the Last Temptation of Christ (1988, DVD, 162 min)

Dafoe slutkörd efter ytterligare en inspelningsdag där han tvingades avstå nikotin
och blev förblindad av en överdos på ögondroppar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Willem Dafoe
Harvey Keitel
Barbara Hershey
Harry Dean Stanton
David Bowie
Verna Bloom
Ivan Kershner
Directed by:
Martin Scorsese
Screenplay by:
Paul Schrader
Produced by:
Barbara de Fina
Cinematography by: 
Michael Ballhaus
Music by: 
Peter Gabriel
Production Design by: 
John Beard
Art Direction by: 
Andrew Sanders
Set Decoration by: 
Giorgio Desideri
Costume Design by: 
Jean-Pierre Delifer
Sound Mixing by:
Amelio Verona
Film Editing by:
Thelma Schoonmaker

the Plot:

En inte allt för ovanlig filmatisering där vi följer Jesus Kristus (Willem Dafoe) genom hans liv, men denna gång så har man strävat lite längre ifrån den något mer "retuscherade" versionen som man kan hitta i bibeln för att nå närmre, en möjlig men kanske främst, en mer mänsklig verklighet.

Det går bra nu.

the Background:


Nikos Kazantzakis föddes på Kreta 1883 - då en del av det ottomanska riket men som numera är en del av Grekland. Det är också där som han kom att bli känd som giganten av modern grekisk litteratur, där ett av hans mer erkända verk är Zorba the Greek. Ni vet novellen som blev till en hyfsat framgångsrik film med samma namn, med Anthony Quinn i huvudrollen. Nikos nådde även upp till totalt nio litteratur-nobelprisnomineringar men vann dessvärre inte någon innan han gick bort 1955 vid 74-års ålder.

Något av de sista som Nikos skrev blev den uppseendeväckande novellen the Last Temptation of Christ, som publicerades i Grekland 1955 och fem år senare på Engelska. Ett kontroversiellt verk som framställde Jesus något mindre gudalikt än vad man kan förstå från bibeln. Fylld med mer tvivel och mer mottaglig för syndernas inviter. Detta förargade många ortodoxa präster i den grekiska kyrkan som ville få honom bannlyst. Nikos svar på detta löd;

"You gave me a curse, Holy fathers, I give you a blessing: may your conscience be as clear as mine and may you be as moral and religious as I"

Samtidigt i en annan del av vår planet så började en pojke vid namn Martin Scorsese drömma allt starkare om att någon gång få filmatisera berättelsen om Jesus Kristus. Några år senare, men fortfarande i början av den unge regissörens karriär, så fick han Nikos novell - om Jesus svåra tester i livet - av Barbara Hershey under inspelningen av den Roger Corman-producerade Boxcar Bertha. Scorsese blev genast tagen av det litterära verket och köpte senare filmrättigheterna efter de enorma framgångarna som han fick med Taxi Driver. En produktion som inledde samarbete mellan den numera legendariska regissören och den inte fullt lika legendariska manusförfattaren Paul Schrader, och det var just Schrader som Scorsese gav ansvaret att framställa ett filmmanus av the Last Temptation of Christ.

...men något tuffare nu...

Ursprungsplanen var att the Last Temptation skulle bli Scorseses första film efter den komersiellt misslyckade komedin the King of Comedy (en av mina absoluta favoritfilmer - ett måste att uppleva). Paramount hade godkänt filmens budget på 14 miljoner dollars och inspelningsplatserna i Israel var redan färdigbokade, så också huvudrollerna, där Aidan Quinn skulle spela rollen som Jesus, Polarprisvinnaren Sting skulle återspegla Pontus Pilatus, Ray Davies - frontfiguren från the Kinks - fick äran att gestalta Judas, medans den kanadensiska popsångerskan Vanity - som vackert nog kom att bli en dedikerade evangelist efter en svår överdos i mitten av 90-talet - skulle tackla rollen som Maria Magdalena. Produktionsbolaget kom dock att bli nervösa med den skenande budgeten och starka protestbrev från religiösa grupper. Paramount passade på att skriva av produktionens förluster i en så kallad turnaround och släppte därför rättigheterna till filmen, medans Scorcese gick vidare för att regissera After Hours.

1986 så kom Universal att bli intresserade av projektet och gav Scorcese grönt ljus efter att han lovat bolaget, med sina Roger Corman-ärvda kunskaper, att filma snabbt och billigt. the Last Temptation of Christ kom därför att spelas in i Marocco på enbart 58 dagar och till den för Hollywood minimalistiska budgeten på 7 miljoner dollar. Även om filmen vid sitt släpp fick fina recensioner så lyckades man inte spela in mer än strax över vad filmen kostade, något som troligtvis hänger ihop med de otroligt starka reaktioner som filmen förde med sig. Som tur var hade Scorsese samtidigt lovat Universal att han nästa projekt för bolaget skulle bli den mer kommersiellt gångbara thrillern Cape Fear.

Filmen väckte som sagt starka reaktioner i USA där olika religiösa grupper protesterade både utanför biograferna som utanför MCA, företaget som då ägde Universal Studios. Evangelisten Bill Right erbjöd företaget att köpa upp filmens negativ för den obekräftade summan 10 miljoner dollar för att på så sätt förstöra källan till all denna ilska. Moder Angelica som grundade den katolska TV-kanalen EWTN (Eternal Word Television Network) beskrev filmen som "the most blasphemous ridicule of the Eucharist that's ever been perpetrated in this world" och fortsatte sedan med att påstå att the Last Temptation of Christ var  "a holocaust movie that has the power to destroy souls eternally."

I Europa gick känslorna också på högvarv. När filmen valdes in att visas 1988-års filmfestival i Venedig så valde den stora Italienske filmaren Franco Zeffirelli att dra sig ur festivalen med sitt egna bidrag Il giovane Toscanini. En rätt lågmäld reaktion om man jämför med vad som hände i Frankrike där ett terroristdåd utfördes av av fundamentalistisk grupp med kopplingar till Front National. Dådet i sig var riktat mot Saint Michel Theatre i Paris där man satte eld på den något mindre biografen som låg under den större salongen som för stunden visade Scorseses film. Hela tretton personen skadades i attacken varav fyra led av svåra brännskador, medans lokalen i sig blev svårt sargad.

the Last Temptation of Christ är fortfarande idag förbjuden från att visas offentligt i vissa länder. 

the Review: 

Jag sitter här på Långfredagen och ser ut genom mitt fönster där änglarnas frusna tårar vräker fram över vårt karga landskap och känner att det är dags att bekänna Jesus lidande genom att bevittna Scorseses filmatisering av the Last Temptation of Christ.

Jag hade försökt en gång tidigare, men då förhindrats av filmens inledning. Jag vill minnas att jag hade svårt att acceptera Dafoe och Keitel, dessa två uppenbart kända amerikanska skådespelare, på denna plats, i denna tidsålder och kanske främst i rollerna som Jesus och Judas. Vi måste komma ihåg att detta var en period då jag fortfarande upplevde att Reservoir Dogs och the Boondock Saints var något av det bästa och mest utmanade jag sett och troligtvis skulle komma att se - men för att trots allt ge mitt intellekt lite respekt så störde jag mig nog mest på kontrasten mellan den smutsiga och avskalade verkligheten som filmens konstnärliga uttryck bjöd på och valet av erkända skådespelare, talandes det engelska språket i en tid och värld där det verkligen inte hörde hemma.

Hur skulle mitt aktuella intellekt, nu med ett par ytterligare år på nacken, egentligen tackla dessa motstridigheter, det får resten av recensionen bevisa.

Hur mycket gemensamt har egentligen the Last Temptation med Life of Brian?

Dessvärre så ger mitt äldre jag mitt yngre jag rätt, men enbart till en början, för filmens inledning känns minst sagt obetydlig. Jag saknar både en stark rubrik och en tydlig ingress. Det finns ju onekligen film som klarar av att inleda en berättelse på ett lågmält vis, men känslan är att vi snarare bevittnar en andra akten där the Last Temptation istället startar. Kalla mig amerikaniserad, men jag fastslår likväl att en filminledning bör vara gripande, det är inte dessvärre inte Scorseses verk och varken Harvey Keitel's rödfärgade krull eller Willem Dafoe's vältonade käkben kan förändra det.

Att filmens bildspråk och produktionsvärde ser lika billigt och hoprafsat som Life of Brian leder till att i alla fall jag har svårt att inte dra paralleller mellan dessa högst olika berättelser om i stort sätt samma ämne. Kanske har det mer att göra med skillnaden på avtryck som de bägge filmupplevelserna lämnar hos mig, men av någon anledning så förväntar jag mig att en Monty Python plötsligt ska dyka upp i bilden för att sätta ord på vad jag bevittnar.

Scorsese beklagade sig förvisso över filmens utseende, något han skyllde på budget och ett alldeles för högt inspelningstempo. Ensituation som han förvisso själv försatte sig i, men till hans försvar så märks det också allt eftersom filmen pågår att det trots allt är en Hollywood-produktion med seriösa intentioner. Man skulle också kunna slå ett slag för att den diskbänksrealistiska produktionen också tillför till den mer verklighetsbetonande berättarandan som såväl novellen och filmen anammar.

the Slutkläm:

Filmen lider av en allt för trevande inledning på alla poster och jag förstår verkligen att jag en gång i tiden slog av DVD-spelarna för att ta mig an något som då kändes viktigare. Nu när mitt liv känns mindre betydelsefullt så har jag inte längre samma ambitioner och kan därför luta mig tillbaka för att se vart Scorsese och Dafoe leder mig. Och visst växer också filmen med speltiden, både berättarmässigt som visuellt. Även Peter Gabriels medryckande musikaliska inslag bör nämnas, då det ger historien ett annorlunda karaktär. Men när Jesus till slut inser vad det är som han behöver göra för att känna ro i sitt liv så är mitt intresse för historien också rätt så obetydligt, och det är lika klart som the Last Temptations of Christ oansenliga ekonomiska vinst att det här är en film för rätt så få människor.

Känner man suget för att se en skildring av Jesus Kristus liv här på jorden ur ett nytt perspektiv, framförallt en synvinkel som känns mer grundad än vanligt och varken innebär högfärdighet eller Charlton Heston ja då är the Last Temptation of Christ något för dig. Om inte, ja då är det en rätt långtråkig och likgiltig filmupplevelse som man bör hålla sig borta ifrån. 

the Betyg: 3 (Jag är nog en blandning av personen som jag nyss beskrev.)

"In the desert, the baptist warned us, God is coming. Well, I'm telling you it's too late!
He's already here. I'm here! And I'm going to baptize everybody... with fire!"

Källor: Wikipedia & IMDB.