Lolita (1962, BRD, 152 min)

I och med Lolita så formades det ett geni i Kubrick som senare kom att förändra filmhistorien.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
James Mason
Shelley Winters
Sue lyon
Peter Sellers
Diana Decker
Jerry Stovin
Directed by:
Stanley Kubrick
Screenplay by:
Vladimir Nabokov
Produced by:
James B. Harris
Cinematography by: 
Oswald Morris
Musicy by: 
Nelson Riddle
Art Direction by: 
William C. Andrews
Set Decoration by: 
Peter James
Andrew Low
Costumes; Miss Winters: 
Gene Coffin
Hair Stylist: 
Betty Glasow
Makeup Artist: 
George Partleton
Film Editing by:
Anthony Harvey



the Plot:

En ensamstående medelålders professor, som i väntan på att sitt nya jobb ska börja, väljer att spendera sin semester i en liten by i New Hampshire. Under sökandet efter en lämplig plats att bo på så hamnar han hos familjen Haze. Charlotte Haze (Winters), en sexuellt frustrerad änka blir genast betuttad i professor Humbert (Mason) som i sin tur genast blir betuttad i Charlotte's förföriska men givetvis förvirrade dotter Lolita (Lyon). Som ni förstår så kommer detta triangeldrama att skapa vissa komplikationer. Och värre blir det när den mystiske manusförfattaren Clare Quilty (Sellers) kliver in i handlingarna.

Kommer Humbert Humbert få sin Lolita...

the Background:

Vladimir Nabokov föddes under adlig flagg strax innan 1900-talet tog sin fart. Just på grund av sin födelsestatus så blev hans familj tvingade till flykt efter Oktoberrevolutionen. Efter ett par år av konstant sökande så landande de tillslut i Berlin där en nu 20-årig Nabokov började göra sig ett eget namn inom Poesikretsarna. Men Nabokov's bakgrund skulle ännu en gång tvinga honom till flykt, men denna gång var det istället hans judiska religion som fick honom på flykt i ett allt mer antisemitiskt Europa. Familjen Nabokov riktade nu blickarna mot USA där författaren senare kom att publicera några av hans mer kända verk likt Lolita.

Nabokov skrev också filmmanuset till Kubrick's filmatisering av Nabokov's egna novell, som i efterhand har bekänt att regissören under inspelningens gång ändrade på så pass mycket att det knappt var igenkännbart mot vad författaren själv hade skrivit. Som ett steg i detta så har han publicerat sitt egna manus i bokform i Lolita: a screenplay. Och till skillnad från exempelvis Stephen King så kan författaren se på arbetet partiskt och hyllar faktiskt Kubrick's slutresultat. Det enda han lär ha ångrat är den tid han la ner på att skriva om sin novell till ett manus som sedan knappt utnyttjades.

Även om novellen utspelar sig i USA så spelades filmen in i England där den oerhört flygrädda regissören nu kommit att bosätta sig. Kubrick och hans producent backade för första gången från Hollywoods spargrisar, vilket måste ha varit ett svårt beslut att ta efter framgångarna med Spartacus, när man istället valde att satsa på en egen fullmakt, mycket tack vare "the Eady Plan" som lät en produktion att skriva av (vissa) kostnader om minst 80% av arbetsstyrkan bestod av britter. Kubrick's resterande filmer kom fortsatt att spelas in i England, även om han var behov av en del 2nd unit material från bland annat USA.

...eller finns det något djupare på spel?

James Mason lär ha vart Kubrick's förstaval till rollen som Humpert Humpert men då han redan hade åtagande på Broadway som krockade med inspelningen så blev regissören och producenten James B. Harris tvungna att söka sig en annan manlig huvudroll. Man lär ha funderat kring namn som Laurence Olivier, Peter Ustinov, David Niven och Cary Grant men av olika anledningar så var det ingen som fungerade i slutänden. Men som tur var så drog sig Mason ur sitt arbete på Broadway och kunde istället åka över till England för att delta i inspelningen av Lolita. 

Ett annat starkt namn som var tilltänkt i rollen som den karaktärssvage professorn var en numer alkoholiserad och utblottad Errol Flynn. Elaka rykten hävdar att skådespelaren lär ha mötts med Kubrick, tillsammans med den då 17-årige skådespelerskan Beverly Aadland (som han lär ha träffat två år tidigare), där han ska ha föreslagit ett "package deal". Flynn som redan hade en historia av tveksamma förhållanden till minderåriga fick dock en vänligt 'nej tack' av Kubrick som gick vidare i sitt sökande. Strax där efter så reste Flynn och hans nya flickvän till Vancouver för att sälja sin yacht Zaca för att råda bot på sin ekonomiska situation. Det kom även att bli den äventyrliga skådespelarens sista resa då han dog på plats av en hjärtattack.

Efter filmen the Battle of the Sexes och albumet the Best of Sellers så var Kubrick fast besluten om att Peter Sellers var den rätta skådespelaren att porträttera, i kontrast från originalnovellen, den långt mer utvecklade karaktären Clare Quilty. Sellers backade till en början då han tvekade om hans skulle kunna klar av att spela denna karaktär som han själv beskrev som -"a fantastic nightmare, part homosexual, part drug addict, part sadist". Men regissören lyckades till slut övertala den excentriske skådespelaren och en av tidernas mer intressanta samarbeten tog fart (om än ett kortlivat sådant) som enligt Sellers själv blev hans karriärs höjdpunkt. 

Vad Kubrick gjorde för att hitta den perfekta Sellers var att släppa lös honom helt utan några som helst restriktioner. Kubrick märkte att skådespelaren som oftast gjorde sin bästa tagning på första försöket så den ärrade regissören hyrde då in tre filmkameror för att kunna täcka så pass mycket material som möjligt i en och samma tagning.

the Review: 

Man vill gå in i varje ny säsong med ett par säkra kort i rockärmen. De där filmerna som man vet att man får tillbaka något otroligt gediget av, där varje "frame" kan innehålla något genialiskt. Dessa filmer blir framförallt viktiga när det känns som att vinden ligger allt för hårt emot, alternativt när diskbänksrealismen har blivit lite för realistisk.

Så att veta att man fortfarande satt inne på en av Kubrick's mer omtalade filmer (vilka är inte det) kändes oerhört betryggande. Nu kanske jag inte riktigt led allt för mycket av de filmer jag än så länge har recenserat men likväl så är det ju trevligt att få en bra start på säsongen. 

Peter Sellers närvaro är nära på att ställa till det för mig...

Att filmen öppnas upp, om än kort, på ungefär samma vis som the Shining (men i en annan miljö) får mig ju genast att slappna av och släppa den lilla oron, om det nu fanns någon, för att det här ändå inte skulle bli den behagliga filmresan som jag förutspått.

Det andra som slår mig är; "jaha, är Peter Sellers med här?" och "oj, vad han spelar över, fast på ett smått lustigt och underhållande sätt". Som tur är så ser hans motskådespelare i James Mason oerhört irriterad ut, en irritation, även om den är agerad eller inte, som jag kan känna igen mig i. Vad som också blir klart under filmens första akt är att det här till största delen kommer att bli en film som handlar om skådespeleri, och den följande karaktärsutvecklingen. I kontrast mot några av Kubrick's kommande filmer som handlade mycket (om inte mer) om stämningsskapande främst genom det visuella arbetet.

Hur sköter sig våra skådespelare då? Sue Lyon som Lolita är otroligt trovärdig, vilket såklart är imponerade för en 15-åring utan vidare erfarenheter inom området. Sellers prestation har jag vart inne på och hans karaktär fortsätter att ta ett otroligt stort utrymme genom hela filmen utan att riktigt ha något plats. Som tur är så vänder filmens ton snart i en mer passande riktning till Sellers nivå. Mason gör ett bra jobb, men hans roll känns till en början bara omotiverat obehaglig, samtidigt som det också leder till filmens solklart mest intressanta karaktärsutveckling, där han, utan att säga för mycket, hamnar i en för tiden (och även nutiden) ovan situation för en manlig filmkaraktär.

...tur är väl då att Shelley Winter's bländar mig med sin enorma prestation.

Den som däremot tar priset för mig är Shelley Winters. Jag noterade tidigt att hennes prestation som Charlotte Haze påminde mig om Philip Seymour Hoffman's Brandt i the Big Lebowski. En roll som jag än idag hyllar som den bästa birolls-prestationen någonsin. Nu visade det sig som tur var att madame Haze skulle få betydligt mer tid i bild än en biroll, något som vi får skatta oss oerhört lyckliga för då Winters verkligen passar på att leverera i rollen som den frustrerande änkan. I den karaktären som har klart starkast djup lyckas hon ändå ge det extra lilla liv som man kan tänka sig från en riktigt bra skådespelarinsats. Bara att hon sopar banan med Sellers när det kommer till det komiska känsla och timing säger ju en hel del. När hon sedan hanterar alla de andra känslorna på spektrumet med sån enorm känsla så blir man bara så jäkla nöjd och min entusiasm för Winters prestation kommer nog aldrig ta slut.

En del av min tanke kring denna filmblogg är ju att beskriva mer om tekniken runt filmerna och inte bara koncentrera mig kring regi och skådespel, som det mer normalt brukar handla om. Men som jag nämnde innan så är Lolita en skådespelardriven film vilket gör det svårt att kommentera det övriga. Men något som faktiskt stack ut för mig var rekvisitan och scenografin. Bara miljön under filmens första scen är helt underbar, att man kan skapa ett så pass "kaosigt" rum, där varje sak samtidigt känns så naturligt placerad och med en innebörd är imponerande. En standard som också uppehålls genom hela filmens längd. Jag noterade även Charlotte Haze's kostymer som oftast känns väldigt kreativa och passande för hennes ängsliga karaktär.

Jag vill även påtala filmens obehagliga stämning även fast historien ibland kan kännas lätt och gladlynt. En olustig känsla och nerv finns där rakt genom hela filmen, starkare eller svagare från scen till scen. Ett fint tecken på en spännande berättelse. Ytterligare ett gott tecken på en bra film är nyanser, och Lolita är verkligen fullproppad med dem i alla dess slag. I regi, i skådespel, i foto, i rekvisita, i ljud m.m, och det är ju djupet som oftast gör att en film går från bra till riktigt bra

the Slutkläm:

Lolita kommer kanske inte upp till samma höga nivå som filmerna som Kubrick skulle komma att skapa, men man kan ana att något var på gång. Inte bara genom hans öga för kvalité, den har ju funnits med ett tag, men i det överläggande stilskapandet. För mig så blir filmupplevelsen som att avnjuta ett välgjort konstverk, där tekniken av ypperst klass, men då flera av våra huvudkaraktärers motiv oftast känns suddig så blir jag heller inte till fullo delaktig i berättelsen. Sen så har jag aldrig heller riktigt förstått det magiska med att låta en film börja med slutet, framförallt om det inte finns ett tydligt skäl. Men det finns mycket suveräna saker att ta med oss och som gör resan väl värd. Då tänker jag på Humbert Humbert karaktärsutveckling, Peter Sellers spontanitet (och ett frö av vad som skulle komma att bli i Dr. Strangelove) men kanske framförallt på Shelley Winter's prestation som jag blev helt tagen av och ni kan förvänta er mer filmer med henna i framtiden (I recensionsform alltså, hon dog 2006...).

the Betyg: 4 (Når väl riktigt fram till den ytterst Kubrick-klassen, men fortsatt riktigt bra.)

"I want you to live with me and die with me and everything with me!"

Källor: IMDB, Wikipedia & Love and Death in Kubrick