Pasolini för oss vidare från Decameronen till två andra uråldriga novellverk. |
IMDB (Canterbury Tales)
IMDB (Arabian Nights)
Wikipedia (Canterbury Tales)
Wikipedia (Arabian Nights)
the Players:
Franco Citti
Ninetto Davoli
Laura Betti
Hugh Griffith
Pier Pablo Pasolini
Ines Pellegrini
Franco Merli
Directed by:
Pier Pablo Pasolini
Screenplay by:
Pier Pablo Pasolini
Produced by:
Alberto Grimaldi
Cinematography by:
Tonino Delli Colli
Giuseppe Ruzzolini
Musicy by:
Ennio Morricone
Art Direction by:
Dante Ferretti
Set Decoration by:
Ken Muggleston
Costume Design by:
Danilo Donati
Hair Stylist:
Iole Cecchini
Giancarlo de Leonardis
Make Up:
Alessandro Jacoponi
Otello Sisi
Sound Mixing by:
Gianni D'Amico
Fausto Ancillai
Film Editing by:
Nino Baragli
Tatiana Casini Morigi
the Plot:
Under medeltiden, nära Canterbury i England, så besöker en grupp pilgrimer en kyrka. Med i gruppen finns en viss poet vid namn Geoffrey Chaucer (Pasolini) och under sin tid i kyrkan så börjar Geoffrey författa vad som ska bli känt som the Caterbury Tales. Inläggets andra film bjuder på en historia som utspelade sig ett par hundra år innan Chaucer's, den om den unge mannen Nur-e-Din (Merli) som blir förälskad i sin slavinna Zumurrud (Pellegrini). Samma öde som förde ihop dom kommer även att separera dom, så nu får följa deras jakt, och även några andra berättelser, efter att återfinna varandra.
Nur-e-Din jagar Mellanöstern runt efter sin Zumurrud. |
the Background:
Det var när Geoffrey Chaucer mot slutet av 1300-talet började arbete för hovet som han också började skriva vad som skulle komma att bli ett av hans mer kända noveller, the Canterbury Tales. Det litterära verkets grundhandling kretsar alltså kring ett gäng pilgrimer på väg mot Canterbury. Under resans gång så tävlar de om vem som kan berätta den mest intressanta, alternativt underhållande, historian. Priset? Ett gratis mål mat vid the Tabard Inn.
Strukturellt så påminner den en hel del om Il Decameron som vissa historiker påstår att Chaucer kan ha läst under sin första diplomatresa till Italien 1372. Likt decameronen så skulle vardera av de 30 pilgrimerna berätta ett bestämt antal historier under novellens gång. I detta fall fyra var, under resan dit och tillbakagång. Då Canterbury Tales idag enbart innehåller totalt 24 historier så får man förutsätta att Chaucer helt enkelt inte hann klart innan hans död, hans bortgång som som är daterad till den 25:e October 1400.
Canterbury's framgångar skrivs oftast till att Chaucer valde att skriva på engelska, till skillnad från de flesta engelska andra författare under denna tid som skrev på Franska eller Latin. Detta ledde till att novellen blev tillgänglig för så många fler och numer räknas till en av Englands viktigare historiska verk.
Arabian Nights är i sin tur baserad på novellsamlingen Kitāb ʾalf Layla Wa-Layla, mer känd som Tusen och en Natt på svenska. En samling av verk från Mellanöstern och Sydasien under den muslimska guldåldern. Forskare hävdar att grunden kan spåras till Indien samt det persiska riket, som någon gång, troligtvis under 700-talet, översattes till arabiska under titeln Alf Layla (tusen nätter). Sen i Irak under 800 och 900-talet så adderades det ett antal historier till samlingen. Bland dom några verk aom kretsade kring kalifen Harun al-Rashid. Detta adderande av berättelser fortsatte och under 1200-talet så fick även Syrien och Egypten sitt att säga i skapandet, där många av dessa historier var lagda åt det mörkare och mer dekadenta levernet. Man tror sedan att man, under en tid närmre våra egna århundraden, lade till de sista historierna så att samlingen till slut kunde levde upp till sitt egna namn.
Som ni förstår så är det inte helt lätt att forska kring händelseutvecklingar som skedde över 1000 år sedan så man får väl ta detta med en nypa salt. Men det kan ändå vara intressant att ha ett hum om hur denna digra samling kan ha utvecklats.
Under resans gång så får vi i alla fall uppleva ett par enastående miljöer. |
United Artist som köpte distributionsrättigheterna i Nord-Amerika ville ogärna att Pasolini's titlar kopplades samman med sitt egna företag, men man ville självklart rida på dess kommersiella framgång, så man valde då att släppa filmen genom en av sina mindre filialer Aidart Distribution Company. Ett företag som UA valde att släppa filmer med vad som då ansågs som tvivelaktiga teman såsom La dérobade, i vars handlingen vi följer en fransk prostituerad i sin jakt att bli självständig, A Cold Wind in August, där en äldre kvinna, som bär på en hemlighet, förför en yngre man och Lucrèce Borgia vars handling kretsar kring matkampen mellan syskonen Cesar och Lucrèce Borgia. En släkte som ni kanske har lärt känna från serien the Borgias.
Pier Pablo Pasolini hade ett väldokumenterat och ohälsosamt förhållande till 16-åriga pojkar. En fascination som till slut skulle leda honom till döden då han strax efter premiären av Saló blev brutalt mördad efter att ha träffat den unge Giuseppe Pelosi. Pojken som efteråt påträffades med Pasolini's Alfa Romeo tog då på sig det makabra mordet genom att påstå att han slagit ner Pasolini i självvärn och sedan "råkat" köra över honom. Även om det fanns flertalet frågetecken kring fallet så fälldes till slut Pelosi för mordet. 2005, hela 40 år efter att mordet skedde erkände en åldrande Pelosi att hans familj hade blivit hotade och utpressade av tre män med siciliansk dialekt som tvingade den unge pojken att förföra Pasolini så att de senare kunde mörda honom. Pasolini's kropp som hittades på en strand i Ostia strax utanför Rom hade blivit överkörd flertalet gånger, med flertalet brutna ben som följd. Hans testiklar hade hade krossats med vad som verkade vara ett järnrör och till slut så hade delar av hans kropp även blivit brandskadat med hjälp av bensin. Ett otroligt obehagligt, våldsamt och tragiskt nog poetiskt öde för den vågade regissören. Om det fanns ett religiöst, politiskt eller utpressningsmotiv bakom det horribla mordet kommer nog för allt tid att vara ouppklarat. Vad vi får hoppas är att Pasolini i alla fall blev nöjd med sin sista skapelse i Saló efter att ha förnekat Trilogy of Life's kommersiella framgångar som han ansåg gick emot hans konstnärliga vision.
Pier Pablo Pasolini hade ett väldokumenterat och ohälsosamt förhållande till 16-åriga pojkar. En fascination som till slut skulle leda honom till döden då han strax efter premiären av Saló blev brutalt mördad efter att ha träffat den unge Giuseppe Pelosi. Pojken som efteråt påträffades med Pasolini's Alfa Romeo tog då på sig det makabra mordet genom att påstå att han slagit ner Pasolini i självvärn och sedan "råkat" köra över honom. Även om det fanns flertalet frågetecken kring fallet så fälldes till slut Pelosi för mordet. 2005, hela 40 år efter att mordet skedde erkände en åldrande Pelosi att hans familj hade blivit hotade och utpressade av tre män med siciliansk dialekt som tvingade den unge pojken att förföra Pasolini så att de senare kunde mörda honom. Pasolini's kropp som hittades på en strand i Ostia strax utanför Rom hade blivit överkörd flertalet gånger, med flertalet brutna ben som följd. Hans testiklar hade hade krossats med vad som verkade vara ett järnrör och till slut så hade delar av hans kropp även blivit brandskadat med hjälp av bensin. Ett otroligt obehagligt, våldsamt och tragiskt nog poetiskt öde för den vågade regissören. Om det fanns ett religiöst, politiskt eller utpressningsmotiv bakom det horribla mordet kommer nog för allt tid att vara ouppklarat. Vad vi får hoppas är att Pasolini i alla fall blev nöjd med sin sista skapelse i Saló efter att ha förnekat Trilogy of Life's kommersiella framgångar som han ansåg gick emot hans konstnärliga vision.
the Review:
Lördagsmorgon och med en kopp tusen och en natt (en teblandning inköpt med eller utan en medveten tanke på mina nyliga filmupplevelser) i handen så ska jag nu försöka att summera min nya dunst med herr Pasolini och de två avslutande filmerna i hans livstrilogi. Två filmer som jag i grund och botten inte var allt för sugen på att se men efter att ha diskuterat med en kollega, som i sin tur upplevt sin ungdom under 70-talet, ändå kände någon slags positivitet kring att färdigställa detta äventyr som jag påbörjat. Kanske främst till att försöka reda ut mitt egna förhållande till Pier Pablo.
Ninetto Davoli fortsätter även i de två efterföljande filmerna att ställa till det. både för sig själv och för andra. |
Den avslappnade stilen och den medföljande amatörmässiga kvalitetsnivån känns igen från trilogins första film. Det går snabbt i svängarna mellan vad som upplevs som genialiskt och vad som känns som den raka motsatsen. Lite av råheten i berättartekniken kan man känna igen hos andra regissörer som likt Pasolini borde kalla sig konstnärer framför filmregissör, tex. Alejandro Jodorowsky och John Waters, men där syns genialiteten allt oftare än i Pasolini's Trilogy of Life.
Jag förstår att Pablo ville filmatisera några av hans favoritlitterära verk, och visst passar nog deras ton just Pasolini, både som person och som filmskapare. Men var verkligen dessa böcker skapta för att filmatisera, framförallt genom den relativt raka översättningen som Pasolini sedan valde. Jag ställer mig tveksam till det. Episodfilm har aldrig fallit i min smak, mycket på grund av avsaknaden av en röd tråd. Och Trilogy of Life's röda tråd blir tyvärr svagare och svagare för varje film.
Vilket leder mig in på den tredje filmen som troligtvis är värst i hela trilogin. Utöver det banala skådespelet så känns nu också berättelserna helt oväsentliga och som oftast moraliskt förkastliga. Som ett exempel så har vi en scen som utspelar sig någon stans i Afrika där ett kungapar reser runt för att välja ut den vackraste pojken och den vackraste flickan, där kungen företräder pojken och drottningen flickan i ett vad om vem som är mest vacker. Detta vad löser de genom att söva de två barnen med två olika droger så att de vaknar upp vid olika tillfällen. Den som sedan faller för den andre är den "fulare", likt drottningen hävdar, 'cause all those pople with less beuty love the more beutiful'.
Vad vi sedan får se är hur kungaparet står i ett litet tält och väcker barnen vid olika tillfällen med en lång stav. Först ut är pojken som ser flickan och ler. Efter att han sett in i kameran och sagt 'If God wills it to happen it will, and if it isn't, it won't happen', för att sedan fullfölja en otroligt obekväm våldtäkt. Allt medans kungaparet ser på och ler stort och visar ömhet för varandra (alltså inga reaktioner på vem som vinner eller förlorar vadet, enbart kärlek). Pojken går sedan och lägger sig och paret väcker då flickan, som likt pojken skiner upp när hon ser sin manliga rumskamrat. Efter ytterligare ett brett leende så springer hon över och i sin tur våldtar pojken medans drottningen ler brett trots att hon nu också förlorat sitt vad. Scenen slutar sedan med att kungaparet lämnar tältet och enas om att de två barnen älskar varandra på samma sätt. THE END.
Jag sätter mig mer än gärna ner och analyserar denna scen men några visa människor men så vitt jag kan se det så saknar den en poäng rakt igenom. Att den sedan både är filmad på ett oerhört märkligt, amatörmässigt och obekvämt sätt gör det hela bara värre. Ett tema som känns igen hela Arabian Nights.
Vad vi sedan får se är hur kungaparet står i ett litet tält och väcker barnen vid olika tillfällen med en lång stav. Först ut är pojken som ser flickan och ler. Efter att han sett in i kameran och sagt 'If God wills it to happen it will, and if it isn't, it won't happen', för att sedan fullfölja en otroligt obekväm våldtäkt. Allt medans kungaparet ser på och ler stort och visar ömhet för varandra (alltså inga reaktioner på vem som vinner eller förlorar vadet, enbart kärlek). Pojken går sedan och lägger sig och paret väcker då flickan, som likt pojken skiner upp när hon ser sin manliga rumskamrat. Efter ytterligare ett brett leende så springer hon över och i sin tur våldtar pojken medans drottningen ler brett trots att hon nu också förlorat sitt vad. Scenen slutar sedan med att kungaparet lämnar tältet och enas om att de två barnen älskar varandra på samma sätt. THE END.
Jag sätter mig mer än gärna ner och analyserar denna scen men några visa människor men så vitt jag kan se det så saknar den en poäng rakt igenom. Att den sedan både är filmad på ett oerhört märkligt, amatörmässigt och obekvämt sätt gör det hela bara värre. Ett tema som känns igen hela Arabian Nights.
the Slutkläm:
Trots all denna negativitet så får jag ändå erkänna att jag någonstans fortfarande känner ett sug kring Pasolini och även om Trilogy of Life blev hans mer omtalade och kommersiellt uppmärksammade filmer så vill jag tro att jag kan finna mer kvalité bland hans övriga filmografi. Nu var det förvisso ett tag sedan jag såg Saló och självfallet så minns man mest de visuellt störande scenerna, men den filmen väckte både känslor och rörde om tankar inom en, något som varken någon film lyckas med i denna filmserie. Utöver att då möjligtvis skapa frustration. Personligen så känner jag att jag har oerhört lite att hämta från dessa tre filmer samtidigt som jag har svårt att bestämma mig om det svaga resultatet beror på att böckerna är ofilmbara, att man fått för snar budget (och därför en stressad produktion) eller om böckerna helt enkelt låg för nära hjärtat på Pasolini som därför fick svårt att ta rätt beslut som krävdes för filmatiseringen. Troligtvis så landar Trilogy of Life i ett eget litet helvete med en blandning av alla tre svaren.