig lyckades överge mig undan min, Jack's och Lili's resa. En resa som är på tok för lång. Jag snubblade över, vad som nu har blivit Scott's egna kännemärke, Directors Cut som landar på 113 minuter. Vilket i min värld är minst 23 minuter för mycket. Att filmen vid en första test-visning slutade i mastodontklassen, 150 minuter lång, är för mig oförståeligt. Och enligt IMDB så var jag inte ensam om detta då, vad man beskriver som två pundare, satt och stönade och "ojade" sig igenom detta epos. Något som fick vår käre regissör att klippa ner filmen till enbart 89 minuter, en längd som bestod när filmen gick upp i salongerna runt om USA.

Men såklart så är det inte bara siffrorna som stör mig utan det är självfallet innehållet. Och hur innehållet presenteras. Likt hans tidigare filmer, utesluter förstås the Deullists från detta då allt jag minns från vad som är hans första film är hur Keith Carradine jagar Harvey Keitel med en pickadoll i skogen, and this goes on and on and back and forth for 90 or so minutes until the movie sort of ends, så håller filmen ett väldigt lågt tempo. En effekt och val som funkar ytterst väl i en mörk sci-fi skräckis och en mörk tech-noir film, men inte lika väl i en skinande och ett relativt lyckligt fantasy äventyr.

Där första akten och merparten av andra känns som en lång frossa i slow-motion och reaktionsbilder på en konfunderad Tom Cruise och hans sneda tänder. Brukar inte vara speciellt ytlig, men det var något som jag noterade med alla hans närbilder och med en snabb "googlingl" så visade det sig att jag inte var ensam om att ha funderat över detta

En ytterligare faktor i min känsla av uttråkning kan nog finnas i osäkerheten i vad filmens ton borde vara. Wigeley som innan Legend bara hade producerat "vuxen" filmer, mörka sådana, skulle nu ge sig på en värld han aldrig riktigt besökt innan. Och framförallt tilltala en publik som han aldrig riktigt hade rört vid tidigare. Ett bevis på detta tycker jag är bytet av Goldsmith och Dream i ett såpass långt gått skede.

Lili (Sara) förkroppsligar här Scott's uppenbara fascination för enhörningar.

Finns där några ljuspunkter då? Absolut, men dom är få. Utöver vad jag så gärna hade hoppats och trodde var ett överraskande uppenbarelse av Fred Savage, som i efterhand visade sig vara någon helt annan och främmande person, så tar man med sig Assheton Gorton och Ann Mollo's fantastiska arbete med scenografin. Där de lyckas skapa en magnifik och trovärdig låtsas värld.

Och en hedersomnämnande bör också utgå till Rob Bottin och hans fantastiska masker där Tim Curry's karaktär verkligen sticker ut. Rob Bottin ligger bakom samma arbete i vad som är en av mina absoluta favorit filmer, the Thing.

the Slutkläm:

 
Mycket känslor som bubblar upp ur min hatkärlek till Wigeley Scott. Men kortfattat så gör tempot och avsaknaden av en tydlig ton att man alienerar större delen av publiken och att filmen känns på tok för lång för sitt egna bästa. Men går säkert hem om man uppskattar Fantasy och Tom Cruise mer än vad jag gör.

the Betyg: 2,5 (en 2:an för att man somnar, 0,5:an för miljöerna och maskerna)

 " What is light without dark? "