la Nuit de Varennes (the Night of Varennes, 1982, Filmkopia, 128 min)

Följ med på en sväng genom 1700-talets Frankrike med ett gäng aristokrater.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jean-Louis Barrault
Marcello Mastroianni
Hanna Schygulla
Harvey Keitel
Jean-Claude Brialy
Andréa Ferréol
Laura Betti
Directed by:
Ettore Scola
Produced by:
Renzo Rossellini
Screenplay by:
Ettore Scola
Sergio Amidei  
Cinematography by: 
Armando Nannuzzi
Music Composed by:
Armando Trovajoli 
Production Design by: 
Dante Ferretti
Costume Design by: 
Gabriella Pescucci
Key Hair Styleation by: 
Maria Teresa Corridoni
Makeup by: 
Luigi Rocchetti
Manilo Rocchetti
Film Editing by:
Raimondo Crociani


the Plot:

Mitt under den brinnande Franska revolutionen så möts Nicolas-Edme Restif, Giacomo Casanova och Thomas Paine med ett par andra viktigpettrar i en och samma vagn. En vagn som visar sig följa de två flyktande kungligheterna Kung Louis XVI och Marie Antoinette i vad som skulle komma att bli en ödesdiger resa för de både.

Om än med ett par år på nacken så vet fortfarande Casanova hur man beter sig runt damerna.

the Background:

Detta är alltså en fiktionell historia med en verklig händelse som bakgrund innehållandes historiskt kända karaktärer. I vanlig ordning så är filmens manus baserad på en bok skriven av Catherine Rihoit med det något längre namnet, La Nuit de Varennes ou l'impossible n'est pas francais, publicerad samma år som filmen också släpptes på marknaden.

Historien utspelar sig alltså dygnet (dygnen) innan den numer kända flykten till Varennes som kom att få en avgörande roll i den Franska revolutionen. Och slutligen också till att de två kungligheterna fick sina kroppar separerade från anletet och där tillhörande organiska delar.

Filmen kretsar som sagt kring de två mansgrisarna Nicolas Edme Rétif, mer känd som Rétif de la Bretonne, och Giacomo Casanova. Om Rétif finns detta skrivet i den Brittiska nationalencyklopedin.

"Rétif de la Bretonne undoubtedly holds a remarkable place in French literature. He was inordinately vain, and of extremely relaxed morals. His books were written with haste, and their licence of subject and language renders them quite unfit for general perusal."

Hans namn har även blivit förevigat i ordet retifism. Anmärkningsvärt är att han påstås ha legat i beef med en annan känd Fransk författare som ligger till grund för ordet Sadism eller Sadist. Ingen mindre än Marquis de Sade. 

Om Casanova finns det väl inte så pass mycket mer att säg än att han troligtvis var historiens första och största douchebag. Till skillnad mot Casanova så har den tredje mer prominenta karaktären i filmen, Thomas Paine, en något mer gedigen meritlista och har gett världens en betydligt större (förhoppningsvis positiv) påverkan.

Född på de Brittiska öarna så tog hans sig till Amerikansk med hjälp av Benjamin Franklin och det sägs att han text, Common Sense, blev en stark bidragande faktor till den Amerikanska revolutionen och landets självständighet. De förenade staternas andre president (John Adams) lär ha sagt att utan författaren Thomas Paine's penna så hade Washington höjt sitt svärd förgäves. Efter framgångarna på Amerikansk mark så tog han sitt pick och pack och drog till Frankrike där han blev hatad av monarkin men älskad av folket med sina skrifter som Rights of Man, the Age of Reason och Agrarian Justice. Efter den Franska revolutionens slut så reste han tillbaka till landet där hans komet karriär tog fart, men dog strax därpå. Han begravning besöktes av endast sex personer då han under sina sista år blivit utfryst efter hans förlöjligande av den kristna religionen.

Logiskt sett så utvecklades också farsen i 1700-talets Frankrike.

Det är inte första gången som den Italienska regissören Ettore Scola producerar en historia som denna. I hans film una Giornata Particolare från 1977 så följer vi två fiktionella karaktärer som möts i ett hem den 8:e Maj 1938. Samma dag som de Italienska fascisterna fyllde gatorna för att fira Hitlers besök hos Mussolini.  Ett minst sagt intressant koncept.
Men den film som gör att jag känner till honom är den helt galna och underbara filmen Brutti, Sporchi e Cattivi från 76.

Filmens eftertext är fylld av intressanta namn tex. Producenten Renzo Rossellini, son till den något mer kända filmregissören Roberto Rossellini, Marcello Mastroianni som inte bara vara en favorit till Scola utan kanske är mest känd för sina roller i la Dolce Vita och Fellinis 8 1/2. Han backas upp av bland annat den Tyska skådespelerskan Hanna Schygulla som efter sitt samarbete med demonregissören Fassbinder anses som den mest prominenta skådespelaren för den Nya Tyska filmen. Man får heller inte glömma Harvey Keitel som efter ett par framgångsrika projekt tillsammans med Martin Scorsese tappade viss mark under 80-talet. Och det var inte förrns hans roll som Mr.White i Tarantinos regidebut som hans namn nämndes med respekt igen.

Filmens utseende kommer också från två i filmvärlden gedigna namn Dante Feretti och Gabriella Pescucci. Ferretti som inledde sin karriär som Art Director för Fellini och Pasonlini innan han tog steget över till Amerika och ett framtida samarbete med Scorses. Medan Gabriella likväl jobbat för Fellini innan steget mot de stora pengarna tog vid i Hollywood. 


the Review: 


Det har tagit mig en enormt lång tid att få ner mina tankar om denna filmupplevelse. Om det beror på filmens kvalitet eller blandningen av många timmar på jobbet och höstens beräknade ångestvåg skapad av totalt mörker låter jag vara osagt. Filmens underhållningsvärde, som är relativt lågt, hjälper verkligen inte. Likt känslan av att sommarens bekymmer och kravlöshet är ungefär så långt ifrån som man kan komma.

Finns det någon fyllnad i karaktärerna eller är det bara ett par tomma kostymer?

Jag var, med tanke på hur mycket jag gillade Scola's Skitiga, Fula och elaka (Brutti, sporchi e Cattivi), rätt taggad när jag tog mig till biografen. En entusiasm som var så stark så att den faktiskt dämpade min normala tveksamheter gentemot filmatiseringar av historier baserad i århundraden innan 1900-talet. Grovt talat. Men rätt snabbt så förstod man att filmens attityd lågr närmre just det jag har så svårt för när det kommer till kostymdramer än vad mina förhoppningar fabulerade om.

Även om den lockar fram en hel del skratt här och där och att det ligger bakom ett mycket gediget arbete bakom filmen så måste jag säga att jag aldrig, under resans gång, är speciellt emotionellt engagerad i historian. Och min likgiltighet till karaktärerna när la Nuit de Varennes når sin klimax är total. Total är också den följande besvikelsen på grund av detta. 

the Slutkläm:
 
Som ni förstår så är det ingen film som gick hem hos mig även om jag i förarbetet till detta inlägg upplevde stor glädje med efterforskningen till de historiska händelserna och karaktärerna som filmen kretsade kring. Kanske hade jag uppskattat filmen mer om jag läst på mer innan, i förebyggande syfte. 

the Betyg: 2 (Ett alldeles för skickligt hantverk för att ge ett lägre betyg till)

"Place au Chevalier de Seingalt et à Monsieur de la Bretonne!
Place au génie!"