Roman Holiday (1953, LD, 118 min)

På flykt från verkligheten i Rom.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Audrey Hepburn
Gregory peck
Eddie Albert
Harcourt Williams
Margaret Rawlings
Directed by:
William Wyler
Screenplay by:
Ian McLellan Hunter
John Dighton
(Dalton Trumbo)
Produced by:
William Wyler
Cinematography by: 
Henri Alekan
Franz Planer
Musicy by: 
Georges Auric
Art Direction by: 
Hal Pereira
Walter H. Tyler
Costumes by: 
Edith Head
Hair Dresser: 
Anna Cristofani
Film Editing by:
Robert Swink



the Plot:


Den brittiska prinsessan Ann (Hepburn) är ute på en lång och uppskattad Europa-turné. Desillusionerad av hennes betyngande arbetsuppgifter, som att hälsa på, och dansa med en massa torra borgare, så drömmer hon om ett vanligt liv utanför slottet. Efter en kväll i Rom, där känslorna svämmat över för den lilla madammen, så flyr hon, nerdrogad ut på de öppna och oskyddade gatorna av efterkrigstidens Rom.

1950-talets variant på Sex in the City 2.

the Background:


Filmens original story är skriven av Dalton Trumbo, där stor del av historien baserades kring den verkliga relationen mellan den brittiska Prinsessan Margaret och officeren Peter Townsend. Bok och manusförfattaren, och senare även regissören, Dalton Trumbo har levt ett minst sagt intressant liv då han tråkigt nog var en av "the Hollywood Ten". De var alltså de tio personer som HUAC (House Un-American Activities Committee) tog in för förhör kring deras deltagande i det kommunistiska partiet, tillika möjligt spridande av kommunistisk propaganda i mitten av 40-talet. De tio, där Trumbo ingick, vägrade att svara på frågorna inför kommittén och dömdes därefter till fängelse och blev svartlistade under större delen av 50-talet.

Många av de åtalade och utpekade var just manusförfattare som ändå lyckades att jobba inom Hollywood genom att antingen skriva under pseudonym eller sälja sina manus till andra författare. Det var det som Trumbo gjorde när han fick den ursprungliga ersättning på $50.000 (något som var ovanligt) för sin historia från Ian McLellan Hunter. Vad Hunter tjänade på detta, förutom sitt namn i eftertexterna, så fick han även fortsätta bearbeta manuset tillsammans med John Dighton. Han mottog även Oscarsstatyetten när filmen senare plockade hem priset för bästa manusskript under 1953 års Academy Award. Ett pris som Hunter's son Tim vägrade att lämna tillbaka då akademin ville rätta till sitt misstag fyrtio år senare. Man lät då skapa en ny statyett (något som aldrig skett tidigare eller sedan dess) som man tilldelade Trumbo's fru, i den numer bortgångne författarens frånvaro.

Den som plockade upp McLellan Hutner, eller snarare Trumbo's, berättelse var den erkände regissören Frank Capra. En produktion som han planerade att producera på sitt egna nyskapade produktionsbolag Liberty Films. Bolaget som var delägt med producenten Samuel J. Briskin och de två regissörerna William Wyler och George Stevens kom dock att snabbt hamna i ekonomiska svårigheter på grund av allt för höga produktionskostnader på företagets två första filmer, It's a Wonderful Life och State of the Union. Till Stevens och Wyler's förtret så sålde man då av företaget till Paramount Pictures i gengäld för en bunt pengar och ett fem-filmskontrakt till vardera regissör.

Den erfarne Peck såg tidigt potentialen hos Hepburn och siade om hennes framtid.

Capra ursprungliga idé hos Paramount var att fortsätta producera Roman Holiday under hans nya ledning. Men då Hollywood kämpade med inkomsterna i efterkrigstiden så valde Paramount att dra ned på filmens budget ordentligt. Något Capra ogillade och hoppade av projektet. Rykten påpekar att det kan ha vart så att den ultra-konservativa regissören fått nys om vem som egentligen låg bakom manuset och därför dragit sig ur projektet. Paramount hörde då av sig till Liberty Films andre delägare, George Stevens, som också han tackade nej till projektet. Men när man tillfrågade Wyler så kom äntligen alla polletter att falla på plats, då Wyler efterfrågade att spela in filmen i Italien, för både realismen och av högst personliga skattegrundliga skäl. Och Paramount kunde finansiera projektet med pengar som blivit frysta under kriget i pastasåsens hemland.

Wyler's första tilltänkta skådespelare var Peck och Jean Simmons. Men då den tillstrypta budgeten skapade en del problem för regissören så valde han att försöka hitta ett nytt, oetablerat namn till rollen som prinsessan Ann. När han passerade England, på väg för att leta inspelningsplatser till filmen, så passade han på att intervjua ett par skådespelerskor varav en råkade vara Hepburn. Regissören blev så imponerad av deras korta pratstund att han föreslog att Paramount skulle anställa henne oavsett om hon landade rollen i Roman Holiday eller ej. Då han själv inte kunde delta på skådespelerskans audition så bad han fotografen att fortsätta rulla kamerorna även efter hennes framförande. Och enligt ryktena så var det just de minuterna av film som övertygade Wyler att ge Hepburn chansen i en av filmens huvudroller.

Väl på plats i Italien gjorde Hepburn ingen besviken. Tvärtom så var hon så övertygande i rollen att Peck lär ha sagt att hon garanterat skulle plocka hem Oscar'n för "the Best Actress" och att hennes namn hörde till ovanför filmens titel istället för hans. Både Paramount och "the Academy" kom senare att hålla med Peck, då hon både fick sin namnplacering och Oscarsfiguren. Hepburn kom även att kamma hem en Tony samma år för sin prestation i pjäsen Ondine, vilket gjorde henne alldeles unik inom skådespelarsammanhang. Sedan dess har även Ellen Burstyn lyckats med samma bedrift efter hennes prestationer i Alice Doesn't Live Here Anymore och Same Time, Next Year.

the Review: 


Efter att relativt nyligen kommit hem från en resa till Italien så tänkte jag att det var dags att ta mig en en viss film som jag införskaffade på LaserDisc för något år sedan. Likheterna var inte allt för många mellan min och deras upplevelse. Även om jag ibland kanske kände mig som en prinsessa, så anser jag mig inte riktigt vara det. Jag träffade heller inte någon amerikansk journalist som ville utnyttja min blåögda naivitet och kanske främst så spenderade jag mig min tid i Milano och kring Genua istället för landets hufvudstad. Men likväl så tyckte jag att det kunde vara en passande filmupplevelse.

Hepburn är som vanligt oerhört charmig, medans Peck känns något mer krystad.

Jag är långt ifrån övertygad av filmens inledning. Jag visste väldigt lite om filmen och byggde därför upp en rätt så tveksam attityd till berättelsen, där jag till en början irriterade mig smått på prinsessan Ann, som känns som en tråkigt klassisk bortskämd skitunge, tagen direkt från Sofia Coppola's karaktärsregister. Även presentationen av vår andre huvudkaraktär, journalisten Joe Bradley, känns oerhört stel och Peck spelar endast sin karaktär på dåtidens klassiskt torra mansideal.

Men sakta men säkert så bryter ändå filmen mina förutfattade meningar om denna genres berättarstrukturer och jag får ändå erkänna att jag känner mig rätt så överraskad över historiens utgång vid filmens slutskede.  Men tyvärr så är filmens dalar betydligt djupare än dess ytterst få toppar. Mitt största problem, utöver de rätt så tradiga karaktärerna, är att många av scenerna saknar någon större underhållningsdjup och de känns mer en slags reklamfilm för ett Rom, som efter kriget slut vill öka på sin turism. Lite av ett beställningsjobb. Lite som Sex and the City 2...

Såklart så kretsar mycket av uppståndelsen kring Roman Holiday om genombrottet för den charmiga och graciösa Audrey Hepburn. Hepburn som kom att bli en av våra mest erkända stilikoner. Även filmens kostymdesigner, den legendariska Edith Head, plockade hem en Oscar i sin genre - hennes femte i ordningen - Något som mycket väl kan ha satt igång denna trend. Men Hepburn kom även att engagera människor på ett annat sätt. På en mer betydande nivå. Bland annat så kom hennes insats i Roman Holiday att påverka en generation japanska kvinnor på 60-talet att bli mer vågade och hon spenderade sin sista tid i livet som UNICEF-ambassadör. Om hon verkligen förtjänade Oscarsstatyetten 1953 är jag mer osäker på, även om startfältet i hennes klass såg allt annat än starkt ut det året. Men visst gör hon en stark insats. 

the Slutkläm:


Samtidigt som jag inte riktigt uppskattade filmen så vill jag ändå gärna tipsa om den. Troligtvis för att min egna upplevelse blev oerhört upp-hakad, för att använda en hockeyreferens, av mina egna förutfattade meningar. Men likväl så består filmen av väldigt många enformiga och relativt oengagerade scener. Men de något oväntade historiedragen, Hepburns debut och den romantiska sättningen gör ändå filmen värd att upptäcka.

the Betyg: 2,7 (Väääldigt nära en helt okej filmupplevelse.)

"I will cherish my visit here in memory as long as I live."

Ms .45 (1981, BRD/LD, 80min)

"It's no longer a man's world".

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Zoë Lund
Editta Sherman
Albert Sinkys
Darlene Stuto
Directed by:
Abel Ferrara
Screenplay by:
Nicholas St. John
Cinematography by: 
James Lemmo
Musicy by: 
Joe Delia
Art Direction by: 
Ruben Masters
Make Up by: 
Laurie Aiello
Lisa Monteleone
Special Effects by: 
Matt Vogel
Sue Dalton
John Paul McIntyre
Film Editing by:
Christopher Andrews



the Plot:


Det glada, oskuldsfria och knarikiga 60-talet är sedan länge förbi. Och nu härjar en ny generation på gatorna i New York. En generation av män som varken saknar etikett eller skrupler. Mitt i allt detta försöker en blyg och stum sömmerska, vid namn Thana (Lund), att leva. Och som ni nog anar så dröjer det inte länge tills att den nya världen gör sitt avtryck på den unga mön.

Vår får följa ett snabbt mänskligt ras. Eller kanske ett rättvist uppvaknande.

the Background:


Filmen är regisserad av Abel Ferrera's, som blev hans andra fullängdsproduktion. Ferrera växte upp i New York och utbildade sig senare inom film i ett av stadens statlig universitet, där han kom att regissera flertalet kortfilmer. Arbetslös efter studierna så antog han rollen som regissören för den pornografiska filmen 9 Lives of a Wet Pussy Cat, som bland annat hans egna flickvän deltog i. Ferrera själv lär ha kommenterat regi-insatsen med följande -"It's bad enough paying a guy $200 to fuck your girlfriend, then he can't get it up."

Ferrera gjorde sig ett namn för sina två första långfilmer, Driller Killer och Ms .45. Två filmer som blev omtalade och gav honom möjligheten att jobba med större budgetar och mer erkända skådespelare. Hans kanske mest erkända verk är dock Bad Lieutenant (som han skrev ihop med Zöe Lund) som för ett par år sedan fick en uppföljare, eller vad man nu ska kalla den, i Werner Herzog's film Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans.

Ferrera upplevde, utöver sina två första filmer, sin största framgångsvåg i början av 90-talet, men han har fortsatt producera film allt eftersom. Och 2014 så fick han äntligen ihop filmen Pasolini, om den kontroversiella Italienska regissören Pier Pablo Pasolini. En produktion han hade planerat att producera ändå sedan hans storhetstid tillsammans med en viss Zöe Lund.

Besattheten växer sig på vår lille oskyldiga Thana.

Zöe Lund, som även går under namnen Zöe Tamerlis, Tamara Tamarind eller Vanessa Lancaster föddes i New York, till en Svensk mor och en Rumänsk far. Som ung var Lund en begåvad musiker men hoppade av studierna då hennes intresse för filmen kom att överstiga hennes ursprungliga talang. Och när hon enbart var 17 år så landade hon sin första huvudroll som Thana i Ferrera's långfilm Ms .45. 

Även om de båda uppskatta sitt samarbete så dröjde det hela 10 år innan de slog sina hjärnor ihop då Zöe var rädd för att ingå i vad hon kom att kalla "Abel's stable". Det höll henne dock inte ifrån att medförfatta filmmanuset till Bad Lieutenant, där hon också spelade en mindre sidokaraktär. 

Zöe hade dock ett ovanligt starkt förhållande till heroin, något som hon bland hanterade genom att jobba med två biografiska filmmanus om John Holmes och Gia Carangi (ytterligare två personer med tveksamma relationer till droger, som till slut också kostade dem livet). Och som ni kanske förstår så var det även samma öde som Zöe kom att korsa, då hon gick bort 1999 till följden av sitt missbruk. Hennes gamle vän Abel Ferrera hade följande att säga. "...Zoe was one of these people who thought heroin was the greatest thing in the world, and she did until the day she died. She was down on coke, down on everything, but you know, heroin was the elixir of life for her. Zoe was a brilliant, creative person before the drugs, the drugs just killed her."

the Review: 


Ms .45 råkade vara ytterligare ett filmfynd hos det förträffliga filmproduktionsbolaget Drafthouse (films). Mitt första möte med detta smått annorlunda företag var genom den oerhört klåpigt, men samtidigt fylld med så mycket kärlek och kreativitet, producerade filmen Miami Connection. En film som man restaurerade och återutgav på Blu-ray. Något liknande har man nu även gjort med Abel Ferrera's gamla klassiker om en kvinna som får nog av det manliga, vardagliga förtrycket. Och som därför skapar sin egna persona, Ms .45. Mina förväntningar var otroligt höga efter att ha sett Drafthouse überläckra trailer. Och med min och företagets gemytliga historia i åtanken så var förhoppningarna om en riktigt härlig filmupplevelse i görningen.

Sir. Edward Singer's roll som en sliskig modefotograf framhäver Thana's verklighet.

Några av de ting som jag såg mest fram emot var James Lemmo's foto. En faktor som Drafthouse trailer trycker starkt på och som sticker ut med både sitt intensiva bildspråk och vackra pastell-färgschema, som verkar ha vart ett antingen välplanerat och medvetet eller turligt och omedvetet val. Vad som intresserade mig extra i detta var huruvida det var Drafthouse-restaurering som hjälpe filmens med dess vackra utseende eller inte. Så därför tog jag, för ovanlighetens skull, chansen att både se filmen i det något mer ursprungliga släppet på LaserDisc och ny-releasen, på det tekniskt långt mer utvecklade, Blu-Ray utgåvan.

Vad jag kom fram till var väl att det är synligt att Drafthouse såg potentialen i Ms .45 och lyckats med att få Fererra och Lemma's möjliga drömmar att blomma ut till fullo. Och såklart så får ju LaserDisc-släppet svårt att svara mot den cirka 20 år yngre versionen, med all sin suveränitet, men vad man själv föredrar är upp till var och en. Jag väljer i alla fall att se det positiva hos bägge sidorna.

Angående själva berättelsen så är grundhistorien, med hämnd som temat, inte något utöver det normala. Utan det är snarare vem som nu gömmer sig bakom bödelmasken som gör filmen speciell. Och både Ferrars porträttering, såväl som Zōe Lund's gestaltning av Thana, känns oerhört trovärdiga. Något som jag tror hjälps av det faktum att vår huvudkaraktär är stum. En faktor som kan ha hjälpt den unge och erfarne skådespelerskan att koncentrera sig på sina kroppsliga uttryck.

Även om de manliga karaktärerna för en gångs skull spelar birollerna så finns här, ur ett skådespelsperspektiv, några av filmens höjdpunkter. Jag tänker då framförallt på Thana's chef och den påträngande fotografen. Prestationer som såklart förhöjer hela filmens trovärdighet. Även Thana's enormt störiga och skräniga granne lämnar avtryck, där man verkligen förstår casting-valet (hennes gälla röst ekar fortfarande inuti min skalle). Jag måste dock betona att jag snarare pratar tidig John Water's-kvalité än Oscarnominerings-dito. 

the Slutkläm:


Förväntningarna var som sagt högt satta och inte heller svek dom mig. Men något vidare mästerverk är inte Ms .45. Filmen har helt klart kvalitéer som sticker ut och som ger den ett visst övertag mot andra i sin genre. Men likt många av sina syskon inom hämndfilmen så saknar jag ett större djup, som i sin tur må ha förbättrat filmupplevelsen som helhet. Det är oerhört vackert hur man plockat fram Ms .45 ur garderoben, dammat av den och putsat till den, men trots detta så når filmen inte riktigt fram till sin fulla potential.

the Betyg: 3 (Jag skulle verkligen vilja älska Ms .45, som får nöja sig med att vara omtyckt.)

"Got damn chicks are as cold as ice, huh."

the Long, Hot Summer (1958, DVD, 115 min)

Ska tuffingen Quick (Newman) lyckas förföra förnuftets förespråkare Clara (Woodward).

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Paul Newman
Joanne Woodward
Anthony Franciosa
Orson Welles
Lee Remick
Richard Anderson
Directed by:
Martin Ritt
Produced by:
Jerry Wald
Screenplay by:
Irving Ravetch
Harriet Frank Jr.
Cinematography by: 
Joseph LaShelle
Musicy by: 
Alex North
Art Direction by: 
Maurice Ransford
Lyle R. Wheeler
Set Decoration by: 
Eli Benneche
Walter M. Scott
Costume Design by: 
Adele Palmer
Film Editing by:
Louis R. Loeffler



the Plot:


Den anklagade pyromanen och bondfångaren Ben Quick (Newman) blir utjagad från ytterligare en by bland mängden. Men nu leder ödet honom till den lilla orten Frenchman's Bend, där han för första gången stöter på en större skojare än honom själv, och tillika byn's förmögnaste man, Will Varner (Welles). Ska Quick's själ äntligen få finna ro eller kommer han att på nytt bli utkörd och förvisad till ovissheten?

Dåtidens bild av kvinnans högsta önskan känns idag oerhört förlegad.

the Background:


the Long, Hot Summer bygger på diverse William Faulkner berättelser. Faulkner, en berömd sydstatsförfattare och Pulitzer-vinnare, skrev också en del filmmanus. Bland annat med Bacall/Bogart-filmerna to Have and Have Not och the Big Sleep. Han var även inblandad i framställning av Gunga Din som ni kan läsa mer om i mitt senaste inlägg. 

Just denna film är främst baserad på Faulkner's novell the Hamlet, men där man också som sagt använt sig av material från två av hans korthistorier, Barn Burning och Spotted Horses. Det var manusförfattarna Ravetch och Frank Jr. som sålde in konceptet till producenten Jerry Wald, som senare lyckades övertala 20th Centuary Fox att gå in med pengarna som behövdes. Det var även de två manusförfattarna som gick i godo för regissören Martin Ritt, nyligen tillbakakommen till Hollywood efter att ha vart svartlistad under större delen av 50-talet efter att ha blivit åtalad för att ha donerat pengar till ett kommunistisk Kina. Detta kom att bli den första av totalt åtta projekt som Ravetch, Frank Jr. och Ritt kom att producera tillsammans. Och the Long, Hot Summer blev även något av en revansch, i Hollywood-sammanhang, för Ritt som efter denna produktion kom att bli ihågkommen som "the Orson Tamer".

Tiden då man började ana att Orson's lust för gastronomi numer var större än hans lust för skådespeleri.

Orson Welles hade under en längre tid gjort sig känd som en "strul-pelle" runt Hollywood. Och även om producenterna vid 20th Centuary Fox gjorde sig bästa för att övertala Martin Ritt till att exkludera Welles så var han övertygad om att få Orson till rollen som det högsta hönset Will Varner. Den gamle auteuren själv ska ha påpekat att han enbart accepterade jobbet då han hade en skatteskuld på ca $150.000.

Och självfallet fick också kostymnissarna på bolaget rätt så inspelningen med Welles blev allt annat än smidig. Problem kring tolkning av dialog, kostymer och hans egna scenerier var återkommande och hans oförmåga kring att tala ut ordentligt ledde till att större delen av hans dialog var i behov av eftersynkning i studiomiljö. Bara hans blotta närvaro ska ha gett hans betydligt yngre och mer oerfarna motskådespelare kalla kårar. Ett rykte som går i Ritt's hantering av Orson (som också gav honom det tidigare nämnda ökennamnet), är att han körde ut skådespelaren till ett träsk, för att där sparka ur honom ur bilen och låta honom hitta tillbaka på egen hand. Ett rykte som sagt, men likväl en smått humoristisk situation.

Dock så var heller inte förutsättningarna de bästa för den gamle filmkonungen, då både åldern och hans ohälsosamma leverne började ta ut sin rätt. Det hjälpte knappast att Ritt valt att förlägga inspelning på plats under den hetaste sommarsolen i Louisiana. "He was terribly having difficulty living in his skin," ska hans motspelerska Angela Landsbury sagt "He was very very heavy. We were working under dreadful conditions of heat and he was perspiring and he seemed to have a lot of very thick makeup on." En sminkning som i stor del fanns där för att täcka upp för Orson's lösnäsa. Något han under en längre tid envisats med att bära under sina filminspelningar, då han skämdes något enormt över sin egna "luktsinnespjäs". Mer om Orson's olika näsval kan ni läsa här.

Intressant är också att Paul Newman och Joanne Woodward, våra två huvudkaraktärer, kom att bli ett par efter just denna filmproduktion. Ett förhållande som höll sig ända fram tills Newman's död 2008. 

the Review: 


Hur kom det sig då att jag såg the Long, Hot Summer? Jag har absolut ingen aning. Utöver filmens uppenbara ögonbrynshöjare (visst lockar en filmisk duell mellan en ung Newman och en äldre Welles)  så fanns där få tecken på en intressant filmupplevelse och även efter filmvisningen så kvarstod frågetecknet. Vad det i hela världen var det som jag trodde att just denna film skulle erbjuda mig. Så frågan är om jag kan lyckas övertala er om att ta samma vågade chansning som jag gjorde.

Filmens höjdpunkt. Ghostbustersbilen.

Något jag som med största sannolikhet inte kommer att göra då detta verkligen inte var en film som tilltalade mig. 

Jag får dock erkänna att jag inledningsvis blev charmerad. Filmens anslag är oerhört kraftfullt, med en lada som fattar eld som snabbt exploderar till en enorm brand. Strax efter bjuds vi på en av filmhistoriens kortaste, men också slagkraftigaste, presentationer av en karaktär, när vi möter Newman's karaktär Ben Quick för första gången. När man sedan följer upp det med en härligt klassisk 50-tals-förtext, till tonerna av Alex North och Jimmie Rodgers titellåt the Long, Hot Summer, så är det svårt att inte tro att det skulle komma att bli en rätt så angenäm kväll trots allt.

Tyvärr så ser vi inte så mycket mer av de där läckra filmtekniska lösningarna och den uttrycksfulla, men samtidigt eleganta regin byts ut mot vräkigt skådespel och gamla, förlegade ideal. Filmen förskönar, och till större delen kretsar kring, en tid då kvinnans enda mål med sitt liv ansågs vara att reproducera sin fars gener till en ny generation. Ett tema som även blir filmens huvudkonflikt. Visst låter det spännande? Att man sedan skriver om denna egentliga kärlekshistoria till en cynisk berättelse om giftermåls-hets. Där det "lyckliga paret" inte bara tvingas ihop efter diverse rävspel, där filmens enda sympatiska karaktär känslokallt spelas bort utan någon vidare befäst grund, utan man framhåller också detta iscensatta skenäktenskap som något positivt. Tyvärr så blir the Long, Hot Summer ytterligare en film i raden av berättelser där den uppenbara douchbagen, av någon outgrundlig anledning, får damen (som dittills visat tecken på mognad och vishet) utan någon större besvär. 

Helt enkelt ett miserabelt historieberättande, utan poäng i vår tids (om än smått) upplysta samhälle.

the Slutkläm:


Den enda anledning jag finner för att tipsa om denna film, förutom ett trots allt fin skådespel från främst Newman och Woodward's sida, är att utmana er att ifrågasätta min egna analys. Kanske missade jag något uppenbart. Kanske missuppfattade jag filmens poäng. Kanske fanns det där trots allt ett hjärta utav guld. Men jag tvivlar, då jag själv bara fann vemod, ilska och en oerhört trött Orson Welles. 

the Betyg: 2 (Någonstans i grunden så finns där trots allt ett gediget filmhantverk)

"You are barking up the wrong girl, Mr. Quick."