 |
| Hollywoods kärleksförklaring till den vita överklassen och slaveri. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Vivien Leigh
Clark Gable
Olivia de Havilland
Leslie Howard
Hattie McDaniel
Thomas Mitchell
Directed by:
Victor Fleming
Produced by:
David O. Selznick
Screenplay by:
Sidney Howard
Cinematography by:
Ernest Haller
Music Composed by:
Max Steiner
(this) Production Design by:
William Cameron Menzies
Art Direction by:
Lyle R. Wheeler
Set Decoration by:
Howard Bristol
Costume Design by:
Walter Plunkett
Film Editing by:
Hal C. Kern
James E. Newcom
the Plot:
Vi får följa Scarlett O'Hara (Leigh), dotter till den stenrike plantageägaren Gerald O'Hara vid den påhittade platsen Tara i det då sydstatsbundna Georgia. Den unga och osäkra flickan Scarlett blir inblandad i diverse misslyckade kärleksaffärer framför ögonen på charmören Rhett Butler (Gable). Under de långa tunga åren, påverkade av det frihetskrig som pågår utanför hennes tröskel, så kommer Scarlett förhoppningsvis finna sin väg till vad riktig kärlek är.
 |
| Vad är det som kan mätta Scarlet's (Leigh) rastlösa själ? |
the Background:
Margaret Munnerlyn Mitchell föddes i Aatlanta, Georgia, 1900 i en förmögen och välutbildad familj med släktband till inbördeskriget och de stora plantagen under mitten av 1800-talet. Hennes uppväxt var fylld av historier om de gamla nostalgiska tiderna när södern blommade tack vare slaveri och hur enkelt och lustfyllt livet var då.
Själv var hon enormt intresserad av litteratur och när lämnade sin anställning på the Atlanta Journal för att bli hemmafru så började hon författa sin första novell som året efter sin publicering skulle kamma hem 1937-års Pulitizer pris. Varje författares dröm.
Redan innan novellen han publiceras så började man se om det fanns intresse i Hollywood för att filmatisera Margaret's berättelse. Många av bolagen tackade inledningsvis nej, däribland Louis B.Mayer för MGM, hans svärsson David O. Selznick genom hans egna filmbolag Selznick International Pictures och Pandro Berman hos RKO. Några som däremot var intresserad var Jack Warner med Warner Bros och Darryl Zanuck hos 20th Century Fox. Men då Warner Bros största stjärna Bette Davis inte var intresserad samtidigt som Zanuck bjöd för lite, så förblev rättigheterna på marknaden. Men så en månad efter publiceringen så övertalade Kay Brown, en av Selznick's närmsta, och företagets finansiär, John Hay Whitney, David O. Selznick att satsa på potentialen hos Mitchells' novell. Ett drag som han sent skulle ångra.
Nu när rättigheterna var säkrade så var det äntligen dags att börja filma. Men det skulle ta nästan tre år innan man påbörjade huvudinspelningen. Detta berodde till stor del på diverse kontrakt som skulle löpa ut och Selznick's beslutsamhet kring att Clark Gable, som då var kontraktsbunden till MGM, skulle anta sig rollen som Rhett Butler. Under denna tid så hann man även med att intervju cirka 1.400, mer eller mindre, okända damer för rollen som Scarlett. Men det var bara trettioen lyckliga skådespelerskor som nådde till faktiska filmtester för rollen, bland annat Jean Arthur, Susan Hayward och Lana Turner. Till slut så valde man i alla fall att gå vidare med Vivien Leigh och Paulette Goddard. Men då Selznick's publicitetsavdelning poängterade att Goddard, då gift med Charles Chaplin, var en tickande bomb så valde man att gå vidare med den, på Amerikansk mark, relativt okända Brittiskan.
Även om nu inspelningarna väl var igång så var det knappast ett väloljat maskineri som självmant rullade på, utan det motsatta. Som konsekvens av detta och troligtvis tyngd av förväntningarna, så sparkade Selznick personal till både vänster och höger. Först att ryka var självaste regissören George Cukor. Emmanuel Levy, författare av Cukor's biograf, påstod att detta berodde på Clark Gable's historik som gigolo. Ett yrkesval som Cukor kände till, något som Gable inte ska ha uppskattat. Ett beslut som upprörde de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, Leigh och de Havilland. För att råda bot på deras missnöje fortsatte Cukor att coacha dom privat. In kom, direkt från inspelningen av the Wizard from OZ, Victor Fleming. Han kom att färdigställa filmen, även fast han tvingades lämna inspelningar i nästan två veckor på grund av utmattning.
Man bytte även fotograf efter en månad in på filmandet. Från Lee Garmes till Ernest Haller då Selznick ogillade Garmes mer mörka ljussättning. Även manusförfattandet blev en komplicerad historia. Sidney Howard gjorde det första utkastet, men då han vägrade att lämna New England för att göra de förändringar som Selznick krävde på plats, så lämnades detta arbete över till en mängd olika författare från Hollywood. När sedan Fleming klev in i produktionen så eftersökte även han förändringar i manuset och då plockade man in en av branschen bästa, Ben Hecht. Då Selznick förlorade nästan $50.000 (knappt en miljon dollar i dagens värde) per dag, då inspelning stod still, så jobbade Selznick, Fleming och Hecht, 18 till 20 timmars dagar i 7 dar för att nå ett slutresultat så snabbt som möjligt. Nu är det trots allt bara Howard's namn som står i eftertexterna, vilket sägs vara en hyllning till den samme, då han olyckligt nog gick bort i en traktorolycka innan filmen hade fått sin premiär.
Som jag nämnde tidigare så skulle Selznick's slutliga beslut om att köpa rättigheterna och den besvärliga produktionen till trots slå väl ut. Filmen blev inte bara en succé inom den närmsta tiden, den plockade till exempel hem hela tio Oscar's statyetter där, bland de fem största (Bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa skådespelare), men också i det långa loppet. Gone With the Wind är fortfarande den produktion som har spelat in mest kosing (räknat i dagens valuta) i historien. Före filmer som Avatar, Star Wars och Titanic med den diskreta inspelade summan av 3,3 miljarder dollar.
the Review:
Det är svårt att kalla sig för filmintresserad utan att ha sett denna mastodont till klassiker. Dock så är det allt för få dagar som öppnar upp möjligheten att insupa en nästan fyra timmars lång kostymdrama utan tillhörande stressmoment. Därför passade jag på att bevittna detta verk i mellandagarna. Och det blir förhoppningsvis ett bra avstamp på ett nytt filmår här på the Shinbone Post.
Mina förväntningar var faktiskt rätt så hoppfulla, om än restriktiva. Även om jag vill påstå att jag äter de flesta genrer utan större problem så är nog romantik den som hamnar långt, om inte längst, ned på listan av favoriter. Men i min enfald så antog jag att en så pass erkänd klassiker som sämst måste ha något att erbjuda i utbyte. Men sällan hade jag trott att det skulle vara så pass illa som verkligheten visade sig. Men vi börjar med det positiva.
Och det finns ju såklart en hel del sånt, men det består mest av punkter som man också ska förvänta sig från en Hollywood-produkt av denna dignitet. Vad jag tänker på är såklart det visuella hantverket. Kostym, mask, peruk, rekvisita och scenografiarbetet är oklanderligt. Fotot är både oerhört professionellt som inspirerande, med gigantiska matte-målningar och andra stilistiska effekter. Också ljudarbetet återtar sin trovärdighet efter att ha öppnat filmen med en sån där klassisk ljudbanks-kalkonljudeffekt. Men där någon stans så tar det trevliga slut.
Förvånansvärt så faller även denna berättelse i samma fälla som så många andra filmer. Dess huvudkaraktärer är vedervärdigt osympatiska äckel som vägrar visa någon som helst ambition mot att förändra eller utveckla sig under historians gång. Vad som förvånar mig kring detta är att det tydligen är så pass många människor som ändå tycks tilltalas av detta dravel.
Scarlett är en bortskämd snorunge, som förvisso växer under filmens gång men då enbart åt det värre, som uppenbarligen inte kan klara av att se andra människor lyckliga och baserar hela hennes liv kring att förstöra för andra. Rhett är en spelmissbrukande playboy som med avsaknad av alla hederlighet och karaktär lockas av Scarlett, då han vet att han med sin osmakliga charm och rikedomar är denna enda som kan få henne på fall.
Som att det inte vore nog att tvingas följa dessa två egoister så har Mitchell valt att placera denna påtvingade och högst oengagerade romans under en av världshistoriens mest viktiga händelser. Ett event som komiskt nog handlar just om mänskliga rättigheter. Hur Mitchell väljer att återspegla detta, eller som oftast avsaknaden av återspegling, är rent utsagt osmakligt.
Och visst så har det funnits kritik kring detta tidigare. Carlton Moss hävdade att om Birth of a Nation var en frontal attack på Amerikansk historia och "the Negro people", så var Gone With the Wind ett bakhåll på detsamma. Medan Malcom X sa -""when Butterfly McQueen went into her act, I felt like crawling under the rug". Vissa vill dock påpeka vikten av att Hattie McDaniel, som första Afro-Amerikan, plockade hem en personlig Oscar-statyett för sin biroll.
the Slutkläm:
Jag tycker faktiskt att det är tragiskt att en så ointelligent historia har nått en sån pass stor framgång och oförtjänt rykte. Det finns inget som kan få mig att tipsa er om denna berättelse som skildrar den vita överklassens vardagsbekymmer när de, i deras ögon, tragiskt nog blev av med sin rätt till slaveri.
the Betyg: 2 (För det tekniskt sett är en kompetent produkt)
Margaret Munnerlyn Mitchell föddes i Aatlanta, Georgia, 1900 i en förmögen och välutbildad familj med släktband till inbördeskriget och de stora plantagen under mitten av 1800-talet. Hennes uppväxt var fylld av historier om de gamla nostalgiska tiderna när södern blommade tack vare slaveri och hur enkelt och lustfyllt livet var då.
Själv var hon enormt intresserad av litteratur och när lämnade sin anställning på the Atlanta Journal för att bli hemmafru så började hon författa sin första novell som året efter sin publicering skulle kamma hem 1937-års Pulitizer pris. Varje författares dröm.
Redan innan novellen han publiceras så började man se om det fanns intresse i Hollywood för att filmatisera Margaret's berättelse. Många av bolagen tackade inledningsvis nej, däribland Louis B.Mayer för MGM, hans svärsson David O. Selznick genom hans egna filmbolag Selznick International Pictures och Pandro Berman hos RKO. Några som däremot var intresserad var Jack Warner med Warner Bros och Darryl Zanuck hos 20th Century Fox. Men då Warner Bros största stjärna Bette Davis inte var intresserad samtidigt som Zanuck bjöd för lite, så förblev rättigheterna på marknaden. Men så en månad efter publiceringen så övertalade Kay Brown, en av Selznick's närmsta, och företagets finansiär, John Hay Whitney, David O. Selznick att satsa på potentialen hos Mitchells' novell. Ett drag som han sent skulle ångra.
 |
| Spänning på inspelningsplatsen... |
Nu när rättigheterna var säkrade så var det äntligen dags att börja filma. Men det skulle ta nästan tre år innan man påbörjade huvudinspelningen. Detta berodde till stor del på diverse kontrakt som skulle löpa ut och Selznick's beslutsamhet kring att Clark Gable, som då var kontraktsbunden till MGM, skulle anta sig rollen som Rhett Butler. Under denna tid så hann man även med att intervju cirka 1.400, mer eller mindre, okända damer för rollen som Scarlett. Men det var bara trettioen lyckliga skådespelerskor som nådde till faktiska filmtester för rollen, bland annat Jean Arthur, Susan Hayward och Lana Turner. Till slut så valde man i alla fall att gå vidare med Vivien Leigh och Paulette Goddard. Men då Selznick's publicitetsavdelning poängterade att Goddard, då gift med Charles Chaplin, var en tickande bomb så valde man att gå vidare med den, på Amerikansk mark, relativt okända Brittiskan.
Även om nu inspelningarna väl var igång så var det knappast ett väloljat maskineri som självmant rullade på, utan det motsatta. Som konsekvens av detta och troligtvis tyngd av förväntningarna, så sparkade Selznick personal till både vänster och höger. Först att ryka var självaste regissören George Cukor. Emmanuel Levy, författare av Cukor's biograf, påstod att detta berodde på Clark Gable's historik som gigolo. Ett yrkesval som Cukor kände till, något som Gable inte ska ha uppskattat. Ett beslut som upprörde de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, Leigh och de Havilland. För att råda bot på deras missnöje fortsatte Cukor att coacha dom privat. In kom, direkt från inspelningen av the Wizard from OZ, Victor Fleming. Han kom att färdigställa filmen, även fast han tvingades lämna inspelningar i nästan två veckor på grund av utmattning.
Man bytte även fotograf efter en månad in på filmandet. Från Lee Garmes till Ernest Haller då Selznick ogillade Garmes mer mörka ljussättning. Även manusförfattandet blev en komplicerad historia. Sidney Howard gjorde det första utkastet, men då han vägrade att lämna New England för att göra de förändringar som Selznick krävde på plats, så lämnades detta arbete över till en mängd olika författare från Hollywood. När sedan Fleming klev in i produktionen så eftersökte även han förändringar i manuset och då plockade man in en av branschen bästa, Ben Hecht. Då Selznick förlorade nästan $50.000 (knappt en miljon dollar i dagens värde) per dag, då inspelning stod still, så jobbade Selznick, Fleming och Hecht, 18 till 20 timmars dagar i 7 dar för att nå ett slutresultat så snabbt som möjligt. Nu är det trots allt bara Howard's namn som står i eftertexterna, vilket sägs vara en hyllning till den samme, då han olyckligt nog gick bort i en traktorolycka innan filmen hade fått sin premiär.
-large-picture.jpg) |
| Världens mest erkända kärlekshistoria. |
Som jag nämnde tidigare så skulle Selznick's slutliga beslut om att köpa rättigheterna och den besvärliga produktionen till trots slå väl ut. Filmen blev inte bara en succé inom den närmsta tiden, den plockade till exempel hem hela tio Oscar's statyetter där, bland de fem största (Bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa skådespelare), men också i det långa loppet. Gone With the Wind är fortfarande den produktion som har spelat in mest kosing (räknat i dagens valuta) i historien. Före filmer som Avatar, Star Wars och Titanic med den diskreta inspelade summan av 3,3 miljarder dollar.
the Review:
Det är svårt att kalla sig för filmintresserad utan att ha sett denna mastodont till klassiker. Dock så är det allt för få dagar som öppnar upp möjligheten att insupa en nästan fyra timmars lång kostymdrama utan tillhörande stressmoment. Därför passade jag på att bevittna detta verk i mellandagarna. Och det blir förhoppningsvis ett bra avstamp på ett nytt filmår här på the Shinbone Post.
Mina förväntningar var faktiskt rätt så hoppfulla, om än restriktiva. Även om jag vill påstå att jag äter de flesta genrer utan större problem så är nog romantik den som hamnar långt, om inte längst, ned på listan av favoriter. Men i min enfald så antog jag att en så pass erkänd klassiker som sämst måste ha något att erbjuda i utbyte. Men sällan hade jag trott att det skulle vara så pass illa som verkligheten visade sig. Men vi börjar med det positiva.
Och det finns ju såklart en hel del sånt, men det består mest av punkter som man också ska förvänta sig från en Hollywood-produkt av denna dignitet. Vad jag tänker på är såklart det visuella hantverket. Kostym, mask, peruk, rekvisita och scenografiarbetet är oklanderligt. Fotot är både oerhört professionellt som inspirerande, med gigantiska matte-målningar och andra stilistiska effekter. Också ljudarbetet återtar sin trovärdighet efter att ha öppnat filmen med en sån där klassisk ljudbanks-kalkonljudeffekt. Men där någon stans så tar det trevliga slut.
 |
| Den bortskämda och håglösa vita överklassen intresserar föga. |
Förvånansvärt så faller även denna berättelse i samma fälla som så många andra filmer. Dess huvudkaraktärer är vedervärdigt osympatiska äckel som vägrar visa någon som helst ambition mot att förändra eller utveckla sig under historians gång. Vad som förvånar mig kring detta är att det tydligen är så pass många människor som ändå tycks tilltalas av detta dravel.
Scarlett är en bortskämd snorunge, som förvisso växer under filmens gång men då enbart åt det värre, som uppenbarligen inte kan klara av att se andra människor lyckliga och baserar hela hennes liv kring att förstöra för andra. Rhett är en spelmissbrukande playboy som med avsaknad av alla hederlighet och karaktär lockas av Scarlett, då han vet att han med sin osmakliga charm och rikedomar är denna enda som kan få henne på fall.
Som att det inte vore nog att tvingas följa dessa två egoister så har Mitchell valt att placera denna påtvingade och högst oengagerade romans under en av världshistoriens mest viktiga händelser. Ett event som komiskt nog handlar just om mänskliga rättigheter. Hur Mitchell väljer att återspegla detta, eller som oftast avsaknaden av återspegling, är rent utsagt osmakligt.
Och visst så har det funnits kritik kring detta tidigare. Carlton Moss hävdade att om Birth of a Nation var en frontal attack på Amerikansk historia och "the Negro people", så var Gone With the Wind ett bakhåll på detsamma. Medan Malcom X sa -""when Butterfly McQueen went into her act, I felt like crawling under the rug". Vissa vill dock påpeka vikten av att Hattie McDaniel, som första Afro-Amerikan, plockade hem en personlig Oscar-statyett för sin biroll.
the Slutkläm:
Jag tycker faktiskt att det är tragiskt att en så ointelligent historia har nått en sån pass stor framgång och oförtjänt rykte. Det finns inget som kan få mig att tipsa er om denna berättelse som skildrar den vita överklassens vardagsbekymmer när de, i deras ögon, tragiskt nog blev av med sin rätt till slaveri.
the Betyg: 2 (För det tekniskt sett är en kompetent produkt)
"Great balls of fire."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar