the Lost World (USA, 1925, Öppet Arkiv, 68 min)

Med bara dygn kvar innan den troliga dyngan Jurrasic World släpps lös på jordens befolkning
så tar vi oss en titt på källan till Dinosauriefilmen.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bessie Love
Lewis Stone
Wallace Beery
Lloyd Hughes
Directed by:
Harry O. Hoyt
Produced by:
Earl Hudson
Scott MacQueen (1991)
David Shepard (2000)
Screenplay by:
Marion Fairfax
Photography by: 
Arthur Edeson
Musicy by: 
Cecil Copping
R.J Miller (1991)
Robert Israel (2000)
Sets by: 
Milton Menasco
Make Up by: 
Cecil Holland
Costume Design by: 
Charles Gemora
Special Effects by: 
Willis H. O'Brien
Marcel Delgado
Joseph Leeland Roop
Film Editing by:
George McGuire



the Plot:


Den oerfarne journalisten Edward Malone (Hughes) tar i ren desperation det smått omöjliga och smått livsfarliga jobbet att smyga sig in på den journalistfientlige professor Challenger's (Beery) föreläsning, om en ny värld han nyligen funnit. Challenger skapar en hel del oro och förargelse då han påstår att det finns livslevande förhistoriska djur på denna plats och en forskningspatrull, med den unge journalisten i spetsen, sätter fart mot amasonernas skogar.

-"There's a dinosaur in our backyard."

the Background:


Filmen the Lost World bygger på den Skotske författaren Arthur Conan Doyle's novell med samma namn. En berättelse som har kommit att inspirera många personligheter i många år framöver. Bland annat så skrev Vladimir Obruchev en egen variant på historien som publicerades 1915. En version som kretsade kring att man fann en hemlig värld i jordens mitt genom en hemlig gång i norra Ryssland, där dinosaurierna fortfarande härskar. Och året efter så släppte Edgar Rice Burroughs the Land That Time Forgot där man istället får följa en vilsen U-båt från Nazi-Tyskland, som finner en okänd värld i Antarktis fylld med dinosaurier och apmänniskor. Två historier som uppenbarligen också lånat från Jules Verne's Journey to the Center of the Earth.

Men den mest erkända influensen är nog Michael Chricton's två böcker Jurassic Park och the Lost World (ni förstår säkert...) som en viss Steven Speilberg under 90-talets andra hälft kom att tjäna storkovan på.

Men Arthur Conan Doyle's novell hade aldrig gått att realisera utan en viss Willis H. O'Brien. En man med en minst sagt intressant bakgrund. Några av yrkena han antog sig som ung var lantbrukare, pälsjägare, cowboy, bartender, professionell boxar och arkitektassistent till 1913 års världsmässa i San Francisco. Under just denna utställning så passande den unge skulptören på att visa upp sitt intresse för dinosaurier.

O'Brien's och Delgado's animationer är enastående för tiden.

Till utställningen producerade han en kortfilm med några av hans dinosaurieskulpturer, vilket ledde till att han fick förtroendet att skapa kortfilmen the Dinosaur and the Missing Link: a Prehistoric Tradegy. En film som självaste Thomas Edison fick upp ögonen för. En imponerad Edison anställde O'Brien för att producera ett gäng kortfilmer med liknande tema. Tack vare (alternativt på grund av) dessa filmer så kom O'Brien i kontakt med auteuren Herbet M. Dawley och tillsammans producerade de the Ghost of Slumber Mountain. Tyvärr så blev inte detta arbete allt för lyckat för O'Brien, då Dawley tog åt sig mycket av äran för filmen. Men likväl så sägs det att det var tack vare denna produktion som O'Brien fick jobbet på the Lost World. O'Brien och regissören Hoyt kom att fortsätta jobba ihop på ett antal olika misslyckade projekt även efter blogginläggets filmval, först för First National Studio och sedan hos klassiska RKO Pictures. Ett samarbete som kulminerade under produktionen Creation, där den relativt nyanställde producenten Merian C. Cooper till slut fick godkänt av David O. Selznick att stoppa produktionen och istället "merga" filmen med hans egna fascination för gorillor. Och tillsammans med några ur Creation-ensemblen och scenografin från the Most Dangerous Game (som ni kan läsa om här), en inspelning som han nyligen hade avslutat, så påbörjade Cooper den produktion som kom att bli hans och O'Brien's absoluta livsverk. King Kong.

1922 så visade Conan Doyle lite av O'Brien's testfilmningar från the Lost World för the Society of American Magicians, där bland annat Harry Houdini ingick, utan att berätta vart han fått filmmaterialet ifrån. Dagen efter utfärdade New York Times på förstasidan att -

"(Conan Doyle's) monsters of the ancient world, or of the new world which he has discovered in the ether, were extraordinarily lifelike. If fakes, they were masterpieces".

Skulle inte du lite på detta ansikte? (Prof. Challenger)

Likt många filmer från denna tidsperiod så kan det var lite klurigt med bevaringen av densamme. Föga hjälpte det att behandlingen under dess glansdagar var minst sagt alldaglig. Det finns olika rykten om hur man beordrade att förstöra alla utländska kopior för att, i vågen av originalets framgång, producera en re-make (som är så populär i dag) med ljud. Det är även tal om hur en brand på Universal Studios må ha förstört original 35mm-rullen. Vad som däremot är bekräftat är att Eastman Kodak Company köpte upp rättigheterna till en 16mm kopia till deras egna projektorserie Kodascope. Tyvärr så var de tvungna att klippa ner filmen för att passa deras format och länge trodde man att detta var den sista överlevande versionen innan en ny 35mm kopia, från en privatsamlare, dök upp. the Lost World är sedan 1998 invald av USA's the Library of Congress i deras National Film Registry tack vare dess filmhistoriska vikt. Den finns även bevarad i George Eastman House, världens äldsta fotografiska museum.

Några av modellerna från filmen kom att hamna i händerna på den notoriske sci-fi och skräck samlaren Forrest J Ackerman. Ackerman passerade till den andra sidan för ett par år sedan och hans gigantiska samling auktionerades då ut till diverse personer. Vart the Lost World-skulpturerna befinner sig idag är oklart.

En avslutande extraordinär notis kring the Lost World är att bara några månader efter sin premiär så kom produktionen att bli den första flygplansfilmen att visas för passagerare i historien under en resa mellan London och Paris. En rutt flugen av Imperial Airways. Att visa film ombord ett flygplan under denna tid var enormt farligt då filmrullarna av nitrat var ytterst lättantändliga. Det hjälpte knappast att flygplanet, av modellen Handley-Page O 400, var byggt på trä och något slags plastskrov. Tänk på det nästa gång ni slänger på en Rob Schneider-rulle i er privata mediestation under nästa flygtur.

the Review: 


En film som jag sprang på vid en större utförsäljning av LaserDiscar. När jag läste på kring filmen så kändes det som ett uppenbart val att, om inte köpa den, så iallafall se den med egna ögon. En av de faktorer som gick fram när jag läste på om den var att rättigheterna nu mer tillhörde den fria människan och fanns därmed att både streama och ladda ner på öppet arkiv. Jag själv hittade den på sidan archive.org där man kan hitta mycket annat smaskigt som av olika anledningar numer är fria.

Min egna ingång i denna typ av stop-motionfilm bygger mer på entusiasm över idén, snarare än ett självklart intresse. Jag har som mål att försöka se så mycket av tex. Harryhausens produktioner, filmer som jag verkligen tror jag kommer att uppskatta för dess historiska och filmtekniska värde. Men jag är nog samtidigt medveten om att de troligtvis inte kommer att massera mina intellektuella knölar något vidare. Jag vågar nästan påstå att denna genre var dåtidens dum-action (läs. Age of Ultron).

Dock så finns det ett undantag (om jag inte snart blir motbevisad) i King Kong. En film som jag såg i väldigt ung ålder och som har påverkat mig något enormt. Och även om det nu var ett tag sedan jag såg originalet så vill jag tro att den har samma slagkraft på mig nu som då. Så frågan är om O'Brien's upplärningsperiod kan ha samma inverkan på mig som hans senare mästerverk kom att få.

Självfallet i ett så tidigt producerat verk så fanns det en hel del uppenbara frågetecken.

Nu är jag högst medveten om King Kong's suveränitet, och mer eller mindre inställd på att det är en film som snarare sticker ut i mängden än något annat. Med detta i åtanken, plus det uppenbara faktum att filmen är från 1925, alltså tretton år innan Anschluß, fyrtiofyra år innan vi en landade på månen för första gången och sjuttionio år innan Facebook dök upp. Mina förväntningar är med andra ord rätt låga innan jag satte mig ner i filmsoffan. 

Filmen började något trevande, med en blandning av slap-stick och mer slätstruket historieberättande. Man försöker mytologisera filmens mål och huvudkonflikt, men i dagens datum så funkar det tyvärr inte riktigt. Första akten känna därför relativt avslagen. Den som så smått sticker ut är Prof. Challenger (Beery), som även Conan Doyle beskrev som en större personlig bedrift än sin, något mer framstående och troligtvis erkände, skapelse Sherlock Holmes. 

När vi till slut når resans mål så är det likväl något av en besvikelse. Inte animationerna i sig (de är heeeeelt underbara), utan i avsaknaden av integration mellan djuren och människorna. Det byggs sällan upp någon vidare trovärdighet kring det faktum att våra huvudkaraktärer befinner sig i någon direkt fara, då man inledningsvis, av uppenbara tekniska förutsättningar, inte hade möjlighet att blanda riktiga skådespelare med animationer i samma scen. Men jag hade ändå önskat att djurens agerande hade påverkat människornas direkta handlingar på ett mer märkbart sätt. Jag hade även gärna sett att animationerna hade filmats ur ett perspektiv som påmint mer om de drabbade människornas vy, för att på den vägen skapa en kontakt med publiken på ett starkare sätt. Nu känns tyvärr actionscenerna väldigt dokumentära. 

Den bristande kontakten, och därmed en bristande dramaturgi, mellan dinosaurier och människor ledde säkerligen filmskaparna till att skapa apmänniskan (en karaktär som förvisso kan ha funnits med i boken) för att uppnå ett något närmre hot att agera med/mot. Komiskt nog så är just den karaktären den helt klart sämst producerade effekten i hela filmen. En effekt, eller snarare mask, som återgående får en att minnas att filmen är från en tid som upplevs näst intill lika förhistorisk som dinosauriernas. 

the Slutkläm

Nu blir blir dramat allt bättre framåt slutet i takt med att animatörernas skicklighet växte. Där filmen också tar lite av en dramaturgisk vändning, som nog egentligen inte borde vara mycket av en twist, men likväl så känns det så med de förutsatta begränsningarna. Detta leder till ett relativt minnesvärt slut ur ett filmhistoriskt perspektiv. Självfallet så är detta inte en film som jag riktigt kan tipsa om, om inte till den filmhistoriske nörden. Man bör dock någon gång uppleva en stop-motion animationsfilm, framförallt med tanke på att det är en konstform som blir allt mer digital. Men då finns det också betydligt bättre produktioner att se som ovannämnda King Kong, Random Harryhausen-rulle eller Nightmare Before Christmas.

the Betyg: 2 (Bra för dess tid, men dess tid var för snart hundra år sedan)

"If we had some weapon capable of making a dent in a dinosaur!
 I am now inventing such a weapon."