 |
| Halloween seriens svarta får... |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Tom Atkins
Stacey Nelkin
Dan O'Herlihy
Directed by:
Tommy Lee Wallace
Produced by:
Barry Bernardi
John Carpenter
Debra Hill
Screenplay by:
Tommy Lee Wallace
Cinematography by:
Dean Cundey
Music Composed by:
John Carpenter
Alan Howarth
Production Design by:
Peter Jamison
Set Decoration by:
Linda Spheeris
Special Effects by:
Jon G. Belyeu
Visual Effects by:
John C. Wash (Title Sequence)
Sam Nicholson (Silver Shamrock Commercial)
Film Editing by:
Millie Moore
the Plot:
Doktor Daniel Challis (Atkins) bevittnar ett mystiskt mord under hans skift på det lokala sjukhuset. När han sedan upplever svårigheter med att släppa den hemska händelsen bakom sig, och när dottern till den bortgångne herren dyker upp, så bestämmer de sig till slut för att reda ut denna mordgåta. Det leder dom till den lilla byn Santa Mira där saker och ting inte verkar stå riktigt rätt till.
 |
| Tom Atkins reaktion när hans agent bekräftar att Carpenter inte har något direkt med filmen att göra. |
the Background:
Ja denna historia är väl knappast okänd men jag tar den en gång till för de som undgått den. 1978 så kom den då relativt okända regissören John Carpenter att förändra filmvärlden då Halloween släpptes lös på denna jord. Den kom att bli en av de mest framgångsrika independent filmerna någonsin (den har spelat in över $70 miljoner på sin budget av $325.000) och blev Carpenters första steg mot den skräcklegendstatus han nu erhåller.
Med denna ekonomiska framgång så var det ju skrivet i sten att en uppföljare bara var tvungen att komma. Och tre år senare så hade också Halloween II sin premiär. En film som direkt följde upp på spåren där den första slutade och publiken fick återförenas med Michael Myers, Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) och Dr. Sam Loomis (Donald Pleasence). Den andra filmen i serien blev också en kassako, dock långt ifrån lika mycket som förstlingsverket, vilket ledde producenterna, Carpenter och hans kompanjon Debra Hill, till visionen om Halloween som en filmserie med nya teman varje år. Och just därför sitter vi nu här med Halloween III:Season of the Witch.
 |
| Eight more days 'til Halloween, Silver Shamrock. |
Den tredje filmen var till en början tänkt att bli regisserad av Joe Dante som nyligen hade avslutat arbetet med the Howling. Dante kopplade den brittiske och gamle Hammer-manusförfattaren Nigel Kneale till projektet. Produktionsteamet skulle dock förändras en hel del då först Dante lämnade projektet och när sedan filmmogulen Dino de Laurentiis, som ägde distributionsrättigheterna till filmen, poängterade avsaknaden av grafisk våld så blev filmens nya regissör, Tommy Lee Wallace, ombedd att skriva om manuset. Wallace som långt ifrån var en nykomling i Halloween världen, han var produktions designer på originalfilmen och var den första att bli tillfrågad att regissera uppföljaren - vilket han tackade nej till, förändrade filmens ursprungliga manus till den grad att Kneale inte ville bli krediterad för sitt arbete till slutproduktion.
Filmen nådde långt ifrån samma kommersiella framgång som dess föregångare och blev rejält omsprungen av tex. Poltergeist, Friday the 13th: Part III (min personliga favorit i den serien) och Creepshow i box-office siffrorna samma år. Detta ledde till att Michael Myers återigen fick bli huvudspelaren i Halloween serien. Ett beslut som ledde till att Halloween III: Season of the Witch blev denna series okrönta svarta får och en av filmhistoriens mest udda inslag. Att det tog serien cirka sexton år, och Jamie Lee Curtis återtåg i franchise't, innan man återigen tjäna de där riktiga stora kosingarna, i och med H20, gör det hela bara än mer tragikomiskt. Även bland kritikerna blev den svårsåld där Roger Ebert hade detta att säga om den.
"a low-rent thriller from the first frame.
This is one of those Identikit movies,
assembled out of familiar parts from other, better movies."
Små noteringar är att Jamie Lee faktiskt bidrar med sina aura även i denna film då hon är rösten till en telefonoperatör plus det annonseringsmeddelandet som spelas upp i den lilla staden Santa Mira som våra två huvudkaraktärer reser till. Och just byns namn har kommit att bli en uppdiktad filmklassiker. Det påhittade stadsnamnet kommer ursprungligen från filmen Invasion of the Body Snatchers från -56. Och efter dess återanvändning i Halloween III så har det dykt upp i Dean Koontz novell, Phantoms. Den har även använts i den klassiska TV- serien Airwolf, i Carpenters egna rulle Memoirs of an Invisable Man och den framtida klassikern Sharknado 2: the Second One...
the Review:
Långt ifrån en bortglömd klassiker, men likväl en för mig osedd och för många andra förbisett alternativ. Men frågan var om det möjligtvis dolde sig ett guldkorn bakom en titel som efter en mycket framgångsrik häxjakt gått i total exil.
Jag för dock börja med att erkänna att jag trots all den slasher film som jag såg under min uppväxt, där jag förvisso var en aktiv Jasonfanatiker och mer eller mindre vägrade erkänna någon annan liknande filmserie överhuvudtaget, så har jag alltså sett ytterst lite av Halloween serien. Jag minns hur jag lämnades kraftigt oberörd efter att ha bevittnat Steve Miner's H20 som ung och jag tror att det dröjde ända tills att jag började förstå Carpenter storhet som jag faktiskt tog mig tid att uppleva filmen som till stor del gav liv till denna smått märkliga filmgenre och även indirekt Jason uppståndelse.
 |
| Producenter fick ta till drastiska medel för nå sin publik... |
Intressant nog så börjar filmen helt lysande. Och på grund av att jag totalt saknar förväntningar i ingången till filmen så blir jag helt plötsligt smått exalterad över vad som komma skall.
Filmens förtext är troligtvis en av de mest geniala i filmhistorien. John C. Wash arbete är i samma metodiska klass som både Saul Bass och Kyle Cooper. Och när du adderar Carpenter och Howarth's tidtypiskt dystopiska musik så når verket sin fulländelse. Det är nästan så att man kan hävda att filmen är värd att se bara för den stämning som förtexten adderar till resten av resan.
En resa som tydligt går i Carpenters fotspår. Man märker snabbt vilken läromästare som Wallace har haft då jag säkerligen hade gissat att detta var en Carpenter film om jag inte hade haft facit i hand. Självklart så hjälps ju den känslan av att mäster han själv ligger bakom den, vid det här laget, igenkännbara filmmusiken. Något som på senare år har kommit att bli något av hans adelsmärke. Men det är faktiskt inte bara musiken som påverkar mig i detta fall. Utan allt från regi, miljöer, karaktärer, foto, berättartekniken, ja näst intill allt, skriker Carpenter.
Som en tvättäkta Carpentierian så får jag erkänna att jag blir totalt såld av världarna som han bygger upp. Den bild av det sena 70-talet och det tidiga 80-talet är en värld, likt Twin Peaks, som jag själv skulle vilja bosätta mig i. En lustig känsla som bygger på blandningen av ett skitig obehag och en varm gemytlighet. Märklig, men välkomnande.
Och det är väl också här någon stans som jag får erkänna att jag trots de glorifierande ord om Carpenters världar, så lyckas filmens historia aldrig riktigt utnyttja den till fullo. Karaktärerna känns rätt platta och smått diffusa. Medans berättelsen i sig knappt engagerar med en ton som till slut blir rätt svåridentifierbar. Dock så bjuder den såklart på en del förträffliga visuella effekter plus alla små glimtar till de föregående filmerna gör att resan ändå inte blir allt för tröttsam.
the Slutkläm:
Förtjänade den då sitt rykte? Mnja, jag tycker kritiken är lite väl hård. Men detta är med åtanken att den i dagsläget fungerar riktigt bra som en härlig tillbakablick till det Amerikanska 70/80-talet. En upplevelse som alltid är välkommen. Tycker att den fungerar ypperligt för en filmkväll med skräcktema. Men kanske inte riktigt som huvudnumret. Mer som en entrérätt.
the Betyg: 2,5 (Filmens förtext och första akt gör att betyget närmar sig en 3:a)
"They're coming... They're coming!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar