See No Evil, Hear No Evil (1989, Netflix, 103 min)

Döv och blind. Två bra grundegenskaper för att överleva denna filmupplevelse.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Richard Pryor
Gene Wilder
Joan Severance
Kevin Spacey
Anthony Zerbe
Kirsten Childs
Directed by:
Arthur Hiller
Screenplay by:
Earl Barret
Arne Sultan
Eliot Wald
Andrew Kurtzman
Gene Wilder
Produced by:
Marvin Worth
Cinematography by: 
Victor J. Kemper
Music by: 
Stewart Copeland
Production Design by: 
Robert Gundlach
Art Direction by: 
James T. Singelis
Set Decoration by: 
George DeTitta Jr.
Costume Design by: 
Ruth Morley
Sound Mixing by:
Dennis Maitland
Film Editing by:
Robert C. Jones



the Plot:

Den döve Dave (Wilder) och den blinde Wally (Pryor) är två personer som vägrar acceptera sina handikapp. En dag vid kiosken som de båda arbetar vid så blir en ytterst tveksam bookie mördad och nu blir de två minst kapabla personer till att lösa mordmysteriet tvingade att försöka rentvå sina egna namn.

"Who shot the bookie?" Ett inte lika engagerande drama som Twin Peaks,
framförallt inte då mördaren avslöjas redan vid våldsgärningen. Och nej, det är inte Gene Wilder.

the Background:


Detta var en tid då TriStar Pictures genomgick stora förändringar. Företaget som sedan början av 80-talet ägts av "the Coca Cola-company" var nu plötsligt självständiga då man precis köpt tillbaka sin och systerbolaget Columbia Pictures värdighet från det globala dryckesföretaget. Men planen var nog aldrig att lyckas att hålla sig själv flytande då man, samma år som See No Evil, Hear No Evil släpptes på biograferna, sålde både TriStar och Columbia till ett annat globalt företag i Sony Corporation.

Kanske var det därför som man försökte att hitta ett par säkra kassakor att producera för att på sätt boosta företagets värde. Ett säkert bet att satsa på verkade onekligen komikerduon Richard Pryor och Gene Wilder vara. Deras två första samarbeten Silver Streak från 1976 och Stir Crazy från 1980 spelade in 50 respektive 100 miljoner dollar på för sammanhanget relativt små budgetar. För ett par pengagiriga företagsledare, med siktet inställt på försäljning, så framstod detta givetvis som givna kort att lägga.

Det manus som man ansåg perfekt för den dynamiska duon hade kommit att cirkulera i Hollywood ett bra tag. Onekligen fanns det en anledning till det då Gene Wilder hann tacka nej till två versioner innan hans agent övertalade honom att ta erbjudandet under förutsättningarna att Gene själv fick skriva om manuset. Inte direkt de bästa förutsättningar för ett filmmanus att växa fram från.

Filmhistoriens mest bekväma bad-guys?

När så kontrakten var påskrivna så besökte Richard Pryor, som skulle spela den blinde karaktären, Braille institutet i Los Angeles och Gene Wilder, som i sin tur spelade den döve, besökte NY League for the Hard of Hearing. Allt för att komma närmre sina roller. Pryor gör även en direkt koppling till Braille institutet i filmens slutscen. Institutet som hade blivit lovade viss avkastning från filmens premiärintäkter tackade faktiskt nej till denna inkomst efter att ha sett en av de tidiga förhandsvisningarna på grund av filmens opassande val av språkbruk.

Utöver filmens huvudkaraktärer så var det en annan duo som kom tillbaka i rutan till publikens förmodade förtjusning. Kevin Spacey - som med sin roll kom att presentera sig på riktigt för den bredare massan - hade tillsammans med Joan Severeance redan setts i rollerna som Susan och Mel Profitt i kirminalserien Wiseguy. Det var tack vare deras prestation där som de både fick anta de liknande antagonistrollerna även i See No Evil, Hear No Evil.

Under denna tid så genomgick Sverige en filmtitelhysteri. Ni minns "det våras för..." och "tjejen som..."-titlarna och hur ogenomtänkta, förvirrande och i slutänden nedlåtande de var mot svenska folket. See No Evil, Hear No Evil fick här titeln Hör upp, blindstyre - som förvisso är passande filmens dumdristighet - men när Pryor och Wilder kom att färdigställa sitt fjärde samarbete i filmen Another You från 1991 så försökte man i Sverige att föra ihop två helt orelaterade filmer genom att ge den den högst opassande titeln Se Upp Igen Blindstyre. En sorgens kapitel för svensk filmdistribution.

the Review: 

Det hela började med en sån där dag när man bläddrar runt bland filmmöjligheternas limbo, oförmögen att ens komma fram till de minsta av beslut. Efter en oengagerande jakt i cirka tjugofem minuter så var det snarare tidsbristen som till slut tvingade mig fram till en slutgiltig dom. Valet föll på en komedi - från ett årtionde där humor inte alltid behövde vara så provocerande eller för den delen tänkvärd - framförd av två komiker som jag personligen inte har så mycket erfarenhet av. Visst har jag sett herr Wilder i ett par av "det våras för"-filmerna men inte någon produktion där han har fått stå som berättelsens centralpunkt. Än värre var min relation till herr Pryor, där hans stå-upp prestationer nog var en eller två generationer för tidig för mig och vårt enda filmmöte i Lost Highway blev ett framträdande som jag var högst ovetande om.

Även om jag kanske låter aningens bitter så ska jag erkänna att det i all uppgivenhet kring filmvalet ändå fanns en gnutta av nyfikenhet. En positivitet som främst kretsade kring prestationen från två av 1900-talets mest hyllade samtidshäcklare. 

Två av de största komikerna från en tid då humor inte behövde vara så avancerad.

Som ett barn av 80/90-talet så fylls min syn som oftast av ett nostalgiskt skimmer över produktioner från tiden då Sovjet började att falla och västvärlden började bada i den välfärd som reaganomics drog med sig. En drömsk ridå som kan dölja de allra största av svagheter hos de mest plumpa av intriger och förhöja de minst fängslande av handlingar. Men ibland så klarar inte ens mitt inre psyke att skydda mig mot verklighetens fasor; en sådan verklighet visade sig See No Evil, Hear No Evil vara.

Som ni ser så har 80-talsfilm rätt bra förutsättningar för att som sämst bli relativt omtyckt av yours truly men i detta fall så föll det sig verkligen inte väl ut. Den stora mängden manusförfattare, där även en av skådespelarna lade sig i berättelsens gång - för att på så sätt låta sig bli övertalad att delta -  är sannerligen inte den starkaste av grunder att stå på.

Vad som däremot vore en bra grund att stå på är själv ursprungsidén till filmen. En komiskt möte mellan en döv och en blind person. De två motpolerna. Ytterligare en nivå är det band som dessa två personer skulle kunna knyta mellan sig, ett scenario som filmen förvisso utforskar till viss mån och som också blir den enda mänskliga touchen som filmen vidrör. Men likt den poäng som jag vidrörde i min senaste recension på la Cage aux Folles så börjar filmerna från 70, 80 och till och med 90-talet att kännas rätt så förlegade. Det komiska klimatet har uppenbarligen förändras, men jag saknar överlag genomtänkta skämt och scenarion. Det bottnar som oftast i mediokra, skrikiga och putslustiga situationer. Värst är nog de scener mellan Wilder och antagonisten Eve (Severance) som man då ansåg var humoristiska men idag snarare skulle klassas som våldtäkt. En rätt så bra sammanfattning av hur väl denna film har åldrats.

the Slutkläm:

Jag ska inte vara så krass att jag påstår att jag varken velat se eller ha hört See No Evil, Hear No Evil men det är bannemig inte långt ifrån. Wilder och Pryor försöker förtvivlat ge liv till ett rätt så trubbigt och stelt manuskript, som utöver en bra grundidé saknar det mesta som behövs för att nå ett bra slutresultat. När man sedan blandar in en intetsägande konstnärligt utförande från det visuella teamet, ja då får man i slutänden en högst medioker filmupplevelse. Och om det är något jag hatar mest här i världen så är det en film som man varken kan skratta eller gråta - både med och åt. För mig är det de största sveket som en produktion kan ge sin publik, ett bedrägeri som See No Evil, Hear No Evil är högst skyldiga till.

the Betyg: 1,5 (En bra grundidé och par lätträknade skratt är verkligen inte värt någons tid)

"I'm not handicapped, I have you."

Källor: IMDB & Wikiepdia