Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966, BRD, 132 min)

En lång, blöt och psykiskt påfrestande festkväll.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Elizabeth Taylor
Richard Burton
George Segal
Sandy Dennis
Directed by:
Mike Nichols
Screenplay by:
Ernest Lehman
Produced by:
Ernest Lehman
Cinematography by: 
Haskell Wexler
Musicy by: 
Alex North
Production Design by: 
Richard Sylbert
Set Decoration by: 
George James Hopkins
Costume Design by: 
Irene Sharaff
Sound Mix by: 
M.A. Merrick
Film Editing by:
Sam O'Steen



the Plot:

Martha (Taylor) och George (Burton) har varit gifta en lång tid. Kanske lite väl lång tid då de inte direkt delar något tillsammans, förutom deras kärlek till att hata den andre och till den alkohol de konsumerar. En otroligt farlig och komplex blandning som eggas på ytterligare då ett ungt par, som de delar många likheter med, kommer på besök.

Ibland är förhållandet på topp...

the Background:


Tidigt 60-tal och den unge manusförfattaren Edward Albee författade pjäsen Who's Afraid of Virginia Woolf? En pjäs som var fylld av ett språkbruk som för sin tid var långt ifrån normalt och socialt acceptabelt på Broadway. Så när publiken, som försökte fly undan verklighetens kubanska missil-kris och rädslan för nukleärt världskrig, så möttes man av något som man vanligtvis såg på de mer experimentella scenerna. Men världen var på väg att förändras och istället för upplopp så visade sig Albee's pjäs bli en riktig supersuccé och att pjäsen skulle bli filmatiserad fanns det ingen som helst tvekan om.

Den gamla moraliska produktionskoden som regerat Hollywood sedan 30-talet var nu på väg att förändras där Nichols film kom att bli något utav en måttstock och en av de första filmer att bedömas av den färska censureringsnämnden  MPAA (som fortsatt idag sätter åldersgränserna på filmutbudet i USA). Men den nytillsatte presidenten Jack Valenti såg i alla fall till att "screw you" ändrades till "god damn you", även om ordet "screw" i sig användes vid flertalet tillfällen, likaså "hump the hostess". Logiskt

Till en början så var det tänkt att den erfarne Fred Zinnemann skulle regissera Virginia Woolf men då han hoppade av för att istället jobba med a Man for All Seasons så blev Warner Brothers tvungna att hitta en ny ledare för projektet. Paret Taylor och Burton propsade för "up and coming"-broadwayregissören Mike Nichols som senare också fick jobbet. Trots filmens enorma succé och Nichols till och med blev kallad för "den nya Orson Welles" så kom komiskt nog Zinnemann, med a Man for All Seasons, att slå Nichols på Oscar-, American Guild- och Golden Globe-troféerna som de båda var nominerade till. 

...för att drastiskt vända åt andra hållet.

Who's Afraid of Virginia Woolf anses som Elizabeth Taylor's främsta prestation. Något hon själv gärna påpekar. Hon blev också belönad för sitt arbete med Martha när hon kammade hem Oscarsstatyetten för bästa skådespelerska. Hennes medskådespelare Sandy Dennis, som plockade hem Oscarn för bästa kvinnliga biroll, genomgick en rätt så dramatisk händelse inför inspelningen då hon och hennes partner, jazzmusikern Gerry Mulligan, genomled ett missfall. En otroligt tragisk erfarenhet som hon kom att få användning av i framtiden, på vilket sätt får ni upptäcka själva.

Om vi ska prata något mer muntra saker så var filmen nominerad till alla de tretton kategorierna som fanns tillgängliga vid the Academy Awards för tillfället. Den enda filmen som lyckats med det konststycket innan dess var westernfilmen Cimarron från 1931 (då fanns det endast sju kategorier). Virginia Woolf lyckades till slut att knåpa hem 5 av sina många normeringar.

En smårolig notis är att utöver våra fyra huvudkaraktärer så ser vi bara ytterligare två karaktärer genom hela filmens längd. Det gamla trötta värdshusparet. De två rollerna är faktiskt spelade av filmens gaffer Frank Flanagan och hans fru Agnes Flanagan. Agnes som året efter skulle jobba som Elizabeth Taylor's hår-stylist på the Taming of the Shrew.

Titeln till pjäsen kommer enligt författaren själv från en toalettvägg på en krog någonstans i New York. Namnet anspelar både på den engelska författaren Virginia Woolf och melodin Who's Afraid of the Big Bad Wolf som kan höras i Disney's film the Three Little Pigs. Albee uppskattade i alla fall det akademiska skämtat så pass mycket att han kom att använda det till sin nästa pjäs. Men den berömda melodin har skapat en hel del trubbel för kommande produktioner, då Disney tar kraftigt betalt för sin musik så har man istället börjat använda den liknande public domain-melodin Here We Go Round the Mulberry Bush.

the Review: 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag blandat ihop Who's afraid of VirginiaWoolf? med Cat on a Hot Tin Roof. En film jag minns jag såg i yngre tonåren och inte förstod mycket av vid den tidpunkten. Vad som fick mig intresserad kring Virginia Woolf var när jag läste om den tråkiga nyheten att fotografen Haskell Wexler gått bort i mellandagarna. Självklart så visste jag inte instinktivt vem Haskell var utan det var något som jag fick läsa mig till, och under den intressanta läsningen så bestämde jag mig för att se denna gamla klassiker. Och ett av hans mer erkända verk.

Även om det var Harry Stradlign Sr. som påbörjat inspelning som fotograf för produktionen så blev han snabbt ersatt av Wexler då han försökte ljussätta Elizabeth Taylor för vackert, i alla fall för Nichols smak. För Wexler's bidrag på denna film så fick han den sista utdelade Oscarn för bästa svarta/vita filmfotografi. Så med det i bakhuvudet så kastade jag mig in i Martha och George's uppochned vända värld.

En klassisk teaterpjäs-film som blir oerhört karaktär- och skådespelardriven.

Som ni säkert förstår, då filmen är baserad på ett teaterstycke, så kretsar Virginia Woolf mer kring skådespelet än det visuella. Nu har Nichols vart snäll nog mot sin publik och baserat nästan hälften av filmens händelser, till skillnad mot tex. Sleuth och Carnage, utanför vardagsrummet. Något som jag verkligen tror hjälper publiken att hålla koncentrationen uppe. Låt film vara film, och teater vara teater (säger den bittre gamle gubben).

Trots att vårt skådespelarpar, som då också delade sin relation utanför studiolivet, lär ha vart en stark bidragande faktor till att inspelningen blev förlängd med cirka trettio dagar, främst genom att man oftast inte var verksam mer än fyra av den tio timmar långa arbetsdagen, så blev det ändå uppenbart att de brann för produktionen när de väl var på plats. Något som även lyser igenom duken såhär femtio år senare. Hela ensemblen, om än inte allt för stor i antalet, gör ett otroligt arbete med att förmedla denna text på ett oerhört fint vis. Och även fast karaktärerna de porträtterar är minst sagt "out there", så gör våra skådisar sitt bästa för att ge utbrotten trovärdighet. Alla prisnomineringar och vinster som produktionen fick är och förblir odiskutabla (något som jag faktiskt vågar påstå utan att ha sett alla övriga nominerade prestationer).

En ytterligare behållning för mig var de uppenbara influenserna som Quentin Tarantino måste tagit från denna film och kanske framförallt Edward Albee's dialog. Själva blandningen av en djupgående och genomtänkt, smått "witty", dialog med kraftfull regi och ett underbart foto, som växlar mellan rörlighet och varsamhet med en fantastisk finkänslighet, får mig att tänka tillbaka på både Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Ett visst dansnummer, koreograferat av Herbert Ross, gör inte liknelserna än mindre uppenbara.

Om det är något jag ska kritisera så är det kanske det nyss nämna manuset. Och då komiskt nog dialogen. Personligen tycker jag att teaterdialog tenderar att låta pretentiöst, där människor som oftast talar på ett uråldrigt och något för akademiskt än vad man är van vid att höra. I en teatersalong så passar det bättre och på vita duken sämre. Likväl så hittar man ändå en väldigt fin nivå i filmatisering av Virginia Woolf och inget jag egentligen sitter och irriterar mig på allt för länge.

the Slutkläm:

En otroligt välgjord film. Välförfattad, välregisserad, välskådespelad, välljusatt. Det enda som inte sticker ut med produktionen är musiken (utöver den briljanta dansscenen), men den har heller inget behov att sticka ut i den här typen av relationsfilmer. Ytterligare ett bevis på hur välgjord Virginia Woolf faktiskt är, är att man till och med - på ett positivt sätt, beundras över "scen-dekorationen". Vi pratar alltså inte om några skedtavlor här utan allt, varenda liten rekvisita känns oerhört genomtänkt och sådant uppskattas givetvis. Vad jag tar med mig utöver detta är givetvis kopplingen till Tarantino. En nyckel som jag tror många fler än jag kan ha användning av när man löser frågan kring vem som egentligen är rädd för Virginia Woolf.

the Betyg: 4 (En otroligt kompetent och underhållande filmupplevelse.)

"Martha, will you show her where we keep the, uh, euphemism?"

Källor: IMDB & Wikipedia