Decameron. Den första delen i Pasolini's "Trilogy of Life". |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Franco Citti
Ninetto Davoli
Angela Luce
Monique van Vooren
Pier Pablo Pasolini
Directed by:
Pier Pablo Pasolini
Screenplay by:
Pier Pablo Pasolini
Produced by:
Alberto Grimaldi
Cinematography by:
Tonino Delli Colli
Musicy by:
Ennio Morricone
Art Direction by:
Dante Ferretti
Set Decoration by:
Andrea Fantacci
Costume Design by:
Danilo Donati
Hair Stylist:
Iole Cecchini
Make Up:
Alessandro Jacoponi
Sound Mixing by:
Mario Morigi
Film Editing by:
Nino Baragli
Tatiana Casini Morigi
the Plot:
Il Decameron består av åtta episoder som alla sammankopplas av eleven till målaren Giotto som har kommit till Neapel för att skapa en väggmålning. De olika episoderna utmanar och spekulerar kring religion och dess budord med både framgång såväl som motgång.
En av de mer intressanta bilderna i filmen. Tyvärr får vi ytterst lite av det mer visuella konstnärskapet... |
the Background:
Giovanni Boccaccio föddes i Florens år 1313, främst känd för sin - för tiden - naturliga dialog och kallas idag för novellens skapare. Ett yrke och en passion som han troligtvis fann genom sin älskarinna grevinnan Maria d'Aquino i Neapel. Hans mest erkända verk är en samling berättelser kallad för Il Decameron. Historierna kretsar kring 10 personer som flyr undan pesten genom att isolera sig utanför Florens. För att underhålla sig själv så berättar de tio berättelser per kväll i tio dagar vilket alltså blir bokens 100 främsta historier.
Boken skrevs under en tid där han hade träffat en annan betydande italiensk författare i Francesco Petrarca och tillsammans så omvände de Boccaccio's andlighet, då han fyllts med ånger från sina syndiga ungdomsdagar. Något som troligtvis skildras i novellen Decameron.
Pier Pablo Pasolini hade genom sin filmkarriär hoppat mellan klassisk italiensk neorealism och den fulla motsatsen i de mer episka sagorna. Med filmer som Edipo Re (Oedipus Rex), Medea (Maria Callas enda filmframträdande) och Il vangelo secondo Matteo (The Gospel According to St. Matthew), som så nyligen som 2015 blev framröstad av självaste Vatikanen som den bästa skildring av Jesus Kristus, så kunde Pasolini visa upp en gedigen meritlista när det kom till att återge klassiska verk. Och i kölvattnet av en allt mer uppgiven Pasolini, som nyligen gått emot de rebellerande studenterna då han ställt sig på den fascistiska polisens sida (han ansåg att han hade mer med sönerna till de fattiga att göra än den utbildade överklassen), så gav han sig alltså på Boccaccio's klassiker från 1350-talet.
...utan vi får istället koncentrera oss på dålig tandhygien. |
Il Decameron blev den första delen i Pasolini's Trilogy of Life som kom att bestå av I racconti di Canterbury (the Canterbury Tales) och Il fiore delle mille e una notte (Arabian Nights). För den första delen i serien så kom han att få silerbjörnen vid Berlins filmfestival, slagen av sin landsman Vittorio de Sica med hans bidrag l giardino dei Finzi-Contini (The Garden of the Finzi-Continis). En tävling där han själv suttit i juryn bara fem år tidigare tillsammans med bland annat den svenska författaren Lars Forssell.
Pasolini har inte bara blivit känd som en enastående poet, författare och filmregissör med flertalet filmklassiker i sitt bagage utan han kom också att bli en mentor åt flertalet unga filmarbetare som under hans ledarskap kom att både skapa sig långa, gedigna karriärer och samtidigt bli erkända som några av de bästa i branschen. Just Il Decameron blev den av få filmer där faktiskt alla hans närmsta medarbetare var med. Jag tänker då främst på fotografen Tonino Delli Colli, scenografen Dante Ferretti, kostymören Danilo Donati och klipparen Nino Baragli. Alla som genom Pasolini's guidning började förstå film på riktigt, som sedan fick sina kvalitéer förfinande av Fellini och Leone, innan man "chashade" in i Hollywood. Att ett så pass gediget namn som Ennio Morricone också har sina vantar i detta projekt skadar knappast och ökar egentligen bara förväntningarna.
the Review:
Efter att ha följt en relativt hetlevrad diskussion om italiensk film, som framförallt handlade om italiensk film framåt 70/80-talet, så bestämde jag mig för att jag äntligen skulle ta tag i en DVD-box som jag länge gått och sneglat på i en av filmhyllorna där hemma. Det råkade vara en av Atlantic Film's fina betydande regissör-boxar, och just denna som jag plockade upp för några år sedan innehöll fem olika Pasolini-filmer. Då jag tidigare sett Saló så stod valet mellan Mamma Roma och Il Decameron. Ont oanade till att Decameron enbart var en liten del av en trilogi så valde jag just den filmen för att komma närmre en av vår tids mer mytomspunna regissörer.
Nu när jag mer eller mindre tvingat mig själv till att ta mig an alla dessa filmer så får man väl ändå hoppas att jag blir både nöjd och kanske positivt överraskad av vår första titel i Pasolini's livstrilogi.
Filmen är sprängfylld med berättelser med olika former, längder och kvalité. |
I och med att man sett Saló innan så var ju förväntningarna rätt så extrema, jag klassar fortfarande den filmen som något av det mest obscena som jag sett, men också att jag i all vidrighet skulle lära mig något. Vad Saló har för sig är dock att den är berättad med ett något mer klassiskt narrativ än vad Boccaccio's berättelse ger möjlighet till.
Och det finns en klar problematik i att berätta alla dessa korthistorier, framförallt när man som publik saknar en klar röd tråd som leder en framåt. Och som konsekvens av att berättelserna i sig saknar ett tydligt ledmotiv och narrativ så tenderar ens engagemang att tappa fokus. Den numer klassiska italienska ljudsynkningen och amatörskådespelet hjälper detta faktum föga.
Jag förstår att Pasolini uppskattade det genuina i verkliga människor, och verkliga människors dåliga tandhygien - som vi blir konstant påminda om - men en amatör har sällan förmågan att ge dig verkligheten i den overkliga miljö som en inspelningsplats kan vara. För mig så känns skådespeleriet i decameronen mer obekvämt än naturligt och då har man ju missat poängen. Samtidigt som Pasolini eftersökt äkthet så låter han karaktärerna i filmen genomgående bryta den fjärde väggen vilket också leder till filmens svårsmälta ton.
Den oidentifierbara nyansen återspeglas likväl i fotot, kostymen och scenografin. Ett hantverk som jag ju borde hylla med tanke på de tunga namnen som vart med och producerat denna film. Och på just det nämnda posterna. Jag vill sällan bli påmind om att jag ser på en film när jag ser på film. Och jag vill helst inte se en modernt berättarteknik skildra medeltiden. För mig är det två olika världar som helst inte ska blandas.
Nu finns det ju såklart ett underläggande tema som fortfarande kan vara relevant, men lika relevant och kanske främst lika chockerande är inta Pasolini's film längre. Här i Nordeuropa så är vi inte längre lika belastade av en hårt hållande religiös eller politisk maktfaktor vilket i dagsläget gör Il Decameron rätt så uddlös.
the Slutkläm:
Så är nu filmen så bedrövlig som det kan låta? Nej verkligen inte. De 106 spelminuterna rullar på i en rätt så rask takt och bland all konstnärlig naivitet så finns det en hel del riktigt bra element som dyker upp då och då. Men i slutändan, som ensam film, är Il Decameron inget vidare, men som en del av något större så hoppas jag fortfarande att den ska ha något att ge mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar