 |
| Edith och Edith. Moder likt dotter, ihop i samma hus. |
IMDB
Wikipedia
Directed by:
Ellen Hovde
Albert Maysles
David Maysles
Muffie Meyer
Produced by:
Albert Maysles
David Maysles
Cinematography by:
Albert Maysles
David Maysles
Sound Mix by:
Lee Dichter
Film Editing by:
Susan Froemke
Ellen Hovde
Muffie Meyer
the Plot:
Den gamla överklassdamen Edith Bouvier Beale och hennes dotter Edith "Little Edie" Bouvier Beale, faster och förstakusin till den berömda presidentfrun Jacqueline Kennedy Onassis, lever ett destruktiv liv i ett otroligt smutsigt och förfallen herrgård i East Hamptons, avskurna från verkligheten både utanför och innanför portarna till Grey Gardens.
 |
| Den mentalt labile dotter har svårt att kontrollera sina känslor i en instängd miljö. |
the Background:
Edith Bouvier föddes 1895 till en viktig och framgångsrik advokat och dottern till en förmögen papperstillverkare. Edith upplevde en oerhört privilegierad uppväxt tillsammans med hennes syskon där societetsvanorna går att spåra över hundra år tillbaka i tiden. 1917, vid 23 års ålder, så gifte hon sig med den förmögne advokaten och finansiären Phelan Beale som hon träffat genom sin faders advokatfirma Bouvier and Beale. Under första året som gifta så fick paret dottern Edith "Little Edie"Bouvier Beale, som några år senare även fick två bröder. 1923 köpte paret villan Grey Gardens i East Hamptons inte allt för långt ifrån hennes brors villa Lasata, där Edith's brorsdöttrar Jacqueline Lee Bouvier och Caroline Lee Bouvier skulle växa upp. 1931 så skiljde sig paret där Edith erhöll Grey Gardens, men ingen form av underhållsbidrag så hon fortsatte sin måttligt framgångsrika karriär som sångerska. Efter att hon dykt upp på sin sons bröllop klädd som en operastjärna (wikipedias beskrivning av situationen, vad man nu menar med det) så blev hon struken från hennes fars testamente, utöver en en liten fond på $65.000. En peng som hennes bror "Black Jack" Bouvier tog hand om. Den envise Edith började nu bli allt mer deprimerad och gick upp i vikt efter diverse motgångarna.
"Big Edie's" dotter, little Edie var i hennes ungdomsår en mycket vacker flicka och jobbade som modell för Macy's i New York och Palm Beach, Florida. Men något stod nog inte riktigt rätt till med little Edie och hennes uppväxt var långt ifrån problemfri. Efter att ha blivit upphittat av sin far, efter en längre stund till flykt, så lär hon ha påstått att hon rymt för att gifta sig med skådespelaren Bruce Cabot. Hon ska även ha fantiserat ihop möjliga äktenskap med både J. Paul Getty, Howard Hughes och Joe Kennedy Jr. Efter en ofruktsam tid i New York, med förhoppningen att bli skådespelerska, så flyttade hon på sin mors begäran tillbaka till hennes födelsehem Grey Gardens. Utan varken en karriär eller någon som helst inkomst så blev little Edie kvar i det förfallande huset i nästan 30 år.
Efter att fastighetsskötaren (och möjligtvis älskar till big Edie) gick bort i slutet av 60-talet, och ett följande inbrott, så isolerade sig de två damerna i Grey Gardens där de under de närmsta åren kom att leva ett miserabelt och utblottat liv tillsammans. 1971 så blossade det upp en skandal efter att kommunens hälsoavdelning vart på besök, troligtvis efter tips från bekymrade grannar. Med tanke på kvinnornas släkt så blev nyheten en nationell sensation efter att tjänstemännen hotat att vräka Beale's från tomten. Men då klev Jacqueline Lee Bouvier, numera känd som Jackie Kennedy Onassis, in i handlingarna och betalade $32.000 för en sanering av huset.
Ytterligare några år senare så blev de dokumentärfilmande-bröderna Maysles kontaktade av Jackie Onassis syster Caroline Lee Bouvier, som nu upptagit namnet Lee Radziwill, med avsikten att producera en dokumentärfilm om hennes uppväxt i East Hamptons. Maysles-bröderna kom då självfallet i kontakt med de två "Ediesarna" i Grey Gardens som genast öppnade upp deras nyfikenhet. Lee lär sedan ha sparkat bröderna efter att ha sett ett tidigt material som kretsar mer kring hennes faster och kusin än kring henne själv. Men bröderna kom snart tillbaka till East Hamptons, nu med målet och pengarna att producera en film enbart om Grey Gardens och dess ägare.
Big Edie och Little Edie fick självklart en privat visning av dokumentären i Grey Gardens innan dess premiär, där Edie den yngre lär ha utropat att filmen skulle bli en klassiker. Två år efter premiären så gick Big Edie bort vid 81-års ålder, efter ett fall i huset som hon bott i exakt 60 år. På hennes dödsbädd så lär hon ha sagt till sin dotter att -"There's nothing more to say. It's all in the film." Little Edie själv höll ut till 1979 innan hon tills slut sålde huset till Sally Quinn och Ben Bradlee (Nära vän till John F. Kennedy och en av hörnstenarna i Watergate-skandalen där han var en av endast fyra som lär ha känt till Deep Throat's identitet). Little Edie fortsatte sedan att leva sitt liv på olika platser runt om Nordamerika innan hon gick bort 2002, efter vad man tror var en hjärtattack eller möjligtvis en stroke.
Berättelsen om dessa två kvinnor och deras hus kom i ropet efter little Edie's bortgång då det både producerades en Broadway-musikal och senare en långfilm med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Intressant nog så var det Drew's gammelfaster Ethel Barrymore som (förvisso) big Edie ville sig se porträtterad av i en eventuell långfilm om henne. En fin avslutning på vår bakgrundscheck.
Edith Bouvier föddes 1895 till en viktig och framgångsrik advokat och dottern till en förmögen papperstillverkare. Edith upplevde en oerhört privilegierad uppväxt tillsammans med hennes syskon där societetsvanorna går att spåra över hundra år tillbaka i tiden. 1917, vid 23 års ålder, så gifte hon sig med den förmögne advokaten och finansiären Phelan Beale som hon träffat genom sin faders advokatfirma Bouvier and Beale. Under första året som gifta så fick paret dottern Edith "Little Edie"Bouvier Beale, som några år senare även fick två bröder. 1923 köpte paret villan Grey Gardens i East Hamptons inte allt för långt ifrån hennes brors villa Lasata, där Edith's brorsdöttrar Jacqueline Lee Bouvier och Caroline Lee Bouvier skulle växa upp. 1931 så skiljde sig paret där Edith erhöll Grey Gardens, men ingen form av underhållsbidrag så hon fortsatte sin måttligt framgångsrika karriär som sångerska. Efter att hon dykt upp på sin sons bröllop klädd som en operastjärna (wikipedias beskrivning av situationen, vad man nu menar med det) så blev hon struken från hennes fars testamente, utöver en en liten fond på $65.000. En peng som hennes bror "Black Jack" Bouvier tog hand om. Den envise Edith började nu bli allt mer deprimerad och gick upp i vikt efter diverse motgångarna.
"Big Edie's" dotter, little Edie var i hennes ungdomsår en mycket vacker flicka och jobbade som modell för Macy's i New York och Palm Beach, Florida. Men något stod nog inte riktigt rätt till med little Edie och hennes uppväxt var långt ifrån problemfri. Efter att ha blivit upphittat av sin far, efter en längre stund till flykt, så lär hon ha påstått att hon rymt för att gifta sig med skådespelaren Bruce Cabot. Hon ska även ha fantiserat ihop möjliga äktenskap med både J. Paul Getty, Howard Hughes och Joe Kennedy Jr. Efter en ofruktsam tid i New York, med förhoppningen att bli skådespelerska, så flyttade hon på sin mors begäran tillbaka till hennes födelsehem Grey Gardens. Utan varken en karriär eller någon som helst inkomst så blev little Edie kvar i det förfallande huset i nästan 30 år.
Efter att fastighetsskötaren (och möjligtvis älskar till big Edie) gick bort i slutet av 60-talet, och ett följande inbrott, så isolerade sig de två damerna i Grey Gardens där de under de närmsta åren kom att leva ett miserabelt och utblottat liv tillsammans. 1971 så blossade det upp en skandal efter att kommunens hälsoavdelning vart på besök, troligtvis efter tips från bekymrade grannar. Med tanke på kvinnornas släkt så blev nyheten en nationell sensation efter att tjänstemännen hotat att vräka Beale's från tomten. Men då klev Jacqueline Lee Bouvier, numera känd som Jackie Kennedy Onassis, in i handlingarna och betalade $32.000 för en sanering av huset.
 |
| Maysles-bröderna tillsammans med mor och dotter. |
Ytterligare några år senare så blev de dokumentärfilmande-bröderna Maysles kontaktade av Jackie Onassis syster Caroline Lee Bouvier, som nu upptagit namnet Lee Radziwill, med avsikten att producera en dokumentärfilm om hennes uppväxt i East Hamptons. Maysles-bröderna kom då självfallet i kontakt med de två "Ediesarna" i Grey Gardens som genast öppnade upp deras nyfikenhet. Lee lär sedan ha sparkat bröderna efter att ha sett ett tidigt material som kretsar mer kring hennes faster och kusin än kring henne själv. Men bröderna kom snart tillbaka till East Hamptons, nu med målet och pengarna att producera en film enbart om Grey Gardens och dess ägare.
Big Edie och Little Edie fick självklart en privat visning av dokumentären i Grey Gardens innan dess premiär, där Edie den yngre lär ha utropat att filmen skulle bli en klassiker. Två år efter premiären så gick Big Edie bort vid 81-års ålder, efter ett fall i huset som hon bott i exakt 60 år. På hennes dödsbädd så lär hon ha sagt till sin dotter att -"There's nothing more to say. It's all in the film." Little Edie själv höll ut till 1979 innan hon tills slut sålde huset till Sally Quinn och Ben Bradlee (Nära vän till John F. Kennedy och en av hörnstenarna i Watergate-skandalen där han var en av endast fyra som lär ha känt till Deep Throat's identitet). Little Edie fortsatte sedan att leva sitt liv på olika platser runt om Nordamerika innan hon gick bort 2002, efter vad man tror var en hjärtattack eller möjligtvis en stroke.
Berättelsen om dessa två kvinnor och deras hus kom i ropet efter little Edie's bortgång då det både producerades en Broadway-musikal och senare en långfilm med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Intressant nog så var det Drew's gammelfaster Ethel Barrymore som (förvisso) big Edie ville sig se porträtterad av i en eventuell långfilm om henne. En fin avslutning på vår bakgrundscheck.
the Review:
Jag minns när Grey Gradens fick sin nya vår i början av millenniet. En tid där TV-produktionsbolagen började inse hur mycket folket uppskattade att älta sig i andra människors misär genom diverse olika typer av reality-program. Även jag gick igång på dokumentärens premiss. Om fastern och kusinen till stilikonen Jackie O, som jag mest kände igen från Seinfeld och en Rage Against the Machine-text, och deras dekadenta leverne på herrgården i en av de finare New York-förorterna.
Nu dröjde det ett tag innan jag faktiskt kom att se dokumentären, detta mycket tack vare en strålande filmklubb. Något jag önskar att all filmälskare kunde vara del av, det hjälper en verkligen att ta se mycket nytt och spännande som man annars kanske inte tagit tag i. Annars så var mina förväntningar relativt normala, med en grundtanke att det ändå var något kvalitativt som jag skulle få befästa mina ögon på.
Man kan ju alltid diskutera kvalité när det kommer till dokumentärfilm. Dess estetik och berättande är ju självklart viktigt men långt ifrån lika avgörande som vad man faktiskt dokumenterar.
Grey Gardens faller nog ändock något mellan stolsraderna. Man har två oerhört intressanta personer som man kretsar sin film kring, tyvärr så nöjer sig filmmakarna med endast detta. Dokumentären saknar både en början, mitt och slut. Och jag saknar även en fråga, konstaterande eller en poäng. Något som jag anser att en riktigt bra dokumentär bör innehålla. Nu blir man mest sittande och dömande utan att verkligen känna till hela historien. ***
Visst är två "bealarna" oerhört fascinerande men dokumentären väcker fler frågor än vad den besvarar, och det borde inte vara Grey Gardens jobb att göra. Det känns tyvärr som ett rätt slappt hantverk där man nöjt med sig att bara besöka denna familj utan att ha någon verkligt att berätta. Ett bevis på detta är när kameramannen två gånger under dokumentären vänder sig mot en spegel för att filma sig själv. Ett tecken på ointresse och en tröttnad för vad som händer framför dom.
the Slutkläm:
Skulle jag tipsa om filmen? Ja. Är det en bra dokumentär? Nja. I mina ögon är det något märkligt att filmen blivit speciellt utvald för konservering i US's National Film Registry. Personligen tycker jag att ett personporträtt ska erbjuda mer än bara en slät dokumentation. En film som jag jag genast började tänka på var American Movie, en dokumentär som på många sätt påminner om Grey Gardens men som bär på så mycket mer värme och faktiskt har något att berätta.
the Betyg: 3 (Underhållande men utan mervärde.)
Källor: IMDB & Wikipedia.
*** Efter att jag skrev ner mina tankar om Grey Gardens så upptäcka jag efteråt ett för mig, nytt ord. Ett ord som beskrev en genre där fokus ligger på att beskriva verkligheten med så lite påverkan som möjligt. Ordet var Direct Cinema och något som Grey Gardens filmskapare benämnde sin film som. Med denna kunskap innan jag skrev min recension så hade jag kanske tänkt ur ett annorlunda perspektiv, men likväl så föredrar jag en verklighet där det händer något än en, som förvisso är intressant, men ändå står och trampar utan att komma någon vart.
Jag minns när Grey Gradens fick sin nya vår i början av millenniet. En tid där TV-produktionsbolagen började inse hur mycket folket uppskattade att älta sig i andra människors misär genom diverse olika typer av reality-program. Även jag gick igång på dokumentärens premiss. Om fastern och kusinen till stilikonen Jackie O, som jag mest kände igen från Seinfeld och en Rage Against the Machine-text, och deras dekadenta leverne på herrgården i en av de finare New York-förorterna.
Nu dröjde det ett tag innan jag faktiskt kom att se dokumentären, detta mycket tack vare en strålande filmklubb. Något jag önskar att all filmälskare kunde vara del av, det hjälper en verkligen att ta se mycket nytt och spännande som man annars kanske inte tagit tag i. Annars så var mina förväntningar relativt normala, med en grundtanke att det ändå var något kvalitativt som jag skulle få befästa mina ögon på.
 |
| Paret levde i total misär i det förfallna Grey Gardens. |
Man kan ju alltid diskutera kvalité när det kommer till dokumentärfilm. Dess estetik och berättande är ju självklart viktigt men långt ifrån lika avgörande som vad man faktiskt dokumenterar.
Grey Gardens faller nog ändock något mellan stolsraderna. Man har två oerhört intressanta personer som man kretsar sin film kring, tyvärr så nöjer sig filmmakarna med endast detta. Dokumentären saknar både en början, mitt och slut. Och jag saknar även en fråga, konstaterande eller en poäng. Något som jag anser att en riktigt bra dokumentär bör innehålla. Nu blir man mest sittande och dömande utan att verkligen känna till hela historien. ***
Visst är två "bealarna" oerhört fascinerande men dokumentären väcker fler frågor än vad den besvarar, och det borde inte vara Grey Gardens jobb att göra. Det känns tyvärr som ett rätt slappt hantverk där man nöjt med sig att bara besöka denna familj utan att ha någon verkligt att berätta. Ett bevis på detta är när kameramannen två gånger under dokumentären vänder sig mot en spegel för att filma sig själv. Ett tecken på ointresse och en tröttnad för vad som händer framför dom.
the Slutkläm:
Skulle jag tipsa om filmen? Ja. Är det en bra dokumentär? Nja. I mina ögon är det något märkligt att filmen blivit speciellt utvald för konservering i US's National Film Registry. Personligen tycker jag att ett personporträtt ska erbjuda mer än bara en slät dokumentation. En film som jag jag genast började tänka på var American Movie, en dokumentär som på många sätt påminner om Grey Gardens men som bär på så mycket mer värme och faktiskt har något att berätta.
the Betyg: 3 (Underhållande men utan mervärde.)
"I only cared about three things: the Catholic Church, swimming and dancing,
and I had to give them up."
and I had to give them up."
Källor: IMDB & Wikipedia.
*** Efter att jag skrev ner mina tankar om Grey Gardens så upptäcka jag efteråt ett för mig, nytt ord. Ett ord som beskrev en genre där fokus ligger på att beskriva verkligheten med så lite påverkan som möjligt. Ordet var Direct Cinema och något som Grey Gardens filmskapare benämnde sin film som. Med denna kunskap innan jag skrev min recension så hade jag kanske tänkt ur ett annorlunda perspektiv, men likväl så föredrar jag en verklighet där det händer något än en, som förvisso är intressant, men ändå står och trampar utan att komma någon vart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar