Sunrise: A Song of Two Humans (1927, 35 mm, 94 min)

Historiens mörkaste soluppgång i Nosferatu regissörens svar-vita värld.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
George O'Brien
Jane Gaynor
Margaret Livingston
Directed by:
F.W Murnau
Produced by:
William Fox
Screenplay by:
Carl Mayer  
Cinematography by: 
Charles Rosher
Karl Struss
Music Composed by:
Matti Bye & This Forgotten Land 
Art Direction by: 
Rochus Gliese
Visuela Effects by: 
Frank D. Williams
Make Up by: 
Charlie Dudley
Film Editing by:
Harold D. Schuster


the Plot:

En kvinna från staden möter upp en man, vars giftermål har gått i troll, för en romantisk kvällstur. Väl där övertalar hon honom att dräpa sin fru och fly med henne tillbaka till storstans livfullhet.

Kärleksbekymmer...

the Background:


Likt många andra som jobbade inom branschen i filmens ungdomsdagar så är Friedrich Wilhelm Plumpe's (som han döptes till) liv av en enastående karaktär. Plumpe, som senare blev Murnau från staden Murnau am Staffelsee, kom att bli en av den Tyska expressionismens ledande figurer. Som barn uppskattade han Schopenhauer, Nietzsche, Shakespeare och Ibsen's verk. Vilket senare ledde, den nu två och tio långa Murnau, att läsa konsthistoria och litteratur i Heidelberg. Där så kom han i kontakt med den store teater och film auteuren, Max Reinhardt, som fick honom intresserad av filmen som konstform.

Under första världskriget så var han en del av den Tyska östfronten och värvades senare till flygvapnet som låg beläget i Frankrike. Där överlevde han hela åtta flygkrascher utan svårare skador. Efter kriget så återvände han till sitt hemland där han startade sin egna filmstudio tillsammans med skådespelaren Conrad Veit. Efter att ha producerat bland annat en film med Bela Lugosi så skulle hans genombrott komma med Nosferatu. En berättelse baserad på Bram Stoker's Dracula. Tyvärr så blev Murnau stämd av Stoker's änka för upphovsrättsbrott. En stämning som Murnau förlorade, vilket ledde till att man förstörde originalkopiorna av filmen. Murnau blev känd för sitt film och berättartekniskt innovativa språk. En förmåga som han förmedla med sina två nästkommande verk, Der Letzte Mann och Faust, där en viss Gösta Ekman (den äldre) spelade huvudrollen som självaste Faust.

Den Tyska estetiken chockade den Amerikanska verkligheten.

Strax efter Faust's premiär 1926 så tog Murnau sitt pick och pack för att söka lyckan på andra sidan Atlanten (som öppet homosexuell så kom han alltså att undslippa Nazi-Tysklands era). En plats han blev lockad till av producenten och tillika ägaren av Fox Films Corporation, William Fox. Ytterligare ett märkligt livsöde som kräver sin egen tid och plats för en genomgång.

Den finansiella succén med Sunrise (hans debut i USA) kom dock att utebli men den kom att skörda stora framgångar på den första Oscarsceremonin som utspelades 1929. Bland annat så tog man hem det unika priset för "the Most Unique and Artistic Production". Ett pris som sedan dess aldrig mer har delat ut. För Murnau personligen, så började även hans resa att se sitt slut. Efter ytterligare två filmer på Amerikansk mark, filmer som inte heller nådde någon vidare framgång och inte ens längre finns att få tag på och ett stormigt dokumentärfilmsprojekt tillsammans med pionjären Robert J. Flaherty, så skulle Murnau till slut råka ut för en krasch, när hans bil krockade i närheten av Santa Barbara, Los Angeles, 1931. Och till skillnad från de otaliga flygkrascherna i Frankrike så blev detta en som han inte skulle komma att repa sig ifrån .

Murnau ligger nu begraven utanför Berlin. Ceremonin som hölls blev enbart besökt av elva personer. Några av dom var Flaherty, Greta Garbo och Fritz Lang. Garbo tilläts skapa en dödsmask av av Murnau som det sägs att hon senare behöll på hennes arbetsplats under sin tid i Hollywood. 

Janet Gaynor blev den första att vinna priset för bästa skådespelerska på Oscarsutdelningen.

Lang var till en början bestämd över att Camilla Horn, som han arbetade med på inspelningen av Faust, skulle spela rollen som frun till den tvistande osäkra mannen i Sunrise. Men då Camilla var kontraktsbunden till UFA så vägrade bolaget att hyra ut henne till Lang's Amerikanska äventyr. Så Fox valde istället att ge rollen till en av sin egna kontraktsbundna i Jane Gaynor. Gaynor kom att bli den första som plockade hem Oscar'n för bästa kvinnliga skådespelerska. Ett pris som då baserades på hennes insatser i dels Sunrise, men även 7th Heaven och Street Angel från 1927 respektive 1928. Även om hon fick utstå mycket kritik för den blonda peruken som täckte det långa svarta hår som publiken hade blivit så vana vid att se henne i.

Gaynor trappade ned på skådespeleriet i och med sitt giftermål med kostymdesignern Adrian Greenberg. Adrian som verkligen var "the shit" under 30 och 40-talet. Han designade kläder till över 250 film där hans arbete till the Wizard of Oz sticker ut i mängden. Likt Lang så var han öppen med sin homosexuella läggning, men trots detta så lyckades paret i alla fall att producera ett barn ihop. Hur stark kärleken var mellan de både är såklart svårt att sia om då detta var tider när homosexualitet var något man inte villa veta om. Framförallt inom Hollywood. De ligger i alla fall begravna bredvid varandra i Hollywood Forever Cemetery om det nu säger något.  

Man bör även nämna att filmen med all dess tekniska briljans, utöver komplicerade kamerarörelser, dubbel exponeringar och forcerade perspektiv, så var det en av de första filmerna att använda sig utav Fox Movietone. Ett system som lät filmskaparna att spela in optiskt ljud samtidigt på filmrullarna. Men då the Jazz Singer, den första kommersiella ljudfilmen, hade haft sin premiär bara månaden före Sunrise så blev inte reaktionen allt för märkvärdig.

the Review: 


Har sedan länge önskat att uppleva en stumfilmssittning med livemusik. Men tillfället har aldrig riktigt framträtt sig fören nu. Egentligen så var det bara ödet som slog till när en resa till Göteborg sammanstrålade med F.W Murnau's debut på Amerikansk mark och Matti Bye's framträdande genom Cinemateket. Och vilken underbar erfarenhet det skulle komma att bli.

Om Murnau och hans kumpaner visste jag väldigt lite. Jag har förvisso sett hans mer erkända verk Nosferatu, en film som jag verkligen uppskattade, men som jag gav ett rätt så snålt betyg till. Ett betyg grundat på mina tidigare stränga krav på äldre film. Och då framförallt stumfilmseran. Grunden i dessa värderingar låg i en känsla av att filmen som konstform hade utvecklats så pass att jag upplevde det som svårt att ge samma betyg till, låt säga, Children of Men som till Lumière brödernas film, L'arroseur arrosé (the Sprinkler Sprinkled). En regel som jag nu har börjat tumma på. 

Nu börjar jag istället tycka att det kan vara än mer imponerande när en film, som snart har 100 år på nacken, faktiskt berättar sin historia på ett bra eller faktiskt bättre sätt än en film som är satt till verket under vår tid. Denna högst personliga kulturella revolution hjälps självklart av små mästerverk som denna film.

Våra två huvudroller gör ett superbt jobb med att förmedla sin kärlek till varandra.

Visst. Filmen inleds ytterst darrigt. Man blandar stumfilmsklyschor som otroligt överdrivna karaktäriseringar och scenarios med, som tur är, riktigt imponerande visuella och fotografiska effekter. Men efter filmen först akt, eller snarare när vi har fått berättelsens konflikt förtäljd för oss så upplevde jag att filmens berättarteknik förändrades. 

Filmens andra akt berör verkligen och är helt enkelt kärlek rakt igenom. Våra två huvudskådespelare bemästrar sin roller och gör ett oförglömligt arbete med att förmedla dessa känslor till publiken i salongen. Samtidigt som filmen fortsatt levererar rent tekniskt så blir man snabbt indragen i historien och glömmer snart vilket årtionde som verket härstammar ifrån. 

Likt min drabbning med Cinematic Orchestra's musiksättning till Chelovek s Kino-Apparatom så är säkerligen Matti Bye, och hans två medmusikanters, bidrag till dessa varma och upplyftande känslorna en mycket stor faktor. Matti ackompanjerar de svartvita bilderna med sitt något mörka och suggestiva klaviaturspel, smått förvrängt av vår nutida teknik och uppbackat av ljudeffekter likt LP knaster, på ett drömskt sätt. Han har tydligen arbetat med just denna typ av samarbete med Cinemateket sedan 1989. Så det är inte helt oväntat att denna erfarenhet till slut faktiskt leder fram till en av mina häftigaste filmupplevelser som jag hittills har tagit del av under min livslängd.

the Slutkläm:
 
Som jag nämnde tidigare så finns det ju såklart en hel del överdrivna scenarios och ageranden. Men berättelsen besitter trots allt en så pass stark värme och tydlighet att den känns oerhört fräsch för sin ålder. Detta är verkligen ett historiskt kulturverk som man borde berika sina sinnen med. Hur den är med annan musik än vad jag har tagit del av låter jag däremot vara osagt.

the Betyg: 4 

"Don't be afraid of me!"