 |
| En oerhört laddad bild, som säger så mycket om filmens genialitet. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Julie Harris
James Dean
Raymond Massey
Richard Davalos
Jo Van Fleet
Directed by:
Elia Kazan
Produced by:
Elia Kazan
Screenplay by:
Paul Osborn
Cinematography by:
Ted D. McCord
Music by:
Leonard Rosenman
Art Direction by:
James Basevi
Malcolm C. Bert
Set Decoration by:
George James Hopkins
William Wallace
Wardrobe Design by:
Anna Hill Johnstone
Film Editing by:
Owen Marks
the Plot:
På den Amerikanska västkusten, månaderna innan det första världskriget bryter ut, strövar den rastlöse Caleb Trask (Dean) runt och bråkar om sin fars kärlek mot hans framgångsrike storebror, Aron. Men den frustrerade ynglingen ska snart tro sig få det äss i rockärmen för att tillslut lyckas klå sin bror i jakten på uppmärksamhet.
 |
| Lillebror Cal (Dean) är på ständig jakt efter svar. |
the Background:
John Steinbeck. USA's största författare någonsin och efter att ha plockat hem 1962-års Nobel's litteraturpris så får man väl räkna honom som en av de största någonsin. Han är född i lilla Salinas, strax söderut om San Francisco, just samma stad som East of Eden utspelar sig i. Utöver att han författade just denna novell så är hans mest erkända verk of Mice and Men och the Grapes of Wrath. En bok som han vann det fiktionella Pulitzerpriset för året efter publiceringen, 1939.
Steinbeck var en känd kommunistsympatisör. Genom hans vänsterkontakter inom författarvärlden, journalistkåren och fackföreningsfigurer så gick han vid 33 års ålder med i the League of American Writers, en kommunistförening vars agenda förändrade under årens gång. Vid starten 1935 så var man en anti-fascistisk organisation, för att smått komiskt nog ändra inriktning mot anti-krig efter Molotov-Ribbentrop-pakten och senare bli pro-kriget när Tyskland till slut anföll Sovjet. Inom denna förening så skrev han bland annat under ett brev, tillsammans med andra författare, som stödde Terijokiregeringen och den Sovjetiska invasionen av Finland, 1939. Han lär ha varit en god vän med filmens regissör, Elia Kazan, trots att regissören gjorde det "oförglömliga" när han valde att nämnde namn i under HUAC-rättegångarna samma år som East of Eden publicerades.
 |
| James Dean's karisma lyser igenom filmduken. |
Om både Elia Kazan och James Dean finns oerhört mycket att berätta. Men jag väljer att vara lite återhållsam med deras historia i dagsläget då jag med stor säkerhet kommer att återvända till deras efterlämningar inom kort. Den Konstantinopelfödde Kazan, som efter att ha nått stor framgång genom att ge chansen till den unge och oerfarne Marlon Brando med filmer som A Streetcar Named Desire, Viva Zapata! och On the Waterfront, var inför filmatisering av Steinbeck's novell helt enkelt på jakt efter den nye Brando i rollen som Cal.
Genom manusförfattaren Paul Osborn så blev han tipsad om den unge James Dean. Utbildad av bland annat Lee Strasberg vid Actors Studio, samma skola som självaste Kazan en gång hade skapat och som senare Brando studerade vid. Dean gjorde ett "screen test" tillsammans med vännen och tillika motorentusiasten Paul Newman. Resten blev, om än en kort historia, så idag en smått mytologiserad en.
Jag bör också nämna att filmen är fotograferad av Ted D. McCord som blev handplockad av Kazan efter hans prestation från John Huston's film, the Treasure of the Sierra Madre, från 1948. McCord kom till filminspelningen att använda sig både av den då utdöende färgfilmstekniken, Technicolor, och de allt mer populära Cinemascope-optiken. Cinemascope, som i mitten av 50-talet tog död på den senaste flugan, 3D-filmen. Ja ni hörde det rätt. Det där tjafset som Hollywood återigen försöker trycka på den ovetande publiken är inget nytt. Man har försökt med detta i många generationer tillbaka, men inte fören vår moderna tid så har dumheten till slut segrat. Men inte heller Cinemascope, skapat av 20th Century-Fox under Spyros Skouras tid som direktör, kom att hålla gentemot den hårdnande konkurrensen. När till och med företaget som låg bakom tekniken valde att använda sig av konkurrenten Panavision istället, ett företag som än idag är aktivt, så dog Cinemascope ut. Vad som däremot inte dog ut var det anamorfiska formatet inom filmvärlden som nu ses som norm och ligger bakom att alla dina bildskärmar där hemma nu mer har ett rektangulärt format.
the Review:
Det blev inte allt för många dagar som jag lyckades hålla mig kvar i Europa innan jag i all hast återvända tillbaka till den allt mer familjära och trygga Amerikanska mark där jag känner mig som mest hemma. Men ett av mina nyårslöften, även om jag inte direkt uppskattar fenomenet, är att våga lämna denna nation än mer frekvent än vad jag gjort hittills. Ett mål som inte blir lättare att uppnå då den, inte allt för, nyinköpta James Dean-boxen numer finns till hands.
Att det här, till stor del, kommer att handla om "Jimmy" är nog inte direkt överraskning. Men att han faktiskt också skulle leva upp till den enorma "hype" och den mytologiserande bild som har byggts upp kring hans persona, var för mig mer överraskande. Framförallt då jag som den rätt skeptiska person jag är, sällan säljer min övertygelse till upptrissade upplevelser eller prestationer allt för lätt.
Men vi börjar med det tekniska. Och det som direkt gör sig påmint är McCord's magiska foto och tillsammans med gaffern, Charles O'Bannon, så har de skapat en briljant ljussättning som passar väl till filmens mörka underton. McCord utnyttjar verkligen varje millimeter av filmremsan på bästa sätt och tenderar att erbjuda de där fotografiska lösningarna som verkligen ger ytterligare ett djup till filmupplevelsen.
Det finns egentligen bara två saker som East of Eden har emot sig. Dels så tycker jag att Leonard Rosenman's musik är relativt intetsägande. Där resten av filmen känns livfull, engagerande och obehagligt trovärdig så är filmmusiken oerhört platt och ett klassexempel på generisk 50-tals-filmmusik.
Det andra är att berättelsen har oerhört många små intriger igång samtidigt som filmens huvudtema och konflikt pågår. Detta kan ge en känsla av att filmen är relativt trögstartad och kanske även lite "ofokuserad". Personligen så var jag alldeles för indränkt i fotot, landskapen och skådespelarinsatserna för att störas allt för mycket av detta. Komiskt nog så tror jag samtidigt att alla dessa intriger, när de väl börjar blomma ut, är med och skapar en av filmens främsta adelsmärken. Nerven.
Det är den känslan av konstant anspänning som gör den här historian så pass underhållande som den faktiskt är. En nerv som personifieras helt makalöst bra av Dean. Hans konstanta rastlöshet och frustration som han delvis framför genom sin karaktär är helt klart något av det mest imponerande jag har sett sedan jag började förstå filmmediet på riktigt. Han och Kazan har verkligen hittat personen Cal och vad han går igenom. Det sätt som han sedan återspeglas på är överväldigande och en bekräftelse på alla lovord som James Dean mottagit genom åren.
Även om vi inte heller ska glömma resten av ensemblen, även Julie Harris, Raymond Massey, Richard Davalos och Jo Van Fleet levererar superba prestationer, så kommer den mesta energin ifrån Dean's rollfigur. Och när resan väl kom till sitt slut så började jag direkt fingra på Rebel without a cause, hans andra film, en film som han själv inte hann uppleva innan han dog. Det gjorde han däremot med East of Eden och jag hoppas sannerligan att han njöt lika mycket som jag.
the Slutkläm:
Som den lillebroder jag är, så tror jag att East of Eden är en film som tilltalar de flesta som upplevt något slags syskonskap. Att lyckas vidhålla sin dramaturgiska nerv genom hela resan är inte bara ovanligt men också en av tre stora anledningar till att den här filmen kammar hem årets första fullpoängare, utöver fotot och skådespeleriet.
the Betyg: 5 (Fram med champagnen!)
Det blev inte allt för många dagar som jag lyckades hålla mig kvar i Europa innan jag i all hast återvända tillbaka till den allt mer familjära och trygga Amerikanska mark där jag känner mig som mest hemma. Men ett av mina nyårslöften, även om jag inte direkt uppskattar fenomenet, är att våga lämna denna nation än mer frekvent än vad jag gjort hittills. Ett mål som inte blir lättare att uppnå då den, inte allt för, nyinköpta James Dean-boxen numer finns till hands.
Att det här, till stor del, kommer att handla om "Jimmy" är nog inte direkt överraskning. Men att han faktiskt också skulle leva upp till den enorma "hype" och den mytologiserande bild som har byggts upp kring hans persona, var för mig mer överraskande. Framförallt då jag som den rätt skeptiska person jag är, sällan säljer min övertygelse till upptrissade upplevelser eller prestationer allt för lätt.
 |
| Balansen mellan det visuella och den verbala berättartekniken är perfekt. |
Men vi börjar med det tekniska. Och det som direkt gör sig påmint är McCord's magiska foto och tillsammans med gaffern, Charles O'Bannon, så har de skapat en briljant ljussättning som passar väl till filmens mörka underton. McCord utnyttjar verkligen varje millimeter av filmremsan på bästa sätt och tenderar att erbjuda de där fotografiska lösningarna som verkligen ger ytterligare ett djup till filmupplevelsen.
Det finns egentligen bara två saker som East of Eden har emot sig. Dels så tycker jag att Leonard Rosenman's musik är relativt intetsägande. Där resten av filmen känns livfull, engagerande och obehagligt trovärdig så är filmmusiken oerhört platt och ett klassexempel på generisk 50-tals-filmmusik.
Det andra är att berättelsen har oerhört många små intriger igång samtidigt som filmens huvudtema och konflikt pågår. Detta kan ge en känsla av att filmen är relativt trögstartad och kanske även lite "ofokuserad". Personligen så var jag alldeles för indränkt i fotot, landskapen och skådespelarinsatserna för att störas allt för mycket av detta. Komiskt nog så tror jag samtidigt att alla dessa intriger, när de väl börjar blomma ut, är med och skapar en av filmens främsta adelsmärken. Nerven.
Det är den känslan av konstant anspänning som gör den här historian så pass underhållande som den faktiskt är. En nerv som personifieras helt makalöst bra av Dean. Hans konstanta rastlöshet och frustration som han delvis framför genom sin karaktär är helt klart något av det mest imponerande jag har sett sedan jag började förstå filmmediet på riktigt. Han och Kazan har verkligen hittat personen Cal och vad han går igenom. Det sätt som han sedan återspeglas på är överväldigande och en bekräftelse på alla lovord som James Dean mottagit genom åren.
Även om vi inte heller ska glömma resten av ensemblen, även Julie Harris, Raymond Massey, Richard Davalos och Jo Van Fleet levererar superba prestationer, så kommer den mesta energin ifrån Dean's rollfigur. Och när resan väl kom till sitt slut så började jag direkt fingra på Rebel without a cause, hans andra film, en film som han själv inte hann uppleva innan han dog. Det gjorde han däremot med East of Eden och jag hoppas sannerligan att han njöt lika mycket som jag.
the Slutkläm:
Som den lillebroder jag är, så tror jag att East of Eden är en film som tilltalar de flesta som upplevt något slags syskonskap. Att lyckas vidhålla sin dramaturgiska nerv genom hela resan är inte bara ovanligt men också en av tre stora anledningar till att den här filmen kammar hem årets första fullpoängare, utöver fotot och skådespeleriet.
the Betyg: 5 (Fram med champagnen!)
"You're bad! Through and through, bad!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar