the Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension (1984, LD, 103 min)

Who you gonna' call? Buckaroo Banzai!

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Peter Weller
John Lithgow
Ellen Barkin
Jeff Goldblum
Christopher Lloyd
Clancy Brown
Directed by:
W.D Richter
Produced by:
Neil Canton
W.D Richter
Screenplay by:
Earl Mac Rauch
Cinematography by: 
Fred J. Koenekamp
Music Composed by:
Michael Boddicker
Production Design by: 
J. Michael Riva
Art Direction by: 
Rick Carter
Stephen Dane
Set Decoration by: 
Linda DeScenna
Costume Design by: 
Aggie Guerard Rodgers
Film Editing by:
George Bowers
Richard Marks


the Plot:

Den mångfasetterade doktorn Buckaroo Banzai, även om benämningen superhjälte ligger närmre till hands, som lyckas att revolutionera teknologisamhället när han kör sin jet-bil genom fast materia. Vad han däremot inte räknade med skulle ske, efter denna vetenskapliga framgång, är att han skulle hamna mitt upp i ett intergalaktiskt krig, mellan allt från den åttonde dimensionen till Planet 10.

Han är inte bara neurolog, partikelfysiker, test pilot, serietidningshjälte och rättskipare. Han är även rockstjärna.

the Background:

Buckaroo Banzai's härkomst kan man leda till det välrenommerade Ivy League universitetet, Dartmouth Collage. I mitten av 70-talet så släppte Earl Mac Rauch, då dåvarande student på skolan, sin debutnovell Dirty Pictures from the Prom. Boken nådde till slut till D.W Richter, en alumn från Dartmouth. Richter jobbade då som manusanalytiker för Warner Brothers, han såg potential i den unge författaren Rauch och började jobba för att få över honom till västkusten.

Efter ett par år så dök till slut Mac Rauch upp i L.A och fick ett startbidrag för att börja sätta ihop en historia åt Richter. Richter och hans fru fick karaktären "Buckaroo Bandy" presenterade för sig, inspirerad av 70-talets kung-fu/action filmer. Men Mac Rauch hade svårt att få ihop en hel story. Han kom ofta igång enkelt, men hann bara färdigställa ca 30-40 sidor innan han började på en ny story.
Exempel på manus som Mac Rauch jobbade fram blev döpta till, "Find the Jetcar, Said the Prsident - a Buckaroo Banzai thriller" och "the Strange Case of Mr. Cigars, en berättelse som lär ha handlat om en gigantisk robot och en en cigarrlåda tillhörande Hitler. 

Teknologi var bättre förr.

Åren gick och när vi kom in på 80-talet så skulle Richter äntligen se till att karaktären Buckaroo Banzai fick liv. Tillsammans med producenten Neil Canton så startade dom att sälja in Mac Rauch's senaste version, som nu kallades Lepers from Saturn. Och till slut så napade MGM på idén. Här klev också den minst sagt skandalomsusade veteranproducenten och agenten, David Begelman, in i handlingarna. För när producenten, Sidney Beckerman, som var skyldig för att ha sålt in Buckaroo Banzai till MGM fick sparken, så köpte han själv ut rättigheterna till filmen och tog sin idé till Begelman's nya produktionsbolag, Sherwood Productions. Ett produktionsbolag som var ekonomiskt uppbackat av ingen mindre än Bruce McNall. McNall som sägs ha tjänat sina pengar på en gedigen myntsamling, även om den dåvarande direktören för Metropolitan Museum of Art, Thomas Hoving, påstod att han smugglade antika konstverk. MaCnall som förutom sin roll som finansiär för tex. the Manhattan Project och Weekend at Bernie's, blev känd när han tog över det Amerikanska hockeylaget L.A Kings. Där låg han bakom övergången som smått mytomspunnet har kommit att kallas "the Trade". En historisk händelse när Wayne Gretzky tog sitt pick och pack från det framgångsrika laget Edmonton Oilers i hockeytokiga Kanada till den betydligt mindre framgångsrika föreningen L.A Kings, vid den soliga västkusten i USA. Denna övergång kom att dramatiskt förändra både lönestrukturen i NHL under 90-talet, såsom hela hockeykartan i Nord Amerika, till hur den ser ut idag.

Även om Buckaroo känns som en oerhört originell historia så finns det oerhört stora likheter mellan honom och Lester Dent's fiktionella pulpkaraktär Doc Savage. De två verken har dock ingen officiell anknytning.

Även om filmen aldrig blev en kommersiell framgång, av de ca 100 miljoner kronor som produktionen gick back så är det fortsatt oklart av hur mycket som David Begelman svindlade bort, men den historian utvecklar vi en annan gång. Buckaroo Banzai kom dock att få något av ett kultfölje, där tex. filmens mycket stilfulla epilog har rekonstruerats i Wes Anderson's film, the Life Aquatic with Steve Zissou.

Lustigt nog så skulle Neil Canton att komma att producera en betydligt mer framgångsrik och erkänd sci-fi historia året därpå. En liten historia känd som Back to the Future. En av filmens viktigare rekvisita är "the Flux capacitor". Den rekvisitan är i sin tur baserad på "the Oscillatiopn Overthruster". En manick som driver Buckaroo Banzai's bil som hjälper hon att bryta barriären till den åttonde dimensionen med.


the Review: 

I vanlig ordning så minns jag inte hur jag råkade höra talas om denna märkliga lilla upplevelse till film. Vad jag däremot vet, är att så fort som jag såg den förmodade fan-klippta trailern, så var jag fast besluten om att till slut få ta del av detta mystiska verk. Och nog log ödet mot mig när jag till sist också råkade springa på en LaserDisc-kopia av filmen. Fanns det något bättre sätt än att få ta del av denna bortglömda klassiker än på detta kärleksfullt klumpiga, men fortsatt vackra fortmat.

Regissören genomgick viss medicinering under projektets gång.

Vad som som snabbt blir uppenbart är att filmen är ungefär så ologiskt galen som man också kan ana ifrån all förhandsinformation. Rim och reson är något som denna produktion helt tar avstånd ifrån och när man till slut lämnar Buckaroo Banzai's universum, efter knappt hundra minuter av underligheter, så lämnas man med en känsla som jag närmst skulle beskriva som; en försiktigt förtjust nyfikenhet med en gnutta tomhet. 

Förtjusningen från filmens charmerande karaktär och välvilja, nyfikenheten kommer från hela filmens ogreppbara aura och till sist tomheten som garanterat infinner sig på grund av hantverkarnas uppenbara inkompetens. 

Om jag ska vara hård i min bedömning så skulle jag vilja jämföra denna film med Peter Jackson's förstlingsverk, Bad Taste. En film som jag nog vågar beskriva som smått klumpigt berättad men som i efterhand har erhållit en stark kultstämpel. Skillnaderna i detta fall är dock rätt så påtagliga. Medans Jackson producera sitt verk på en noll budget, i en värld som saknar en mer erkänd kunskap om filmhantverket så badade samtidigt Richter i hundratalsmiljoner som den då långt mer erfarna studioinstituten överrösta honom med. Och om man han själv saknade kunskapen för att leverera så omringades han i alla fall av det i Hollywoodmiljön och som sämst så kunde han köpa det till sig.

När Bad Taste överlever mycket tack vare sin humor och skaparlycka så överlever Buckaroo på att man på ett lustigt sätt attraheras av dess charmiga oförmåga att nå fram till vad jag antar var en förmodad slutprodukt. Sen så har ju historien visat vem av dessa två herrar som satt på mest talang, även om det är uttryck som jag ogillar att använda.

the Slutkläm:
 
Såklart så måste man ta del av denna absurda upplevelse. Men som jag nämnde innan så är det inte bara positiva reaktioner som man lämnas med. Det finns helt enkelt en hel del slagg i Buckaroo's bägare.

the Betyg: 2 (Egentligen en solklar etta om det inte vara för ett par legendariska scener)

"Why is there a watermelon there?"

They Live (1988, BRD, 93 min)

Kultklassiker som idag nog mer är känd för sina popkulturella referenser.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Roddy Piper
Keith David
Meg Foster
Peter Jason
Directed by:
John Carpenter
Produced by:
Larry J. Franco
Screenplay by:
John Carpenter (Frank Armitage)
Cinematography by: 
Gary B. Kibbe
Music Composed by:
John Carpenter
Alan Howarth 
Art Direction by: 
William J. Durrell Jr.
Daniel L. Lomino
Set Decoration by: 
Marvin March
Film Editing by:
Gib Jaffe
Frank E. Jimenez


the Plot:

En dagdrivar (Piper) anländer till en stad i jakten på arbete samtidigt som idén om den Amerikanska drömmen raserar runt omkring honom. Under sin tid i staden så kommer han en märklig aktivistgrupp på spåren. En grupp som förtvivlat försöker sprida sanningen om dess omvärld.

Hårdare grabbar får man leta efter.

the Background:

John Carpenters film They Live är baserad på författaren och serietecknaren Ray Nelson's novell Eight O'Clock in the Morning från 1963. Nelson som var barndomsvän med Philip K. Dick, en annan Sci-Fi författare som ligger bakom klassiker som Blade Runner och Total Recall, fortsatte att skriva och efter hela 23 år så gav sig han och Bill Wray på historien igen, men nu som en grafisk novell. Berättelsen, som nu fick namnet Nada efter novellens huvudkaraktär George Nada, blev publicerad i Alien Encounters 1986, en Sci-Fi antalogi i grafisk form, bara två år innan Carpenters film anlände på marknaden.

Carpenter valde att arbete under pseudonymen Frank Armitage när han skrev filmmanuset. Mycket på grund av att han inte bara använde sig utav boken och den grafiska novellen som grund utan att han också tog hjälp av ensemblen och teknikerna för att fastställa den slutliga produkten. Namnet i sig är en homage till H.P Lovecraft (Henry Armitage är en karaktär i Dunwich Horror) som en av Carpenter's favoritförfattare. 

Filmen har också ett starkt och rätt uppenbart politiskt budskap bland alla one-liners. Detta var ett sätt för Carpenter att tackla kommersialiseringen av hans hemland som han hade svårt att relatera till. Detta var en tid då Ronald Reagan förändrade USA's nationalekonomi med hans Reaganomics. Något som inledningsvis ledde till en högkonjunktur och minskad arbetslöshet men samtidigt så ökade inflationen och budgetunderskottet tredubblades till historiskt sett helt nya nivåer. 

Roddy Piper, ett unikum.

Efter att ha mött på brottaren Roddy Piper under Wrestlemania III så fann Carpenter honom perfekt i rollen som dagdrivaren, redo att rädda världen, i hans kommande film. Han beskrev Piper med följande ord -  "Unlike most Hollywood actors, Roddy has life written all over himself". Själv så minns jag honom från den mycket märkliga kultfilmen Hell Comes to Frogtown och hans återkommande karaktär the Maniac, i den geniala serien It's Allways Sunny in Philadelphia. Som hans sidekick så skrev Carpenter in Keith David, som han jobbade ihop med på the Thing, i en roll speciellt designad för just honom. 

En specifik scen som South Park har parodiserat och som lär ha inspirerat Darren Aronofsky till hans film the Wrestler, är den nästan fem och en halv minut långa slagsmålsscenen mellan Piper och David's karaktärer. Tanken var egentligen inte att den skulle uppta en så pass stor del av filmen men Carpenter blev helt enkelt så tagen av det slutgiltiga arbetet som Piper och David visade upp att han valde att behålla hela scenen intakt.

Den numer legendariska one-linern -" I have come here to chew bubble gum and kick ass, and I'm all out of bubble gum" ska enligt Carpenter komma från Piper han själv. En idé han tog fram i sina anställningsintervjuer till olika wrestling jobb. 

Som sista notis så kan man uppmärksamma gatuartisten Shepard Fairey's klistermärkes-kampanj "André the Giant Has a Posse" som är baserad på den 2,40 långa jätten och tillika brottaren André "the Giant" Roussimoff. Kampanjen kom senare att utvecklas till "Obey Giant" som nu blivit en enormt välkänt symbol och på det ett framgångsrikt klädmärke. Just Obey är direkt taget från filmen och därmed får vi också en fin avslutning på denna bakgrundsinfon då Piper och André jobbade ihop på Wrestlemania III, samma gala som ledde till Pipers roll i denna film.

the Review: 

En film som alla som har något som helst intresse för genren med stor sannolikhet redan har sett. Och om inte Sci-Fi action från 80-talet känns allt för eggande så lär man nog heller aldrig se They Live. Jag står någonstans däremellan. Då jag finner intresse för mer eller mindre allt som erbjuds så är det förvånande att jag inte har sprungit över denna tidigare. Men jag tror att det har att göra med att jag lustigt nog har blandat ihop den med Dan O'Bannon's Return of the Living Dead.

Som ni kanske har märkt tidigare så älskar jag Carpenters filmer, även om jag långt ifrån har sett allt han har skapat och min bedömning av hans kompetens bygger nog mer på hans tidigare klassiker än produkter han skapade allt närmre nutiden som vi tar oss.

Men Carpenter öppnar som vanligt upp med det han är som allra bäst på. Att sätta miljön och stämningen. Vi följer vår dagdrivare spelad av den uppumpade Roddy Piper (Förstår inte riktigt hur man kan vara bodybuildare men samtidigt driva omkring på stan utan jobb eller pengar till konstant näring, men det är en annan historia) som anländer till Los Angeles i jakten efter arbete i en värld som verkar bli allt mer segregerad. Tyvärr så blir det aldrig så mycket bättre än så här och jag tycker mig se starten på en mästerlig regissörs förfall.

Visuellt starka bilder men som helhet upplevs det tyvärr rätt tunt.

Vad som där emot känns smått spännande och, i mina ögon, nyskapande för en regissör som annars håller sig till sina grunder är det politiska budskapet. Något som säkert inte är ovanligt i hans tidigare filmer, men långt ifrån lika uppenbart. Framförallt blir det nog talande till mig som i ungdomens dagar var smått inblandad i den fina svenska Hardcorescenen. En "rörelse" som i mångt och mycket jobbade med samma frågor och teman.

Komiskt nog så ledde det stilistiska arbetet, med designen på den "andra" världen, till inspiration för framtida designerns, som nu troligtvis passar på att kapitaliserar på ordet OBEY och dess betydelse. Men som en producent sa till Carpenter, och som han sedan använde som en replik i filmen -"Where's the threat in that? We all sell out every day".

Filmen har som sagt många små höjdpunkter som den långa fightscenen och när Piper sätter på sig glasögonen för första gången. Men som helhet så faller den rätt så platt och känns som bäst lagom engagerande. Jag tror att mycket beror på att jag aldrig riktigt känner mig speciellt oroad för hotet som Piper stöter på i sin kamp mot sanningen.

Om det är något som jag tycker är en av Carpenter's kännetecken så är det trovärdighet. Ta Big Trouble in Little China som exempel... Skämt och sido så  tycker jag faktiskt att en av hans kvalitéer är att bygga upp trovärdiga scenarios i smått udda och overkliga världar. Tyvärr så funkar det inte riktigt denna gång och det hjälps knappast av att våra antagonisters masker ordagrant ger lågbudgeten ett nytt ansikte. Jag undrar hur tankarna gick när man presenterade den stela modellen på produktionsmötet.

the Slutkläm:
 
En småskön actionkomedi som man inte ska förvänta sig storunder ifrån. Kan mycket väl vara passande till en avslappnad filmkväll där de goda vännernas sällskap är viktigare än själva konstverken.  

the Betyg: 2 (Känner mig tyvärr aldrig riktigt delaktig i detta äventyr.)

"I've come here to kick ass and chew some bubblegum..."

la Nuit de Varennes (the Night of Varennes, 1982, Filmkopia, 128 min)

Följ med på en sväng genom 1700-talets Frankrike med ett gäng aristokrater.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jean-Louis Barrault
Marcello Mastroianni
Hanna Schygulla
Harvey Keitel
Jean-Claude Brialy
Andréa Ferréol
Laura Betti
Directed by:
Ettore Scola
Produced by:
Renzo Rossellini
Screenplay by:
Ettore Scola
Sergio Amidei  
Cinematography by: 
Armando Nannuzzi
Music Composed by:
Armando Trovajoli 
Production Design by: 
Dante Ferretti
Costume Design by: 
Gabriella Pescucci
Key Hair Styleation by: 
Maria Teresa Corridoni
Makeup by: 
Luigi Rocchetti
Manilo Rocchetti
Film Editing by:
Raimondo Crociani


the Plot:

Mitt under den brinnande Franska revolutionen så möts Nicolas-Edme Restif, Giacomo Casanova och Thomas Paine med ett par andra viktigpettrar i en och samma vagn. En vagn som visar sig följa de två flyktande kungligheterna Kung Louis XVI och Marie Antoinette i vad som skulle komma att bli en ödesdiger resa för de både.

Om än med ett par år på nacken så vet fortfarande Casanova hur man beter sig runt damerna.

the Background:

Detta är alltså en fiktionell historia med en verklig händelse som bakgrund innehållandes historiskt kända karaktärer. I vanlig ordning så är filmens manus baserad på en bok skriven av Catherine Rihoit med det något längre namnet, La Nuit de Varennes ou l'impossible n'est pas francais, publicerad samma år som filmen också släpptes på marknaden.

Historien utspelar sig alltså dygnet (dygnen) innan den numer kända flykten till Varennes som kom att få en avgörande roll i den Franska revolutionen. Och slutligen också till att de två kungligheterna fick sina kroppar separerade från anletet och där tillhörande organiska delar.

Filmen kretsar som sagt kring de två mansgrisarna Nicolas Edme Rétif, mer känd som Rétif de la Bretonne, och Giacomo Casanova. Om Rétif finns detta skrivet i den Brittiska nationalencyklopedin.

"Rétif de la Bretonne undoubtedly holds a remarkable place in French literature. He was inordinately vain, and of extremely relaxed morals. His books were written with haste, and their licence of subject and language renders them quite unfit for general perusal."

Hans namn har även blivit förevigat i ordet retifism. Anmärkningsvärt är att han påstås ha legat i beef med en annan känd Fransk författare som ligger till grund för ordet Sadism eller Sadist. Ingen mindre än Marquis de Sade. 

Om Casanova finns det väl inte så pass mycket mer att säg än att han troligtvis var historiens första och största douchebag. Till skillnad mot Casanova så har den tredje mer prominenta karaktären i filmen, Thomas Paine, en något mer gedigen meritlista och har gett världens en betydligt större (förhoppningsvis positiv) påverkan.

Född på de Brittiska öarna så tog hans sig till Amerikansk med hjälp av Benjamin Franklin och det sägs att han text, Common Sense, blev en stark bidragande faktor till den Amerikanska revolutionen och landets självständighet. De förenade staternas andre president (John Adams) lär ha sagt att utan författaren Thomas Paine's penna så hade Washington höjt sitt svärd förgäves. Efter framgångarna på Amerikansk mark så tog han sitt pick och pack och drog till Frankrike där han blev hatad av monarkin men älskad av folket med sina skrifter som Rights of Man, the Age of Reason och Agrarian Justice. Efter den Franska revolutionens slut så reste han tillbaka till landet där hans komet karriär tog fart, men dog strax därpå. Han begravning besöktes av endast sex personer då han under sina sista år blivit utfryst efter hans förlöjligande av den kristna religionen.

Logiskt sett så utvecklades också farsen i 1700-talets Frankrike.

Det är inte första gången som den Italienska regissören Ettore Scola producerar en historia som denna. I hans film una Giornata Particolare från 1977 så följer vi två fiktionella karaktärer som möts i ett hem den 8:e Maj 1938. Samma dag som de Italienska fascisterna fyllde gatorna för att fira Hitlers besök hos Mussolini.  Ett minst sagt intressant koncept.
Men den film som gör att jag känner till honom är den helt galna och underbara filmen Brutti, Sporchi e Cattivi från 76.

Filmens eftertext är fylld av intressanta namn tex. Producenten Renzo Rossellini, son till den något mer kända filmregissören Roberto Rossellini, Marcello Mastroianni som inte bara vara en favorit till Scola utan kanske är mest känd för sina roller i la Dolce Vita och Fellinis 8 1/2. Han backas upp av bland annat den Tyska skådespelerskan Hanna Schygulla som efter sitt samarbete med demonregissören Fassbinder anses som den mest prominenta skådespelaren för den Nya Tyska filmen. Man får heller inte glömma Harvey Keitel som efter ett par framgångsrika projekt tillsammans med Martin Scorsese tappade viss mark under 80-talet. Och det var inte förrns hans roll som Mr.White i Tarantinos regidebut som hans namn nämndes med respekt igen.

Filmens utseende kommer också från två i filmvärlden gedigna namn Dante Feretti och Gabriella Pescucci. Ferretti som inledde sin karriär som Art Director för Fellini och Pasonlini innan han tog steget över till Amerika och ett framtida samarbete med Scorses. Medan Gabriella likväl jobbat för Fellini innan steget mot de stora pengarna tog vid i Hollywood. 


the Review: 


Det har tagit mig en enormt lång tid att få ner mina tankar om denna filmupplevelse. Om det beror på filmens kvalitet eller blandningen av många timmar på jobbet och höstens beräknade ångestvåg skapad av totalt mörker låter jag vara osagt. Filmens underhållningsvärde, som är relativt lågt, hjälper verkligen inte. Likt känslan av att sommarens bekymmer och kravlöshet är ungefär så långt ifrån som man kan komma.

Finns det någon fyllnad i karaktärerna eller är det bara ett par tomma kostymer?

Jag var, med tanke på hur mycket jag gillade Scola's Skitiga, Fula och elaka (Brutti, sporchi e Cattivi), rätt taggad när jag tog mig till biografen. En entusiasm som var så stark så att den faktiskt dämpade min normala tveksamheter gentemot filmatiseringar av historier baserad i århundraden innan 1900-talet. Grovt talat. Men rätt snabbt så förstod man att filmens attityd lågr närmre just det jag har så svårt för när det kommer till kostymdramer än vad mina förhoppningar fabulerade om.

Även om den lockar fram en hel del skratt här och där och att det ligger bakom ett mycket gediget arbete bakom filmen så måste jag säga att jag aldrig, under resans gång, är speciellt emotionellt engagerad i historian. Och min likgiltighet till karaktärerna när la Nuit de Varennes når sin klimax är total. Total är också den följande besvikelsen på grund av detta. 

the Slutkläm:
 
Som ni förstår så är det ingen film som gick hem hos mig även om jag i förarbetet till detta inlägg upplevde stor glädje med efterforskningen till de historiska händelserna och karaktärerna som filmen kretsade kring. Kanske hade jag uppskattat filmen mer om jag läst på mer innan, i förebyggande syfte. 

the Betyg: 2 (Ett alldeles för skickligt hantverk för att ge ett lägre betyg till)

"Place au Chevalier de Seingalt et à Monsieur de la Bretonne!
Place au génie!"

Sunrise: A Song of Two Humans (1927, 35 mm, 94 min)

Historiens mörkaste soluppgång i Nosferatu regissörens svar-vita värld.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
George O'Brien
Jane Gaynor
Margaret Livingston
Directed by:
F.W Murnau
Produced by:
William Fox
Screenplay by:
Carl Mayer  
Cinematography by: 
Charles Rosher
Karl Struss
Music Composed by:
Matti Bye & This Forgotten Land 
Art Direction by: 
Rochus Gliese
Visuela Effects by: 
Frank D. Williams
Make Up by: 
Charlie Dudley
Film Editing by:
Harold D. Schuster


the Plot:

En kvinna från staden möter upp en man, vars giftermål har gått i troll, för en romantisk kvällstur. Väl där övertalar hon honom att dräpa sin fru och fly med henne tillbaka till storstans livfullhet.

Kärleksbekymmer...

the Background:


Likt många andra som jobbade inom branschen i filmens ungdomsdagar så är Friedrich Wilhelm Plumpe's (som han döptes till) liv av en enastående karaktär. Plumpe, som senare blev Murnau från staden Murnau am Staffelsee, kom att bli en av den Tyska expressionismens ledande figurer. Som barn uppskattade han Schopenhauer, Nietzsche, Shakespeare och Ibsen's verk. Vilket senare ledde, den nu två och tio långa Murnau, att läsa konsthistoria och litteratur i Heidelberg. Där så kom han i kontakt med den store teater och film auteuren, Max Reinhardt, som fick honom intresserad av filmen som konstform.

Under första världskriget så var han en del av den Tyska östfronten och värvades senare till flygvapnet som låg beläget i Frankrike. Där överlevde han hela åtta flygkrascher utan svårare skador. Efter kriget så återvände han till sitt hemland där han startade sin egna filmstudio tillsammans med skådespelaren Conrad Veit. Efter att ha producerat bland annat en film med Bela Lugosi så skulle hans genombrott komma med Nosferatu. En berättelse baserad på Bram Stoker's Dracula. Tyvärr så blev Murnau stämd av Stoker's änka för upphovsrättsbrott. En stämning som Murnau förlorade, vilket ledde till att man förstörde originalkopiorna av filmen. Murnau blev känd för sitt film och berättartekniskt innovativa språk. En förmåga som han förmedla med sina två nästkommande verk, Der Letzte Mann och Faust, där en viss Gösta Ekman (den äldre) spelade huvudrollen som självaste Faust.

Den Tyska estetiken chockade den Amerikanska verkligheten.

Strax efter Faust's premiär 1926 så tog Murnau sitt pick och pack för att söka lyckan på andra sidan Atlanten (som öppet homosexuell så kom han alltså att undslippa Nazi-Tysklands era). En plats han blev lockad till av producenten och tillika ägaren av Fox Films Corporation, William Fox. Ytterligare ett märkligt livsöde som kräver sin egen tid och plats för en genomgång.

Den finansiella succén med Sunrise (hans debut i USA) kom dock att utebli men den kom att skörda stora framgångar på den första Oscarsceremonin som utspelades 1929. Bland annat så tog man hem det unika priset för "the Most Unique and Artistic Production". Ett pris som sedan dess aldrig mer har delat ut. För Murnau personligen, så började även hans resa att se sitt slut. Efter ytterligare två filmer på Amerikansk mark, filmer som inte heller nådde någon vidare framgång och inte ens längre finns att få tag på och ett stormigt dokumentärfilmsprojekt tillsammans med pionjären Robert J. Flaherty, så skulle Murnau till slut råka ut för en krasch, när hans bil krockade i närheten av Santa Barbara, Los Angeles, 1931. Och till skillnad från de otaliga flygkrascherna i Frankrike så blev detta en som han inte skulle komma att repa sig ifrån .

Murnau ligger nu begraven utanför Berlin. Ceremonin som hölls blev enbart besökt av elva personer. Några av dom var Flaherty, Greta Garbo och Fritz Lang. Garbo tilläts skapa en dödsmask av av Murnau som det sägs att hon senare behöll på hennes arbetsplats under sin tid i Hollywood. 

Janet Gaynor blev den första att vinna priset för bästa skådespelerska på Oscarsutdelningen.

Lang var till en början bestämd över att Camilla Horn, som han arbetade med på inspelningen av Faust, skulle spela rollen som frun till den tvistande osäkra mannen i Sunrise. Men då Camilla var kontraktsbunden till UFA så vägrade bolaget att hyra ut henne till Lang's Amerikanska äventyr. Så Fox valde istället att ge rollen till en av sin egna kontraktsbundna i Jane Gaynor. Gaynor kom att bli den första som plockade hem Oscar'n för bästa kvinnliga skådespelerska. Ett pris som då baserades på hennes insatser i dels Sunrise, men även 7th Heaven och Street Angel från 1927 respektive 1928. Även om hon fick utstå mycket kritik för den blonda peruken som täckte det långa svarta hår som publiken hade blivit så vana vid att se henne i.

Gaynor trappade ned på skådespeleriet i och med sitt giftermål med kostymdesignern Adrian Greenberg. Adrian som verkligen var "the shit" under 30 och 40-talet. Han designade kläder till över 250 film där hans arbete till the Wizard of Oz sticker ut i mängden. Likt Lang så var han öppen med sin homosexuella läggning, men trots detta så lyckades paret i alla fall att producera ett barn ihop. Hur stark kärleken var mellan de både är såklart svårt att sia om då detta var tider när homosexualitet var något man inte villa veta om. Framförallt inom Hollywood. De ligger i alla fall begravna bredvid varandra i Hollywood Forever Cemetery om det nu säger något.  

Man bör även nämna att filmen med all dess tekniska briljans, utöver komplicerade kamerarörelser, dubbel exponeringar och forcerade perspektiv, så var det en av de första filmerna att använda sig utav Fox Movietone. Ett system som lät filmskaparna att spela in optiskt ljud samtidigt på filmrullarna. Men då the Jazz Singer, den första kommersiella ljudfilmen, hade haft sin premiär bara månaden före Sunrise så blev inte reaktionen allt för märkvärdig.

the Review: 


Har sedan länge önskat att uppleva en stumfilmssittning med livemusik. Men tillfället har aldrig riktigt framträtt sig fören nu. Egentligen så var det bara ödet som slog till när en resa till Göteborg sammanstrålade med F.W Murnau's debut på Amerikansk mark och Matti Bye's framträdande genom Cinemateket. Och vilken underbar erfarenhet det skulle komma att bli.

Om Murnau och hans kumpaner visste jag väldigt lite. Jag har förvisso sett hans mer erkända verk Nosferatu, en film som jag verkligen uppskattade, men som jag gav ett rätt så snålt betyg till. Ett betyg grundat på mina tidigare stränga krav på äldre film. Och då framförallt stumfilmseran. Grunden i dessa värderingar låg i en känsla av att filmen som konstform hade utvecklats så pass att jag upplevde det som svårt att ge samma betyg till, låt säga, Children of Men som till Lumière brödernas film, L'arroseur arrosé (the Sprinkler Sprinkled). En regel som jag nu har börjat tumma på. 

Nu börjar jag istället tycka att det kan vara än mer imponerande när en film, som snart har 100 år på nacken, faktiskt berättar sin historia på ett bra eller faktiskt bättre sätt än en film som är satt till verket under vår tid. Denna högst personliga kulturella revolution hjälps självklart av små mästerverk som denna film.

Våra två huvudroller gör ett superbt jobb med att förmedla sin kärlek till varandra.

Visst. Filmen inleds ytterst darrigt. Man blandar stumfilmsklyschor som otroligt överdrivna karaktäriseringar och scenarios med, som tur är, riktigt imponerande visuella och fotografiska effekter. Men efter filmen först akt, eller snarare när vi har fått berättelsens konflikt förtäljd för oss så upplevde jag att filmens berättarteknik förändrades. 

Filmens andra akt berör verkligen och är helt enkelt kärlek rakt igenom. Våra två huvudskådespelare bemästrar sin roller och gör ett oförglömligt arbete med att förmedla dessa känslor till publiken i salongen. Samtidigt som filmen fortsatt levererar rent tekniskt så blir man snabbt indragen i historien och glömmer snart vilket årtionde som verket härstammar ifrån. 

Likt min drabbning med Cinematic Orchestra's musiksättning till Chelovek s Kino-Apparatom så är säkerligen Matti Bye, och hans två medmusikanters, bidrag till dessa varma och upplyftande känslorna en mycket stor faktor. Matti ackompanjerar de svartvita bilderna med sitt något mörka och suggestiva klaviaturspel, smått förvrängt av vår nutida teknik och uppbackat av ljudeffekter likt LP knaster, på ett drömskt sätt. Han har tydligen arbetat med just denna typ av samarbete med Cinemateket sedan 1989. Så det är inte helt oväntat att denna erfarenhet till slut faktiskt leder fram till en av mina häftigaste filmupplevelser som jag hittills har tagit del av under min livslängd.

the Slutkläm:
 
Som jag nämnde tidigare så finns det ju såklart en hel del överdrivna scenarios och ageranden. Men berättelsen besitter trots allt en så pass stark värme och tydlighet att den känns oerhört fräsch för sin ålder. Detta är verkligen ett historiskt kulturverk som man borde berika sina sinnen med. Hur den är med annan musik än vad jag har tagit del av låter jag däremot vara osagt.

the Betyg: 4 

"Don't be afraid of me!"