Banshun (Late Spring, 1949, DVD, 108 min)

Lyckosökande i efterkrigs-Japan.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Chishû Ryû
Setsuko Hara
Haruko Sugiumura
Yumeji Tsukioka
Directed by:
Yasujirô Ozu
Produced by:
Takeshi Yamamoto
Screenplay by:
Yasujirô Ozu
Kôga Noda
Cinematography by: 
Yûharu Atsuta
Music by: 
Senji Itô
Art Direction by: 
Tatsuo Hamada
Set Decoration by: 
Mototsugu Komaki
Costume Design by: 
Bunjiro Suzuki
Film Editing by:
Yoshiyasu Hamamura


the Plot:

Noriko Somiya (Hara) är tjuogsju år gamal och bor fortfarande hemma hos sin far, Shukichi, som hon tar hand om sedan hans fru och tillika hennes mor gått bort. Den här tiden krävde, mer eller mindre, att man som flicka gifter sig och snart så sätter både Noriko's far och hennes faster, Masa, press på henne att lämna sitt familjehem och skapa sig en egen familj.

Fadern och dotterns hängivenhet är stark, men också smått obehaglig...

the Background:

Yasujirô Ozu föddes 1903 i Tokyo. Som liten pojke så smög han iväg så ofta han kunde till biograferna och när han vid fjorton års ålder såg den Amerikanska stumfilmen, Civilization, så bestämde hans sig för att en dag bli regissör. Detta var dock något som pappa Ozu motsatte sig. Men efter ett par år av misslyckade utbildnings- och arbetsförsök så tjatade Yasujirô till sig en tjänst som assisterande kameraman på Shochiku Film Company, under ledning av hans kusin som redan arbetade där.

En arbetsplats där Ozu till slut kom att nå sitt mål, att bli regissör, och förädla denna konst såpass att han i vår tid fortfarande omnämns som en av de mest inflytelserika filmskaparna i historien. Ozu kom även att producera hela 50 av hans totalt 53 filmer hos Shochiku Film Company, företaget som kom att bli ledande inom en ny genre som verkligen tilltalade det Japanska folket, Shomin-geki.

En av få gånger som filmen visar prov på betydelsen av det visuella.

Även om många förknippar just Ozu med denna genre så var det istället, Shiro Kido, som nyanställd direktör för Sochiku Film Company som skördade stora framgångar med denna nya konstart. Shomin-geki beskrivs vanligtvis som realistisk film, TV eller teater som kretsar sin handling kring den vanliga arbetarklassen. Med andra ord, diskbänksrealism. Kido förklarade själv sin övning med dessa ord.

'looking at the reality of human nature through the everyday activities of society.'

Filmerna kunde innehålla samhällskritik, men då skulle kritiken baseras på hoppet om att människans natur trots allt är god. Kido trodde på att folk verkligen försökte att förbättra sig och att detta skulle behandlas på ett positivt och varm-hjärtat sätt. Yasujirô Shimazu's film, Nichiyôbi (Sunday), från 1924 kom att bli filmbolagets första film som verkligen satte stämpeln för genren. Shimazu kom sedan även att skola andra ansenliga regissörer som Heinosuke Gosho, Shiro Toyoda och Keisuke Kinoshita inom Shomin-geki stilen.

Banshun är baserad på Kazuo Hirotsu's novel Chichi to Musume (Father and Daughter) som sedan Ozu och hans lojale vapendragare till manusförfattare, Kôga Noda, adapterade till ett filmmanus. Det är den första i den såkallade "Norika-triologin" - en filmserie där Setsuko Hara spelar en kvinna vid namn Noriko. Dock så är det enda sammanhanget mellan de tre Noriko'sarna, utöver namnet, deras status som ogift i efterkrigs Japan. De andra två filmerna är Bakushû (Early Spring) och Tôkyô Monogatari (Tokyo Story). 

Banshun blev även Ozu's tredje film efter att Japan kapitulerat till USA i andra världskrigets slutfas och ytterligare en produktion i det nu Amerikansk-ockuperade Japan. En ockupation som pågick ända fram tills 1952. Detta ledde till att Banshun, likt många andra filmer, genomgick en hård censurgranskning vilket såklart försvårade manusbearbetningen.

the Review: 


Jag har tidigare pratat om att försöka våga mig ut mer från den Amerikanska tryggheten. Och i och med att siktet på årets semester-resa är inställt på Japan så har jag bestämt mig för att se så pass mycket Japansk film jag orkar med innan flyget lyfter.

Själv så brukar jag skoja om att jag har lite svårt med att hänga med i Asiatisk film. Vilket till stor del bygger på den kulturella skillnaden i berättarteknik, men också på grund av min smått gubb-rasistiska oförmåga att urskilja fysiska attribut till den grad att jag oftast blandar ihop karaktärer. Detta leder som sagt oftast till att jag tappar koncentrationen, i främst mitt-akten av asiatisk film. Lik väl så erhåller jag att många av de mest intressanta filmer man kan uppleva, både till spel och animationsfilm, kommer från länderna långt där borta i Öst.

Det var en liten uppbyggnad till mina känslor för Asiatisk, men kanske framförallt Japansk, filmkonst. Och om man ska prata Japansk filmkonst så är det svårt att inte ta upp Yasujirô Ozu. Han omnämns oftast tillsammans med Kurosawa, som en av nationens största genom tiderna. Men till skillnad mot Kurosawa så har jag upp till alldeles nyss inte sett en enda Ozu film. Något jag nu tror mig veta varför.

Den mesta tiden uppfylls av två stillasittande människor som diskuterar sinsemellan.

Banshun uppfyller sin speltid på 108 minuter med stillasittande dialoger mellan två, ibland tre personer. I inledningen av filmen handlar dessa dialoger som oftast om en undermedveten tävling om vem som kan vara artigast och le bredast. För att något senare, när en bitter faster tar sig rum, handla om huruvida man bör gifta sig eller inte. Tyvärr så blir inte heller den konflikten värre än att den ena parten föreslår giftermål och den andra nekar detta förslag. Detta samtidigt som man filmat dessa event från de mest oinspirerande vinklar man kan tänka sig.

Nu är jag såklart smått överdriven i min återspegling av filmens händelser, men så hemskt mycket mer utspelar sig faktiskt inte framför ens hornhinnor. Jag har även oerhört svårt att tända till på filmens konflikt. Som den 80-talist, uppväxt i ett Amerikaniserat Europa, så har jag väldigt svårt att relatera till dessa seder och leverne som man tillämpade i Japan, och andra platser, vid denna tidpunkt. Självklart så har jag också det ytterst svårt romantisera över detta, något som är en av Ozu's huvudmål.

Som ni kanske förstår så är jag verkligen inte imponerad efter min första sittning med herr Ozu. Måste erkänna att jag är smått "mindblown" över att man idoliserar denna regissör så pass mycket som man ändå gör. Jag är tyvärr osäker på vilken typ av inflytande han hade på de nya våg-rörelserna som slog till i Europa några år efter denna films premiär. Och om han nu hade det, så visst, förtjänar han absolut respekt för det. Men att man fortfarande idag ger honom så mycket cred och överanalyserar varenda bildruta tycker jag är smått patetiskt och ett lysande exempel på cineasters pretentioner.


the Slutkläm:
 
Vårt första möte slutade i en lång förbluffande tystnad. Lite av en kalldusch. Men lustigt nog så var jag aldrig riktigt uttråkad under resan gång, vilket jag blir under tex. Michael Bay's vedervärdiga skrytbyggen. Men likväl så är det alldeles för lite som händer för mig för att jag ska våga påstå mig underhållen. Kommer nog ge Ozu både en och kanske två chanser till, men om han vill uppnå ett högre betyg från mig så måste han lyfta sin prestationer något oerhört. 

the Betyg: 1 (Lite av ett statement).

"Shiawase wa yuiitsu no doryoku o kayotte kuru."

La Dolce Vita (1960, BRD, 174 min)

Den något mindre kända sidan av La Dolce Vita...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Marcello Mastroianni
Anita Ekberg
Anouk Aimée
Yvonne Furneaux
Magali Noël
Lex Barker
Directed by:
Federico Fellini
Produced by:
Giuseppe Amato
Angelo Rizzoli
Screenplay by:
Federico Fellini
Ennio Flaiano
Tullio Pinelli
Brunello Rondi
Pier Pablo Pasolini (Uncredited)
Cinematography by: 
Otello Martelli
Music by: 
Nino Rota
Production Design by: 
Piero Gherardi
Costume Design by: 
Piero Gherardi
Film Editing by:
Leo Cattozzo


the Plot:

Marcello Rubini (Mastroianni) är en ansedd kändisreporter som i jakten på en mening med sitt liv, slits mellan Rom's frejdiga societets liv, hans flickväns önskan att bilda familj och hans mål att bli en seriös författare.

...och den något mer kända.

the Background:

Federico Fellini föddes 1920, i staden Rimini på den Italienska östkusten. Det lär komma fler tillfällen att berätta mer om hans historia och därför går vi istället raskt vidare med anledningen till att just denna film kom till och dess inspirationskällor.

Detta tar oss tillbaka till de glada 50-talet i Italien. Landet blomstrade och de bistra dagarna från krigstiderna var ett minne blott. Rom kom att bli en central plats för modeskapande och trendsättning, samtidigt som Hollywood on the Tiber kom att bli ett erkänt fenomen. Kortfattat så blev Rom och då framförallt stadens stora studio, Cinecittà, en oerhörd uppskattad och välbesökt filminspelningsplats. Stjärnor vallade till Rom, medans stadens välmående växte i en enorm takt, för att helt enkelt flöda i det goda livet. Detta var ju såklart inget som undgick Fellini.

I film och modestjärnornas närvaro så skapades det utrymme för en ny typ av yrke. Kändisfotograferna. Eller paparazzi, som det är mer känt som idag. Ett uttryck som faktiskt fick sin begynnelse från just La Dolce Vita, i och med Marcello Rubini's (Mastroianni) påflugne fotograf och arbetskamrat, Paparazzo, spelad av Walter Santesso. Santesso's karaktär i sig baserades på den då aktive fotografen Tazio Secchiaroli.

När det kom till casting så var demonproducenten Dino de Laurentiis på det klara med att, up-and-coming skådespelaren, Paul Newman skulle innehava rollen som den den hala livsnjutaren, Marcello Rubini, filmens huvudkaraktär. Han ansåg att Fellini's egna val, Mastroianni, var alltför mjuk för rollen. En familjeman helt enkelt. Detta ledde till en konflikt mellan de två som till slut blev så pass hätsk att De Laurentiis till slut valde att hoppa av projektet, och rollen gick till slut till Mastroianni. Med, vad jag antar, en glimt i ögat så omnämns Newman ett flertal gånger i filmens slutscen. 

Ett exempel på Otello's, som oftast, vrålsnyggt komponerade scener.

Anita Ekberg växte upp i Malmö under 30 och början på 40-talet. När hon på sin mors inrådan deltog och sedermera vann Fröken Sverige 1951, så passade hon på att följa denna framgångsvåg ända till USA där hon efter sitt framträdan på Miss Universe fick ett kontrakt hos Universal Studios. Hennes karriär startade dock rätt trögt med enbart småroller, ett faktum som föga hjälptes av att hon föredrog att rida runt i Hollywood Hills framför sina dramalektioner.

Men med hennes... fysiska förmågor och livfulla privatliv ( hennes romanser med stjärnorna Frank Sinatra, Tyrone Power, Yul Brunner och Errol Flynn blev hett nyhetsstoff ) så fattade skvallerpressen tycke för henne. Utviken i Playboy och flertalet publicitetstunt gjorde att hennes namn började klinga kraftigare och kraftigare och därmed så började de något tyngre rollerna också landa i hennes knä.

När 50-talet led mot sitt slut så tog sig Ekberg över till andra sidan av Atlanten för ett fotojobb med den erkände fotografen Pierluigi Praturlon på nattklubben Nacho Grande i Rom. På vägen hem led Ekberg av kraftig fotverk efter dagens tunga arbetsbörda. Passande nog så passerade hon och Praturlon den då knappt tvåhundra år gamla fontänen, Fontana di Trevi. Helt sonika så tog Ekberg av sig sina skor och började vada omkring i det kalla vattnen för att dämpa smärtan i sina fötter. Praturlon tog tillfället i akt och började plåta situationen. Resultatet av detta infall såg sedan Fellini och en av kulturens mest erkända stunder var fött. 


the Review: 

Det var väl ingen som gick miste om att en av Sveriges mest kända superstjärnor gick bort för bara några dagar sedan. Jag pratar såklart om Anita Ekberg, som i viss mån kan ha fallit i glömska på åldern höst ute bland de Italienska förorterna. Men likväl så tog hon en gång del av en av de mest ikoniska bilderna och händelserna i kulturhistorien. En situation som kommer befästa hennes namn in i evigheten. En bedrift som få lyckas med.

Jag tog därför läget i akt och passade på att inte bara uppleva hennes mest kända skådespelarinsats, utan även vidga mina Fellini erfarenheter, som i dagsläget enbart sträcker sig till La Strada. Ett små-mysigt äventyr men i avsaknaden av en ordentlig nerv så ledde det till att filmen aldrig greppade tag i mig och resan känns därmed också rätt så oengagerande.

Men nu var det La Dolce Vita som vi skulle diskutera. Och vad som slår en direkt med denna film är hur satans vacker den är att se på. Otello Martelli's fotot är oklanderligt från ruta ett till slutet. Med en vrålvackert ljussättning, genialisk bildkompositioner och genomtänkta kamerarörelser så är La Dolce Vita, med eller utan Anita Ekberg, en njutning att bevittna. Därtill kommer också Piero Gherardi's scenografi. Det märks tydligt att den konstnärliga designen på filmen är noga genomtänkt och planerad, efter en nära dialog mellan regissör, fotograf och produktions designern. Något som känns mer och mer ovanligt. Jag vill inte påstå att dagens film inte är välplanerad när det kommer till vad som till slut visas i rutan, men det känns mer som att det beräknas på vad som är mest kostnadseffektivt, snarare än det konstnärliga uttrycket.

Att sedan scenografin och miljöerna faktiskt också har en kraftig poäng, och ytterligare en nyckel till berättelsen, skadar knappast. Detta ger ju såklart bara ytterligare djup till det visuella och det allmänna helhetsintrycket.

Till min förvåning så bjuds man på en resa i Marcello's stökiga liv.

Nu tror ni säkert att jag kommer hylla Fellini's kanske mest kända verk. Men där har ni fel. Verkligen fel. Något som till stor del bygger på mina förväntningar på denna filmupplevelse. Jag var tvärsäker på att jag skulle få bevittna ytterligare en nostalgisk kärleksförklaring till livet, som Italienarna älskar att göra - och som jag älskar betydligt mindre att ta del av. Jag var också rätt tvärsäker på att berättelsen skulle kretsa kring en romans mellan Mastroianni och Ekberg som skulle kulminera på slutet, där de två återförsonas i varandras famnar i Fontana di Trevi. Men där hade jag fel. Verkligen fel.

Detta är en episodfilm. En mörk sådan med en klar sarkastisk underton ( tex. titeln). Och Ekbergs, förvisso strålande och oförglömliga, insats städas undan innan vi har passerat den första timman av filmens återstående två. Vad vi istället bjuds på är sju dagar ur en skvaller-journalists vilsna vardag. Lägg till livskriser, societetsorgier och inte bara självmord utan också barnmord, så har ni La Dolce Vita.

Konstigt nog så är detta ett upplägg som jag vanligtvis hade gått igång på. Men när man ser Fellini's verk för första gången, speciellt med de förväntningar jag hade, så är det enormt svårt att hänga med i vad som händer med den form som filmen presenteras med. Jag citerar Uncle Junior från en serie, av många älskade, vid namn Sopranos.

"It's an Italian movie, but even with the subcaptions, I don't know what's going on." 

Det här är ingen film med en klar intrig eller en tydlig tre-akts struktur. Det är en film som beskriver en tid och en miljö. Detta kan också vara nyckeln till huruvida man verkligen kommer att uppskatta filmupplevelsen eller inte. Tyvärr så hjälps inte upplevelsen av att vår huvudkaraktär är en osäker och smått nihilistisk "douche", som jag känner att jag har oerhört lite gemensamt med. Och med filmens upplägg så hinner han heller inte att utvecklas i i någon riktning över huvud taget. Han står å stampar likt min koncentration och tålamod.

the Slutkläm:
 
Personligen så tror jag att La Dolce Vita är Fellini's 40-års kris (Han fyllde 40 samma år som filmen hade premiär) befäst på celluloid. Även om filmen är godis för ögonen så är det få saker som underhåller dig under dessa tre timmar. Även om jag är relativt kritisk mot dess innehåll så får jag likväl erkänna att jag ändå är smått nyfiken på att se filmen igen. Framförallt för att få chansen att se den med andra ögonen. Förhoppningsvis så hinner jag då reflektera mer över helheten än att lägga all energi på att ens försöka hänga med på vad som händer och vad som sägs.

the Betyg: 3 (4:a för utseendet men en 2:a för underhållningen)

"By 1965 there'll be total depravity."

East of Eden (1955, BRD, 115 min)

En oerhört laddad bild, som säger så mycket om filmens genialitet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Julie Harris
James Dean
Raymond Massey
Richard Davalos
Jo Van Fleet
Directed by:
Elia Kazan
Produced by:
Elia Kazan
Screenplay by:
Paul Osborn
Cinematography by: 
Ted D. McCord
Music by: 
Leonard Rosenman
Art Direction by: 
James Basevi
Malcolm C. Bert
Set Decoration by: 
George James Hopkins
William Wallace
Wardrobe Design by: 
Anna Hill Johnstone
Film Editing by:
Owen Marks


the Plot:

På den Amerikanska västkusten, månaderna innan det första världskriget bryter ut, strövar den rastlöse Caleb Trask (Dean) runt och bråkar om sin fars kärlek mot hans framgångsrike storebror, Aron. Men den frustrerade ynglingen ska snart tro sig få det äss i rockärmen för att tillslut lyckas klå sin bror i jakten på uppmärksamhet.

Lillebror Cal (Dean) är på ständig jakt efter svar.

the Background:

John Steinbeck. USA's största författare någonsin och efter att ha plockat hem 1962-års Nobel's litteraturpris så får man väl räkna honom som en av de största någonsin. Han är född i lilla Salinas, strax söderut om San Francisco, just samma stad som East of Eden utspelar sig i. Utöver att han författade just denna novell så är hans mest erkända verk of Mice and Men och the Grapes of Wrath. En bok som han vann det fiktionella Pulitzerpriset för året efter publiceringen, 1939.

Steinbeck var en känd kommunistsympatisör. Genom hans vänsterkontakter inom författarvärlden, journalistkåren och fackföreningsfigurer så gick han vid 33 års ålder med i the League of American Writers, en kommunistförening vars agenda förändrade under årens gång. Vid starten 1935 så var man en anti-fascistisk organisation, för att smått komiskt nog ändra inriktning mot anti-krig efter Molotov-Ribbentrop-pakten och senare bli pro-kriget när Tyskland till slut anföll Sovjet. Inom denna förening så skrev han bland annat under ett brev, tillsammans med andra författare, som stödde Terijokiregeringen och den Sovjetiska invasionen av Finland, 1939. Han lär ha varit en god vän med filmens regissör, Elia Kazan, trots att regissören gjorde det "oförglömliga" när han valde att nämnde namn i under HUAC-rättegångarna samma år som East of Eden publicerades. 

James Dean's karisma lyser igenom filmduken.

Om både Elia Kazan och James Dean finns oerhört mycket att berätta. Men jag väljer att vara lite återhållsam med deras historia i dagsläget då jag med stor säkerhet kommer att återvända till deras efterlämningar inom kort. Den Konstantinopelfödde Kazan, som efter att ha nått stor framgång genom att ge chansen till den unge och oerfarne Marlon Brando med filmer som A Streetcar Named Desire, Viva Zapata! och On the Waterfront, var inför filmatisering av Steinbeck's novell helt enkelt på jakt efter den nye Brando i rollen som Cal.

Genom manusförfattaren Paul Osborn så blev han tipsad om den unge James Dean. Utbildad av bland annat Lee Strasberg vid Actors Studio, samma skola som självaste Kazan en gång hade skapat och som senare Brando studerade vid. Dean gjorde ett "screen test" tillsammans med vännen och tillika motorentusiasten Paul Newman. Resten blev, om än en kort historia, så idag en smått mytologiserad en.

Jag bör också nämna att filmen är fotograferad av Ted D. McCord som blev handplockad av Kazan efter hans prestation från John Huston's film, the Treasure of the Sierra Madre, från 1948. McCord kom till filminspelningen att använda sig både av den då utdöende färgfilmstekniken, Technicolor, och de allt mer populära Cinemascope-optiken. Cinemascope, som i mitten av 50-talet tog död på den senaste flugan, 3D-filmen. Ja ni hörde det rätt. Det där tjafset som Hollywood återigen försöker trycka på den ovetande publiken är inget nytt. Man har försökt med detta i många generationer tillbaka, men inte fören vår moderna tid så har dumheten till slut segrat. Men inte heller Cinemascope, skapat av 20th Century-Fox under Spyros Skouras tid som direktör, kom att hålla gentemot den hårdnande konkurrensen. När till och med företaget som låg bakom tekniken valde att använda sig av konkurrenten Panavision istället, ett företag som än idag är aktivt, så dog Cinemascope ut. Vad som däremot inte dog ut var det anamorfiska formatet inom filmvärlden som nu ses som norm och ligger bakom att alla dina bildskärmar där hemma nu mer har ett rektangulärt format. 

the Review: 

Det blev inte allt för många dagar som jag lyckades hålla mig kvar i Europa innan jag i all hast återvända tillbaka till den allt mer familjära och trygga Amerikanska mark där jag känner mig som mest hemma. Men ett av mina nyårslöften, även om jag inte direkt uppskattar fenomenet, är att våga lämna denna nation än mer frekvent än vad jag gjort hittills. Ett mål som inte blir lättare att uppnå då den, inte allt för, nyinköpta James Dean-boxen numer finns till hands. 

Att det här, till stor del, kommer att handla om "Jimmy" är nog inte direkt överraskning. Men att han faktiskt också skulle leva upp till den enorma "hype" och den mytologiserande bild som har byggts upp kring hans persona, var för mig mer överraskande. Framförallt då jag som den rätt skeptiska person jag är, sällan säljer min övertygelse till upptrissade upplevelser eller prestationer allt för lätt.

Balansen mellan det visuella och den verbala berättartekniken är perfekt.

Men vi börjar med det tekniska. Och det som direkt gör sig påmint är McCord's magiska foto och tillsammans med gaffern, Charles O'Bannon, så har de skapat en briljant ljussättning som passar väl till filmens mörka underton. McCord utnyttjar verkligen varje millimeter av filmremsan på bästa sätt och tenderar att erbjuda de där fotografiska lösningarna som verkligen ger ytterligare ett djup till filmupplevelsen.

Det finns egentligen bara två saker som East of Eden har emot sig. Dels så tycker jag att Leonard Rosenman's musik är relativt intetsägande. Där resten av filmen känns livfull, engagerande och obehagligt trovärdig så är filmmusiken oerhört platt och ett klassexempel på generisk 50-tals-filmmusik.

Det andra är att berättelsen har oerhört många små intriger igång samtidigt som filmens huvudtema och konflikt pågår. Detta kan ge en känsla av att filmen är relativt trögstartad och kanske även lite "ofokuserad". Personligen så var jag alldeles för indränkt i fotot, landskapen och skådespelarinsatserna för att störas allt för mycket av detta. Komiskt nog så tror jag samtidigt att alla dessa intriger, när de väl börjar blomma ut, är med och skapar en av filmens främsta adelsmärken. Nerven.

Det är den känslan av konstant anspänning som gör den här historian så pass underhållande som den faktiskt är. En nerv som personifieras helt makalöst bra av Dean. Hans konstanta rastlöshet och frustration som han delvis framför genom sin karaktär är helt klart något av det mest imponerande jag har sett sedan jag började förstå filmmediet på riktigt. Han och Kazan har verkligen hittat personen Cal och vad han går igenom. Det sätt som han sedan återspeglas på är överväldigande och en bekräftelse på alla lovord som James Dean mottagit genom åren.

Även om vi inte heller ska glömma resten av ensemblen, även Julie Harris, Raymond Massey, Richard Davalos och Jo Van Fleet levererar superba prestationer, så kommer den mesta energin ifrån Dean's rollfigur. Och när resan väl kom till sitt slut så började jag direkt fingra på Rebel without a cause, hans andra film, en film som han själv inte hann uppleva innan han dog. Det gjorde han däremot med East of Eden och jag hoppas sannerligan att han njöt lika mycket som jag. 


the Slutkläm:
 
Som den lillebroder jag är, så tror jag att East of Eden är en film som tilltalar de flesta som upplevt något slags syskonskap. Att lyckas vidhålla sin dramaturgiska nerv genom hela resan är inte bara ovanligt men också en av tre stora anledningar till att den här filmen kammar hem årets första fullpoängare, utöver fotot och skådespeleriet. 

the Betyg: 5 (Fram med champagnen!)

"You're bad! Through and through, bad!"

Belle de Jour (1967, LD, 101 min)

En tjuvtitt in i en skadad själs självmedicinering.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Catherine Deneuve
Jean Sorel
Michel Piccoli
Geneviève Page
Pierre Clémenti
Directed by:
Luis Buñuel
Produced by:
Raymond Hakim
Robert Hakim
Screenplay by:
Luis Buñuel
Jean-Claude Carrière
Cinematography by: 
Sacha Vierny
Production Design by: 
Robert Clavel
Set Decoration by: 
Robert Clavel
Costume Design by: 
Hélène Nourry
Make Up Artist:
Janine Jarreau
Hair Stylist:
Simone Knapp
Film Editing by:
Louisette Hautecoeur


the Plot:

Det perfekta paret. Doktor Pierre Serizy (Sorel) och hans unga, förnäma hustru, Séverine Serizy (Deneuve). Men Séverine klarar inte av fysisk intimitet med sin man och istället så fylls hennes dagar av dagdrömmar om sexuell dominering, sadomasochism och bondage. Detta driver henne till att söka hjälp. En hjälp som hon tror sig hitta i en bordell. 

Kan Séverine (Deneuve) tillåta sig själv lycka?

the Background:

Belle de Jour är baserad på Joseph Kessel's bok med samma namn från 1928. Kessel, en intressant person, som tack vare sin flyktande far, växte upp på många olika platser runt om i världen. Tills slut så hamnade han i Frankrike där hans vuxna liv tog fart. Han medverkade i de båda världskrigen, som aviatör för Frankrike sida. Han och hans kusin, Maurice Droun, hjälpte även Anna Marly med att översätta hennes Ryska låt, Chant des Partisans, till Franska. Låten kom att bli populär för den Franska frihetsrörelsen, så populär att den nominerades som Frankrikes nationalsång efter krigets slut. Han var även medlem i den Franska akademin från 1962 fram till hans död 1979.

Luis Buñuel var född år 1900 i den Spanska byn Calanda. Efter en hård religiös uppväxt så flydde han till Madrid för universitetslivet där han började att forma sin egna persona och framtida karriär. Han började binda nära band med konstnären Salvador Dali, poeten Federico Garcia Lorca och andra kulturvänner som bodde i Residencia de Estudiantes. Han blev även medlem i la Generacion del 27, ett betydande konstnärskollektiv.

Efter att ha bevittnat Fritz Lang's film, Der Müde Tod, så bestämde hans sig för att dedikera hans liv till filmkonsten. Så han begav sig till Frankrike och Paris, där han påbörjade en privat filmutbildning under Jean Epstein's ledning. Epstein var då en av Frankrikes ledande regissörer och det dröjde inte länge innan Buñuel även började att arbeta för honom. Men detta samarbete blev inte allt för långvarigt och istället så bröt Luis upp och tillsammans med sin gamle vän Salvador Dali så skapade de, vad Roger Ebert benämner som,  historiens mest erkända kortfilm, Un Chien Andalou.

Efter en lång och brokig karriär så blev han en dag, någon gång under 1966, förfrågad av bröderna Hakim (mer kända för deras sleaze-filmer i Frankrike under 50-talet) att filmatisera Kessel's skandalomsusade novell från 1928. En novell som Buñuel var långt ifrån stormförtjust över, men antog ändå jobbet med självutmaningen att göra om det till, vad han ansåg, något bättre. Inspelningen skulle dock försvåras av det bristande förståelsen mellan Luis och huvudrollsinnehavarskan Chaterine Deneuve. Han kände att han hade blivit påtvingade henne av producentbröderna Hakim och Deneuve's dåvarande älskare Francois Truffaut.

Séverine's (Deneuve) förnedrande dagdrömmar.

Även om Buñuel och Deneuve inte kommer överens på inspelningsplatsen, hon lär ha mått väldigt dåligt då hon tyckte att de visade för mycket av henne än vad som tidigare var utmålat. Men trots de inledande svårigheterna så kom de att jobba ihop på ytterligare en produktion ihop, Tristana, bara tre år efter filmen om Belle de Jour. Två verk som jag skulle vilja påstå blev både regissören och skådespelerskan's mest framgångsrika verk.

Deneuve ansågs vara modeskaparen Yves Saint Laurent's musa och han skapade hennes garderob till flera av hennes filmer. Till Belle de Jour så designade även Roger Vivier en speciell damsko, med ett spänne längst fram, som kom att bli en kommersiell succé i och med filmens lansering.
Det var inte bara skon som sålde som smör, även filmen kom att bli en riktig kassako och har enligt Wikipedia spelat in lite över tjugo miljoner dollar. Något som säkert kan tillskrivas Deneuve's då nyvunna sexsymbolstatus.  Hon hade redan innan rollen som Séverine gjort två utvik i Playboy och gjort sig känd som "the Ice-Maiden" efter hennes prestation i Polanski's Repulsion.


the Review: 

Min relation till Luis Buñuel är problematisk. Av någon anledning så känner jag mig alltid smått lockad till hans produktioner, helt enkelt så finner jag någon oförklarlig dragningskraft i hans namn. En dragningskraft som jag är osäker på vart den härstammar ifrån då jag sällan blir allt för uppspelt av hans filmer. Men troligtvis så bygger det på min romantisering kring surrealismen, som hans namn, tungt har blivit förknippat med. Trots att jag som oftast tenderar att bli mer frustrerad än inspirerad av det surrealistiska så är det en värld som jag väljer att återvända till och plötsligt så inser jag att jag har mer gemensamt med Séverine än vad jag ursprungligen trodde.

Badboy trubbel.

Nu är ju såklart Belle de Jour's livsöde betydligt mer tragiskt än min lockelse av den surrealistiska filmkonsten. Men samtidigt som jag skriver denna text så får jag erkänna att hennes vägval nu inte längre känns lika svårköpta.

Det är som ni kan förvänta er ingen vidare munter filmupplevelse, men likväl en intressant sådan. Även om jag tror att den hade mått bra av att forska mer i Séverine's förflutna, där jag förutsätter att nyckeln till hennes liv finns. Nu läggs mer tid på att berätta om knasiga män's lustiga behov. Som i sin tur säkerligen var nyckeln till att just denna film till slut spelade in så pass mycket pengar.

Utöver själva historien så ser filmen oerhört professionell ut. Fotad av Sacha Vierny som var och kom att bli Alain Resnais och Peter Greenway's vapendragare i många år framöver. Och det är tydligt hur mycket kompetens som finns där även om fotot inte direkt sätter någon egen konstnärlig prägel på slutprodukten. Om man är intresserad av mode så finns det nog tillräckligt med ögongodis att räcka speltiden ut. Nått som filmen inte är sen nog med att poängtera, även om det snyggt återspeglas i Belle de Jour's avundsjuka arbetskamrater.

Avslutningsvis så vill jag också slänga in ett gott ord för Pierre Clémenti och hans rolltolkning av småtjuven Marcel. Eller om det är själva castingen man ska tacka. Oavsett så blir hans karaktär oerhört trovärdig och obehaglig. Det är nästan såpass att hans prestation i sig gör filmen värd att upplevas. 


the Slutkläm:
 
Förväntningarna var relativt oklara innan play-knappen trycktes in och om jag ska vara ärlig så blir inte helhetsupplevelsen allt för imponerande. Men filmen innehåller många små element som jag så här i efterhand ändå uppskattar. Och även om temat inte är allt för upplyftande så är det en tämligen lätt film att ta sig igenom. När det bästa tillfället att göra just det, är jag betydligt mer osäker på. Troligtvis när man vill känna sig lite kultiverad, men är något för trött för att ta sig an ett mer erkänt mästerverk. Samtidigt som man inte känner sig allt för pryd. 

the Betyg: 3 (Inte riktigt min typ av film, men den är oväntat engagerande.)

"Semen retentum venenum es."

Sammanfattning av 2014.

Från Lone Pine Film History Musuem i Lone Pine, CA.

the Story so far:

Så har lite mer än ett år passerat sen jag började med detta experiment. Tänkte slänga ihop en liten översikt av de filmer som påverkade mig mest förra året. De filmer som helst enkelt lämnade de mest positiva känslorna. Filmerna är inte rangordnande.


1. It's A Wonderful Life (1946, 130 min)
En oerhört mysig och tänkvärd julhistoria. Min första dunst med Frank Capra och den film som fick mig att förstå storheten med James Stewart. Nu kommer jag kanske aldrig bli något vidare "Jimmie Stewart fan" men likväl så var han som stöpt för denna roll. Ett stort shout-out till Donna Reed som spelar sin roll med oerhörd naturlighet och kärlek. Se den!

2. Repo Man (1984, 92 min)
Den totala motsatsen till filmen innan, fast på ett oerhört underhållande vis. Liverpoolfödde Alex Cox's "punkiga" debutfilm som är något av det mest underhållande som jag sett i år. Med sin kaotiskt välplanerade film som försvinner lika snabbt som den dyker upp i din vardag, men lämnar efter sig många små charmiga ögonblick samt en del visdom. Sen skadar det inte heller att stencool'e Harry Dean Stanton bidrar med sin expertis. Se den!

3. Possession (1981, 127 min)
Betydligt mer pretentiös än Repo Man, något den klarar av med bravur. Precis en film i min smak. En skruvad vardag i efterkrigs-Berlin, tar en smått oväntad mörk svängning, på gränsen till infernalisk. Riktigt läcker rulle med ett grymt jobb framför kameran från Isabelle Adjani och Sam Neill. Är också en film som öppnar upp för många timmar av analys och reflektering. Se den!

4. Sátántangó (1994, 450 min)
Att en så pass lång film med såpass långsamt klipptempo, trots det kan underhålla och engagera så pass, är inget mindre än häpnadsväckande. En film som inledningsvis har så pass mycket emot sig levererar ett MVG med stjärna i kanten. De bilder som Béla Tarr och hans fotograf Gábor Medvigy skapar är oförglömliga. Se den! (När ni får tid)

5. Angst (1983, 83 min)
Ytterligare en film som är oerhört vacker och inspirerande att bevittna rent visuellt. Angst har mycket olyckligt nog försvunnit i havet av bannlysta filmer från 80-talet. Den är värd ett betydligt bättre öde, som den nyskapande upplevelse som den är. Erwin Leder imponerar i rollen som den psykopatiske mördaren. Se den!

5. M (1931, 109 min)
Fritz Lang's klassiker, om förra årets andra central-Europeiske seriemördare. En film som jag har väntat på att få se i många år, och oj! vad den levererade när det väl skedde. En film som förtjänar alla de hyllningarna den har fått genom åren och tack vare ett grymt foto och en strålande Peter Lorre så håller den alltjämt idag. Se den!

5. Sunrise (1927, 94 min)
Självklart är en av årets häftigaste upplevelser att se denna stumfilms(i viss mån)-klassiker, ackompanjerat av Matti Bye, på Bio Capitol/Cinemateket i Göteborg. En film som i motsats till Gone with the Wind vet hur man skapar en trovärdig romans på vita duken. Fascinerande hur en film från 1927 kan vara så välskriven och välberättad. Något som lämnar hopp om framtiden, trots allt. Se den!

SE DOM!

Gloria Grahame's minnesplatta i Oakwood Memorial Park Cemetary, CA.