 |
| Kultklassiker som idag nog mer är känd för sina popkulturella referenser. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Roddy Piper
Keith David
Meg Foster
Peter Jason
Directed by:
John Carpenter
Produced by:
Larry J. Franco
Screenplay by:
John Carpenter (Frank Armitage)
Cinematography by:
Gary B. Kibbe
Music Composed by:
John Carpenter
Alan Howarth
Art Direction by:
William J. Durrell Jr.
Daniel L. Lomino
Set Decoration by:
Marvin March
Film Editing by:
Gib Jaffe
Frank E. Jimenez
the Plot:
En dagdrivar (Piper) anländer till en stad i jakten på arbete samtidigt som idén om den Amerikanska drömmen raserar runt omkring honom. Under sin tid i staden så kommer han en märklig aktivistgrupp på spåren. En grupp som förtvivlat försöker sprida sanningen om dess omvärld.
 |
| Hårdare grabbar får man leta efter. |
the Background:
John Carpenters film They Live är baserad på författaren och serietecknaren Ray Nelson's novell Eight O'Clock in the Morning från 1963. Nelson som var barndomsvän med Philip K. Dick, en annan Sci-Fi författare som ligger bakom klassiker som Blade Runner och Total Recall, fortsatte att skriva och efter hela 23 år så gav sig han och Bill Wray på historien igen, men nu som en grafisk novell. Berättelsen, som nu fick namnet Nada efter novellens huvudkaraktär George Nada, blev publicerad i Alien Encounters 1986, en Sci-Fi antalogi i grafisk form, bara två år innan Carpenters film anlände på marknaden.
Carpenter valde att arbete under pseudonymen Frank Armitage när han skrev filmmanuset. Mycket på grund av att han inte bara använde sig utav boken och den grafiska novellen som grund utan att han också tog hjälp av ensemblen och teknikerna för att fastställa den slutliga produkten. Namnet i sig är en homage till H.P Lovecraft (Henry Armitage är en karaktär i Dunwich Horror) som en av Carpenter's favoritförfattare.
Filmen har också ett starkt och rätt uppenbart politiskt budskap bland alla one-liners. Detta var ett sätt för Carpenter att tackla kommersialiseringen av hans hemland som han hade svårt att relatera till. Detta var en tid då Ronald Reagan förändrade USA's nationalekonomi med hans Reaganomics. Något som inledningsvis ledde till en högkonjunktur och minskad arbetslöshet men samtidigt så ökade inflationen och budgetunderskottet tredubblades till historiskt sett helt nya nivåer.
 |
| Roddy Piper, ett unikum. |
Efter att ha mött på brottaren Roddy Piper under Wrestlemania III så fann Carpenter honom perfekt i rollen som dagdrivaren, redo att rädda världen, i hans kommande film. Han beskrev Piper med följande ord - "Unlike most Hollywood actors, Roddy has life written all over himself". Själv så minns jag honom från den mycket märkliga kultfilmen Hell Comes to Frogtown och hans återkommande karaktär the Maniac, i den geniala serien It's Allways Sunny in Philadelphia. Som hans sidekick så skrev Carpenter in Keith David, som han jobbade ihop med på the Thing, i en roll speciellt designad för just honom.
En specifik scen som South Park har parodiserat och som lär ha inspirerat Darren Aronofsky till hans film the Wrestler, är den nästan fem och en halv minut långa slagsmålsscenen mellan Piper och David's karaktärer. Tanken var egentligen inte att den skulle uppta en så pass stor del av filmen men Carpenter blev helt enkelt så tagen av det slutgiltiga arbetet som Piper och David visade upp att han valde att behålla hela scenen intakt.
Den numer legendariska one-linern -" I have come here to chew bubble gum and kick ass, and I'm all out of bubble gum" ska enligt Carpenter komma från Piper han själv. En idé han tog fram i sina anställningsintervjuer till olika wrestling jobb.
Som sista notis så kan man uppmärksamma gatuartisten Shepard Fairey's klistermärkes-kampanj "André the Giant Has a Posse" som är baserad på den 2,40 långa jätten och tillika brottaren André "the Giant" Roussimoff. Kampanjen kom senare att utvecklas till "Obey Giant" som nu blivit en enormt välkänt symbol och på det ett framgångsrikt klädmärke. Just Obey är direkt taget från filmen och därmed får vi också en fin avslutning på denna bakgrundsinfon då Piper och André jobbade ihop på Wrestlemania III, samma gala som ledde till Pipers roll i denna film.
the Review:
En film som alla som har något som helst intresse för genren med stor sannolikhet redan har sett. Och om inte Sci-Fi action från 80-talet känns allt för eggande så lär man nog heller aldrig se They Live. Jag står någonstans däremellan. Då jag finner intresse för mer eller mindre allt som erbjuds så är det förvånande att jag inte har sprungit över denna tidigare. Men jag tror att det har att göra med att jag lustigt nog har blandat ihop den med Dan O'Bannon's Return of the Living Dead.
Som ni kanske har märkt tidigare så älskar jag Carpenters filmer, även om jag långt ifrån har sett allt han har skapat och min bedömning av hans kompetens bygger nog mer på hans tidigare klassiker än produkter han skapade allt närmre nutiden som vi tar oss.
Men Carpenter öppnar som vanligt upp med det han är som allra bäst på. Att sätta miljön och stämningen. Vi följer vår dagdrivare spelad av den uppumpade Roddy Piper (Förstår inte riktigt hur man kan vara bodybuildare men samtidigt driva omkring på stan utan jobb eller pengar till konstant näring, men det är en annan historia) som anländer till Los Angeles i jakten efter arbete i en värld som verkar bli allt mer segregerad. Tyvärr så blir det aldrig så mycket bättre än så här och jag tycker mig se starten på en mästerlig regissörs förfall.
the Slutkläm:
En småskön actionkomedi som man inte ska förvänta sig storunder ifrån. Kan mycket väl vara passande till en avslappnad filmkväll där de goda vännernas sällskap är viktigare än själva konstverken.
the Betyg: 2 (Känner mig tyvärr aldrig riktigt delaktig i detta äventyr.)
En film som alla som har något som helst intresse för genren med stor sannolikhet redan har sett. Och om inte Sci-Fi action från 80-talet känns allt för eggande så lär man nog heller aldrig se They Live. Jag står någonstans däremellan. Då jag finner intresse för mer eller mindre allt som erbjuds så är det förvånande att jag inte har sprungit över denna tidigare. Men jag tror att det har att göra med att jag lustigt nog har blandat ihop den med Dan O'Bannon's Return of the Living Dead.
Som ni kanske har märkt tidigare så älskar jag Carpenters filmer, även om jag långt ifrån har sett allt han har skapat och min bedömning av hans kompetens bygger nog mer på hans tidigare klassiker än produkter han skapade allt närmre nutiden som vi tar oss.
Men Carpenter öppnar som vanligt upp med det han är som allra bäst på. Att sätta miljön och stämningen. Vi följer vår dagdrivare spelad av den uppumpade Roddy Piper (Förstår inte riktigt hur man kan vara bodybuildare men samtidigt driva omkring på stan utan jobb eller pengar till konstant näring, men det är en annan historia) som anländer till Los Angeles i jakten efter arbete i en värld som verkar bli allt mer segregerad. Tyvärr så blir det aldrig så mycket bättre än så här och jag tycker mig se starten på en mästerlig regissörs förfall.
 |
| Visuellt starka bilder men som helhet upplevs det tyvärr rätt tunt. |
Vad som där emot känns smått spännande och, i mina ögon, nyskapande för en regissör som annars håller sig till sina grunder är det politiska budskapet. Något som säkert inte är ovanligt i hans tidigare filmer, men långt ifrån lika uppenbart. Framförallt blir det nog talande till mig som i ungdomens dagar var smått inblandad i den fina svenska Hardcorescenen. En "rörelse" som i mångt och mycket jobbade med samma frågor och teman.
Komiskt nog så ledde det stilistiska arbetet, med designen på den "andra" världen, till inspiration för framtida designerns, som nu troligtvis passar på att kapitaliserar på ordet OBEY och dess betydelse. Men som en producent sa till Carpenter, och som han sedan använde som en replik i filmen -"Where's the threat in that? We all sell out every day".
Filmen har som sagt många små höjdpunkter som den långa fightscenen och när Piper sätter på sig glasögonen för första gången. Men som helhet så faller den rätt så platt och känns som bäst lagom engagerande. Jag tror att mycket beror på att jag aldrig riktigt känner mig speciellt oroad för hotet som Piper stöter på i sin kamp mot sanningen.
Om det är något som jag tycker är en av Carpenter's kännetecken så är det trovärdighet. Ta Big Trouble in Little China som exempel... Skämt och sido så tycker jag faktiskt att en av hans kvalitéer är att bygga upp trovärdiga scenarios i smått udda och overkliga världar. Tyvärr så funkar det inte riktigt denna gång och det hjälps knappast av att våra antagonisters masker ordagrant ger lågbudgeten ett nytt ansikte. Jag undrar hur tankarna gick när man presenterade den stela modellen på produktionsmötet.
Om det är något som jag tycker är en av Carpenter's kännetecken så är det trovärdighet. Ta Big Trouble in Little China som exempel... Skämt och sido så tycker jag faktiskt att en av hans kvalitéer är att bygga upp trovärdiga scenarios i smått udda och overkliga världar. Tyvärr så funkar det inte riktigt denna gång och det hjälps knappast av att våra antagonisters masker ordagrant ger lågbudgeten ett nytt ansikte. Jag undrar hur tankarna gick när man presenterade den stela modellen på produktionsmötet.
the Slutkläm:
En småskön actionkomedi som man inte ska förvänta sig storunder ifrån. Kan mycket väl vara passande till en avslappnad filmkväll där de goda vännernas sällskap är viktigare än själva konstverken.
the Betyg: 2 (Känner mig tyvärr aldrig riktigt delaktig i detta äventyr.)
"I've come here to kick ass and chew some bubblegum..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar