 |
| Christopher Lee på toppen av sin karriär. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Edwin Woodward
Christopher Lee
Diane Cilento
Britt Ekland
Ingrid Pitt
Directed by:
Robin Hardy
Produced by:
Peter Snell
Screenplay by:
Anthony Shaffer
Cinematography by:
Harry Waxman
Musicy by:
Paul Giovanni
Art Direction by:
Seamus Flannery
Costume Design by:
Sue Yelland
Film Editing by:
Eric Boyd-Perkins
the Plot:
Den djupt troende polisen Sgt. Howie (Woodward) beger sig till en liten skotsk ö för att hitta en ung flicka som har blivit anmäld försvunnen. Men snabbt så börjar han inse att något inte riktigt står rätt till med varken ön eller invånarna.
 |
| Nakenritualer i vackra Stonehenge. |
the Background:
Efter att ha arbetat och skapat sig ett namn hos Hammer Horror, och deras monster filmer i över tjugo år, så var Christopher Lee sugen på att testa något nytt. Han mötte därför upp med manusförfattaren Anthony Shaffer för att utforma en mer annorlunda roll till Lee och tillsammans med regissören Robin Hardy och British Lion's chef Peter Snell, så började man pitcha idéer kring ämnet "gammal religion", i kontrast till vad man producerade hos Hammer.
Shaffer läste David Pinner's novel Ritual, som ursprungligen var ämnat som en film regisserad av Michael Winner med John Hurt som den tilltänkta huvudrollen, och blev inspirerad av historien om den kristne polisen som kommer till en pittoresk lantby för att forska i vad som verkar vara ett ritualmord på en liten flicka. Shaffer och Lee köpte rättigheterna för ca £15.000 och påbörjade att skriva om manuset för att passa deras egna vision, om en mer "bildad" skräck, utan allt för mycket visuella scener.
Idén bakom "korgmannen" som ni ser på bilden här nedanför kom ifrån Julius Cesar redovisning av Gallerkrigen. Där berättar Cesar om hur han såg hur småstammarna brände sina värsta kriminella i stora människoformade kvistfigurer. Något som Shaffer genast taggade till på då han ansåg det som det mest vedervärdiga han sett, men samtidigt oerhört praktfullt.
Efter att ha arbetat och skapat sig ett namn hos Hammer Horror, och deras monster filmer i över tjugo år, så var Christopher Lee sugen på att testa något nytt. Han mötte därför upp med manusförfattaren Anthony Shaffer för att utforma en mer annorlunda roll till Lee och tillsammans med regissören Robin Hardy och British Lion's chef Peter Snell, så började man pitcha idéer kring ämnet "gammal religion", i kontrast till vad man producerade hos Hammer.
Shaffer läste David Pinner's novel Ritual, som ursprungligen var ämnat som en film regisserad av Michael Winner med John Hurt som den tilltänkta huvudrollen, och blev inspirerad av historien om den kristne polisen som kommer till en pittoresk lantby för att forska i vad som verkar vara ett ritualmord på en liten flicka. Shaffer och Lee köpte rättigheterna för ca £15.000 och påbörjade att skriva om manuset för att passa deras egna vision, om en mer "bildad" skräck, utan allt för mycket visuella scener.
Idén bakom "korgmannen" som ni ser på bilden här nedanför kom ifrån Julius Cesar redovisning av Gallerkrigen. Där berättar Cesar om hur han såg hur småstammarna brände sina värsta kriminella i stora människoformade kvistfigurer. Något som Shaffer genast taggade till på då han ansåg det som det mest vedervärdiga han sett, men samtidigt oerhört praktfullt.
 |
| the Wicker Man himself. |
Filmen kom att produceras under en smärre kris inom den Brittiska filmbranschen. Då British Lion befann sig i finansiella trubbel, så kom den rike affärsmannen John Bentley in och tog över företaget. Och bara för att bevisa att han inte bara var där för att rensa företagets tillgångar och driva det i konkurs, så ville han dra igång en billig produktion så snabbt som möjligt. En produktion som kom att bli the Wicker Man. Många, därav Christopher Lee, var också så mån om att filmen skulle bli av att de ställde upp och jobbade gratis.
Filmen spelades till största del in på den sydvästra delen av Skottland, kring Dunfries and Galloway och Ayrshire, men även en del naturbilder togs mer norrut. Själva uppeldandet av "the Wicker Man" tog plats på Burrow Head, några kilometer söder om Isle of Whithorn som självaste Britt Ekland beskrev som "the bleakest place on Earth - något hon på invånarnas begäran fick ta tillbaka. Fram tills 2006 så gick det att se två större trästumpar av korgubbens gamla ben, men tyvärr så fanns det någon som ansåg sig ha större rätt till dom själv än resten av världen, så de sågades ned och fördes bort en natt. Numer syns endast cementgrunden och två stubbar.
the Wicker Man mottogs med blandad entusiasm av publiken. Mycket på grund av av en för svag tro på filmens potential från producenterna, som på inrådan av Roger Corman klippte ned filmen med nästan en kvarts material, vilket så klart ledde till berättelsen kontinuitet blev lidande. Men filmen kom med åren att återfå oerhört mycket respekt där filmtidningen Cinefantastique bland annat beskrivit den som "the Ctizen Kane of horror movies" och Christopher Lee själv anser att det är något av det bästa han gjort.
Regissören Hardy har vid flertalet tillfällen försökt att lokalisera originalkopian av filmen för restaurering. Något som man fortfarande inte har lyckats med, men tack vare Corman's kopia och ytterligare en som man fann på Harvard Film Archieve, så har man lyckats komma tillräckligt nära Hardy's ursprungliga film. Alex Cox och Lee har dock sina spekulationer om att producenten Michael Deeley (en känd belackare av filmen), som tog över ansvaret för British Lion när EMI Films köpte företaget, begravde originalkopian under byggandet av motorvägen M3. En än så länge obekräftad teori.
Filmen spelades till största del in på den sydvästra delen av Skottland, kring Dunfries and Galloway och Ayrshire, men även en del naturbilder togs mer norrut. Själva uppeldandet av "the Wicker Man" tog plats på Burrow Head, några kilometer söder om Isle of Whithorn som självaste Britt Ekland beskrev som "the bleakest place on Earth - något hon på invånarnas begäran fick ta tillbaka. Fram tills 2006 så gick det att se två större trästumpar av korgubbens gamla ben, men tyvärr så fanns det någon som ansåg sig ha större rätt till dom själv än resten av världen, så de sågades ned och fördes bort en natt. Numer syns endast cementgrunden och två stubbar.
the Wicker Man mottogs med blandad entusiasm av publiken. Mycket på grund av av en för svag tro på filmens potential från producenterna, som på inrådan av Roger Corman klippte ned filmen med nästan en kvarts material, vilket så klart ledde till berättelsen kontinuitet blev lidande. Men filmen kom med åren att återfå oerhört mycket respekt där filmtidningen Cinefantastique bland annat beskrivit den som "the Ctizen Kane of horror movies" och Christopher Lee själv anser att det är något av det bästa han gjort.
Regissören Hardy har vid flertalet tillfällen försökt att lokalisera originalkopian av filmen för restaurering. Något som man fortfarande inte har lyckats med, men tack vare Corman's kopia och ytterligare en som man fann på Harvard Film Archieve, så har man lyckats komma tillräckligt nära Hardy's ursprungliga film. Alex Cox och Lee har dock sina spekulationer om att producenten Michael Deeley (en känd belackare av filmen), som tog över ansvaret för British Lion när EMI Films köpte företaget, begravde originalkopian under byggandet av motorvägen M3. En än så länge obekräftad teori.
the Review:
Återigen en film som länge har stått på tur att få bevittnas av mina ögon, hjärna och vad mer som krävs för att underhållas. Tragiskt nog så var det Christopher Lee's nyliga bortgång som till slut fick mig att ta tag i saken och bevittna denna kultklassiker som jag vart sugen på enda sedan jag såg en artikel om den samma i en filmtidning. Personligen så lockar alltid det subtila obehag, som ofta tillkommer kring dessa sekthistorier, lika mycket som det magnifika visuella slutet, med en gigantisk brinnande kvistfigur. En av Lee's absoluta favoritscener och som av hans skådespelarkollega Edwin Woodward, blivit beskrivet som den bästa slutbilden i en film någonsin.
Komiskt nog så kom jag faktiskt att se Neil LaBute's re-make från 2006 (kopplat till stölden månne?), med mitt hatobjekt Nicholas Cage i huvudrollen, före jag fick se originalet. Något jag kom att ångra grovt medans jag såg 1973-års version då LaBute's film mer liknar en omedveten ZAZ produktion än en seriös skräck/thrillerfilm. Vilket tvingade mig till att ofrivilligt dra på smilbanden när scener med liknande teman från bägge filmerna dök upp på TV'n. De dråpliga jämförelserna är omöjliga att stå emot även om Hardy's film förtjänar så långt mycket bättre.
Det ska samtidigt nämnas att the Wicker Man från 70-talets början långt ifrån är ett perfekt verk. Man märker snabbt att filmen har ett relativt lågt produktionsvärde (något som man ändå har hanterat på ett bra sätt) och lider något av dess framstressade inspelning. Även om jag nu såg en något längre version, än den som släpptes för den Amerikanska publiken runt omkring på Drive-In biograferna, så märks det också att filmen blev hårt återhållen vid klippbordet där framförallt inledningen blir lidande av ett rätt så rått och grovhugget berättande. Tyvärr så upplever jag det inte vidare charmigt.
Något som däremot är charmigt, är filmens uppenbara 70-tals aura, som uttrycks både visuellt och tematiskt. Och även om filmens huvudkonflikt kanske kretsar kring något långt mer uråldrigt och allvarligt, så skiner hippiekulturens lekfullhet igenom med dess fri kärlek och allmänna flummigheter. I detta tillkommer även den mysiga folkmusiken som Paul Giovanni producerade för filmen där många av låtarna har levt vidare även utanför filmens ramar. Även regissören Robin Hardy beskrev filmen, halvvägs in under inspelningen, som en musikal till mångas förvåning.
Återigen en film som länge har stått på tur att få bevittnas av mina ögon, hjärna och vad mer som krävs för att underhållas. Tragiskt nog så var det Christopher Lee's nyliga bortgång som till slut fick mig att ta tag i saken och bevittna denna kultklassiker som jag vart sugen på enda sedan jag såg en artikel om den samma i en filmtidning. Personligen så lockar alltid det subtila obehag, som ofta tillkommer kring dessa sekthistorier, lika mycket som det magnifika visuella slutet, med en gigantisk brinnande kvistfigur. En av Lee's absoluta favoritscener och som av hans skådespelarkollega Edwin Woodward, blivit beskrivet som den bästa slutbilden i en film någonsin.
 |
| Bråka aldrig med Skotska öbor. |
Komiskt nog så kom jag faktiskt att se Neil LaBute's re-make från 2006 (kopplat till stölden månne?), med mitt hatobjekt Nicholas Cage i huvudrollen, före jag fick se originalet. Något jag kom att ångra grovt medans jag såg 1973-års version då LaBute's film mer liknar en omedveten ZAZ produktion än en seriös skräck/thrillerfilm. Vilket tvingade mig till att ofrivilligt dra på smilbanden när scener med liknande teman från bägge filmerna dök upp på TV'n. De dråpliga jämförelserna är omöjliga att stå emot även om Hardy's film förtjänar så långt mycket bättre.
Det ska samtidigt nämnas att the Wicker Man från 70-talets början långt ifrån är ett perfekt verk. Man märker snabbt att filmen har ett relativt lågt produktionsvärde (något som man ändå har hanterat på ett bra sätt) och lider något av dess framstressade inspelning. Även om jag nu såg en något längre version, än den som släpptes för den Amerikanska publiken runt omkring på Drive-In biograferna, så märks det också att filmen blev hårt återhållen vid klippbordet där framförallt inledningen blir lidande av ett rätt så rått och grovhugget berättande. Tyvärr så upplever jag det inte vidare charmigt.
Något som däremot är charmigt, är filmens uppenbara 70-tals aura, som uttrycks både visuellt och tematiskt. Och även om filmens huvudkonflikt kanske kretsar kring något långt mer uråldrigt och allvarligt, så skiner hippiekulturens lekfullhet igenom med dess fri kärlek och allmänna flummigheter. I detta tillkommer även den mysiga folkmusiken som Paul Giovanni producerade för filmen där många av låtarna har levt vidare även utanför filmens ramar. Även regissören Robin Hardy beskrev filmen, halvvägs in under inspelningen, som en musikal till mångas förvåning.
the Slutkläm:
En filmupplevelse som jag sett fram emot så länge, kom att bli förstörd av LaBute och Cage's horribla insatser i re-maken. Det var oerhört svårt att koppla bort detta då filmerna påminde om varandra så pass mycket. Men om man vist nog hållit sig borta från 2006-års avskyvärda inslag i filmhistorien så kan jag lova att man har en enormt intressant filmerfarenhet att ta del av. Med en högintressant religös konflikt, och med de återkommande inslagen av sång och musik, så har man en riktigt unik film att vänta. Som om det inte vore nog med att få se det verk som Chrsitopher Lee's var mest nöjd med under sin enormt långa och gedigna karriär.
the Betyg: 3 (Har garanterat snuddat på en 4:a om det inte vore för....)
En filmupplevelse som jag sett fram emot så länge, kom att bli förstörd av LaBute och Cage's horribla insatser i re-maken. Det var oerhört svårt att koppla bort detta då filmerna påminde om varandra så pass mycket. Men om man vist nog hållit sig borta från 2006-års avskyvärda inslag i filmhistorien så kan jag lova att man har en enormt intressant filmerfarenhet att ta del av. Med en högintressant religös konflikt, och med de återkommande inslagen av sång och musik, så har man en riktigt unik film att vänta. Som om det inte vore nog med att få se det verk som Chrsitopher Lee's var mest nöjd med under sin enormt långa och gedigna karriär.
the Betyg: 3 (Har garanterat snuddat på en 4:a om det inte vore för....)
"Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar