Tintin et le mystère de la Toison d'Or (Tintin and the Golden Fleece,1961, DVD, 102 min)

Tintin släpps lös bland vår verklighet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jean-Pierre Talbot
Georges Wilson
Georges Loriot
Charles Vanel
Marcel Bozzuffi
Directed by:
Jean-Jacques Vierne
Screenplay by:
André Barret
Rémo Forlani
Produced by:
André Barret
Cinematography by: 
Raymond Pierre Lemoigne
Music by: 
André Popp
Production Design by: 
Philippe Ancellin
Marilena Aravantinou
Jean-Pierre Thévenet
Make Up by: 
Serge Groffe
Film Editing by:
Léonide Azar



the Plot:


Kapten Haddock (Wilson) och hans två vänner, journalisten Tintin (Talbot) och professor Kalkyl (Loriot), tar det lugnt hemma på slottet Moulinsart när Haddock får nyheterna att han precis ärvt båten the Golden Fleece. Tillsammans så beger sig Tintin och Haddock till Istanbul för att hämta båten. Väl där så blir man erbjudna en oerhört stor summa pengar för det skraltiga fartyget av en mystisk affärsman. De två vännerna blir snart oerhört misstänksamma och beger sig ut på ytterligare ett äventyr för att få svar på sina frågor.

Alla sidokaraktärer smälter naturligt in i Hergé-mallen.

the Background:


Den Belgien-födde Georges Prosper Remi, mer känd som Hergé (Som är baserat på hans initialer, bakvänt på Franska - R.G - Hergé), kom i tidig ålder att bli serietecknar. Ett yrke som han utvecklade genom olika scout och katolska tidningar, riktade mot ungdomar. Men det var inte förrns han träffade den uttalade fascisten Norbert Wallez, han hade bland annat ett signerat porträtt av Mussolini på sitt kontor, som gav honom jobbet på ungdomsbilagan av tidningen le Vingtième Siècle som Hergé utvecklade sitt livsverk les Aventures de Tintin. Det var under den här första tiden, i början av 30-talet under Wallez guidning, som han producerade de tre första, och troligtvis mest kritiserade berättelserna om Tintin. Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo (som var ett beställningsjobb från tidningen för att främja det koloniala arbetet i Kongo) och Tintin i Amerika.

Även om Hergé kom att se Norbert Wallez som en far, han hade trots allt en enorm påverkan på serietecknarens karriär - både positiva som negativa - så kom de både till ett vägskäl där deras karriärer kom att fortsätta i olika riktningar. Efter en smärre skandal på kontoret så blev redaktören Wallez tvingad att lämna sitt jobb. En ursinnig Hergé hotade med att följa efter, men stannade till sist kvar med en förhöjd lön och lättad arbetsbörda.

Ur min vy så var detta tiden som Hergé verkligen utvecklade Tintin till vad den kom att betyda för mig och så många andra läsare. Dock så kom livet att fortsätta vara svårt för serietecknaren, och såklart resten av Europa, när Nazisterna svepte fram som en våg och plockade land efter land. Det var under denna tid som Hergé jobbade för den då Nazi-kontrollerade tidningen Le Soir. Ett val som länge kom att överskugga Herge's excellens under många år framöver.

Mer om Hergés bråkiga karriär, och både märkliga men rörande vänskap med Zhang Chongren, kan man se i den välgjorda dokumentären Tintin et Moi  av Anders Østergaard.

Som britterna hade sagt, "a spitting image".

Tintins eskapader har såklart filmatiserats ett flertalet gånger. Utöver den mest kommersiella av dom alla, Steven Spielbergs och Peter Jackson film the Adventure of Tintin, och den lite larviga animerade TV-serien så har man försökt sig på att filmatisera Tintin vid fem andra tillfällen. Först ut var en stop-motion produktion på Krabban med guldklorna producerad 1947. Under det sena 60-talet och början av 70-talet så producerades även två animerade långfilmer, där den första Tintin and the Temple of the Sun baserades på de två serierna Sju Kristallkulorna och Solens Tempel, medans den andra filmen hade Tintin och Hajsjön som grund. Men filmen som jag har sett är en "live-action" film från 1961, som även fick sin uppföljare tre år efter sin premiär i Tintin and the Blue Oranges.

De Tintin-kännare där ute kan snabbt notera att både blogginläggets filmval, Tintin and the Golden Fleece och dess uppföljare, är berättelser som inte ingår i Hergés långa register, utan är egendikterade historier, men som utspelar sig i samma universum. I en något omvänd ordning så gjorde man istället en bok av filmen efter dess premiär. En bok som till stor del baserades på text, med vissa stillbilder från filmen, släpptes i en Engelsk, Fransk och Spansk utgåva, där den Engelskan utgåvan nu mer är hett eftertraktad bland samlare.

Vad som också kan vara intressant att veta är att filmens absolute huvudrollsinnehavare, Jean-Pierre Talbot som spelar Tintin, var en enkel lärare som en dag blev noterad för sina speciella fysiska attribut. Han påminde kusligt mycket om karaktären Tintin. Något som även Hergés sympatiserade med när de träffades första gången. Talbot's filmkarriär sträcktes sig enbart till dessa två filmatiseringarna för att sedan fortsätta med sin karriär som lärare.

the Review: 


Större delen av min barndom kretsade kring Tintin och hans äventyr. Jag minns med glädje både min fars oerhört utslitna kopia av Koks i lasten, som nu blev nedklottrad av en andra generation barn, samt när man besökte det lokala biblioteket med mor och ens lyriska rusch mot barnavdelning, för att möjligtvis rota fram ett helt nytt äventyr som man inte fått ta del av innan. Vad jag nog uppskattade mest med denna serie, utöver de många färgstarka karaktärerna som alltid dök upp och antingen hjälpte eller störde Tintin's galna upptåg, så var det nog de häftiga delar av världen som man fick upptäcka tillsammans med den äventyrslystne journalisten. Det här var ju under en tid då världen enbart bestod av sitt hem och skolan, allt runt omkring det kändes lika väl-utforskat som allt utanför vintergatan känns idag. Att Tintin, utöver en eller två uppenbara böcker, känns oerhört lätt att sympatisera med, generellt sätt en mycket god förebild för ett barn, gör ju knappast saken sämre.

Min poäng är alltså att just Hergé historier och karaktärer ligger mig oerhört nära hjärtat. Där man idag nästan känner sig som en far, en beskyddare till alla dessa berättelser. Så visst blir man då något bekymrad och nervös när man hittar en spelfilm. baserad på just denna värld, producerad på det tidiga 60-talet. Kommer den verkligen att klara av att stå på sina egna ben där ute i det kalla, hårda klimat som nu mer råder i filmvärlden.

Filmteamet har gjort en oerhört jobb med att efterlikna den serietecknade världen.

Som ni har sett på bilderna så har man verkligen lyckats med att framställa karaktärerna från seriealbumen på ett verkligt sätt. Öppningssekvensen som utspelar sig på Moulinsart, där både professor Kalkyl och betjänten Nestor befinner sig tillsammans med Haddock, Tintin och Milou, är nästintill kuslig att se bara för dess trovärdighet.

Man fångar också Hergé's härliga sätt att beskriva miljöerna som våra äventyrares resor tar oss till. Med samma noggrannhet för detaljer och liv i bilderna, både till rörelse och färg, som fångade mig som både barn, ungdom och nu vuxen. En stor eloge får gå ut till produktionens tre produktionsdesigners, och alla som hjälpte till för att återskapa hergés version av den verkliga världen. Att en något mindre film som denna använt sig av så mycket olika djur i berättelsen, likt många av Hergés historier gjorde, är också grymt imponerande. I mina ögon är närvaron av djur i film ett oerhört styrketecken (baserat på de enorma problemen som kommer på köpet). Ju fler desto bättre.

Att man i sin casting satsat på utseende före kvalité leder ju dock till ett relativt kackigt skådespeleri. Men då tempot är högt, filmen igenom, så är det sällan något som irriterar. Säkert hjälper det även att karaktärerna är baserade på mer uttrycksfulla seriefigurer, vilket leder till att man är mer mottaglig för överspel i just detta universum.

the Slutkläm:


Jag får erkänna att jag blir ordentligt överraskad av filmen. Både som produktion och som denna nostalgibärare som den är. Jag tycker att den levererar direkt från ruta ett och håller sin kvalité speltiden igenom. Utöver att man träffat rätt på det visuella, så är nog en av filmens främre kvalitéer att man berättar en nyskriven historia, till skillnad mot P.J's och Spielberg film där man konstant sitter och jämför med originalberättelsen. Nu känns det här istället både fräscht och spännande. Man har även nailat stämningen från seriealbumen på ett långt bättre sätt än vad de mer barnsliga och fåniga (framförallt med de a svenska rösterna med Tomas Bolme i spetsen) tecknade filmerna. Så till slut så får jag känna mig som en stark och säker far, som inte kommer att tveka att stolt visa upp sitt barn. Om man är ett Tintin-fan så ska man absolut se denna bortglömda lilla diamant.

the Betyg: 3.5 (Om jag sett den som barn hade det nog vart en klockren 5:a)

"A billion blistering barnacles!"

Källor: Imdb, Wikipedia & Hergé; Son of Tintin (Benoít Peeters)

Viaggio in Italia (Journey to Italy, 1954, BRD, 85 min)

Ska vår europeiske drottning kunna nå fram till det bistra patriarkatet?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Ingrid Bergman
George Sanders
Maria Mauban
Paul Muller
Directed by:
Roberto Rossellini
Screenplay by:
Vitaliano Brancati
Roberto Rossellini
Produced by:
Adolfo Fossataro
Cinematography by: 
Enzo Serafin
Production Design by: 
Piero Filippone
Costume Design by: 
Fernanda Gattinoni
Music Arranged by: 
Renzo Rossellini
Film Editing by:
Jolanda Benvenuti



the Plot:


Ett förmöget brittisk par, bestående av Alex (Sanders) och Katherine (Bergman) Joyce, beger sig på en längre resa tillsammans för att sälja ett hus vid Neapel som de nyligen har ärvt. I bilen dit så inser de att att det är första gången som de befinner sig tillsammans sedan de träffades och genast så börjar förhållandet sättas på sin yttersta spets, där de både i sin osäkerhet, omedvetet börjar tävla i vem som kan såra den andra mer. Ska de två själarna återupptäcka varandra igen eller finner deras öden nya vägar i Italien?

En vanlig reaktion på Rossellini's regivägar.

the Background:


Som ni vet så firar framförallt vi i Sverige, men säkert också utomlands, det faktum att en av vårt tids största skådespelerskor skulle ha fyllt hundra i år. Under hennes främsta storhetsperiod så kom hon att samarbete nära (till och med så nära att de till slut blev ett par) med den italienske regissören Roberto Rossellini. Det var faktiskt den framfusige skådespelerskan själv som tog kontakten genom detta charmiga meddelande.

Dear Mr. Rossellini,

I saw your films Open City and Paisan, and enjoyed them very much. If you need a Swedish actress who speaks English very well, who has not forgotten her German, who is not very understandable in French, and who in Italian knows only "ti amo," I am ready to come and make a film with you.

Ingrid Bergman

Paret, som skapade stor rabalder med deras relation - båda var gifta sedan tidigare - och som senare fick tre barn tillsammans (Roberto Ingmar, Isabella och Ingrid Isotta), kom att producerade fem filmer ihop. Stromboli, Europa '51, Viaggio in Italia, Giovanna d'Arco al Rogo och la Paura. Paret splittrades och skiljde sig efter att Rosselini vart och prasslat vid sidan om under en inspelning i Indien. Detta ledde dock till Bergman's benådning på andra sidan Atlanten och hennes kanske största prisbelönta framgång i karriären, Anastasia. Men mer om den får vi läsa en annan gång. 

George Sanders kom i och med inspelningen att ifrågasätta Rossellini's egenskaper och hans geni.

Ursprungstanken med Viaggio in Italia var att berättelsen skulle vara en adaption på fransyskan Colette's novel Duo. Men då förhandlingarna kring rättigheterna för boken brakade samman så blev Rossellini tvungen till att skriva om berättelsen till hans egna version och ändra så pass mycket att den inte längre gick att känna från originalet. 

Och även om filmen inte gjorde någon vidare succé i box-office, likt så många andra mer konstnärliga filmer, så kom filmen att bli ordentligt hyllad av kritikerna. Legendariska filmtidningen Cahiers du Cinéma, där många av den kommande franska nya vågen-regissörerna jobbade, kom att kalla Viaggio in Italia för den första moderna filmen i historien. Ord som bland annat yttrades av självaste François Truffaut. Även Martin Scorcese pratar om Rossellini och blogginläggets filmvals vikt, för både honom som regissör och för den moderna film-eran överlag, i hans dokumentär My Voyage to Italy.

En som inte var lika övertygad om Rossellini's excellens var George Sanders. I sin biografi Memoirs of A Professional Cad så beskriver han sin egna resa till Italien och sitt första möte med Roberto's, och för Sander's, något mer egendomliga inspelningar. Van från det extremt strukturerade Hollywood så var det en stor chock att komma till Italien, till en produktion som spelades in helt utan manus, där filmteamet enbart bestod av Rossellini och en handfull assistenter, som ena dagen kunde ses i kostym, hållandes en enormt viktig portfölj, för att dagen efter ligga och mixtra med "maestro's" (som Rossellini kom att kallas, vilket får mig att tänka på ett specifikt Seinfeld-avsnitt) simutrustning. 

Han beskriver även hur han kunde dyka upp på inspelningsplats för att vänta ut fotografens ljusriggande. Och när det väl var dags för Sanders egna prestation så satte Rossellini på sig sin hjälm, hoppade ned i sin Ferrari och drog iväg i ett högst personliga race på motorvägen mellan Neapel och Rom. Två dagar senare kom regissören tillbaka och ställde in ytterligare en produktionsdag för att bota den migrän han ådragit sig efter att inte ha sovit på 48 timmar. 

the Review: 


För att lära mig mer om Ingrid, men ur ett inte lika påfluget perspektiv, så lånade jag Isabella Rossellini's självbiografi. Genom den så tänkte jag att kunde finna en intressant bild av vem Ingrid var. Tyvärr så kom sig den biografin, utöver ett par roliga inslag från hennes relation med David Lynch, att bli en rätt så märklig läsupplevelse., där hon bland annat hittade på konversationer mellan hennes gamla ex och döda släktingar. Där någonstans bytte jag inriktningen och valde istället att se på några av Bergman/Rossellini's filmsamarbeten, för att både skapa mig en bild av Ingrid och Roberto, som jag vet ytterst lite om.

Både i filmens handling och under inspelningen , bubblade det oerhört mycket känslor under ytan. 

Några av min första notiser, utöver "italiensk ljudläggning...suck", kretsade kring ett hattigt och kantigt anslag, för att sedan följas upp av en berättelse där den stora bilden kändes oerhört diffus, där det främst var i de små detaljerna som man såg klassen tyda fram. Som när Ingrid höll en längre monolog om ett gammalt förhållande. När det bara var de själva med kameran. Detta fick mig att tro att inspelningen vart rätt lössläppt, med ett par rätt vilsna skådespelare. Så det kändes rätt skönt att få bekräftelse för mina misstankar genom Sanders självbiografi. Kapitlet om denna inspelning är oerhört underhållande att läsa, något som jag verkligen kan tipsa om.

För mig är det inte alls speciellt lustigt att en regissör eller konstnär, vad man än vill kalla dom, inte alltid håller sin högstanivå genom hela sin karriär. Bara för att man har legat bakom en bra film - eller dyl. - så innebär det inte automatiskt att resten ska hålla samma klass. Framgången bakom genombrottet kan ha berott på många olika omständigheter, som är omöjliga att känna till om man själv inte har vart med under resans gång. 

Inte för att på något sätt hänga ut Rossellini - och för att inte trampa i samma klaver som med min Ozu recension - såklart har karln en uppenbar talang. Men jag tror heller inte att det är så konstigt om en sådan framgång som han fick med Roma Città Aperta och Paisà möjligtvis steg den gode herrn över huvudet. Samtidigt så måste jag vara evigt tacksam för de kommande regissörerna och produktioner som Rossellini's verk kom att inspirera. Utan tex. Scorcese's filmer så hade jag garanterat inte vart den filmälskare som jag är idag. 

Men jag kommer inte att ge mig här. Jag kommer fortsatt att se fler av det Svensk/Italienska-samarbetet, för att sedan jämföra det med Rossellini och Bergman's mest framgångsrika verk.

the Slutkläm:


En något ovanlig recension på en rätt så oinspirerande film. Men så är det ju också en produktion från en av neorealismens kungar. En rätt så obetydlig historia, där man verkligen måste anamma sig de små detaljerna för att utvinna någon som helst njutning. Även om det helt klart finns en hel del intressanta element i historien, så tycker jag tyvärr att det blir uppenbart att produktions bristfälliga ledning smittar av sig på filmens slutresultat. 

the Betyg: 3 (Det mest intressanta med Viaggio in Italia blir debatten om Rossellini's excellens eller ej.)

"Ever since we left on this trip I'm not so sure. 
I realised for the first time that we... we're like strangers."

Källor: IMDB, Wikipedia, My Voyage to Italy (Martin Scorcese), Memoirs of A Professional Cad (George Sanders)

the Serpent and the Rainbow (1988, BRD, 98 min)

Haitiska mardrömmar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bill Pullman
Cathy Tyson
Zakes Mokae
Paul Winfield
Brent Jennings
Directed by:
Wes Craven
Screenplay by:
Richard Maxwell
Adam Rodman
Produced by:
David Ladd
Cinematography by: 
John Lindley
Musicy by: 
Brad Fiedel
Production Design by: 
David Nichols
Art Direction by: 
David Brisbin
Set Decoration by: 
Rosemary Brandenburg
Costume Design by: 
Peter Mitchell
Special Makeup Effects by:
David LeRoy Anderson
Lance Anderson
Special Effects by:
Robin L. D'Arcy
Bruce D. Hayes
Film Editing by:
Glenn Farr



the Plot:


Den äventyrslystne antropologen Dennis Alan (Pullman) blir ombedd av ett större läkemedelsföretag att resa till Haiti för att forska i ryktena kring en drog som sägs ge liv till de döda. Väl där så blir snart Alan innästlad i en värld av kärleksaffärer, korruption och svart magi. Och snart så får han sätta både liv och lem på spel för att nå sitt mål.

Antroplogen Dennis (Pullman) offrar det mesta för att revolutionera bedövningsmarknaden.

the Background:


the Serpent and the Rainbow är baserad på etnobotanikern och forskaren Wade Davis bok med samma namn. Där redogör han över sina många resor till Haiti där han forskade kring zombiefieringar och den inhemska vodou-kulturen. Främst så undersöker han i fallet Clairvius Narcisse. Det första klassificerade zombien i vår historia. 

Officiellt så dog Narcisse's den 2:e Maj 1962. Hans död konfirmerades av Amerikanska läkare och han kunde jordfästas strax därpå inför nära och kära. ca.18 år senare så kommer sedan Clairvius stapplande tillbaka till sin hemby där han övertygar sina släktingar om sin återuppstådda existens.

Hypotesen bakom Narcisse's märkliga livsöde sägs ha sin begynnelse i en konflikt med sin bror över en bit land. Sedan så har någon, med hans brors medhåll, förgifta Calirvius med en blandning av toxiner, vars verkning lär ha efterliknat en koma, som i sin tur slutat med ett dödsbesked. Efter gravsänkningen så har man återvunnit hans kropp och gett honom en dos av bla. Datura Stramonium. Ett medel som lär ha återinfört honom i ett zombie-liknande stadium, baserat på hallucinationer och minnesförluster. Och där man tvingat honom till att jobba på ett plantage som en "mental slav". 

Många forskare har sedan vart starkt kritiska till Davis hypoteser där man främst ifrågasätter skapandet av det koma-skapande medlet som sägs innehålla tetrodoxin, återvunnit från blåsfiskar, giftiga grodor, ödlor och även, en till två månaders gamla, barnkranium.

Oavsett vad som är sanning eller eller inte med Davis bok, så är det en mindre bevarad hemlighet att inte allt för mycket av vad han återberättar där har något med filmen att göra, då Hollywood kräver betydligt mer action än vad han kan erbjuda. Vad som däremot är bekräftat är att ett av Davis krav för att sälja rättigheterna till Universal var att Peter Weir skulle regissera, med Mel Gibson i huvudrollen. Nu fick han istället nöja sig med Craven och Pullman...

Zakes Moake's obehagliga karaktär Dargent Peytraud, som baserats på Luckner Cambronne.

Filmen spelades inledningsvis in på plats i Haiti, men då oroligheter började sprida sig på ön så kunde regeringen inte längre lova säkerhet till Craven's produktionsteam. Så man valde då att ta det säkra före det osäkra och istället förlägga inspelningarna på Dominikanska Republiken. Även the Serpent and the Rainbow tar sig an Haiti's minst sagt röriga politiska bakgrund, där främst filmens antagonist Dargent Peytraud (Moake) är löst baserad på den verklige Luckner Cambronne.

Efter endast två år på posten som president på Haiti så hade François "Papa Doc" Duvalier tröttnat på de återkommande attentaten mot honom. Som skydd så lät han skapa sin privata armé, Milice Volontaires de la Sécurité Nationale (MVSN, English: National Security Volunteer Militia). Denna milis, som främst blev känd som Tonton Macoutes - ett uttryck på Haitisk kreol för ordet lieman, blev ledda av Papa Doc's andre man, Luckner. En man som i området fick öknamnet "Vampire of the Caribbean", för export av Haitiskt blod och kroppar till medicinsk forskning i västländer. Som en diktators andreman, och ledare av hans personliga milis, så är det inte så svårt att lista ut vart dessa kroppar kan ha kommit ifrån.

the Review: 


Det var väl ingen med en gnutta filmintresse som missade den tråkiga nyheten att Wes Craven gått bort. Craven som till stor del påverkat både 80-talets stora skräckvåg inom Hollywood, likt genrens pånyttfödande i sammanband med det nya seklet. De tre filmerna jag främst tänker på, som har kommit att bli något av stilstudier inom dess fack är såklart hämdfilmen Last House on the Left (som är starkt inspirerad av Bergaman's Jungrukällan, som ni kallas läsa mer om här) och två av de mest framstående slasherfilmerna, med två av de mest ikoniska antagonisterna i historien, Nightmare on Elm Street och Scream.

Då jag, likt många andra, redan har sett hans mer framstående verk så började jag forska smått i hans mindre kända produktioner (för mig i alla fall). Och just the Serpent and the Rainbow kom då fram som en av de mer intressanta (möjliga) guldkornen. Då jag själv långt ifrån är någon direkt vurmare för Craven, då jag tydligt stod på Jasons sida i bataljen som slasherfilmerns-mästare, så har jag aldrig riktigt förstått mig på charmen med Freddy. Även fast jag ändå har sett alla filmerna i serien. The Last House on the Left hade jag stora förhoppningar på, men jag minns att jag blev lämnad rätt oberörd. En känsla som mycket väl kan ha berott på något helt annat och jag får erkänna att jag bör se om den snarast innan jag yttrar mig vidare kring den. Scream var såklart en stor del av min uppväxt i de senare ungdomsåren, där det som främst talade till mig var filmens ganska uppenbara ironi. Så jag såg verkligen fram emot att se vart någonstans the Serpent and the Rainbow skulle landa.

Bill Pullman: Skådespelaren som man aldrig vet vart man har, gör här ett habilt jobb.

Jag får direkt erkänna att jag trots försöket att ha så få förväntningar som möjligt antog att jag skulle få sen skräckfilm. Men direkt från filmens början så inser man att det här kommer vara en långt mer lugn resa. Mer åt thriller-hållet, med få inslag av lite gore. Så där föll jag lite på min egna ambition att veta så lite som möjligt. Förväntningar är en enormt osäkert att beräkna. Man vet aldrig vart man hamnar.

Första akten är tyvärr inte allt för välgjord. Vad jag främst hakar upp mig på är en blandning av en märkligt lagd voice-over, som enbart finns där för att täcka upp för ett undermåligt historieberättande, och Bill Pullmans oerhört straight och lugna skådespel i situationer som är så bizarra så de borde vara ofattbara för en vanlig människa. Hans avtrubbade agerande, tillsammans med att han som oftast har en smått klantig hantering av dessa lägen, gör att jag får svårt att inte jämföra honom med Frank Drebin och Leslie Nielsen's underbara gestaltning av denna karaktär. Som tur var så försvinner voice-overn desto djupare Pullman försvinner in i händelseförloppet, samtidigt som tonen på själva filmen gör att alla Naked Gun-kopplingar till slut tar död på sig själva.

Vad jag däremot gillar med filmen är Pullman's många illusioner. De är både skrämmande och lösta på ett filmtekniskt fantasifullt sett. Det är också oerhört uppfriskande att se en film utspela sig i en annorlunda miljö och kultur som på Haiti. Såklart så är den ju något tilltufsad av Hollywood för att fungera för just denna film, men känns likväl fräscht i sammanhanget. Sen så lyckas Craven med att förmedla en känsla av hjälplöshet som är oerhört enerverande. Något som förstärks av den svarta magin som vår Denis Alan (Pullman) vet ytterst lite om. Men också från både briljant skrivna och agerade antagonister. Då tänker jag främst på Zakes Mokae, Brent Jennings och Badja Djola's karaktärer och prestationer.

the Slutkläm:


Det blev till slut en rätt så angenäm filmupplevelse. Men jag saknar helt klart en scen som i inledningen greppar tag i en, som får en att engagera sig från start. Filmen kräver sin tid för att mogna ordentligt, för att verkligen uppskatta sig själv. Men halvvägs in så växer sig ändå historien rätt så spännande, med härliga gamla special effects som man kan drägla och glädjas över. En perfekt, mjuk och lugn uppstart på en skräckfilmsafton.

the Betyg: 3 (Underhållande men inte så mycket mer än så.)

"After you're dead I'll take your soul."

Källor: (IMDB, Wikipedia)

Safety Last (1923, LD, 70 min)

En av filmhistoriens mest ikoniska ögonblick.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Harold Lloyd
Mildred Davis
Bill Strother
Noah Young
Directed by:
Fred C. Newmeyer
Sam Taylor
Screenplay by:
Hal Roach
Sam Taylor
Tim Whelan
Produced by:
Hal Roach
Cinematography by: 
Walter Lundin
Make Up by: 
Wallace Howe
Stunts: 
Harvey Parry
Bill Strother
Film Editing by:
Thomas J. Crizer



the Plot:


En ung, oerfaren och förlovad man lämnar landsbygden för att ge sig in mot storstan i hopp om att tjäna ihop så mycket pengar att han kan gifta sig med sin älskade. Tyvärr så är verkligheten långt ifrån hans framgångsrika drömmar, något som han också får svårt att acceptera. Så för att istället vara rak och berätta sanningen så börjar han att klämma fast sig i en värld av lögner, vilket till slut lämnar honom i en situation där hans liv står på spel.

Tänk vad några små lögner kan ställa till med för problem.

the Background:


Under den amerikanska depressionen på 1920-talet så kom det att bli ett vanligt knep att använda sig av vad man kallade för "human flies". Människor som klättrade upp för affärernas fasader, utan några som helst skydd, för att locka intresse till affärsverksamheten som befann sig i och omkring huset.

En sommardag 1922 så stod nu en av världens då mest erkända fasadklättrare William "Bill" Strother utanför the Brockman Building i Los Angeles innerstad, redo för att locka uppmärksamhet till denna byggnaden. En som råkade passerade just under detta moment var skådespelaren Harold Lloyd. Lloyd som själv var oerhört höjdrädd klarade inte av att följa Strother's öde uppför det 12-våningshuset, men kunde samtidigt inte slita sin blick från spektaklet. Från ett säkert avstånd, ett kvarter bort, så gömde sig Lloyd för att då och då kika runt hörnet för att uppdatera sig över utvecklingen. När Strother's väl nått toppen så hoppade han kaxigt på en cykel och tog ett ärevarv runt takkanten.

"It made such a terrific impression on me, and stirred my emotions up to such an degree, that I said to myself - If I can capture that on screen, well I think I've got something that I've got something that's never been done before" - Harold Lloyd

Och visst blev Safety Last den succé som Lloyd hoppades på. Men att filmen, snart 100 år senare, fortfarande skulle bli ihågkommen och uppmärksammad för sitt skickliga utförande, med ett av historiens mest legendariska spänningsmoment, har jag svårt att tro att även Lloyd hade kunnat drömma om. Just momentet när Lloyd hänger i klockans ena visar har kommit att reproduceras i många filmer därefter tex. Project A, Back to the Future och Jönssonligan får guldfeber. 

Vissa stressiga situationer kan den stackars mannen inte rå för...

Harold Lloyd hade sedan barnsben sysslat med teater och skådespeleri. Vid 20 års ålder så tog han sitt pack och lämnade San Diego för att ta sig norrut mot Hollywood. Tillsammans med vännen Hal Roach, som ägde sin egna studio, så skapade de karaktären Lonesome Luke. En karaktär som man vänligt kan beskriva som "smått inspirerad" av Charles Chaplin's filmpersona.

Runt 1918 så började de två vännerna att utveckla en ny karaktär för Lloyd. En mer egen figur, en som man kunde beskriva som en vanlig "Svensson", med ett orubbligt självförtroende och fylld av optimism. Roach tyckte dock att Lloyd var alldeles för ståtlig för komedier och föreslog att Lloyd skulle använda sig utav något slags förklädnad. Lloyd plockade då fram ett par runda glasögon och ett ikoniskt utseende var befäst. Vad det säger om deras vy på människor med synfel låter jag vara osagt.

Kanske kom straffet för Lloyd's synder året efter då han under en fotosession förväxlade en rekvisitabomb mot en riktig. Den följande explosionen var så stark så att Lloyd blev av med både en tumme och ett pekfinger. Då tanken var att tända en cigarrett med stubinen så tog även hans ansikte sig en törn, med svåra brännskador och ett skadat öga. Men trots denna motgång så fortsatte Lloyd att producera film och fick strax sitt stora genombrott med just Safety Last. Med hans skadehistorisk fräscht i minnet så blir ju hans prestationer i just denna film än mer imponerande.

the Review: 


För mig så finns det tre riktigt stora filmunderhållare som regerade filmbranschen innan andra världskrigets slut. Buster Keaton, Harold Lloyd och en viss person vid namn Charles(ie) Chaplin. I mina ögon så är Keaton störst. Ända sedan jag såg the General som imponerade enormt på en rätt så ung mig - där jag såg kopplingarna till en annan spelevink som jag uppskattar att bli underhållen av - så har jag vart övertygad om hans genialitet. Även om Chaplin också vågade forska i lite svårare ämnen, som i the Great Dictator, så är den humorn, som jag minns det som, långt mer putslustig. Lloyd var faktiskt den av de här tre herrarna som jag visste allra minst om, men likt långt fler än mig själv så har ju stunden där Lloyd hänger i klockvisarna från en husbyggnad kommit att bli enormt ikoniskt. En sån bild som också många lär känna till utan att riktigt förstå innebörden eller historien bakom situationen. Så hur står sig nu Lloyd's komik i både jämförelse med hans främsta konkurrenter men också i vår tid, snart 100 år efter filmens lansering.

...medans andra säkert hade förbigåtts med lite sunt förnuft.

Utöver ett första riktigt schysst uppsatt och välplanerat skämt så tar Safety Last verkligen sin tid på sig att mogna och utvecklas till vad den borde vara och senare också kommer att bli. Även om filmen enbart är knappa timmen lång så känns första akten och större delen av andra som en rätt så plågsam och inte allt för underhållande resa. Som Kalmarvägen mellan Linköping och Kisa ungefär. Platt, rak och otroligt enformig...

Jag skulle nog vilja gå så långt som att filmen faktiskt är rätt så dålig (inledningsvis). Framförallt på grund av att jag inte riktigt köper Lloyd's fumliga karaktär. En man som menar så väl, borde vara för godhjärtad för att sätta sig i alla dessa prekära situationer. Ungefär som bilden här ovan. Däremot så får jag erkänna att många av de skratt som Lloyd och hans samarbeta vill bjuda oss på som oftast är, likt filmens första, oerhört välplanerade. Även om humorn i sig kan kännas smått barnslig så känns framförandet oerhört genomtänkt och professionellt.  

Så till slut så närmar vi oss den sista akten, den som alla väntar på. Och för att bygga på förväntningarna än mer så talar filmskaparna lite extra till en gammal passare som mig själv, genom att använda sig av en av de snyggare kameraåkningarna jag sett i en så pass tidigt producerad film. En åkning som är så berättarstrukturellt-välmotiverad och läckert komponerad att jag nästan vill ställa mig upp och applådera.

Strax efter denna eufori så tar alltså filmens riktiga höjdpunkt vid, och som man levererar. Hela bestigningen av huset som tar upp större delen av filmens sista tredjedel är helt underbar på så många nivåer (pun intended). Det som främst talar till mig är hur man lyckats lösa det visuella. Det är ohyggligt svårt att inte köpa att karln faktiskt klättrar upp för denna enorma byggnad, något som man berättar utan några direkta visuella eller special effekter. Vilket såklart leder till att man sitter som på nålar sekvensen igenom och helt plötsligt så är man med Lloyd på hans resa mot framgång.

the Slutkläm:


Safety Last blir till slut en riktigt trevlig filmupplevelse, där filmens slutsekvens gör den till vad den är på så många plan. Det är där som man verkligen ser varför Lloyd ändock omtalas i samma andemening som Keaton och Chaplin. Även om jag fortfarande är smått skeptiskt till hans personliga status i jämförelse med de andra två. Och det är även där som man på riktigt förstår vad som krävs för att skapa en legend. Safety Last slutscen levererar än idag, men jag ställer mig dock frågande till om man verkligen måste se hela filmen för att ordentligt känna för våran karaktär på slutet eller ej. Det får bli upp till er att avgöra. 

the Betyg: 3 (Första delarna en svag två, slutet en stark fyra. Medelpoäng 3.)

"She's just got to believe I'm successful, until I am."

( Imdb, Wikipedia, The Real Santa of Miller & Rhoads: The Extraordinary Life of Bill Strother)