2010 (1984, DVD, 116 min)

Kommer HAL förstöra ytterligare ett rymdäventyr?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Roy Scheider
Helen Mirren
John Lithgow
Bob Balaban
Elya Baskin 
Keir Dullea 
Douglas Rain
Directed by:
Peter Hyam 
Screenplay by:  
Peter Hyam
Cinematography by: 
Peter Hyam 
Music by: 
David Shire
Production Design by:
Albert Brenner
Costume Design by: 
Patricia Norris
Visual Effects Supervision by:
Richard Edlund
Conceptual Art by:
Syd Mead  
Film Editing by:
Mia Goldman
James Mitchell

the Plot:

Ryssland lyckas övertala Dr. Heyward Floyd (Scheider) och den amerikanska regeringen att följa med dom och Tanya Kirbuk (Helen Mirren) i jaken på svaren om vad som hände med the Discovery One. Samtidigt som kalla kriget (!!!???) fortfarande är i full gång 2010.

Roy Scheider, jagad av ryssar och monoliter i yttre rymden.

the Background:

Nu undrar ni såklart varför man behöver en uppföljare till Kubricks klassiska sci-fi mästerverk 2001: a Space Odessey. En högst legitim fråga och min personliga analys är att det som vanligt handlar om två stora egon som inte riktigt kan samarbeta och därtill en nörd som inte förstår sitt egna och allas bästa.

I början av 60-talet kontaktade Stanley Kubrick Arthur C. Clarke, en av vår tids största sci-fi författare som var en del av " the Big Three" - Asimov, Heinlein och Clarke) för att tillsammans utforma ett manuskript till hans nästa film. Kubrick föreslog sedan på ett av de följande mötena att dom istället skulle skriva en novell ihop som de sedan kunde filmatisera.

Men författandet drog ut på tiden och Kubrick satte igång filmandet under tiden. Det gick såpass långt att Novellen släpptes ett par månader efter att filmen hade haft sin stora premiär. Boken tillskrevs helt till Clarke då Kubrick hade lagt sitt krut på regissera och färdigställa filmen.

Boken skiljer sig en hel del från filmen, där Kubrick valde att vara konstnärlig så var Clarke noga med förtydliga orsaken och verkan. Det sägs att Clarke lämnade förhandsvisningen av filmen under aktpausen gråtandes. Efter att ha bevittnat en elva minuter lång scen, som inte klarade sig kvar till biosläppet, där våra astronauter endast joggar runt i rymdskeppet.

John Lithgow drömmer om att han fick dela rymdäventyr med Sandra Bullock.

Men Clarke var inte sen med att rida på den framgångsvåg som Kubricks banbrytande filmskapelse skulle ha. Fyra böcker blev det totalt från Clarke's sida innan han la locket på, för historian om astronaut Dave Bowman, datorn HAL 9000 och svävande monoliter kring Jupiter. Och bara en av de tre uppföljarna till första boken, eller filmen beroende på hur man ser på saken, blev till film.

1982 när Clarke hade fördigställt sin uppföljare till 2001, 2010 : Odessey Two, så hörde han av sig till Kubrick och lite skämtsamt förklarade att det var upp till kungen av filmens konst att stoppa eventuella filmatiseringsförsök. Men vid det här laget hade vi inlett science fictions guld era och i och med framgångarna med Star Wars, Blade Runner och Alien så var alla försök att stoppa giriga filmbolagsdirektörer från att kapitalisera på denna saga.

MGM som värvade rättigheterna till boken tillfrågade Kubrick som avböjde förslaget. Projektet gick då istället till den ambitiöse regissören, och tillika musiker och konstnär, Peter Hyam. Helt korrekt kontaktade Hyam Kubrick för att få hans välsignelse.

"I had a long conversation with Stanley and told him what was going on. If it met with his approval, I would do the film; and if it didn't, I wouldn't. I certainly would not have thought of doing the film if I had not gotten the blessing of Kubrick. He's one of my idols; simply one of the greatest talents that's ever walked the Earth. He more or less said, 'Sure. Go do it. I don't care."

Och med sin stora läromästares ord - I don't care - i ryggen så trevade Hyam ut i rymdhistoriens mörker.

En rolig notis är att Hyams film, Capricorn One från 1977, som handlar om hur den amerikanska regeringen fejkade månlandningen -69. En teori som vissa konspiratörer tror har skett på riktigt, och det fallet blivit regisserat av just Kubrick. I sådant fall säkerligen kontrakterad för erfarenheterna med inspelningen av 2001.

Effekterna till filmen var skapade av Douglas Turnbull's företag EEG (Entertainment Effects Group). Douglas Turnbull som var en av fyra som låg bakom de visuella effekterna till Kubricks orginalfilm. 

Hänger Peter Hyams och hans films framgångar på en skör lina?

the Review: 

Nu var det ett bra jävla tag sedan jag såg 2001. Så länge sedan att jag har för mig att jag var i den åldern då man fortfarande såg något slags underhållningsvärde i att se Armageddon. Och när man fortfarande kan tänka sig att sitta igenom den smörjan så har jag svårt att tänka sig att man klarar av att ge filmen ,som gav rymdresan ett nytt språk, n rättvis bedömning.

Men samtidigt så dröjde det faktiskt hela 16 år innan Hyams uppföljare såg dagens ljus och borde därför också klara av att stå på sina egna ben alldeles utmärkt. 

Och till viss del så gör den just det. Jag slås av det faktum hur lätt man faktiskt kommer in i filmen där den största anledningen till det är just hur pass mycket Hyams version skiljer sig mot Kubrick's. Både rent berättarmässigt och stilistiskt. Lite som den där släktingen som trots blodsbandet skiljer sig något enormt och sticker ut från de övriga. Om 2001 är Michelangelo's takmålning av skapelsehistorien i sixtinska kapellet så är 2010 en where's waldo bild. Både två verken har klara mål och utför sina poänger väl men där dom skiljer sig något, minst sagt, i framförandet. 2010 är helt enkelt varieté-versionen av 2001.

Där 2001's effekter är fantastiska och minnesvärda så är 2010's motsvarighet vardagliga och helt okej. Där 2001's skådespelarprestation och karaktärsutveckling är magisk och spännande så 2010's motsvarighet duglig och helt okej. Där 2001's satte enorma spår i filmhistorien och förändrade hur man såg på science fiction så är lämnar 2010 ytterst få spår efter sig men är likväl en underhållande resa något man inte ska underskatta.

Man bör också komma ihåg att den bjuder på ett par riktigt fina skådisnamn som man gärna ser film med i Scheider, Lithgow, Balaban och Mirren. Detta tillsammans med snygga rymdinteriörer så är det trots allt en helt duglig sci-fi rulle.


the Slutkläm:
 
2010 bär självklart ett enormt ok. Ett ok som den långt ifrån klarar av att bära upp. Om bara Hyam's film inte hade haft någon som helst koppling till 2001 så hade den säkerligen blivit ihågkommen som något större och viktigare. Nu faller den rätt så platt men är likväl sevärd för det.

the Betyg: 3 (klassiskt exempel på ett klassiskt betyg)

"Reason? There's no TIME to be reasonable!"

Ningen no jôken (the Human Condition I,II & III, 1959-1961, DVD, 579 min)

Tio timmar med dödsångest i norra Kina.

IMDB (I,II & III) 

Wikipedia


the Players: 
Tatsuya Nakadai
Michiyo Aratama
Sô Yamamura
Chishû Ryû
Kyôko Kishida
Yûsuke Kawazu   
Directed by:
Masaki Kobayashi 
Screenplay by:  
Zenzô Matsuyama
Kôichi InagakiKôichi Inagaki
Masaki Kobayashi
Cinematography by: 
Yoshio Miyajima 
Music by: 
Chûji Kinoshita
Art Direction by:
Kazue Hirataka
Film Editing by:
Keiichi Uraoka

Vår ödmjuke Kaji (Nakadai) leker Guds son medans hans fru ser på.

the Plot:

Vi följer Kaji (Nakadai) vars historia tar sin fart när han krigsplacerad vid ett fångläger i Manchuriet. Den godhjärtad Kaji försöker sitt bästa att hantera krigets fasor på det mest medmänskliga sätt han kan medans vi följer hans öde under ett par ödesdigra år under andra världskriget.

the Background:

Detta är alltså Masaki Kobayashi episka krigsfilms-trilogi på cirka 10 timmar. Den är baserad på Japans invasion av Kina under andra världskriget. En invasion som bland annat kostade 22 miljoner civila Kinesers liv under ett 8 års långt krig.

Filmen utspelar sig alltså i natursköna Manchuriet. En del av Norra Kina som består av stora naturtillgångar, något Japanerna var ute efter under slutet av 30-talet och början på 40-talet. 

Kaji stöter återkommande på patrull i jakten på frihet.

Gissningsvis så är historien till stor del baserad på regissören Kobayashi's egna upplevelser från kriget. Likt Kaji så var han uttalad pacifist och placerad i Manchuriet. Och slutet av sin tid av den stora invasionen spenderade han i fångläger.

Kobayashi kom senare att regissera Harakiri. En film han vann Juryns pris i 1963 års film festival i Cannes. Han var också en av regissörerna som var tilltänkt att med-regissera Tora, Tora, Tora efter att Kuroswa lämnat projektet. Ett jobb som nu fick till Kinji Fukasaku och Toshio Masuda.

Tatsuya Nakadai som spelar vår huvudkaraktär Kaji är säkerligen en av Japans mest aktiva skådespelare då han har medverkat i minst 147 projekt sedan 1953. Och är fortfarande i farten vid 81 års ålder. Imponerande.

the Review: 

Nu är alltså tanken att jag ska försöka recensera detta epos. Jag har haft som mål att avslöja så lite som möjligt om filmerna så att ni som läser recensionerna ska vara så klara i huvudet som möjligt vid eventuell visning. Något som inte blir allt för lätt när man har tre filmer att analysera. Vi får se hur det går och om jag samtidigt kan lyckas behålla er hunger för Ningen no Jôken.

Ärligt talat så är jag osäker på mina förväntningar inför det stora projekt som blir när man tar sig an Kobayashi's filmserie. Och jag hade nog inte tänkt igenom vilka konsekvenser 10 timmar japansk dödsångest kan ha på en som människa. Vad jag blev lockade av, vad jag minns, var omslaget och själva tanken om en episk japansk krigsberättelse.

the Dutch/Japanese angle. En effekt som används flitigt resan igenom.

 
Min och Keji's resa börjar också väldigt lovande. Vi får se hur Keji och hans fru, Michiko (Aratama), tar sig till Manchuriet och allt känns nytt och spännande medans vi presenteras för filmens konflikter. Vackert och imponerande berättat med ett enastående foto från hisnande miljöer.

Tyvärr så lägger aldrig filmen i en högre växel. Visst, konflikterna vidgas upp och ställs på sin spets, men det känns aldrig riktigt engagerande och min intressepool krymper och krymper. Och om det inte vore för det så välgenomtänkta fotot så vet jag ärligt talat om jag hade klarat mig igenom hela första filmen.

Andra filmen är bättre, eller så är mina förväntningar möjligtvis mer anpassad för vad som ska utspela sig, utan att vara varken en Aliens, en the Empire Strikes Back, en the Godfather: part II, en Evil Dead II: Dead by Dawn eller en Mad Max II: the Road Warrior. Det som fascinerar mest med den andra delen är att den måste ha vart en av den första i sin genren och troligtvis en stor inspirationskälla till en av Kubrick's framtida mästerverk.

Att halshuggas eller inte halshuggas. Det är frågan.

  
Vår tredje och sista del är också trilogins bästa. Och vi lämnar som tur var den andra filmens instängda och mörka miljöer för att komma tillbaka till det vackra Manchuriet igen och vi låts återigen häpna över Yoshio Miyajima's vackra fotokonst.

Det är också här någonstans som jag börjar inse trilogins största nackdel och anledningen till varför jag efter cirka 6-7 timmar endast är lagom imponerad. Filmens huvudkaraktär Keji tenderar att bli allt för endimensionell. Och det är inte förens filmens sista del, när vår stackars frihetskämpe har blivit så normalen av krigets fasor, som jag faktiskt börjar känna något intresse för honom. När hans svaga sidor börjar visa sig.

Det känns bra att filmserien ändå avslutas på sin topp. Det gör ändå att jag kan berättiga och acceptera all tid som jag har blivit berövad av Masaki Kobayashi. Men jag lämnar denna upplevelse med en känsla av att man lätt hade haft möjligheten att spara en del filmrullar utan att påverka slutresultatet allt för mycket.

Jag tycker om den. Men tyvärr inte så mycket som jag kanske hade velat.

the Slutkläm:
 
Ett enastående foto och med ett historiskt sett intressant historia. Berättade på ett något långsamt och tidskrävande sätt. Vi hade nog klarat oss utan 3 av dessa 10 timmar och berättelsen hade säkert vart lika tydlig och kanske till och med än mer gripande. Om ni har 10 timmar över, se den, det är den ändå värd.

the Betyg: 2, 3 & 4 (bättre och bättre för varje film)

 "私は死ぬことを拒否する"

Possession (1981, BD, 127min)

En film om knepiga förhållanden.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Isabelle Adjani
Sam Neill
Heinz Bennent
Shaun Lawton 
Directed by:
Andrzej Zulawski 
Screenplay by:  
Andrzej Zulawski
Cinematography by: 
Bruno Nuytten 
Music by: 
Andrzej Korzynski
Production Design by:
Holger Gross
Costume Design by: 
Ingrid Zoré
Makeup Artist:
Ronaldo Abreu
Film Editing by:
Marie-Sophie Dubus
Suzanne Lang-Willar

the Plot:

Mark (Neill) kommer hem efter en tjänsteresa och får reda på att hans fru Anna (Adjani), och tillika mor till deras barn Bob, har bestämt sig för att lämna familjen. En nyhet som Mark tar på ett minst sagt dåligt sätt. Manisk i att finna anledningen till uppbrottet så nystas mörka och obehagliga känslor upp från båda sidorna i en splittrad relation.

Mark (Neill) försöker förmedla sin kärlek för Anna (Adjani). Det går så där...

the Background:

Regissör Andrzej Zulawski fick lära sig filmens hantverk som assistent till den store polska regissören Andrzej Wajda. Ytterligare en demon regissör som jag hittills inte har stött på under mina år som filmintresserad, utöver namnet, så jag har alltså ingen personlig cinematisk relation till denna person. Något jag dock hoppas få inom en snar framtid.

Zulawskis egna karriär tog också fart i Polen även om den snabbt fick sitt slut då hans andra film Diabel blev bannlyst i självaste hemlandet. Zulawski tog därefter sitt pick och pack och reste tillbaka till Frankrike där han fick sin utbildningen. Väl där så började han få tillräckligt med kött på benen och nå så pass stor framgång att han till slut vågade återvända till landet i öst bara för att få se sin nya produktion, Na Srebrnym Globie, fryst av det då kommunistiska styrda hemlandet. En film han väntade i cirka 13 år på att få slutföra.

Possession kom till i regissörens tredje vända till det något mer öppna väst Europa. En film som långt ifrån oväntat skrevs samtidigt som han genomgick en svår skilsmässa.

Övriga notiser är att Isabelle Adjani påstår att det tog flera år innan hon blev an med rollkaraktären Anna från hennes egna privata jag. Och att hon aldrig mer skulle ställa upp på en liknande roll.

Att Sam Neill spelade rollen som Damien, satans son, i Omen III som kom ut samma år som vi fick se honom i rollen som Mark i Possession. Tungt mentalt år för Neill, eller så var han helt enkelt skapt för dessa karaktärer. 

Plus att den gamla klassiska Italienska specialeffektmästaren Carlo Rambaldi assisterade vid konstruktionen av det onämnbara till denna film.

Anna (Adjani) can't stop doing that hand thing.

the Review: 

Extremt förväntansfullt satte jag mig framför LCD skärmen i hopp om att få vara med på en enastående resa med en psykopat. Kvällens main feature var alltså tänkt att vara Gaspar Noe's favorit film, Angst. En film som jag längtat så enormt efter att få uppleva de senaste månaderna så det blir svårt att sätta ord på det. Nu möttes jag istället av ett enormt antiklimax då ljudet vägrade att fungera. Men i sällskap av goda vänner så var man tillslut tvungen att leverera där resultatet till slut blev att vi såg Possession. En film jag visste ytterst lite om innan, mer än en god rekommendation och att det är en film man lätt kan bli besatt av (no pun intended).

Poängen med detta är alltså att mina förväntningar var oklara när vi drog igång filmen. En blandningen av att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in på samtidigt som att det fanns ett viss krav och förhoppningar på kvalitet.

Vad som tillslut utspelade sig framför mina membran visade sig bli det mest kaotiska relationsdrama som jag någonsin har sett. En helt underbar upplevelse.

Tankarna dras snabbt till Lynch, och en bit in i filmen så får man starka vibbar av just Eraserhead, Bergman och Polanski. Som ni förstår så är detta i långt ifrån en rakt berättad Hollywood produktion. Utan en film där varje scen känns som att den är fullproppad med symbolik och undertexter. Men vad som skiljer den från tex. ovannämnda regissörer är tempot som vår historia är berättad på.

Till skillnad mot Michael Bay's filmer som man också skulle kunna beskriva som fartfyllda så bygger hastigheten inte på klippning, skakiga kameror eller skådespelare som hela tiden springer utan den bygger på sån pass enorm intensitet i scenerierna. Två scener som på ett bra sätt beskriver just detta är en där Mark anländer till ett möte och frenetiskt börjar snurra på sin stol samtidigt som kameran sakta rör sig förbi honom. Eller när vårt par har en av många konflikter i köket och Anna maniskt börjar mala kött. Allt detta gör att man själv jobbar upp sin puls och man blir lättare påverkad av vad som sker på skärmen framför en.

En annan positiv effekt av detta är att filmen aldrig känns lika pretentiös som tidigare nämnda regissörers verk faktiskt kan göra. Inte en död sekund som Peter Kvist skulle kunna ha sagt.

Några som får jobba hårt för den påtalade effekten är självfallet skådespelarna. Där våra två huvudkaraktärer spelade av Adjani och Neill samt den tyska casanovan Heinrich spelad av Heinz Bennent som sticker ut. Och man kan verkligen förstå Adjani i hennes uttalande om att det var svårt att lämna kvar de här karaktärerna i Berlin efter inspelningen.

Man bör också nämna det fantastiska Berlin, där vår film utspelar sig, ett Berlin som fortfarande skulle spendera nästan 10 år delade av en gigantisk cement mur. Zulawski, Holger Gross och hans platsteam har verkligen hittat utsökta platser i Tysklands huvudstad.

the Slutkläm:
 
En film för folk som som gillar mörk humor, obehag och symbolism. Samtidigt som den till skillnad med många andra liknande verk berättas med en underhållande intensitet. Sen så bör det sägas att man säkerligen behöver att se om filmen ett par gånger innan man verkligen hänger med på allt som händer.

the Betyg: 4,5 (Kan säkert bli en femma när jag väl förstår den)

"I can't exist by myself because I'm afraid of myself, because I'm the maker of my own evil. "