Belle de Jour (1967, LD, 101 min)

En tjuvtitt in i en skadad själs självmedicinering.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Catherine Deneuve
Jean Sorel
Michel Piccoli
Geneviève Page
Pierre Clémenti
Directed by:
Luis Buñuel
Produced by:
Raymond Hakim
Robert Hakim
Screenplay by:
Luis Buñuel
Jean-Claude Carrière
Cinematography by: 
Sacha Vierny
Production Design by: 
Robert Clavel
Set Decoration by: 
Robert Clavel
Costume Design by: 
Hélène Nourry
Make Up Artist:
Janine Jarreau
Hair Stylist:
Simone Knapp
Film Editing by:
Louisette Hautecoeur


the Plot:

Det perfekta paret. Doktor Pierre Serizy (Sorel) och hans unga, förnäma hustru, Séverine Serizy (Deneuve). Men Séverine klarar inte av fysisk intimitet med sin man och istället så fylls hennes dagar av dagdrömmar om sexuell dominering, sadomasochism och bondage. Detta driver henne till att söka hjälp. En hjälp som hon tror sig hitta i en bordell. 

Kan Séverine (Deneuve) tillåta sig själv lycka?

the Background:

Belle de Jour är baserad på Joseph Kessel's bok med samma namn från 1928. Kessel, en intressant person, som tack vare sin flyktande far, växte upp på många olika platser runt om i världen. Tills slut så hamnade han i Frankrike där hans vuxna liv tog fart. Han medverkade i de båda världskrigen, som aviatör för Frankrike sida. Han och hans kusin, Maurice Droun, hjälpte även Anna Marly med att översätta hennes Ryska låt, Chant des Partisans, till Franska. Låten kom att bli populär för den Franska frihetsrörelsen, så populär att den nominerades som Frankrikes nationalsång efter krigets slut. Han var även medlem i den Franska akademin från 1962 fram till hans död 1979.

Luis Buñuel var född år 1900 i den Spanska byn Calanda. Efter en hård religiös uppväxt så flydde han till Madrid för universitetslivet där han började att forma sin egna persona och framtida karriär. Han började binda nära band med konstnären Salvador Dali, poeten Federico Garcia Lorca och andra kulturvänner som bodde i Residencia de Estudiantes. Han blev även medlem i la Generacion del 27, ett betydande konstnärskollektiv.

Efter att ha bevittnat Fritz Lang's film, Der Müde Tod, så bestämde hans sig för att dedikera hans liv till filmkonsten. Så han begav sig till Frankrike och Paris, där han påbörjade en privat filmutbildning under Jean Epstein's ledning. Epstein var då en av Frankrikes ledande regissörer och det dröjde inte länge innan Buñuel även började att arbeta för honom. Men detta samarbete blev inte allt för långvarigt och istället så bröt Luis upp och tillsammans med sin gamle vän Salvador Dali så skapade de, vad Roger Ebert benämner som,  historiens mest erkända kortfilm, Un Chien Andalou.

Efter en lång och brokig karriär så blev han en dag, någon gång under 1966, förfrågad av bröderna Hakim (mer kända för deras sleaze-filmer i Frankrike under 50-talet) att filmatisera Kessel's skandalomsusade novell från 1928. En novell som Buñuel var långt ifrån stormförtjust över, men antog ändå jobbet med självutmaningen att göra om det till, vad han ansåg, något bättre. Inspelningen skulle dock försvåras av det bristande förståelsen mellan Luis och huvudrollsinnehavarskan Chaterine Deneuve. Han kände att han hade blivit påtvingade henne av producentbröderna Hakim och Deneuve's dåvarande älskare Francois Truffaut.

Séverine's (Deneuve) förnedrande dagdrömmar.

Även om Buñuel och Deneuve inte kommer överens på inspelningsplatsen, hon lär ha mått väldigt dåligt då hon tyckte att de visade för mycket av henne än vad som tidigare var utmålat. Men trots de inledande svårigheterna så kom de att jobba ihop på ytterligare en produktion ihop, Tristana, bara tre år efter filmen om Belle de Jour. Två verk som jag skulle vilja påstå blev både regissören och skådespelerskan's mest framgångsrika verk.

Deneuve ansågs vara modeskaparen Yves Saint Laurent's musa och han skapade hennes garderob till flera av hennes filmer. Till Belle de Jour så designade även Roger Vivier en speciell damsko, med ett spänne längst fram, som kom att bli en kommersiell succé i och med filmens lansering.
Det var inte bara skon som sålde som smör, även filmen kom att bli en riktig kassako och har enligt Wikipedia spelat in lite över tjugo miljoner dollar. Något som säkert kan tillskrivas Deneuve's då nyvunna sexsymbolstatus.  Hon hade redan innan rollen som Séverine gjort två utvik i Playboy och gjort sig känd som "the Ice-Maiden" efter hennes prestation i Polanski's Repulsion.


the Review: 

Min relation till Luis Buñuel är problematisk. Av någon anledning så känner jag mig alltid smått lockad till hans produktioner, helt enkelt så finner jag någon oförklarlig dragningskraft i hans namn. En dragningskraft som jag är osäker på vart den härstammar ifrån då jag sällan blir allt för uppspelt av hans filmer. Men troligtvis så bygger det på min romantisering kring surrealismen, som hans namn, tungt har blivit förknippat med. Trots att jag som oftast tenderar att bli mer frustrerad än inspirerad av det surrealistiska så är det en värld som jag väljer att återvända till och plötsligt så inser jag att jag har mer gemensamt med Séverine än vad jag ursprungligen trodde.

Badboy trubbel.

Nu är ju såklart Belle de Jour's livsöde betydligt mer tragiskt än min lockelse av den surrealistiska filmkonsten. Men samtidigt som jag skriver denna text så får jag erkänna att hennes vägval nu inte längre känns lika svårköpta.

Det är som ni kan förvänta er ingen vidare munter filmupplevelse, men likväl en intressant sådan. Även om jag tror att den hade mått bra av att forska mer i Séverine's förflutna, där jag förutsätter att nyckeln till hennes liv finns. Nu läggs mer tid på att berätta om knasiga män's lustiga behov. Som i sin tur säkerligen var nyckeln till att just denna film till slut spelade in så pass mycket pengar.

Utöver själva historien så ser filmen oerhört professionell ut. Fotad av Sacha Vierny som var och kom att bli Alain Resnais och Peter Greenway's vapendragare i många år framöver. Och det är tydligt hur mycket kompetens som finns där även om fotot inte direkt sätter någon egen konstnärlig prägel på slutprodukten. Om man är intresserad av mode så finns det nog tillräckligt med ögongodis att räcka speltiden ut. Nått som filmen inte är sen nog med att poängtera, även om det snyggt återspeglas i Belle de Jour's avundsjuka arbetskamrater.

Avslutningsvis så vill jag också slänga in ett gott ord för Pierre Clémenti och hans rolltolkning av småtjuven Marcel. Eller om det är själva castingen man ska tacka. Oavsett så blir hans karaktär oerhört trovärdig och obehaglig. Det är nästan såpass att hans prestation i sig gör filmen värd att upplevas. 


the Slutkläm:
 
Förväntningarna var relativt oklara innan play-knappen trycktes in och om jag ska vara ärlig så blir inte helhetsupplevelsen allt för imponerande. Men filmen innehåller många små element som jag så här i efterhand ändå uppskattar. Och även om temat inte är allt för upplyftande så är det en tämligen lätt film att ta sig igenom. När det bästa tillfället att göra just det, är jag betydligt mer osäker på. Troligtvis när man vill känna sig lite kultiverad, men är något för trött för att ta sig an ett mer erkänt mästerverk. Samtidigt som man inte känner sig allt för pryd. 

the Betyg: 3 (Inte riktigt min typ av film, men den är oväntat engagerande.)

"Semen retentum venenum es."