 |
| If you don't talk the talk, can you really walk the walk? |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Harry Dean Stanton
Nastassja Kinski
Dean Stockwell
Aurore Clément
Hunter Carson
Directed by:
Wim Wenders
Screenplay by:
Sam Shepard
Produced by:
Anatole Dauman
Don Guest
Cinematography by:
Robby Müller
Music by:
Ry Cooder
Art Direction by:
Kate Altman
Costume Design by:
Birgitta Bjerke
Sound Mixing by:
Jean-Paul Mugel
Film Editing by:
Peter Przygodda
the Plot:
Vi möter Travis Henderson (Stanton), en sliten och förvirrad man, uttorkad och fördärvad efter flera dagars vandring. Vilsen i den stora amerikanska öknen. Efter att ha kollapsat i en pittoresk bar i mitten av ingenstans så nås Walt Henderson (Stockwell) av beskedet av att hans käre bror, som har vart försvunnen i över fyra år, nu plötsligt är tillbaka. Men vad är det egentligen som har lockat Travis tillbaka upp till ytan.
 |
| Notera Nastassja, notera hennes släktband och notera färgerna. |
the Background:
Sam Shepard's är mina ögon främst igenkänd för sitt skådespeleri, men detta är en auteur av rang, som utöver skådespeleriet och regisserande även skrivit flertalet pjäser. Den som sticker ut mest är Buried Child som han vann ett Pulitzer pris för 1979. Runt årsskiftet 83-84 så blev Shepard, nyss Oscars-nominerad för sitt arbete med the Right Stuff, troligtvis kontaktad av Wenders för att påbörja ett samarbete med en film som kom att heta Paris, Texas. Tanken var att skriva filmens första hälft, sedan gå vidare med att filma det innan man fortsatte att skriva filmens andra hälft. Allt för att komma närmre huvudkaraktärerna och för att se vilka intressanta drag som skådespelarna tog fram under inspelningen. Nu hann aldrig Shepard skriva klart filmens andra hälft då han under tiden blev inblandad i ett annat projekt. Som ersättare klev Kit Carson in, far till Hunter Carson som blev castad i rollen som Travis son. Wenders och Shepard kom 2005 att fullfölja sitt samarbete nu med filmen Don't Come Knocking, där Shepard stod för både manus och porträtteringen av filmens huvudkaraktär.
Själva inspelningsperioden sträckte sig enbart till 4-5 veckor, med ett väldigt litet filmteam. För filmens foto stod den holländske fotografen Robby Müller för. Müller och Wenders hade arbetat ihop ända sedan 1971 på filmen Summer in the City. Man kom sedan att arbeta ihop med varandra ända till 1977 och filmen Der Amerikanische Freunde. Men nu, efter en paus på cirka 7 år, så var det dags igen. Müller kom efter Paris, Texas att filma flera numera kultförklarade filmer som Repo Man, to Live and Die in L.A och Breaking the Waves, men framförallt blev han nog känd för sitt nära samarbete med filmregissören Jim Jarmusch. Ett annat namn i filmteamet som med tiden kom att bli allt mer erkänd var Allison Anders, som under Paris, Texas arbetade som produktions assistent, men för mig kom att bli känd för hennes bidrag till den under- eller överskattade filmen Four Rooms.
 |
| Det charmanta teamet bakom en av filmhistoriens mer krediterade verk. |
Paris, Texas fick sin premiär på den ansedde filmfestivalen i Cannes 1984. Det årets Palme d'Or-jury bestod av en hel hög högt aktade filmnamn som Dirk Bogarde - som också var juryn's ordförande - Stanley Donen, Isabelle Huppert, Ennio Morricone, Jorge Semprún och den berömda sovjetiska filmfotografen Vadim Yusov. Bogarde har senare i sin biografi erkänt att han upplevde vissa påtryckningar kring valet av den vinnande filmen. Där vissa hellre såg en större familjär, kanske amerikansk, produktion som vinnare. Bogarde och hans jury gick trots allt emot dessa röster - att en viss napolitansk demonproducent tävlade med en film som kom att bli ett stort ekonomisk fiasko är troligtvis bara ett rent sammanträffande - och utsåg alltså Wenders lilla experiment som den värdiga vinnaren.
Utöver Bogarde, hans jurymedlemmar och huvudrollsinnehavaren han själv; Harry Dean Stanton som ser filmen som hans privata stolthet, så har Paris, Texas även satt spår i många kända musiker. Filmen sägs ha vart favoritvalet hos både Kurt Cobain och Elliot Smith medans musikgrupperna Texas och Travis båda tog sina bandnamn från Wenders verk. På M83's debutalbum med samma namn så är en konversation mellan Hunter och hans plastmamma samplad i låten She Stands Up. Inget ovanligt för den franska elektrogruppen som gjort filmsamplande till något av ett varumärke.
Om alla dessa musiker förkärlek till filmen har med handlingen eller Ry Cooder's filmmusik att göra låter vi vara osagt, vad man däremot kan konstatera är att Cooder baserade sin musik till Paris, Texas på Blind Willie Johnson's blueslåt Dark Was the Night, Cold Was the Ground. Ett verk som Cooder själv beskrev som "the most soulful, transcendent piece in all American music." Wim Wenders kom senare att regissera ett av avsnitten i den Martin Scorcese-producerade dokumentärfilmserien the Blues. I Wenders avsnitt, som heter the Soul of a Man, så fördjupar vi oss i musikkarriärerna för Skip James, J.B Lenoir och så Blind Willie Johnson, mästaren av slidegitarren.
the Review:
Detta är en film som givetvis har funnits med på "att se"-listan ett bra tag nu utan att faktiskt ha blivit sedd. Av filmernas ödesmättade inslag av öken så hade jag lyckats att blanda ihop Paris, Texas med Percy Adlon's film Bagdad Café från 1987. Vilket givetvis skapade en stunds förvirring nu när Wim Wenders amerikanska epos kom på tal i filmklubben som jag deltar i. Och det var även denna klubb som till slut realiserade detta filmval, ett val som jag nu är oerhört nöjd över att blivit tvingad till.
Jag måste säga att jag för ovanlighetens skull var relativt förväntans...lös. Vilket verkar vara ett nationellt problem då vi saknar ett vettigt ord att beskriva just den känslan med. Nåväl, det enda jag kände till om filmen var bilden av en skitig Harry Dean, iförd en röd keps, mållöst vandrandes i öknen. Just den bilden är det första vi nås av, så efter det så blev det en helt unik resa som den tyska regissören och hans team tog mig med på. En resa som jag förhoppningsvis kan uppmana fler att ta.
 |
| Ett outtalat, fotografiskt litet mästerverk. |
Då Paris, Texas är ovanligt blygsam med vad den delar med sig av sig själv under berättelsen begynnelse så lägger man mycket fokus på de få saker som man faktiskt kan reflektera över. De två punkterna råkar vara fotot och Dean Stockwell. Skådespelet kommer vi att gå in på senare så vi börjar med vad som också slår en med filmens inledning. Det vackra fotot.
Det märks väl att Wender's vid denna tidpunkt själv var intresserad av foto och då berättelsen inte kräver att någon vidare tid läggs på dialog så har man verkligen lagt krutet på att skapa något intressant med varje bild. Om det inte är Harry Dean's karga ansikte så är det de ödsliga vidderna av den amerikanska vildmarken som man får studera. Man har jobbat mycket med både komposition och färger - i kontrast till filmens annars lågmälda ton. Men även om bilderna här ovan visar på något annat så tar aldrig fotot över utan oftast så har man rätt så enkla lösningar för att skapa något annorlunda. Oftast sträcker de sig med ett färgglatt plagg eller en rekvisita i bakgrunden som bryter resten av bildens ton. Enkla lösningar som sällan tar för mycket plats, där de genomtänkta bilderna givetvis hjälper Paris, Texas att ge berättelsen ytterligare djup. Ungefär så som en film bör fungera, men som det allt för sällan gör.
Ända sedan jag förstod Harry och Yaphet Kotto's geniala bidrag till Alien-universumet så har jag haft en soft spot för bägge dessa herrar. Harry överlag verkar ju uppnått en rätt så stark kultstatus efter att ha porträttera minnesvärda karaktärer i otaliga klassiska filmverk. Att den prestation han bjuder på i Paris, Texas ses av både han själv och många andra som den bästa säger mycket om filmen som sin helhet. Men han är långt ifrån ensam om att prestera. Själv så fäster jag mig vid Dean Stockwell, som gestaltar Travis bror. Han insats påminner mig lite om foto. Försiktigt genialt. Extra kudos kan även gå ut till Hunter Carson och Nastassja Kinski som prestera under svåra förutsättningar. Det är även först nu som jag inser den uppenbara blodsliga kopplingen mellan Nastassja och Klaus - hur det faktumet lyckats gå över mitt huvud är för mig oklart. Något som möjligtvis har med hennes skönhet och hennes fars uppenbara avsaknad av densamma.
the Slutkläm:
Det märks väl att Wender's vid denna tidpunkt själv var intresserad av foto och då berättelsen inte kräver att någon vidare tid läggs på dialog så har man verkligen lagt krutet på att skapa något intressant med varje bild. Om det inte är Harry Dean's karga ansikte så är det de ödsliga vidderna av den amerikanska vildmarken som man får studera. Man har jobbat mycket med både komposition och färger - i kontrast till filmens annars lågmälda ton. Men även om bilderna här ovan visar på något annat så tar aldrig fotot över utan oftast så har man rätt så enkla lösningar för att skapa något annorlunda. Oftast sträcker de sig med ett färgglatt plagg eller en rekvisita i bakgrunden som bryter resten av bildens ton. Enkla lösningar som sällan tar för mycket plats, där de genomtänkta bilderna givetvis hjälper Paris, Texas att ge berättelsen ytterligare djup. Ungefär så som en film bör fungera, men som det allt för sällan gör.
Ända sedan jag förstod Harry och Yaphet Kotto's geniala bidrag till Alien-universumet så har jag haft en soft spot för bägge dessa herrar. Harry överlag verkar ju uppnått en rätt så stark kultstatus efter att ha porträttera minnesvärda karaktärer i otaliga klassiska filmverk. Att den prestation han bjuder på i Paris, Texas ses av både han själv och många andra som den bästa säger mycket om filmen som sin helhet. Men han är långt ifrån ensam om att prestera. Själv så fäster jag mig vid Dean Stockwell, som gestaltar Travis bror. Han insats påminner mig lite om foto. Försiktigt genialt. Extra kudos kan även gå ut till Hunter Carson och Nastassja Kinski som prestera under svåra förutsättningar. Det är även först nu som jag inser den uppenbara blodsliga kopplingen mellan Nastassja och Klaus - hur det faktumet lyckats gå över mitt huvud är för mig oklart. Något som möjligtvis har med hennes skönhet och hennes fars uppenbara avsaknad av densamma.
the Slutkläm:
Det var ett tag sedan jag fick känna total eufori över en filmupplevelse. Paris, Texas är verkligen nära på att ta mig dit - kanske är det filmens lågmäldhet som gör att jag inte brister ut i överväldigande känslor vid filmens slut, utan det är först på lite sikt, med tid för reflektioner, som jag verkligen inser det geniala som filmen har att erbjuda.
Paris, Texas har blivit hyllad för att blanda det europeiska filmberättandet med den amerikanska. Att ställa européernas ärlighet och närhet gentemot sina känslor, mot den amerikanska cowboyens inåtvändhet är i sig onekligen väldigt intressant. Ett drag som gör denna film smått unik och som med tiden säkerligen satte många spår i många människor.
Det tillsammans med ett sagolikt skådespel, ett oerhört fint planerat foto och scenografi leder till att Paris, Texas verkligen är en film jag vill tipsa om. Det lilla varningstecken som jag bör nämna är att den nog inte passar alla sinnestillstånd. Man bör både känna ro och inspiration för att fullkomligt låta sig sugas in i Travis bottenlösa tomhet.
the Betyg: 4 (Skönt att äntligen få se en rakt igenom kompetent film som engagerar).
"I'm not afraid of heights. I'm afraid of fallin".
Källor: Wikipedia, IMDB & the Guardian
