a Zori Zdes Tikhie (the Dawns Here are Quiet, 1972, DVD, 188 min)

Moder Ryssland ger Tysken vad den förtjänar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Andrey Martynov
Irina Shevchuk
Ludmila Zaytseva
Elena Drapeko
Irina Dolganova
Ekaterina Markova
Directed by:
Stanislav Rostotskiy 
Screenplay by:  
Stanislav Rostotskiy
Boris Vasiliev
Cinematography by: 
Vyacheslav Shumskiy 
Music by: 
Kirill Molchanov
Production Design by:
Sergey Serebrenikov
Costume Design by:
Elza Rapoport
Natalya Khachaturyan
Film Editing by:
Valentina Mironova

Låt jakten börja!

the Plot:

Andra världskrigets Ryssland, eller the Great Patriotic War som det är mer känt som i moderlandet. Där får vi följa Senior Sergeant Vaskov (Martynov) när hans postering blir avlösta av en kvinnligt luftvärnspluton. Förhållandena sinsemellan är inledningsvis relativt kyliga tills att två tyskar siktas ute i bushen. Vaskov väljer tillsammans med Osyanina (Shevchuk) ut en grupp på fyra soldater som beger sig ut på jakt. Men väl ute i vildmarken förändras förutsättningarna snabbt. 

the Background:

Tråkigt nog men, inte allt för oförståeligt, så är det betydligt svårare att hitta spännande och korrekt bakgrundsinformation så fort man beger sig utanför Hollywoods gränser.
Men jag ska göra mitt bästa för att ge er lite mer kött på benen innan man placerar sig själv i soffan framför denna långkörare. Och tyvärr så får ni klara er med de amerikanska stavningarna av de kyrilliska namnen. Vilket också är en stor anledning till ni inte till fullo ska lite på namnen på skådespelarna som jag nämnde här ovan. Det skiljer sig nämnvärt mellan de ryska namn som nämns i filmen, som oftast är smeknamn, på det som syns i undertexten och det som står listat på IMDB och Wikipedia. Hoppas att ni har överseende med detta.

Filmen är som vanligt baserad på en novell skriven av Boris Vasilyev. Som också anses som en av de sista liutenats prose. En grupp ex-militärer som i efterhand valde att dramatisera deras traumatiska upplevelser under the Great Patriotic War. 

Boken blev en stor succé och såldes i hela 1.8 miljoner kopior efter att ha publicerats 1969.  Utöver filmen från 72, så blev det också en pjäs, en opera och Kinesisk TV-serie. På grund av dess politiska propaganda så gick den ju såklart även hem i andra kommunistiska länder.

Boris själv tröttnade tillslut på kommunismen men också den efterföljande perestrojkan och var sedan en av de 42 ryska literati (intellektuella människor, elitister?) som skrev det öppna brevet the Letter of Forty-Two, men nu blir det allt för mycket politik och för lite filmsnack.

Stenhårda brudar gör upp i skogen.

Filmen är inspelad i Ruskeala som ligger i Karelen, norr om St. Petersburg och angränsar till Finland. Platsen bjuder på ytterst vacker och dittills orörd natur. Ett tema som Boris fortsatte att skriva om i boken Ne Strelyayte v belykh lebedey (Do Not Shoot at the White Swans) som också kom att bli film 1980.

Filmen var även nominerad, tillsammans med Jan Troells Nybyggarna, till bästa utländska film på Oscars galan 1972. Ett pris som Troell och Rostotskiy fick se landa i Luis Buñuels händer med filmen the Discret Charm of the Bourgeoisie.

the Review: 

Mmmmm Rysk krigsfilm. Jag älskar rysk krigsfilm. Fast jag har inte sett så många ärligt talat. Men de som jag väl har sett är helt sataniskt fantastiska! Jag tänker givetvis på Idi i Smotri  (Come and See) och Letyat Zhuravli (the Cranes are Flying). Två av mina, av förvisso väldigt många, absoluta filmfavoriter. Jag har ju förvisso sett en del sämre och inte fullt lika inspirerande krigsfilmer, om man får använda ett sånt uttryck när det kommer till denna kategori, genom min tid. Men tack vare dessa två filmer så är mina förväntningar, när det kommer till detta land och genre, oerhört höga.

Kan tyvärr inte påstå att a Zori Zdes Tikhie levererar på momangen. Jag var förvisso hemskt trött och inte fullt motiverad när jag drog igång den. Så beslutet att avsluta den första visning för att fullfölja den dagen efter kan vara ett av de bättre beslut jag har tagit i mitt filmrelaterade liv.

Vår första akt utspelar sig vid en sjö där soldaternas postering är belägrad. Där får vi lära känna våra hjältinnor medan de kivas sinsemellan och är smått avundsjuka på varandras livshistorier. Livshistorier som blir återberättade i färg, där resten av filmen är är skjuten i svart-vitt, något jag kommer att återkomma till senare i min recension.

Nyckeln att gilla detta verk ligger nog att ta sig förbi första akten. Förvisso påverkad av min trötthet så blev de nästan femtio minuter långa inledningen relativt dimmig och trög. Men utan den så hade nog de resterande två timmarna inte vart lika underhållande och känslomässigt involverande.

Enligt lag bör varje rysk film innehålla minst en ångestladdad "träskscen".

I en film som lånar strax över tre timmar av ens liv så kan man ha förståelse för att fotot från och till blir något trivialt. Men likt momentet här ovanför så bjuder förstefotograf Shumskiy på en del minnesvärda bilder filmen igenom.

Det som sticker ut mest stilistisk, förutom en imponerande flygplanskrasch i en av inledningssekvenserna, så är det våra tillbakablickar och drömsekvenser. Scener som är i färg när resten av världen är svart-vit och presenterade i en avskalad studiomiljö.
Ett val som inte bara gör att filmen sticker ut utan att man även får lite exploitation vibbar.

Vilket leder mig in på det som gör filmen speciell och samma faktor som fick mig intresserad från början. En krigsfilm där historien kretsar kring kvinnorna och i detta unika fall kvinnliga soldater. Men där sviker filmen publiken något. Man får ju självklart väga in tiden som verket är tänkt att utspela sig i när man diskuterar denna punkt, men det är svårt att förbi se att våra hjältinnors stora mål i livet, och möjligtvis det enda, är att få en karl och producera ett barn. En punkt som man inte är sena att trycka på så fort man får chansen.

Självklart får de visa prov på heroism, speciellt under andra delen av filmen, men man ska nog inte förvänta sig någon underverk i jämställdhetspoänger.

the Slutkläm:
 
Men om man lyckas bortse från ovanstående, från den uppenbara kommunistiska propagandan (Som inte är så farlig) och om man överlever filmens första akt så bjuds man tillslut på en riktigt bra filmupplevelse. Och en av de bättre krigsfilmer som jag har sett.

the Betyg: 3,5 (två-till tre förändringar och det hade vart en klockren 4:a)

 "Это охота для немцев, а не танцы."

Stalag 17 (1953, DVD, 120min)

 

William Holden överlistar både tyskar och Oscarskommittén.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
William Holden
Otto Peminger
Robert Strauss
Harvey Lembeck
Peter Graves
Sig Ruman 
Directed by:
Billy Wilder 
Screenplay by:  
Billy Wilder
Edwin Blum
Cinematography by: 
Ernest Laszlo 
Music by: 
Franz Waxman
Art Direction by:
Franz Bachelin
Hal Pereira
Set Decoration by: 
Sam Comer
Ray Moyer
Film Editing by:
George Tomasini

the Plot:

I fångläger 17, någonstans i andra världskrigets Nazi-Tyskland, så får ett misslyckat rymningsförsök dödliga konsekvenser. Något som får fångarna i Barrack 4 att misstänka en informatör bland deras egna.

Myteriet i Stalag 17 växer sig starkare och starkare.

the Background:

Stalag 17 är baserad på Broadway pjäsen med samma namn. Den hade premiär på 48th Street Theatre den 8:e Maj 1951 och skördade stora framgångar med hela 472 spelade föreställningar. Pjäsen var skriven av Donald Bevan och Edmund Trzcinski och baserad på deras egna upplevelser i ett fångläger i Österrike med namnet Stalag 17B.

Trzcinski dyker själv upp i filmen med en liten cameo. Och andra som följde med sina karaktärer när pjäsen skulle avbildas på celluloid var Robert Strauss, Harvey Lembeck, Robert Shawley och William Pierson. En som dock fick se sig kvarglömd i New York var John Ericson som spelade huvudkaraktären Sefton då han ansågs sakna den där stjärnstatusen för att locka tillräckligt med meat to the seats.

Filmen som är regisserad av Billy Wilder, mest känd för Some Like it Hot, Sunset Boulevard och Double Indemnity, blev likt pjäsen en stor framgång och spelade totalt in över $10 000 000. Och anses idag som en av de bättre fångläger-filmer.

Wilder som strax efter filmens premiär lämnade filmbolaget Paramount då han hamnade i onåd med bolagets representanter. Det ryktas bero både på en konflikt om ersättningen av filmens stora inkomster och att bolaget ville se ett Polskt fångläger istället för Tyskt för att förbättra sina chanser på den Väst-Tyska marknaden.

Det fanns också en del problem i att hitta stjärnan till filmens huvudroll. Där Charlton Heston tidigt var ett namn men efter att Sefton's karaktär blivit mindre heroisk så bytte man riktning i sin jakt. Lotten hamnade tillslut hos Holden, som Wilder jobbat med tidigare i Sunset Boulevard, som varken uppskattade sin karaktär eller pjäsen. Det sägs att han lämnade efter första akten på sitt besök i New York. Men under kontrakt med Paramount så fick kostymerna till slut rätt när de tvingade Holden till att acceptera rollen, en roll han senare skulle plocka hem Oscarsstatyetten best actor in a leading role för trots omständigheterna.

Ödmjuk av segerns sötma så påstod Holden själv att priset borde ha hamnat i någon av Burt Lancaster eller Montgomery Clift för deras roller i From Here to Eternity.
Kirk Douglas som själv tackade nej till rollen ångrade sedan såklart sitt beslut och sa själv att det var hans största misstag i sin karriär.

Paramount får äntligen William Holden att acceptera rollen som Sefton.

the Review: 

Jag miss faktiskt inte riktigt hur det kom sig att jag valde ut Stalag 17 som en film att ta sig tiden att se, möjligtvis var det något som jag sprang på efter att ha plågat mig igenom Attack. Och det är mycket möjligt att jag såg den i helt fel läge, trött efter en lång och fysiskt intensiv arbetsdag.

Men det var också under de förutsättningarna att jag trodde att Stalag var en seriös drama/thriller som de flesta andra fångläger-filmer som jag har upplevt, utöver Bamboo House då förstås men den spelar ju trots allt i sin egna liga.

Som ni förstår så skulle det rätt snabbt, faktiskt redan när en högst oväntad voice over drar igång, visa sig att filmen var något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Framförallt ha en helt annan ton och ytterst märklig inriktning.

Wilder och hans medbrottsling till manusförfattare Edwin Blum har alltså valt att berätta historien med hjälp av en berättarröst. En person som jag efter filmens slut inte har den blankaste aning om han var. Vilket troligtvis kan skyllas på min dåliga uppmärksamhet, vilket i sin tur, lustigt nog, är en konsekvens av min besvikelsen över valet och tonen på samma voice over.

Och det är det som stör mig mest, framförallt då med tanke på att jag inledningsvis trodde att detta skulle vara ett seriöst verk, då det låter som att man håller på att berätta en halvtokig historia. Och även om jag personligen aldrig varken har suttit i ett vanligt fängelse eller i krigsfängelse så har jag väldigt svårt att tro att det är speciellt avslappnad och rolig plats att spendera sin tid på. 

Men just denna historia, som utspelar sig under en tid då drygt 73 miljoner människor dog varav 6 miljoner av dom var av judisk tro, likt Wilder's egna föräldrar, som fick spendera sin sista tid på jorden i liknande läger, har man valt att berätta ur ett komiskt perspektiv. Där man också ger våra två comic relief karaktärer lika mycket, om inte mer, screen time än till själva huvudstoryn.

Det är som att R2-D2 och C-3P0 hade fallit ner i Sarlacc's mage i inledningen av Return of the Jedi. Och för att istället följa Luke's och de andra kamp mot Imperiet så får vi se dessa två muppar och deras galna upptåg instängda i en och samma miljö i två timmar. Lite så där halvroligt om man får vara ärlig.

Och jag blir otroligt nyfiken på hur mycket filmen skiljer sig mot pjäsen. Har så innerligt svårt att tro att Bevan och Trzcinski's upplevelser från krigstiden kan ha vart så lättsamma.

Men någonstans i all denna galenskap så vaskas ett försök till en seriös och relativt viktig historia fram. Och ur det så lyckades Holden på ett helt otroligt sätt trolla fram en Oscarsstatyett. Ett faktum som jag nog aldrig kommer att kunna släppa och som säger så hemskt mycket om Oscarskommitténs inkompetens.

Inget illa mot varken Holden eller hans insats. Det är bara att varken han eller hans karaktär gör något som helst för att förtjäna ett såpass erkänt bevis på klass. Samma år slogs han alltså med ovannämnda Lancaster och Clift men också mot Marlon Brando för hans roll i Julius Cesar och Richard Burton för hans prestation i the Robe, romarriket var tydligen på tapeten det året, och utan att ha sett någon av dessa tre filmer så kan jag inget annat än att hålla med Holden i hans uttalande.


the Slutkläm:
 
Trots att jag ogillar filmer så brukar det ändå vara rätt enkelt att kunna tänka sig dess publik och vilka man skulle kunna tipsa filmen för. Men i detta fall går det verkligen inte och det kan möjligtvis bli ett kall här i mitt liv att kontinuerligt varna folk för denna film.

the Betyg: 2 (Den är för bra gjord för ettan)

"There are two people in this barracks who know I didn't do it. Me and the guy that did do it."

Legend (1985, BD, 113 min)

Tom Cruise häpnas över hur hans sammarbete med Ridley Scott kunde gå back med 150 miljoner.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Tom Cruise
Mia Sara
Tim Curry
David Bennent
Directed by:
Ridley Scott 
Written by:  
William Hjortsberg
Cinematography by: 
Alex Thomson 
Music by: 
Tangerine Dream
Jerry Goldsmith (Director's Cut)
Production Design by:
Assheton Gorton
Set Decoration by: 
Ann Mollo
Costume Design by: 
Charles Knode
Special Makeup Creation by: 
Rob Bottin
Film Editing by:
Terry Rawlings

Jack's (Cruise) förälskelse i den då 15-åriga Mia Sara kommer att få stora konsekvenser.

the Plot:


Lili (Sara), vår bekymmerslösa prinsessa har ett hittills oskyldigt förhållande till den vilda skogspojken Jack (Cruise). Men när mörkret, som bokstavligt kallas för Dakrness (Curry), sätter sina planer att ta över världen i verket så är det upp till våra två huvudkaraktärer att återge hopp till världen.

En pose som Cruise återkommer till för att charma publiken.

the Background:


Fallet Ridley Scott. 

Jag älskar Alien. Och om det inte vore för användandet av hockeyhandskar (en sport som i England förvisso kan anses som utomjordisk) som en del av deras rymddräkter så skulle det lätt vara ett mästerverk, nu nöjer jag mig med att det är en fantastisk film.

En åsikt som jag sannerligen inte är ensam om här i världen, att det är en fantastisk film alltså och inte huruvida den står och faller på ett par hockeyhandskar, och jag vill samtidigt påstå att han har gjort ytterligare en kult-klassiker i filmen Blade Runner. Något jag själv blev påmind om rätt nyligen efter ha gång runt i ovisshet då jag blandade in känslor från min ungdom och Scott's senare verk.

Personligen så tycker jag att Ridley, eller Wigeley som de så genialt omnämner honom i den briljanta serien Extras, är mer eller mindre en "hack". Och utöver de ovanför omnämnda filmerna så har han lyckats få en ytterst låg procentuell utdelning av underhållande filmer genom hans karriär. Verk som Gladiator, Black Hawk Down, Kingdom of Heaven och Robin Hood är avskyvärda och tråkiga upplevelser som jag gör allt för att slippa. Men det räckte inte för Wigeley där, utan han var tvungen att gå och göra vår fejd personlig när han valde att skapa det absoluta hånet mot både hans egna karriär och fans över hela världen. I vad som mångt och mycket liknar det som Georgie Boy gjorde mot alla Star Wars fans, när han tryckte på en ovetande massa en produkt som är så onödig och smutsig så att det inte finns ord för att beskriva vår besvikelse i Prometheus.

Allt detta har gjort mig nyfiken på när Wigeley gick in i sin egna kreativa vägg och tappade sinnet för vad som är kultur och vad som är, helt enkelt,osmaklig inkompetens.

Wigeley Scott i full fart med att regissera hans skådespelare.

Något som alltså ledde mig till Legend, en film som han producerade direkt efter Blade Runner, en film som jag inte ens visste existerade så sent som för en vecka sedan.
Vilket är ytterst märkligt med tanke på all Fantasy och äventyrsfilm som man såg som ung. Men samtidigt så blev den en ekonomiskt dunderflopp och spelade bara in hälften av sin egna budget. 

Filmen började alltså spelas in 1982, samma år som Blade Runner släpptes till allmänheten och inledningsvis fick ett relativt svalt mottagande, och tog alltså hela 3 år att färdigställa. Några av komplikationerna var när den klassiska 007 Stage (Wigeley flydde tillbaka till England efter komplikationer med det amerikanska arbetssättet under Blade Runner) brann ner under inspelning och Scott's fortsatta problem i efterproduktionen. Där man ersatte Jerry Goldsmith och hans verk med Tangerine Dream's något mer barnvänliga filmmusik.

the Review: 


Jag hade tänkt inleda denna recension med att bekänna hur lite som jag har till övers för Fantasy på äldre dar. Framförallt med HBO's framgångsrika serie Games of Thrones, som jag själv inte ens klarade av att se klart första säsongen av, och Wigleys film på näthinnan. Men så kom jag att det är svårt att undgå min enorma respekt för Jackson och hans lilla filmprojekt Lord of the Rings, en trilogi som till och med Keanu Reeves, anno 97, skulle ha svårt att frigöra från Fantasy genren. Men utöver Jackson djupdykning i fablernas värld så  tror också att jag i dagsläget skulle ha ytterst svårt för många fantasy filmer som man uppskattade som liten, utöver det självklara nostalgi värdet förstås. 

Sanningen och komplikationen kanske ligger i att jag helt enkelt inte tycker att drakar, riddare och orcher är så jäkla coolt längre. Och därefter kräver att bli underhållen på ett helt annat sätt utöver att få se de klassiska schablonkaraktärerna.

När Fred Savage, trodde jag, dansar med bubblor, då vet man att man att undergången är nära.

Så med det i bakhuvudet så dröjer det inte många minuter utav prinsessor och goblins för mig innan jag börjar känna mig obekväm och relativt uttråkad i soffan, eller som i detta fall på stolen i bussen. Och jag började genast ångra mitt beslut att ge mig in i Wigleye's mer magiska värld.

En känsla som tyvärr aldrig lyckades överge mig undan min, Jack's och Lili's resa. En resa som är på tok för lång. Jag snubblade över, vad som nu har blivit Scott's egna kännemärke, Directors Cut som landar på 113 minuter. Vilket i min värld är minst 23 minuter för mycket. Att filmen vid en första test-visning slutade i mastodontklassen, 150 minuter lång, är för mig oförståeligt. Och enligt IMDB så var jag inte ensam om detta då, vad man beskriver som två pundare, satt och stönade och "ojade" sig igenom detta epos. Något som fick vår käre regissör att klippa ner filmen till enbart 89 minuter, en längd som bestod när filmen gick upp i salongerna runt om USA.

Men såklart så är det inte bara siffrorna som stör mig utan det är självfallet innehållet. Och hur innehållet presenteras. Likt hans tidigare filmer, utesluter förstås the Deullists från detta då allt jag minns från vad som är hans första film är hur Keith Carradine jagar Harvey Keitel med en pickadoll i skogen, and this goes on and on and back and forth for 90 or so minutes until the movie sort of ends, så håller filmen ett väldigt lågt tempo. En effekt och val som funkar ytterst väl i en mörk sci-fi skräckis och en mörk tech-noir film, men inte lika väl i en skinande och ett relativt lyckligt fantasy äventyr.

Där första akten och merparten av andra känns som en lång frossa i slow-motion och reaktionsbilder på en konfunderad Tom Cruise och hans sneda tänder. Brukar inte vara speciellt ytlig, men det var något som jag noterade med alla hans närbilder och med en snabb "googlingl" så visade det sig att jag inte var ensam om att ha funderat över detta

En ytterligare faktor i min känsla av uttråkning kan nog finnas i osäkerheten i vad filmens ton borde vara. Wigeley som innan Legend bara hade producerat "vuxen" filmer, mörka sådana, skulle nu ge sig på en värld han aldrig riktigt besökt innan. Och framförallt tilltala en publik som han aldrig riktigt hade rört vid tidigare. Ett bevis på detta tycker jag är bytet av Goldsmith och Dream i ett såpass långt gått skede.

Lili (Sara) förkroppsligar här Scott's uppenbara fascination för enhörningar.

Finns där några ljuspunkter då? Absolut, men dom är få. Utöver vad jag så gärna hade hoppats och trodde var ett överraskande uppenbarelse av Fred Savage, som i efterhand visade sig vara någon helt annan och främmande person, så tar man med sig Assheton Gorton och Ann Mollo's fantastiska arbete med scenografin. Där de lyckas skapa en magnifik och trovärdig låtsas värld.

Och en hedersomnämnande bör också utgå till Rob Bottin och hans fantastiska masker där Tim Curry's karaktär verkligen sticker ut. Rob Bottin ligger bakom samma arbete i vad som är en av mina absoluta favorit filmer, the Thing.

the Slutkläm:

 
Mycket känslor som bubblar upp ur min hatkärlek till Wigeley Scott. Men kortfattat så gör tempot och avsaknaden av en tydlig ton att man alienerar större delen av publiken och att filmen känns på tok för lång för sitt egna bästa. Men går säkert hem om man uppskattar Fantasy och Tom Cruise mer än vad jag gör.

the Betyg: 2,5 (en 2:an för att man somnar, 0,5:an för miljöerna och maskerna)

 " What is light without dark? "