Joshuu 701-gô: Sasori (Female Convict 701:Scorpion, 1972, BRD, 87 min)

En av vår tids hårdaste skådespelerskor söker hämnd.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Meiko Kaji
Rie Yokoyama
Yôko Mihara
Akemi Negishi
Fumio Watanabe
Isao Natsuyagi
Directed by:
Shunya Itô
Screenplay by:
Fumio Kônami
Hirô Matsuda
Cinematography by: 
Hanjirô Nakazawa
Musicy by: 
Shunsuke Kikuchi
Art Direction by: 
Tadayuki Kuwana
Film Editing by:
Osamu Tanaka



the Plot:


Nami Matsushima (Kaji), mer känd som " Matsu the Scorpion", är en av Japans mest erkända, eller kanske snarare ökända, fängelseinterner. Frågan är vad som fick henne dit, hur hon ska lyckas överleva det hårda anstaltsklimatet och framförallt - hur ska hon lyckas hålla alla kläder hela, och samtidigt på sin kropp.

Akta dig för att hamna på Meiko Kaji's dåliga sida.

the Background:


Historien bakom en av de mer framstående WIP-filmerna genom tiderna, kretsar kring tre personer. Regissören Shunya Itô, Skådespelerskan Meiko Kaji och Mangaka'n Tôru Shinohara. 

Shinohara var trött på sitt vardagskneg och skrev därför upp sig på en distanskurs inom manga och kort därefter så kunde han påbörja en ny professionell karriär inom den grafiska novellvärlden. En av hans mest kända verk är Nippon Keibaden, som kretsar kring den Japanska galoppsportsindustrin och dess hästar. Ytterligare en vändning i hans karriär skulle komma när han skrev mangan om Sasori (Scorpion). En hjältinna bakom galler. Man kom att skapa ett tiotal filmer baserad på denna karaktär, varav tre av de första blev regisserad av Itô.

Berättelsen om Sasori blev även Itô's första film i registolen och hans väg mot berömmelse. För arbetet som han lade ner i den första delen om fånge 701 fick han en bekännelsen från de japanska regissörernas fackförening. De delar ut ett årligt pris till den mest imponerande debuten inom Film och Tv. Även om han inte har kommit att producera allt för många filmer genom hans långa karriär så har han däremot lyckats vara med om hel del rabalder. Framförallt då hans film Gray Sunset blev Japans val till Oscarsgalans Bästa Utländska filmkategori, framför de många förståsigpåarna's självklara val Ran. Ett val som väckte stora känslor då man ansåg att Ran var en självklar utmanare till priset medans Itô's film inte ens klarade av att bli officiellt nominerad till priset.

Teatraliskt överdrivna scenografier... 

Meiko Kaji började sin karriär hos filmbolaget Nikkatsu (namnet är en sammanslagning av Nippon Katsudô Shashin - som enligt Wikpedia betyder Japan Motion Pictures). Hon var egentlig född som Masako Ohta men regissören Masahiro Makino, som också var den som såg hennes kvalitéer, gav henne namnet som hon sedan har gjort sig känd som. Meiko's genombrott kom i sammanband med Nikatsu's filmserie Alleycat Rock: Female Boss eller Stray Cat Rock: Delinquent Gril Boss som den även kallas, var en kombattant mot filmbolagskonkurrenten Toei's egna produktion om motorcykelgäng, Delinquent Boss. En film som i sin tur var baserad på Roger Corman's film the Wild Angel's. I den första filmen så stod Meiko i den populäre popsångerskan Akiko Wada's skugga. Men allt eftersom filmens popularitet spred sig så insåg också Nikkatsu att Meiko var den riktiga stjärnan, och i de kommande filmerna i samma serie så var det istället skuggan som fick stå i rampljuset. 

Men karriären hos Nippon Katsudô Shashin blev kortvarig då filmbolaget's ekonomi började darra, i och med Television's intrång i de japanska familjehemmen. Man bestämde sig då, under det tidiga 70-talet, att istället satsa på Pinku Eiga, eller Pink Films (en sorts sleazefilm med mycket naket och sexuella anspelningar), en riktning som inte var speciellt talande för Meiko Kaji, som istället flyttade till konkurrenten Toei.

Hos Toei så kom hennes karriär att fortsätta spikrakt uppåt med hennes framstående prestationer i kultklassiker som Female Convict-filmserien och de två Lady Snowblood filmerna. Dessa två filmerna hjälpte också till att skjutsa på hennes karriär som sångerska, då framförallt hennes musikaliska bidraga, låten Urama Bushi, till blogginläggets filmval, kom att bli en riktigt supersuccé. Bägge "themen" till dessa två kultfilmer (sjungna av Keji) använde sig såklart Quentin Tarantino av, som sin homage till både Keji och filmerna i sig, i Kill Bill vol.I & vol.II. 


the Review: 


För nästan ett och ett halvt år sedan så skrev jag ett inlägg om Bamboo House of Dolls. Den första WIP-film som mina då oskyldiga ögon hade erfarit. Nu har jag sett min andra någonsin. En något mer nyanserad och utmanande filmupplevelse, men likväl, med grunden i det otvivelaktiga skamlösheten.

Jag får erkänna att jag inte är något större exploitation-fan, även om jag verkligen uppskattar deras betydelse för filmvärlden. Att man utmanar normen, erbjuder ett alternativ och att man som oftast, på grund av ekonomiska förhinder, får konstruera kreativa lösningar. Lösningar som ofta leder till något nyskapande som sedan Hollywood kan mjölka till dess ruin. Trots detta så är det fortfarande en genre där man kontinuerligt förespråkar extremiteter och stil framför ett fungerande berättande. 

Så frågan är vart Female Convict 701 hamnar i allt detta?

...och ljussättning gör filmen oerhört inspirerande att se.

Filmen öppnar upp med ett imponerande visuellt berättande, vilket såklart lockar mitt sköra intresse. Itô och hans fotograf Hanjirô Nakazawa vet precis hur de ska charma er recensent. Just fotot, tillsammans med Tadayuki Kawana's scenografi, kommer kontinuerligt under filmens längd att blända en med överväldigande scenerier och ett kreativt berättande. En av de mer imponerande scenerna är vår huvudkaraktärs bakgrundsberättelse.En del som lär ha iscensatts då Itô och Kaji enades om att Matsu's grova språk skulle skalas ner, för att istället visa hennes emotionella sinnestillstånd visuellt. Och som de lyckades.

En uppenbar hyllning till filmens ursprung syns också i scenografin då Female Convict 701 ofta bryter verkligheten med uppenbara, men vackra studiomiljöer, där många av lösningar drar inspiration från teaterns värld. Mina tankar går till en annan erkänd hämndhistoria i Lars von Trier's Dogville (regissören som i mitt tycke har gjort sig känd för att ta sig an de mest intressanta filmgenrer, och perfektera dem). Komiskt så är det också han, tillsammans med Tomas Vinterberg och deras Dogma 95 som jag skyller filmens förfall som en konstform. Där och då så insåg filmvärlden att man inte behövde lägga en massa tid och pengar på konstnärligt drabbel och ett fantasifullt berättande. 

Nu har jag lagt mycket tid på att berömma det visuella, som sällan brukar vara problemet med dessa typer av filmer. Och tyvärr så faller även Female Convict rätt så platt i sitt historieberättande som de många andra expolitationfilmerna. Mitt problem ligger dock inte i Kaji's karaktär, som jag tycker är riktigt bra skriven och berättad. Jag känner för henne samtidigt som hon är sjukt cool. Men då hennes roll är en rätt så stoisk antihjältinna så blir kravet på hennes sidokaraktärer allt större. Och det är där som jag tycker skon klämmer i detta fall. Framförallt hos filmens antagonister.

De är många, de är karaktlösa och saknar en riktig motivation. Om man jämför med Max (Gibson) i the Road Warrior eller Blondie (Eastwood) i the Good, the Bad and the Ugly, två tystlåtna protagonister, så ser man snabbt hur de omringas av färgstarka sidokaraktärer och motståndare som ger det liv till filmen som vår hjälte, eller hjältinna, inte riktigt kan erbjuda. 

the Slutkläm:


Jag skulle säga att detta är en måste-film att se för många därute. En måste-film på så många olika plan. Först och främst så bör man ha sett något med Meiko Kaji innan man lämnar denna jord för en annan jord. Sen bara för att höra det underbara "themet" Urama Bushi. Och till slut för det oerhört vackra och kreativa bildberättandet som faktisakt blev en inspirationskälla för mig. Tyvärr så blir slutbetyget rätt så mediokert då jag saknar tillräckligt intressanta biroller för att ge filmen den där sista lilla gnistan som en nyvunnen favorit bör innehava.  



the Betyg: 3 (Om filmens antagonister hade gett samma kärlek och tid som protagonisten så hade 4:an legat närmre till hands)

"To be deceived is a woman's crime."

the Wicker Man (1973, BRD, 93 min)

Christopher Lee på toppen av sin karriär.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Edwin Woodward
Christopher Lee
Diane Cilento
Britt Ekland
Ingrid Pitt
Directed by:
Robin Hardy
Produced by:
Peter Snell
Screenplay by:
Anthony Shaffer
Cinematography by: 
Harry Waxman
Musicy by: 
Paul Giovanni
Art Direction by: 
Seamus Flannery
Costume Design by: 
Sue Yelland
Film Editing by:
Eric Boyd-Perkins



the Plot:


Den djupt troende polisen Sgt. Howie (Woodward) beger sig till en liten skotsk ö för att hitta en ung flicka som har blivit anmäld försvunnen. Men snabbt så börjar han inse att något inte riktigt står rätt till med varken ön eller invånarna.

Nakenritualer i vackra Stonehenge.

the Background:


Efter att ha arbetat och skapat sig ett namn hos Hammer Horror, och deras monster filmer i över tjugo år, så var Christopher Lee sugen på att testa något nytt. Han mötte därför upp med manusförfattaren Anthony Shaffer för att utforma en mer annorlunda roll till Lee och tillsammans med regissören Robin Hardy och British Lion's chef Peter Snell, så började man pitcha idéer kring ämnet "gammal religion", i kontrast till vad man producerade hos Hammer. 

Shaffer läste David Pinner's novel Ritual, som ursprungligen var ämnat som en film regisserad av Michael Winner med John Hurt som den tilltänkta huvudrollen, och blev inspirerad av historien om den kristne polisen som kommer till en pittoresk lantby för att forska i vad som verkar vara ett ritualmord på en liten flicka. Shaffer och Lee köpte rättigheterna för ca £15.000 och påbörjade att skriva om manuset för att passa deras egna vision, om en mer "bildad" skräck, utan allt för mycket visuella scener.

Idén bakom "korgmannen" som ni ser på bilden här nedanför kom ifrån Julius Cesar redovisning av Gallerkrigen. Där berättar Cesar om hur han såg hur småstammarna brände sina värsta kriminella i stora människoformade kvistfigurer. Något som Shaffer genast taggade till på då han ansåg det som det mest vedervärdiga han sett, men samtidigt oerhört praktfullt.

the Wicker Man himself.

Filmen kom att produceras under en smärre kris inom den Brittiska filmbranschen. Då British Lion befann sig i finansiella trubbel, så kom den rike affärsmannen John Bentley in och tog över företaget. Och bara för att bevisa att han inte bara var där för att rensa företagets tillgångar och driva det i konkurs, så ville han dra igång en billig produktion så snabbt som möjligt. En produktion som kom att bli the Wicker Man. Många, därav Christopher Lee, var också så mån om att filmen skulle bli av att de ställde upp och jobbade gratis.

Filmen spelades till största del in på den sydvästra delen av Skottland, kring Dunfries and Galloway och Ayrshire, men även en del naturbilder togs mer norrut. Själva uppeldandet av "the Wicker Man" tog plats på Burrow Head, några kilometer söder om Isle of Whithorn som självaste Britt Ekland beskrev som "the bleakest place on Earth - något hon på invånarnas begäran fick ta tillbaka. Fram tills 2006 så gick det att se två större trästumpar av korgubbens gamla ben, men tyvärr så fanns det någon som ansåg sig ha större rätt till dom själv än resten av världen, så de sågades ned och fördes bort en natt. Numer syns endast cementgrunden och två stubbar.

the Wicker Man mottogs med blandad entusiasm av publiken. Mycket på grund av av en för svag tro på filmens potential från producenterna, som på inrådan av Roger Corman klippte ned filmen med nästan en kvarts material, vilket så klart ledde till berättelsen kontinuitet blev lidande. Men filmen kom med åren att återfå oerhört mycket respekt där filmtidningen Cinefantastique bland annat beskrivit den som "the Ctizen Kane of horror movies" och Christopher Lee själv anser att det är något av det bästa han gjort. 

Regissören Hardy har vid flertalet tillfällen försökt att lokalisera originalkopian av filmen för restaurering. Något som man fortfarande inte har lyckats med, men tack vare Corman's kopia och ytterligare en som man fann på Harvard Film Archieve, så har man lyckats komma tillräckligt nära Hardy's ursprungliga film. Alex Cox och Lee har dock sina spekulationer om att producenten Michael Deeley (en känd belackare av filmen), som tog över ansvaret för British Lion när EMI Films köpte företaget, begravde originalkopian under byggandet av motorvägen M3. En än så länge obekräftad teori.

the Review: 


Återigen en film som länge har stått på tur att få bevittnas av mina ögon, hjärna och vad mer som krävs för att underhållas. Tragiskt nog så var det Christopher Lee's nyliga bortgång som till slut fick mig att ta tag i saken och bevittna denna kultklassiker som jag vart sugen på enda sedan jag såg en artikel om den samma i en filmtidning. Personligen så lockar alltid det subtila obehag, som ofta tillkommer kring dessa sekthistorier, lika mycket som det magnifika visuella slutet, med en gigantisk brinnande kvistfigur. En av Lee's absoluta favoritscener och som av hans skådespelarkollega Edwin Woodward, blivit beskrivet som den bästa slutbilden i en film någonsin.

Bråka aldrig med Skotska öbor.

Komiskt nog så kom jag faktiskt att se Neil LaBute's re-make från 2006 (kopplat till stölden månne?), med mitt hatobjekt Nicholas Cage i huvudrollen, före jag fick se originalet. Något jag kom att ångra grovt medans jag såg 1973-års version då LaBute's film mer liknar en omedveten ZAZ produktion än en seriös skräck/thrillerfilm. Vilket tvingade mig till att ofrivilligt dra på smilbanden när scener med liknande teman från bägge filmerna dök upp på TV'n. De dråpliga jämförelserna är omöjliga att stå emot även om Hardy's film förtjänar så långt mycket bättre.

Det ska samtidigt nämnas att the Wicker Man från 70-talets början långt ifrån är ett perfekt verk. Man märker snabbt att filmen har ett relativt lågt produktionsvärde (något som man ändå har hanterat på ett bra sätt) och lider något av dess framstressade inspelning. Även om jag nu såg en något längre version, än den som släpptes för den Amerikanska publiken runt omkring på Drive-In biograferna, så märks det också att filmen blev hårt återhållen vid klippbordet där framförallt inledningen blir lidande av ett rätt så rått och grovhugget berättande. Tyvärr så upplever jag det inte vidare charmigt.

Något som däremot är charmigt, är filmens uppenbara 70-tals aura, som uttrycks både visuellt och tematiskt. Och även om filmens huvudkonflikt kanske kretsar kring något långt mer uråldrigt och allvarligt, så skiner hippiekulturens lekfullhet igenom med dess fri kärlek och allmänna flummigheter. I detta tillkommer även den mysiga folkmusiken som Paul Giovanni producerade för filmen där många av låtarna har levt vidare även utanför filmens ramar. Även regissören Robin Hardy beskrev filmen, halvvägs in under inspelningen, som en musikal till mångas förvåning.

the Slutkläm:


En filmupplevelse som jag sett fram emot så länge, kom att bli förstörd av LaBute och Cage's horribla insatser i re-maken. Det var oerhört svårt att koppla bort detta då filmerna påminde om varandra så pass mycket. Men om man vist nog hållit sig borta från 2006-års avskyvärda inslag i filmhistorien så kan jag lova att man har en enormt intressant filmerfarenhet att ta del av. Med en högintressant religös konflikt, och med de återkommande inslagen av sång och musik, så har man en riktigt unik film att vänta. Som om det inte vore nog med att få se det verk som Chrsitopher Lee's var mest nöjd med under sin enormt långa och gedigna karriär.



the Betyg: 3 (Har garanterat snuddat på en 4:a om det inte vore för....)

"Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man."

Ivanovo Detstvo (Ivan's Childhood, 1962, DVD, 95min)

Välkomna till Ivan's barndom...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Kolya Burlyaev
Valentin Zubkov
Evgeniy Zharikov
Stepan Krylov
Valentina Malyavina
Irina Tarkovskaya
Allan Edwall
Directed by:
Andrey Tarkovskiy
Screenplay by:
Vladimir Bogomolov
Mikhail Papava
Cinematography by: 
Vadim Yusov
Music by:
Vyacheslav Ovchinnikov
Production Design by:
Evgeniy Chernyaev 
Make Up by: 
Lyudmila Baskakova
Special Effects by:
Sergei Mukhin
V. Sevostyanov (Special photographic effects)
Film Editing by:
Lyudmila Feyginova


the Plot:


Vi följer Ivan (Burlyaev), en 12-årig Rysk pojke, i hur han hanterar och överlever andra världskriget. Bakom den hårda och taggiga ytan finns en nyckel till hur världen var innan all bedrövelse.

...en något dystrare sådan än många andra barns.

the Background:


Ivan's barndom bygger på en novellen Ivan, författad av Vladimir Bogomolov. Bogomolov själv ska ha tjänat i samma krig som novellen beskriver, där han började som enkel soldat för att sluta som kompanichef. Han fortsatte sin militära bana till 1950, då för underrättelsetjänsten i Östtyskland, då han av oklara skäl fängslades under tretton månader. Han kom sedan att släppa svärdet, för att istället plocka upp pennan och börja skriva. 1957 publicerades Ivan, och 1973 så släpptes det verk som han skulle komma att bli mest känd för, nämligen In the August of '44. En novell som sålde likt smör, blev översatt till flertalet språk och som det har även producerats två filmer på. Nu på senare tid så har dock forskare börjat ifrågasätta Bogomolov's militära bana, som han baserade hela sin författarkarriär kring. Många tror att hans historik inom militären till och med är helt påhittad.

Efter framgångarna av Ivan så var ju såklart Mosfilm intresserade av att kapitalisera på samma framgång. Manusförfattaren Mikhail Papava sattes på bearbeta novellen som sakta men säkert formades om något ordentligt. Bland annat så beskrevs Ivan mer som en hjälte än tänkt och hela novellens slut skrevs om. Detta gick såklart inte hem hos Bogomolov som krävde att man återgick till grundberättelsen. Något Mosfilm gick med på och skrev om manuset på nytt och med den unge regissören Eduard Abalov bakom tyglarna så påbörjades inspelningen.

Men det dröjde inte allt för lång tid innan ledarna bakom projektet stoppade produktionen och sparkade Abalov, då den konststyrelsen var långt ifrån imponerade, där kvalitén ansågs både otillfredsställande och oanvändbar. 
Ett halvår senare, på rekommendation från fotografen Vadim Yusov, så ansökte den nyexaminerade filmstudenten Andrey Tarkovskiy om att få ta upp inspelningen med honom bakom spakarna. Detta beviljades och resten kom att bli historia.

Enormt vackra och samtidigt melankoliska miljöer.

Efter en något brokig uppväxt så följde den unge Tarkovskiy med en expedition ut i Taiga'n, närmre bestämt runt Turukhansk och Krasnoyarsk. Väl ute i bushen så bestämde sig äntligen Andrey för vad han skulle bli när han blev stor. Svaret var filmregissör. Så när han kom tillbaka från expeditionen ansökte han, och blev han intagen till den numer prominenta filmskolan Gerasimov Institute of Cinematography i Moskva. Detta var under Khrushchev's era, en perfekt tid för att bli filmare i Ryssland, då antalet filmproduktioner ökade markant samtidigt som Sovjet började också öppna upp dörrarna för omvärlden. Detta ledde till att Tarkovskiy fick chansen att se filmer från regissörer som Kurosawa, Buñuel, Bresson, Bergman, Wajda och Mizoguchi. Det var även under denna tid som han kom i kontakt med fotografen Yusov, som han kom att fortsätta att arbeta med i alla sina projekt förutom Offret (där Svempa Nyqvist fotade), och hans gode vän Andrei Konchalovskiy, som också spelar en liten roll i Ivan's barndom.

Ivanovo Detstvo kom att bli en av Tarakovskiy's mest framgångsrika filmer (rent kommersiellt) på hemmaplan och som sitt första uppdrag som långfilmsuppdrag så skördade han stora framgångar även internationellt. Den plockade bland annat hem the Golden Lion vid 1962-års Venice Film Festival och the Golden Gate Award vid San Francisco International Film Festival samma år. Efter dessa positiva vindar så valde Sovjet att Ivan's barndom skulle bli deras bidrag till Oscarsgalan, men där vände lyckan och filmen blev inte ens nominerad.

Tarkovskiy har efter sitt genombrott påverkat extremt många regissörer och andra filmarbetare, några av dom som blev påverkade av framförallt Ivanovo Detstvo var Kieślowski, den besynnerlige Sergei Parajanov och Bergman, som hade detta att säga om den unge debutanten.

"My discovery of Tarkovsky's first film was like a miracle. Suddenly, I found myself standing at the door of a room the keys of which had, until then, never been given to me. It was a room I had always wanted to enter and where he was moving freely and fully at ease."

the Review: 


Ivan's barndom har legat högt upp i högen bland "att se" filmer. Tarkovskiy har egentligen vart utav intresse redan sedan jag förstod von Trier's förkärlek för honom, men jag har samtidigt räds hans filmer något oerhört. En rädsla som bygger på de förväntade konstnärliga pretentionerna som tynger ner hans namn. Det hjälper föga att han är från Ryssland, och i stort sett enbart producerat ryska filmer. Av någon anledning så skrämmer detta mig också, även fast jag egentligen har många ryska filmfavoriter.

Innan jag tog mig an Ivanovo Detstvo så hade jag sett både Offret och Solaris. Offret stämmer onekligen in på min beskrivning av mina förväntningar på en Tarkovskiy film, med andra ord så var mitt ungdoms-jag lagom imponerad. Men vet samtidigt om att mitt vuxna-jag gärna vill ge den en ny chans. Solaris var däremot en film som jag gillade skarpt, framförallt den visuella resa man fick följa med på. Men det är också en film som är ytterst svår att förstå sig på vid en första visningen, så ett återbesök där står nedskrivet i planerna.

Fotot är fascinerande. Helt ögonbedövande.

Jag skulle vilja påstå att man relativt snabbt inser att berättelsen om Ivan och hans barndom kommer att bli betydligt smidigare och mindre krävande från en åskådares vy än vad mina erfarenheter befarade. Samtidigt som Tarkovskiy, ur min synvinkel, inte tummat allt för mycket på det konstnärliga berättandet. Men det är helt klart en rakare historia än vad jag är van vid.

Dock så uppdagas snabbt ett rätt så bekymmersamt problem upp. Filmens protagonist, som just råkar vara Ivan av förklarliga skäl, känns inte allt för sympatisk. Jag har svårt att inte jämföra med en annan rysk krigsfilm, som råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och som jag ofta och gärna återkommer till. Idi i Smotri. För mig är skildringen av den pojkens krigsupplevelser långt mer chockerande (och därefter mer minnesvärda) än Ivan's. Reaktionerna är också mer trovärdiga, vilket leder till att det är lättare att relatera till Florya (Aleksey Kravchenko) än vad det är till Ivan (Burlyaev). Ivan är beskriven som en långt mer hjälte-aktig och av starkare karaktär än Florya, rent generellt, vilket möjligtvis säger mer om mig som människa än om filmens kompetens. Oavsett så är det alltid ett problem när man inte riktigt känner för filmens huvudkaraktär.

Men trots detta så är det en väldigt fin historia (ur mitt rätt så hårdhudade perspektiv) berättad under en väldigt, VÄLDIGT blek tid. Vad som lyfter filmen till det positiva betyg som jag ändå ger den är återigen min svaghet för det visuella och tekniska produktionsvärdet. 

Miljöerna och scenografin är häpnadsväckande vackra, på ett passande melankolisk vis, och Tarkovskiy och hans fotograf Yusov låter verkligen platserna tala sitt egna språk på ett alldeles magnifikt sätt (kanske en passion och förståelse för naturen som Andrey fick med sig från sina äventyr ute i Taiga'n). Vad som också sticker ut i just denna produktion är övergångarna mellan olika scener, kanske framförallt mellan Ivan's verklighet och drömvärld. De känns som oftast oerhört poetiska och genomtänkta. Men det mest intressanta med fotot är nog hur kamerans rörelser är koreograferade med skådespelarnas. Och om det inte finns rörelse i kamerans närmsta upptagningszon så kan man vara säker på att det händer något i bakgrunden. Man märker tidigt hur regissören och fotografen har jobbat just med djup i bilderna vilket tillsammans med all rörelse ger ett fantastisk liv till bilderna. En typ av arbetssätt och tankegång som tyvärr verkar försvinna allt mer.

the Slutkläm:


Ivan's barndom är en av de mest vackra och välfotade filmer som jag någonsin upplevt. Det sägs att de kunde repetera upp till två dagar för att få till den perfekta scenlösningen. Ett arbete som man verkligen ser resultatet av. Detta tillsammans med ytterst tilltalande miljöer gör att filmen blir oerhört spännande att följa, i alla fall visuellt. Och om jag får erkänna så är det faktiskt min stora dragningskraft i Ivan's barndom då själva berättelsen känns rätt så alldaglig. Jag tror att detta är ett oerhört bra första steg in i Tarkovskiy's värld och ett måste för alla fotointresserade.

the Betyg: 4 (Slår sig in bland den ryska krigsfilmstoppen, men slår såklart in Idi i Smotri.)

"You shouldn't get so worked up over the smallest things."

the Lost World (USA, 1925, Öppet Arkiv, 68 min)

Med bara dygn kvar innan den troliga dyngan Jurrasic World släpps lös på jordens befolkning
så tar vi oss en titt på källan till Dinosauriefilmen.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bessie Love
Lewis Stone
Wallace Beery
Lloyd Hughes
Directed by:
Harry O. Hoyt
Produced by:
Earl Hudson
Scott MacQueen (1991)
David Shepard (2000)
Screenplay by:
Marion Fairfax
Photography by: 
Arthur Edeson
Musicy by: 
Cecil Copping
R.J Miller (1991)
Robert Israel (2000)
Sets by: 
Milton Menasco
Make Up by: 
Cecil Holland
Costume Design by: 
Charles Gemora
Special Effects by: 
Willis H. O'Brien
Marcel Delgado
Joseph Leeland Roop
Film Editing by:
George McGuire



the Plot:


Den oerfarne journalisten Edward Malone (Hughes) tar i ren desperation det smått omöjliga och smått livsfarliga jobbet att smyga sig in på den journalistfientlige professor Challenger's (Beery) föreläsning, om en ny värld han nyligen funnit. Challenger skapar en hel del oro och förargelse då han påstår att det finns livslevande förhistoriska djur på denna plats och en forskningspatrull, med den unge journalisten i spetsen, sätter fart mot amasonernas skogar.

-"There's a dinosaur in our backyard."

the Background:


Filmen the Lost World bygger på den Skotske författaren Arthur Conan Doyle's novell med samma namn. En berättelse som har kommit att inspirera många personligheter i många år framöver. Bland annat så skrev Vladimir Obruchev en egen variant på historien som publicerades 1915. En version som kretsade kring att man fann en hemlig värld i jordens mitt genom en hemlig gång i norra Ryssland, där dinosaurierna fortfarande härskar. Och året efter så släppte Edgar Rice Burroughs the Land That Time Forgot där man istället får följa en vilsen U-båt från Nazi-Tyskland, som finner en okänd värld i Antarktis fylld med dinosaurier och apmänniskor. Två historier som uppenbarligen också lånat från Jules Verne's Journey to the Center of the Earth.

Men den mest erkända influensen är nog Michael Chricton's två böcker Jurassic Park och the Lost World (ni förstår säkert...) som en viss Steven Speilberg under 90-talets andra hälft kom att tjäna storkovan på.

Men Arthur Conan Doyle's novell hade aldrig gått att realisera utan en viss Willis H. O'Brien. En man med en minst sagt intressant bakgrund. Några av yrkena han antog sig som ung var lantbrukare, pälsjägare, cowboy, bartender, professionell boxar och arkitektassistent till 1913 års världsmässa i San Francisco. Under just denna utställning så passande den unge skulptören på att visa upp sitt intresse för dinosaurier.

O'Brien's och Delgado's animationer är enastående för tiden.

Till utställningen producerade han en kortfilm med några av hans dinosaurieskulpturer, vilket ledde till att han fick förtroendet att skapa kortfilmen the Dinosaur and the Missing Link: a Prehistoric Tradegy. En film som självaste Thomas Edison fick upp ögonen för. En imponerad Edison anställde O'Brien för att producera ett gäng kortfilmer med liknande tema. Tack vare (alternativt på grund av) dessa filmer så kom O'Brien i kontakt med auteuren Herbet M. Dawley och tillsammans producerade de the Ghost of Slumber Mountain. Tyvärr så blev inte detta arbete allt för lyckat för O'Brien, då Dawley tog åt sig mycket av äran för filmen. Men likväl så sägs det att det var tack vare denna produktion som O'Brien fick jobbet på the Lost World. O'Brien och regissören Hoyt kom att fortsätta jobba ihop på ett antal olika misslyckade projekt även efter blogginläggets filmval, först för First National Studio och sedan hos klassiska RKO Pictures. Ett samarbete som kulminerade under produktionen Creation, där den relativt nyanställde producenten Merian C. Cooper till slut fick godkänt av David O. Selznick att stoppa produktionen och istället "merga" filmen med hans egna fascination för gorillor. Och tillsammans med några ur Creation-ensemblen och scenografin från the Most Dangerous Game (som ni kan läsa om här), en inspelning som han nyligen hade avslutat, så påbörjade Cooper den produktion som kom att bli hans och O'Brien's absoluta livsverk. King Kong.

1922 så visade Conan Doyle lite av O'Brien's testfilmningar från the Lost World för the Society of American Magicians, där bland annat Harry Houdini ingick, utan att berätta vart han fått filmmaterialet ifrån. Dagen efter utfärdade New York Times på förstasidan att -

"(Conan Doyle's) monsters of the ancient world, or of the new world which he has discovered in the ether, were extraordinarily lifelike. If fakes, they were masterpieces".

Skulle inte du lite på detta ansikte? (Prof. Challenger)

Likt många filmer från denna tidsperiod så kan det var lite klurigt med bevaringen av densamme. Föga hjälpte det att behandlingen under dess glansdagar var minst sagt alldaglig. Det finns olika rykten om hur man beordrade att förstöra alla utländska kopior för att, i vågen av originalets framgång, producera en re-make (som är så populär i dag) med ljud. Det är även tal om hur en brand på Universal Studios må ha förstört original 35mm-rullen. Vad som däremot är bekräftat är att Eastman Kodak Company köpte upp rättigheterna till en 16mm kopia till deras egna projektorserie Kodascope. Tyvärr så var de tvungna att klippa ner filmen för att passa deras format och länge trodde man att detta var den sista överlevande versionen innan en ny 35mm kopia, från en privatsamlare, dök upp. the Lost World är sedan 1998 invald av USA's the Library of Congress i deras National Film Registry tack vare dess filmhistoriska vikt. Den finns även bevarad i George Eastman House, världens äldsta fotografiska museum.

Några av modellerna från filmen kom att hamna i händerna på den notoriske sci-fi och skräck samlaren Forrest J Ackerman. Ackerman passerade till den andra sidan för ett par år sedan och hans gigantiska samling auktionerades då ut till diverse personer. Vart the Lost World-skulpturerna befinner sig idag är oklart.

En avslutande extraordinär notis kring the Lost World är att bara några månader efter sin premiär så kom produktionen att bli den första flygplansfilmen att visas för passagerare i historien under en resa mellan London och Paris. En rutt flugen av Imperial Airways. Att visa film ombord ett flygplan under denna tid var enormt farligt då filmrullarna av nitrat var ytterst lättantändliga. Det hjälpte knappast att flygplanet, av modellen Handley-Page O 400, var byggt på trä och något slags plastskrov. Tänk på det nästa gång ni slänger på en Rob Schneider-rulle i er privata mediestation under nästa flygtur.

the Review: 


En film som jag sprang på vid en större utförsäljning av LaserDiscar. När jag läste på kring filmen så kändes det som ett uppenbart val att, om inte köpa den, så iallafall se den med egna ögon. En av de faktorer som gick fram när jag läste på om den var att rättigheterna nu mer tillhörde den fria människan och fanns därmed att både streama och ladda ner på öppet arkiv. Jag själv hittade den på sidan archive.org där man kan hitta mycket annat smaskigt som av olika anledningar numer är fria.

Min egna ingång i denna typ av stop-motionfilm bygger mer på entusiasm över idén, snarare än ett självklart intresse. Jag har som mål att försöka se så mycket av tex. Harryhausens produktioner, filmer som jag verkligen tror jag kommer att uppskatta för dess historiska och filmtekniska värde. Men jag är nog samtidigt medveten om att de troligtvis inte kommer att massera mina intellektuella knölar något vidare. Jag vågar nästan påstå att denna genre var dåtidens dum-action (läs. Age of Ultron).

Dock så finns det ett undantag (om jag inte snart blir motbevisad) i King Kong. En film som jag såg i väldigt ung ålder och som har påverkat mig något enormt. Och även om det nu var ett tag sedan jag såg originalet så vill jag tro att den har samma slagkraft på mig nu som då. Så frågan är om O'Brien's upplärningsperiod kan ha samma inverkan på mig som hans senare mästerverk kom att få.

Självfallet i ett så tidigt producerat verk så fanns det en hel del uppenbara frågetecken.

Nu är jag högst medveten om King Kong's suveränitet, och mer eller mindre inställd på att det är en film som snarare sticker ut i mängden än något annat. Med detta i åtanken, plus det uppenbara faktum att filmen är från 1925, alltså tretton år innan Anschluß, fyrtiofyra år innan vi en landade på månen för första gången och sjuttionio år innan Facebook dök upp. Mina förväntningar är med andra ord rätt låga innan jag satte mig ner i filmsoffan. 

Filmen började något trevande, med en blandning av slap-stick och mer slätstruket historieberättande. Man försöker mytologisera filmens mål och huvudkonflikt, men i dagens datum så funkar det tyvärr inte riktigt. Första akten känna därför relativt avslagen. Den som så smått sticker ut är Prof. Challenger (Beery), som även Conan Doyle beskrev som en större personlig bedrift än sin, något mer framstående och troligtvis erkände, skapelse Sherlock Holmes. 

När vi till slut når resans mål så är det likväl något av en besvikelse. Inte animationerna i sig (de är heeeeelt underbara), utan i avsaknaden av integration mellan djuren och människorna. Det byggs sällan upp någon vidare trovärdighet kring det faktum att våra huvudkaraktärer befinner sig i någon direkt fara, då man inledningsvis, av uppenbara tekniska förutsättningar, inte hade möjlighet att blanda riktiga skådespelare med animationer i samma scen. Men jag hade ändå önskat att djurens agerande hade påverkat människornas direkta handlingar på ett mer märkbart sätt. Jag hade även gärna sett att animationerna hade filmats ur ett perspektiv som påmint mer om de drabbade människornas vy, för att på den vägen skapa en kontakt med publiken på ett starkare sätt. Nu känns tyvärr actionscenerna väldigt dokumentära. 

Den bristande kontakten, och därmed en bristande dramaturgi, mellan dinosaurier och människor ledde säkerligen filmskaparna till att skapa apmänniskan (en karaktär som förvisso kan ha funnits med i boken) för att uppnå ett något närmre hot att agera med/mot. Komiskt nog så är just den karaktären den helt klart sämst producerade effekten i hela filmen. En effekt, eller snarare mask, som återgående får en att minnas att filmen är från en tid som upplevs näst intill lika förhistorisk som dinosauriernas. 

the Slutkläm

Nu blir blir dramat allt bättre framåt slutet i takt med att animatörernas skicklighet växte. Där filmen också tar lite av en dramaturgisk vändning, som nog egentligen inte borde vara mycket av en twist, men likväl så känns det så med de förutsatta begränsningarna. Detta leder till ett relativt minnesvärt slut ur ett filmhistoriskt perspektiv. Självfallet så är detta inte en film som jag riktigt kan tipsa om, om inte till den filmhistoriske nörden. Man bör dock någon gång uppleva en stop-motion animationsfilm, framförallt med tanke på att det är en konstform som blir allt mer digital. Men då finns det också betydligt bättre produktioner att se som ovannämnda King Kong, Random Harryhausen-rulle eller Nightmare Before Christmas.

the Betyg: 2 (Bra för dess tid, men dess tid var för snart hundra år sedan)

"If we had some weapon capable of making a dent in a dinosaur!
 I am now inventing such a weapon."