Two for the Road (1967, LD, 111 min)

Ett fint litet par försöker förstå sig på varandra, runt den Franska landsbygden,

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Audrey Hepburn
Albert Finney
Eleanor Bron
William Daniels
Gabrielle Middleton
Directed by:
Stanley Donen
Screenplay by:
Frederic Raphael
Produced by:
Stanley Donen
Cinematography by: 
Christopher Challis
Musicy by: 
Henry Mancini
Art Direction by: 
Willy Holt
Sound Mix by: 
Joseph de Bretagne
Film Editing by:
Madeleine Gug
Richard Marden



the Plot:

Vi följer ett par under olika resor genom Frankrike. Från deras första möte och kärleksförklaring till varandra, tills att de tolv år senare är ett luttrade gifta makar som återigen söker efter passionen till var och en. Frågan är om allt som de upplevt tillsammans under alla dessa år kommer att stjälpa eller rädda förhållandet.

Under deras resor får vi även se dem i olika sorters fina fordon längst vägarna. 

the Background:


Two for the Road är skriven av Frederic Raphael, på begäran av filmens regissör Stanley Donan. Raphael, en ung novellist, hade nyligen slagit igenom med sitt manus till filmen Darling från 1965 som han vann en Oscarsstatyett för. 

En annan som var på tapeten, om än med en lång och imponerande karriär inom filmbranschen, var regissören Donan. Efter att ha skapat sig ett namn genom att regissera flertalet framgångsrika musikaler, tillsammans med de riktigt stora artisterna, så hade han bytt Hollywood mot England och en något mer undanskymd tillvaro. 

Men efter att ha lyckats lite för bra med att efterlikna Hitchcock-stilen med filmen Charade från 1963, som senare har kommit att kallas för "den bästa Hitchcock-filmen som Hitchock inte gjort", så var återigen strålkastarljuset riktat mot Donan. Det var då som han klev fram med hans hittills mest personliga film.

Hepburn och Donan hade samarbetat vid två tillfällen innan. Funny Face från 1957 och tidigare nämnda Charade. Men vid denna inspelning så var hon extra nervös. Dels på grund av att hon nyligen genomgått två missfall med sin dåvarande make Mel Ferrer. Och dels för att filmen krävde två annorlunda ansträngningar från henne. En nakenscen (som senare har klippts bort) och en scen som utspelar sig i vatten, något som hon var otroligt rädd för. Men för vattenscenen så fick hon hjälp av ett par dykare och för resten av filmen så fick hon, enligt Donan, bra hjälp från sin manliga motspelare, Albert Finney.

När det återigen var dags för Oscarsnomineringarna så var man på det klara med att Audrey helt klart skulle finnas med bland namnen om bästa aktris. Men nominering föll istället på hennes andra prestation från samma år i Terence Young's Wait Until Dark och väl på galakvällen så fick hon se priset gå till en annan Hepburn (Katharine) för rollen i Guess Who's Coming for Dinner.

Utöver ett par hetsiga zoomningar så håller Challis foto en hög klass.

Harry Mancini som var filmens kompositör, är kanske mest känd för sitt 35 år långa samarbete med Blake Edwards där de producerade över 30 filmer tillsammans. Men trots alla de produktionerna, däribland hans prisvinnande prestation för Breakfast at Tiffany's, så ansåg han ändå att hans främst verk var just till Two for the Road.

Som man hör på filmens titel så utspelar sig filmen längst olika vägar. Och för att ta sig fram kring dessa vägar så använder sig vårt par, Joanna (Hepburn och Mark (Finney), av fem olika bilar, som på många sett är också är framstående i filmens produktion. Dessa fem bilar råkar vara en Mercedes Benz W113, en MG TD, en Triumph Herald, en VW Microbus och en Ford Country Squire. Onödig kuriosa kring ämnet är att Mercedesen var Stanley Donan's privata bil.  

the Review: 

Jag fick först nys om Two for the Road under min recension av Rossellini's Viaggio in Italia där Martin Scorcese pratade varmt om Donan's verk från det sena 60-talet. Självklart så väcktes mitt intresse kring filmen med det intressanta och otroligt begåvade skådespelarparet Hepburn och Finney i framsätet. Så när filmen dök upp hos min japanska laserkontakt så tvekade jag aldrig att bjuda hem en egen kopia på det eminenta formatet LaserDisc.

Utöver mina initialt höga tankar om både Scorcese's filmkunskap och Finney och Hepburn's skådespelartalanger så infann det sig inga direkta förväntningar. Något som oftast kan vara till en films fördel. Återstår att se om så blev fallet även för Two for the Road.

Utan familjen Manchester hade inte sympatin vart lika stark för vårt kärlekspar.

Filmen öppnar upp med en riktigt "slick" titelsekvens som väcker både entusiasm och förhoppningar, sekvensen som är skapad av Maurice Binder kanske mest känd för sina Bond introduktioner. Tyvärr så fortföljer inte själva filmen i samma smarta stuk. Humorn känns inledningsvis påklistrad och en hel del scener får mig att tänka på sällskapsresan snarare än något filmhistoriskt mästerverk. Där och då kändes den berömde recensenten Bosley Crowther's sågning av filmen ("just another version of commercial American trash") som korrekt.

Men allt mer som Two on the Road fortskred så kom man allt närmre båda våra två huvudkaraktärer och vad som jag först tyckte var rätt så irriterande attribut, kom senare att uppskattas. En transformation som främst kommer från inträdet av familjen Manchester. Filmens andra gifta par som med sin osmaklighet och personrubbning faktiskt framställer Joanna och Mark som rätt så normala och metodiskt genomtänkta personer. 

Vad som gör att Two for the Road sticker ut mot andra romcom är filmens icke-linjära berättarteknik. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsepoker i vårt kärlekspars livshistoria. Dessa tidshopp hålls ihop av snygga och väl genomförda övergångar, främst genom redigering och igenkännande rekvisita (såsom bilarna). Men för oss som ser filmen idag så är detta en vanlig teknik, ett berättarsätt som används mer slentrian, så därför blir det också svårare för oss att uppleva någon slags av wow-faktor. Som exempel så pratade de nyligen om On the the Waterfront i SVT's nya serie om filmhistoria. Om hur Eli Kazan's film från 1954 förändrade filmvärlden när man förflyttade produktionerna från den kontrollerade filmstudiomiljön ut på de vilda gatorna. Men med tanke på hur relativt billigt och okomplicerat det är att filma idag (i jämförelse med det tidiga 1900-talet) så är det snarare mer exklusivt att få producera en film i en påkostad studio än utanför sitt fönster. Kanske just därför som det är sci-fi och fantasy som också just nu är favoritgenren bland box-office-filmerna.

the Slutkläm:

Komiskt nog så utvecklar sig min relation till Two for the Road liknande den i filmen, och verkligheten över lag. Vi har den första ytliga attraktionen i titelsekvensen, som följs upp av en tillfällig mättnad och förmågan att finna irritationsmoment innan man till slut bottnar i ett lugn och en tro på förhållandet, genom att tidigare erfarenheter sätts i ett perspektiv genom andra mer märkliga par. Nu greppar jag verkligen efter alla halmstrån som går att finna för att få ihop en passande analys men likväl så blir Two for the Road en rätt så gemytlig romcom med en liten extra kick av dess något ovanliga berättarstruktur.

the Betyg: 3 (Ett passande tips till morgondagens alla hjärtans dag.)

"What kind of people just sit like that without a word to say to each other?"

Källor: IMDB & Wikipedia.

Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966, BRD, 132 min)

En lång, blöt och psykiskt påfrestande festkväll.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Elizabeth Taylor
Richard Burton
George Segal
Sandy Dennis
Directed by:
Mike Nichols
Screenplay by:
Ernest Lehman
Produced by:
Ernest Lehman
Cinematography by: 
Haskell Wexler
Musicy by: 
Alex North
Production Design by: 
Richard Sylbert
Set Decoration by: 
George James Hopkins
Costume Design by: 
Irene Sharaff
Sound Mix by: 
M.A. Merrick
Film Editing by:
Sam O'Steen



the Plot:

Martha (Taylor) och George (Burton) har varit gifta en lång tid. Kanske lite väl lång tid då de inte direkt delar något tillsammans, förutom deras kärlek till att hata den andre och till den alkohol de konsumerar. En otroligt farlig och komplex blandning som eggas på ytterligare då ett ungt par, som de delar många likheter med, kommer på besök.

Ibland är förhållandet på topp...

the Background:


Tidigt 60-tal och den unge manusförfattaren Edward Albee författade pjäsen Who's Afraid of Virginia Woolf? En pjäs som var fylld av ett språkbruk som för sin tid var långt ifrån normalt och socialt acceptabelt på Broadway. Så när publiken, som försökte fly undan verklighetens kubanska missil-kris och rädslan för nukleärt världskrig, så möttes man av något som man vanligtvis såg på de mer experimentella scenerna. Men världen var på väg att förändras och istället för upplopp så visade sig Albee's pjäs bli en riktig supersuccé och att pjäsen skulle bli filmatiserad fanns det ingen som helst tvekan om.

Den gamla moraliska produktionskoden som regerat Hollywood sedan 30-talet var nu på väg att förändras där Nichols film kom att bli något utav en måttstock och en av de första filmer att bedömas av den färska censureringsnämnden  MPAA (som fortsatt idag sätter åldersgränserna på filmutbudet i USA). Men den nytillsatte presidenten Jack Valenti såg i alla fall till att "screw you" ändrades till "god damn you", även om ordet "screw" i sig användes vid flertalet tillfällen, likaså "hump the hostess". Logiskt

Till en början så var det tänkt att den erfarne Fred Zinnemann skulle regissera Virginia Woolf men då han hoppade av för att istället jobba med a Man for All Seasons så blev Warner Brothers tvungna att hitta en ny ledare för projektet. Paret Taylor och Burton propsade för "up and coming"-broadwayregissören Mike Nichols som senare också fick jobbet. Trots filmens enorma succé och Nichols till och med blev kallad för "den nya Orson Welles" så kom komiskt nog Zinnemann, med a Man for All Seasons, att slå Nichols på Oscar-, American Guild- och Golden Globe-troféerna som de båda var nominerade till. 

...för att drastiskt vända åt andra hållet.

Who's Afraid of Virginia Woolf anses som Elizabeth Taylor's främsta prestation. Något hon själv gärna påpekar. Hon blev också belönad för sitt arbete med Martha när hon kammade hem Oscarsstatyetten för bästa skådespelerska. Hennes medskådespelare Sandy Dennis, som plockade hem Oscarn för bästa kvinnliga biroll, genomgick en rätt så dramatisk händelse inför inspelningen då hon och hennes partner, jazzmusikern Gerry Mulligan, genomled ett missfall. En otroligt tragisk erfarenhet som hon kom att få användning av i framtiden, på vilket sätt får ni upptäcka själva.

Om vi ska prata något mer muntra saker så var filmen nominerad till alla de tretton kategorierna som fanns tillgängliga vid the Academy Awards för tillfället. Den enda filmen som lyckats med det konststycket innan dess var westernfilmen Cimarron från 1931 (då fanns det endast sju kategorier). Virginia Woolf lyckades till slut att knåpa hem 5 av sina många normeringar.

En smårolig notis är att utöver våra fyra huvudkaraktärer så ser vi bara ytterligare två karaktärer genom hela filmens längd. Det gamla trötta värdshusparet. De två rollerna är faktiskt spelade av filmens gaffer Frank Flanagan och hans fru Agnes Flanagan. Agnes som året efter skulle jobba som Elizabeth Taylor's hår-stylist på the Taming of the Shrew.

Titeln till pjäsen kommer enligt författaren själv från en toalettvägg på en krog någonstans i New York. Namnet anspelar både på den engelska författaren Virginia Woolf och melodin Who's Afraid of the Big Bad Wolf som kan höras i Disney's film the Three Little Pigs. Albee uppskattade i alla fall det akademiska skämtat så pass mycket att han kom att använda det till sin nästa pjäs. Men den berömda melodin har skapat en hel del trubbel för kommande produktioner, då Disney tar kraftigt betalt för sin musik så har man istället börjat använda den liknande public domain-melodin Here We Go Round the Mulberry Bush.

the Review: 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag blandat ihop Who's afraid of VirginiaWoolf? med Cat on a Hot Tin Roof. En film jag minns jag såg i yngre tonåren och inte förstod mycket av vid den tidpunkten. Vad som fick mig intresserad kring Virginia Woolf var när jag läste om den tråkiga nyheten att fotografen Haskell Wexler gått bort i mellandagarna. Självklart så visste jag inte instinktivt vem Haskell var utan det var något som jag fick läsa mig till, och under den intressanta läsningen så bestämde jag mig för att se denna gamla klassiker. Och ett av hans mer erkända verk.

Även om det var Harry Stradlign Sr. som påbörjat inspelning som fotograf för produktionen så blev han snabbt ersatt av Wexler då han försökte ljussätta Elizabeth Taylor för vackert, i alla fall för Nichols smak. För Wexler's bidrag på denna film så fick han den sista utdelade Oscarn för bästa svarta/vita filmfotografi. Så med det i bakhuvudet så kastade jag mig in i Martha och George's uppochned vända värld.

En klassisk teaterpjäs-film som blir oerhört karaktär- och skådespelardriven.

Som ni säkert förstår, då filmen är baserad på ett teaterstycke, så kretsar Virginia Woolf mer kring skådespelet än det visuella. Nu har Nichols vart snäll nog mot sin publik och baserat nästan hälften av filmens händelser, till skillnad mot tex. Sleuth och Carnage, utanför vardagsrummet. Något som jag verkligen tror hjälper publiken att hålla koncentrationen uppe. Låt film vara film, och teater vara teater (säger den bittre gamle gubben).

Trots att vårt skådespelarpar, som då också delade sin relation utanför studiolivet, lär ha vart en stark bidragande faktor till att inspelningen blev förlängd med cirka trettio dagar, främst genom att man oftast inte var verksam mer än fyra av den tio timmar långa arbetsdagen, så blev det ändå uppenbart att de brann för produktionen när de väl var på plats. Något som även lyser igenom duken såhär femtio år senare. Hela ensemblen, om än inte allt för stor i antalet, gör ett otroligt arbete med att förmedla denna text på ett oerhört fint vis. Och även fast karaktärerna de porträtterar är minst sagt "out there", så gör våra skådisar sitt bästa för att ge utbrotten trovärdighet. Alla prisnomineringar och vinster som produktionen fick är och förblir odiskutabla (något som jag faktiskt vågar påstå utan att ha sett alla övriga nominerade prestationer).

En ytterligare behållning för mig var de uppenbara influenserna som Quentin Tarantino måste tagit från denna film och kanske framförallt Edward Albee's dialog. Själva blandningen av en djupgående och genomtänkt, smått "witty", dialog med kraftfull regi och ett underbart foto, som växlar mellan rörlighet och varsamhet med en fantastisk finkänslighet, får mig att tänka tillbaka på både Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Ett visst dansnummer, koreograferat av Herbert Ross, gör inte liknelserna än mindre uppenbara.

Om det är något jag ska kritisera så är det kanske det nyss nämna manuset. Och då komiskt nog dialogen. Personligen tycker jag att teaterdialog tenderar att låta pretentiöst, där människor som oftast talar på ett uråldrigt och något för akademiskt än vad man är van vid att höra. I en teatersalong så passar det bättre och på vita duken sämre. Likväl så hittar man ändå en väldigt fin nivå i filmatisering av Virginia Woolf och inget jag egentligen sitter och irriterar mig på allt för länge.

the Slutkläm:

En otroligt välgjord film. Välförfattad, välregisserad, välskådespelad, välljusatt. Det enda som inte sticker ut med produktionen är musiken (utöver den briljanta dansscenen), men den har heller inget behov att sticka ut i den här typen av relationsfilmer. Ytterligare ett bevis på hur välgjord Virginia Woolf faktiskt är, är att man till och med - på ett positivt sätt, beundras över "scen-dekorationen". Vi pratar alltså inte om några skedtavlor här utan allt, varenda liten rekvisita känns oerhört genomtänkt och sådant uppskattas givetvis. Vad jag tar med mig utöver detta är givetvis kopplingen till Tarantino. En nyckel som jag tror många fler än jag kan ha användning av när man löser frågan kring vem som egentligen är rädd för Virginia Woolf.

the Betyg: 4 (En otroligt kompetent och underhållande filmupplevelse.)

"Martha, will you show her where we keep the, uh, euphemism?"

Källor: IMDB & Wikipedia

the Man Who Fell to Earth (1976, BRD, 139min)

Mitt försök att förstå mig på en konstnär som jag visste otroligt lite om.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
David Bowie
Rip Torn
Candy Clark
Buck Henry
Bernie Casey
Directed by:
Nicolas Roeg
Screenplay by:
Paul Mayersberg
Produced by:
Michael Deeley
Barry Spikings
Cinematography by: 
Anthony B. Richmond
Musicy by: 
John Phillips
Stomu Yamashta
Production Design by: 
Brian Eatwell
Set Decoration by: 
Simon Wakefield
Costume Design by: 
May Routh
Special Makeup Effects by: 
Ellis Burman Jr.
Visual Effects by: 
Harrison Ellenshaw
Electronic Sound Effects by: 
Desmond Briscoe
Film Editing by:
Graeme Clifford



the Plot:

En oerhört egendomlig och målmedveten man faller ner mitt i den Amerikanska vildmarken. Utan ett öre på fickan men med några matematiska formler så är han redo att förändra världen och skapa sig själv en enorm förmögenhet. Men vart kommer han egentligen ifrån och vad är det som verkligen driver honom?

Frågan är om jag verkligen skulle bli så mycket klokare av the Man Who Fell to Earth?

the Background:

Filmen är baserad på Walter Tevis bok med samma namn, novellisten Tevis lär ha baserat filmen på tre händelser i sitt egna liv: de många sjukdagar han var tvungen att spendera till sängs som barn, en situation som också ledde till att han blev tvungen att flytta från storstaden San Francisco (the City of Light) till det mer "lantliga" och tråkiga Kentucky och sist men verkligen inte minst, hans kamp mot sin egen alkoholism.

Utöver the Man Who Fell to Earth så skrev Tevis två andra noveller som kom att filmatiseras. the Hustler och the Color of Money. Regisserade av stackars Robert Rossen och Martin Scorcese, där Paul Newman återkommer som samma karaktär i bägge filmerna.

the Man Who Fell to Earth var också den andra av fyra filmen som Deeley och Spikings samproducerade. Där de övriga var Conduct Unbecoming, Convoy och den mest framgångsrika av de alla, Deer Hunter. 

Regissören Nicolas Roeg uppskattade att rollsätta kända musiker i sina huvudroller, utöver Bowie i denna film så har han använt sig av både Mick Jagger i Performance och Art Garfunkel i Bad Timing. Trots alla dessa storstjärnor så lär Roeg själv önskat den över två meter långe Michael Chricton som mannen som föll till jorden. Samtidigt så såg filmens finansiärer Robert Redford som det självklara valet.

Men det var nära att publiken gick miste om filmen när Paramount, som köpt rättigheterna till distributionen för 1.5 miljoner dollar (en summa som garanterade att man kunde börja filma), först såg den slutgiltiga filmen så backade man ur från sin deal, helt enkelt så ansåg man att det inte var vad man initialt betalt för. British Lion stämde då Paramount som tillslut förlikade över en summa på $850.000. Men filmen kom endast att visas på ett par få utvalda biografer runt om i USA. Och det var tack vare inkomsterna från Europa som fick filmen att gå plus/minus noll.

Utöver Roeg's långfilm så har det även producerats en TV-film baserad på samma novell av Tevis. Det finns även en dokumentär om inspelningen av originalfilmen i 2003-års Watching the Alien. 

Likt Bowie's karaktär så känner jag mig rätt så vilsen filmen igenom. 

Vi behöver väll inte gå igenom hela Bowie's karriär, då skulle texten bli alldeles för lång, men vi kikar i alla fall in i hans liv åren innan hans första stora filmroll. Bowie, eller Ziggy Stardust - den persona han åtog sig då, var på toppen av sin Europeiska karriär och började nu slå allt mer i USA. Men efter skivorna Diamond Dogs, Young Americans och flitigt turnerande så övergick hans tunga kokainbruk till ett allvarligt beroende. Som konsekvens av detta så hamnade han i två utdragna, segförhandlade och otroligt dyra förlikningar med två sparkade managers. I och med inspelningen av Nicolas Roeg's film så la Bowie Ziggy bakom sig och antog istället karaktären "Thin White Duke". 

I allt det drogrus han genomled där och då så lär han bland annat ha "hailat" till sina fans under en resa genom Berlin och avböjt Spaniens förslag på att låna Bowie's satelittid (för en schemalagd intervju) för att direktsända världsnyheten att General Franco dött. Istället fick världen istället uppleva en uppenbart påtänd vit hertig som under en omfattande utfrågning med Russell Harty var totalt oförmögen att ens få ihop två sammanhållande meningar.

"I actually was feeling as alienated as that character was. It was a pretty natural performance. ... a good exhibition of somebody literally falling apart in front of you. I was totally insecure with about 10 grams [kokain] a day in me. I was stoned out of my mind from beginning to end".

Bowie ska ha komponerat filmmusik till the Man Who Fell to Earth som av någon anledning blev ratad. Musiken lär ha legat som grund till hans skiva Low från 1977.

the Review: 

Som ni säkert vet så gick David Bowie bort i veckan efter en tids kamp mot cancer. Då jag aldrig riktigt utforskat den elektroniska genren något djupare (även om Bowie's musik nu var relativt kommersiell) så har jag heller aldrig träffat på Bowie eller hans musik. Och om jag ska vara helt ärlig så har hans gimmick heller aldrig gjort mig speciellt nyfiken på honom.

Mitt skarpaste minnen från honom som person är faktiskt ett the Extras-avsnitt, kanske också det bästa, från säsong två där Ricky Gervais karaktär börjar känna sig rätt så självsäker i sin berömdhet och sedermera sin nyfunna status. Allt detta kulminerar dock när han och hans vänner går till en trendig bar där han snart får inse exakt vart i kändisskapets hierarki hans står när David Bowie dyker upp. Om ni inte redan har sett avsnitten så bör ni genast göra det, även om det också kräver att ni även ser alla avsnitten fram tills dess.

Men som man förstår från omvärlden (kanske främst genom facebook) så har Bowie betytt så otroligt mycket mer för så otroligt många mer och eftersom detta är en filmblogg så passade jag då på att försöka finna det magiska i David Bowie, Ziggy Stardust eller the White Duke - vad man nu vill kalla denna konstnär för - genom att se the Man Who Fell to Earth.

Bowie sätts inte på allt för stora prov i det ädla skådespelaryrket.

the Man Who Fell to Earth inleds i ett högt tempo med en konstnärlig look. Självfallet, i all filmens 70-tals-prakt, så är det också med smått märkliga och många luriga element. Vilket inledningsvis gör sig påmind med en stor mängd närbilder på konstiga glasögon och för att sedan fortsätta i ungefär samma riktningen. Trots filmens, för konst-genrens, rätt mäktiga längd så upplevs ändå berättande väldigt fartfyllt, vilket gör helhetsintrycket och ens egen koncentrationsförmåga gott. 

En av berättelsens större ledmotiv är relationen mellan vår mystiske man spelad av Bowie och servitrisen Mary-Lou som skildras riktigt bra av Candy Clark. Ett minst sagt besynnerligt förhållande som jag ställer mig smått frågande till. Jag tror mig förstå vad  Mary-Lou får ut av relationen, men varför Bowie's karaktär öppnar upp för denna sårbarhet är för mig ett mysterium, något som förhoppningsvis går att lösa med en andra genomsittning. Likväl så är deras relation något som drar mycket energi från filmen och när man inte heller riktigt förstår den så skapas det en del problem.

Trots allt "lull-lull" så är the Man Who Fell to Earth en härlig historia, men jag tror att den hade kunnat berättas på ett bättre sätt. Framförallt då det känns som att man har förlitat sig mycket, kanske för mycket, på en person som egentligen borde sakna sinnesnärvaron att leda ett sånt här projekt. Nu kan man ju självklart debattera för om inte Bowie's mentala tillstånd ändå gav precis den mystik som karaktären behövde. En möjlighet som inte kommer förneka, men samtidigt så känner jag förstås en viss skyldighet för alla nyktra skådespelare, och egentligen detsamma för alla sorters yrkesgrupper där ute, att aldrig främja något sånt beteende. 

the Slutkläm:

En bra, men inte jätte bra film och det är väl ungefär exakt vad man bör förvänta sig från en rulle där huvudrollsinnehavaren är konstant påtänd på kokain. En sådan upplevelse kan bli oerhört intressant, men väldigt sällan riktigt bra. the Man Who Fell to Earth är heller ingen film som frambringar en Bowie-älskare av en ignorant som mig, för att på riktigt uppskatta både filmen och Bowie's bidrag så bör man nog redan innan visningen akta honom högt. Vem jag däremot blir oerhört intresserad av är författaren Walter Tevis. Och om jag skulle komma till att se om filmen igen så är det nog mycket för att se den med det självbiografiska i åtanken. Jag blev även oerhört intresserad av hans andra sci-fi berättelse Mockingbird, en novell som än idag inte har blivit filmatiserad. 

the Betyg: 3,5 (för att den väckte mitt intresse och öppnar för att se om den igen.)

"What is this music Farnsworth keeps sending me? I don't like it."

(Observera Iron Maiden-fonten)

Källor: IMDB & Wikipedia.

Grey Gardens (1975, BRD, 95min)

Edith och Edith. Moder likt dotter, ihop i samma hus.

IMDB

Wikipedia


Directed by:
Ellen Hovde
Albert Maysles
David Maysles
Muffie Meyer
Produced by:
Albert Maysles
David Maysles
Cinematography by: 
Albert Maysles
David Maysles
Sound Mix by: 
Lee Dichter
Film Editing by:
Susan Froemke
Ellen Hovde
Muffie Meyer



the Plot:

Den gamla överklassdamen Edith Bouvier Beale och hennes dotter Edith "Little Edie" Bouvier Beale, faster och förstakusin till den berömda presidentfrun Jacqueline Kennedy Onassis, lever ett destruktiv liv i ett otroligt smutsigt och förfallen herrgård i East Hamptons, avskurna från verkligheten både utanför och innanför portarna till Grey Gardens.

Den mentalt labile dotter har svårt att kontrollera sina känslor i en instängd miljö.

the Background:


Edith Bouvier föddes 1895 till en viktig och framgångsrik advokat och dottern till en förmögen papperstillverkare. Edith upplevde en oerhört privilegierad uppväxt tillsammans med hennes syskon där societetsvanorna går att spåra över hundra år tillbaka i tiden. 1917, vid 23 års ålder, så gifte hon sig med den förmögne advokaten och finansiären Phelan Beale som hon träffat genom sin faders advokatfirma Bouvier and Beale. Under första året som gifta så fick paret dottern Edith "Little Edie"Bouvier Beale, som några år senare även fick två bröder. 1923 köpte paret villan Grey Gardens i East Hamptons inte allt för långt ifrån hennes brors villa Lasata, där Edith's brorsdöttrar Jacqueline Lee Bouvier och Caroline Lee Bouvier skulle växa upp. 1931 så skiljde sig paret där Edith erhöll Grey Gardens, men ingen form av underhållsbidrag så hon fortsatte sin måttligt framgångsrika karriär som sångerska. Efter att hon dykt upp på sin sons bröllop klädd som en operastjärna (wikipedias beskrivning av situationen, vad man nu menar med det) så blev hon struken från hennes fars testamente, utöver en en liten fond på $65.000. En peng som hennes bror "Black Jack" Bouvier tog hand om. Den envise Edith började nu bli allt mer deprimerad och gick upp i vikt efter diverse motgångarna.

"Big Edie's" dotter, little Edie var i hennes ungdomsår en mycket vacker flicka och jobbade som modell för Macy's i New York och Palm Beach, Florida. Men något stod nog inte riktigt rätt till med little Edie och hennes uppväxt var långt ifrån problemfri. Efter att ha blivit upphittat av sin far, efter en längre stund till flykt, så lär hon ha påstått att hon rymt för att gifta sig med skådespelaren Bruce Cabot.  Hon ska även ha fantiserat ihop möjliga äktenskap med både J. Paul Getty, Howard Hughes och Joe Kennedy Jr. Efter en ofruktsam tid i New York, med förhoppningen att bli skådespelerska, så flyttade hon på sin mors begäran tillbaka till hennes födelsehem Grey Gardens. Utan varken en karriär eller någon som helst inkomst så blev little Edie kvar i det förfallande huset i nästan 30 år.

Efter att fastighetsskötaren (och möjligtvis älskar till big Edie) gick bort i slutet av 60-talet, och ett följande inbrott, så isolerade sig de två damerna i Grey Gardens där de under de närmsta åren kom att leva ett miserabelt och utblottat liv tillsammans. 1971 så blossade det upp en skandal efter att kommunens hälsoavdelning vart på besök, troligtvis efter tips från bekymrade grannar. Med tanke på kvinnornas släkt så blev nyheten en nationell sensation efter att tjänstemännen hotat att vräka Beale's från tomten. Men då klev Jacqueline Lee Bouvier, numera känd som Jackie Kennedy Onassis, in i handlingarna och betalade $32.000 för en sanering av huset.

Maysles-bröderna tillsammans med mor och dotter.

Ytterligare några år senare så blev de dokumentärfilmande-bröderna Maysles kontaktade av Jackie Onassis syster Caroline Lee Bouvier, som nu upptagit namnet Lee Radziwill, med avsikten att producera en dokumentärfilm om hennes uppväxt i East Hamptons. Maysles-bröderna kom då självfallet i kontakt med de två "Ediesarna" i Grey Gardens som genast öppnade upp deras nyfikenhet. Lee lär sedan ha sparkat bröderna efter att ha sett ett tidigt material som kretsar mer kring hennes faster och kusin än kring henne själv. Men bröderna kom snart tillbaka till East Hamptons, nu med målet och pengarna att producera en film enbart om Grey Gardens och dess ägare.

Big Edie och Little Edie fick självklart en privat visning av dokumentären i Grey Gardens innan dess premiär, där Edie den yngre lär ha utropat att filmen skulle bli en klassiker. Två år efter premiären så gick Big Edie bort vid 81-års ålder, efter ett fall i huset som hon bott i exakt 60 år. På hennes dödsbädd så lär hon ha sagt till sin dotter att -"There's nothing more to say. It's all in the film." Little Edie själv höll ut till 1979 innan hon tills slut sålde huset till Sally Quinn och Ben Bradlee (Nära vän till John F. Kennedy och en av hörnstenarna i Watergate-skandalen där han var en av endast fyra som lär ha känt till Deep Throat's identitet). Little Edie fortsatte sedan att leva sitt liv på olika platser runt om Nordamerika innan hon gick bort 2002, efter vad man tror var en hjärtattack eller möjligtvis en stroke. 

Berättelsen om dessa två kvinnor och deras hus kom i ropet efter little Edie's bortgång då det både producerades en Broadway-musikal och senare en långfilm med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Intressant nog så var det Drew's gammelfaster Ethel Barrymore som (förvisso) big Edie ville sig se porträtterad av i en eventuell långfilm om henne. En fin avslutning på vår bakgrundscheck.

the Review: 


Jag minns när Grey Gradens fick sin nya vår i början av millenniet. En tid där TV-produktionsbolagen började inse hur mycket folket uppskattade att älta sig i andra människors misär genom diverse olika typer av reality-program. Även jag gick igång på dokumentärens premiss. Om fastern och kusinen till stilikonen Jackie O, som jag mest kände igen från Seinfeld och en Rage Against the Machine-text, och deras dekadenta leverne på herrgården i en av de finare New York-förorterna. 

Nu dröjde det ett tag innan jag faktiskt kom att se dokumentären, detta mycket tack vare en strålande filmklubb. Något jag önskar att all filmälskare kunde vara del av, det hjälper en verkligen att ta se mycket nytt och spännande som man annars kanske inte tagit tag i. Annars så var mina förväntningar relativt normala, med en grundtanke att det ändå var något kvalitativt som jag skulle få befästa mina ögon på.  

Paret levde i total misär i det förfallna Grey Gardens.

Man kan ju alltid diskutera kvalité när det kommer till dokumentärfilm. Dess estetik och berättande är ju självklart viktigt men långt ifrån lika avgörande som vad man faktiskt dokumenterar. 

Grey Gardens faller nog ändock något mellan stolsraderna. Man har två oerhört intressanta personer som man kretsar sin film kring, tyvärr så nöjer sig filmmakarna med endast detta. Dokumentären saknar både en början, mitt och slut. Och jag saknar även en fråga, konstaterande eller en poäng. Något som jag anser att en riktigt bra dokumentär bör innehålla. Nu blir man mest sittande och dömande utan att verkligen känna till hela historien. ***

Visst är två "bealarna" oerhört fascinerande men dokumentären väcker fler frågor än vad den besvarar, och det borde inte vara Grey Gardens jobb att göra. Det känns tyvärr som ett rätt slappt hantverk där man nöjt med sig att bara besöka denna familj utan att ha någon verkligt att berätta. Ett bevis på detta är när kameramannen två gånger under dokumentären vänder sig mot en spegel för att filma sig själv. Ett tecken på ointresse och en tröttnad för vad som händer framför dom.

the Slutkläm:

Skulle jag tipsa om filmen? Ja. Är det en bra dokumentär? Nja. I mina ögon är det något märkligt att filmen blivit speciellt utvald för konservering i US's National Film Registry. Personligen tycker jag att ett personporträtt ska erbjuda mer än bara en slät dokumentation. En film som jag jag genast började tänka på var American Movie, en dokumentär som på många sätt påminner om Grey Gardens men som bär på så mycket mer värme och faktiskt har något att berätta. 

the Betyg: 3 (Underhållande men utan mervärde.)

"I only cared about three things: the Catholic Church, swimming and dancing, 
and I had to give them up."

Källor: IMDB & Wikipedia.

*** Efter att jag skrev ner mina tankar om Grey Gardens så upptäcka jag efteråt ett för mig, nytt ord. Ett ord som beskrev en genre där fokus ligger på att beskriva verkligheten med så lite påverkan som möjligt. Ordet var Direct Cinema och något som Grey Gardens filmskapare benämnde sin film som. Med denna kunskap innan jag skrev min recension så hade jag kanske tänkt ur ett annorlunda perspektiv, men likväl så föredrar jag en verklighet där det händer något än en, som förvisso är intressant, men ändå står och trampar utan att komma någon vart.