fredag 29 april 2016

I Racconti di Canterbury & Il Fiore Delle Mille e una Notte (Canterbury Tales & Arabian Nights, 1972 - 1974, DVD, 110 - 125 min)

Pasolini för oss vidare från Decameronen till två andra uråldriga novellverk.


IMDB (Canterbury Tales)
IMDB (Arabian Nights)

Wikipedia (Canterbury Tales)
Wikipedia (Arabian Nights)

the Players: 
Franco Citti
Ninetto Davoli
Laura Betti
Hugh Griffith
Pier Pablo Pasolini
Ines Pellegrini
Franco Merli
Directed by:
Pier Pablo Pasolini
Screenplay by:
Pier Pablo Pasolini
Produced by:
Alberto Grimaldi
Cinematography by: 
Tonino Delli Colli
Giuseppe Ruzzolini
Musicy by: 
Ennio Morricone
Art Direction by: 
Dante Ferretti
Set Decoration by: 
Ken Muggleston
Costume Design by: 
Danilo Donati
Hair Stylist: 
Iole Cecchini
Giancarlo de Leonardis
Make Up: 
Alessandro Jacoponi
Otello Sisi
Sound Mixing by: 
Gianni D'Amico
Fausto Ancillai
Film Editing by:
Nino Baragli
Tatiana Casini Morigi



the Plot:

Under medeltiden, nära Canterbury i England, så besöker en grupp pilgrimer en kyrka. Med i gruppen finns en viss poet vid namn Geoffrey Chaucer (Pasolini) och under sin tid i kyrkan så börjar Geoffrey författa vad som ska bli känt som the Caterbury Tales. Inläggets andra film bjuder på en historia som utspelade sig ett par hundra år innan Chaucer's, den om den unge mannen Nur-e-Din (Merli) som blir förälskad i sin slavinna Zumurrud (Pellegrini). Samma öde som förde ihop dom kommer även att separera dom, så nu får följa deras jakt, och även några andra berättelser, efter att återfinna varandra. 


Nur-e-Din jagar Mellanöstern runt efter sin Zumurrud.

the Background:


Det var när Geoffrey Chaucer mot slutet av 1300-talet började arbete för hovet som han också började skriva vad som skulle komma att bli ett av hans mer kända noveller, the Canterbury Tales. Det litterära verkets grundhandling kretsar alltså kring ett gäng pilgrimer på väg mot Canterbury. Under resans gång så tävlar de om vem som kan berätta den mest intressanta, alternativt underhållande, historian. Priset? Ett gratis mål mat vid the Tabard Inn.

Strukturellt så påminner den en hel del om Il Decameron som vissa historiker påstår att Chaucer kan ha läst under sin första diplomatresa till Italien 1372. Likt decameronen så skulle vardera av de 30 pilgrimerna berätta ett bestämt antal historier under novellens gång. I detta fall fyra var, under resan dit och tillbakagång. Då Canterbury Tales idag enbart innehåller totalt 24 historier så får man förutsätta att Chaucer helt enkelt inte hann klart innan hans död, hans bortgång som som är daterad till den 25:e October 1400.


Canterbury's framgångar skrivs oftast till att Chaucer valde att skriva på engelska, till skillnad från de flesta engelska andra författare under denna tid som skrev på Franska eller Latin. Detta ledde till att novellen blev tillgänglig för så många fler och numer räknas till en av Englands viktigare historiska verk.

Arabian Nights är i sin tur baserad på novellsamlingen Kitāb ʾalf Layla Wa-Layla, mer känd som Tusen och en Natt på svenska. En samling av verk från Mellanöstern och Sydasien under den muslimska guldåldern. Forskare hävdar att grunden kan spåras till Indien samt det persiska riket, som någon gång, troligtvis under 700-talet, översattes till arabiska under titeln Alf Layla (tusen nätter). Sen i Irak under 800 och 900-talet så adderades det ett antal historier till samlingen. Bland dom några verk aom kretsade kring kalifen Harun al-Rashid. Detta adderande av berättelser fortsatte och under 1200-talet så fick även Syrien och Egypten sitt att säga i skapandet, där många av dessa historier var lagda åt det mörkare och mer dekadenta levernet. Man tror sedan att man, under en tid närmre våra egna århundraden, lade till de sista historierna så att samlingen till slut kunde levde upp till sitt egna namn.

Som ni förstår så är det inte helt lätt att forska kring händelseutvecklingar som skedde över 1000 år sedan så man får väl ta detta med en nypa salt. Men det kan ändå vara intressant att ha ett hum om hur denna digra samling kan ha utvecklats. 


Under resans gång så får vi i alla fall uppleva ett par enastående miljöer.



United Artist som köpte distributionsrättigheterna i Nord-Amerika ville ogärna att Pasolini's titlar kopplades samman med sitt egna företag, men man ville självklart rida på dess kommersiella framgång, så man valde då att släppa filmen genom en av sina mindre filialer Aidart Distribution Company. Ett företag som UA valde att släppa filmer med vad som då ansågs som tvivelaktiga teman såsom La dérobade, i vars handlingen vi följer en fransk prostituerad i sin jakt att bli självständig, A Cold Wind in August, där en äldre kvinna, som bär på en hemlighet, förför en yngre man och Lucrèce Borgia vars handling kretsar kring matkampen mellan syskonen Cesar och Lucrèce Borgia. En släkte som ni kanske har lärt känna från serien the Borgias.

Pier Pablo Pasolini hade ett väldokumenterat och ohälsosamt förhållande till 16-åriga pojkar. En fascination som till slut skulle leda honom till döden då han strax efter premiären av Saló blev brutalt mördad efter att ha träffat den unge Giuseppe Pelosi. Pojken som efteråt påträffades med Pasolini's Alfa Romeo tog då på sig det makabra mordet genom att påstå att han slagit ner Pasolini i självvärn och sedan "råkat" köra över honom. Även om det fanns flertalet frågetecken kring fallet så fälldes till slut Pelosi för mordet. 2005, hela 40 år efter att mordet skedde erkände en åldrande Pelosi att hans familj hade blivit hotade och utpressade av tre män med siciliansk dialekt som tvingade den unge pojken att förföra Pasolini så att de senare kunde mörda honom. Pasolini's kropp som hittades på en strand i Ostia strax utanför Rom hade blivit överkörd flertalet gånger, med flertalet brutna ben som följd. Hans testiklar hade hade krossats med vad som verkade vara ett järnrör och till slut så hade delar av hans kropp även blivit brandskadat med hjälp av bensin. Ett otroligt obehagligt, våldsamt och tragiskt nog poetiskt öde för den vågade regissören. Om det fanns ett religiöst, politiskt eller utpressningsmotiv bakom det horribla mordet kommer nog för allt tid att vara ouppklarat. Vad vi får hoppas är att Pasolini i alla fall blev nöjd med sin sista skapelse i Saló efter att ha förnekat Trilogy of Life's kommersiella framgångar som han ansåg gick emot hans konstnärliga vision.

the Review: 


Lördagsmorgon och med en kopp tusen och en natt (en teblandning inköpt med eller utan en medveten tanke på mina nyliga filmupplevelser) i handen så ska jag nu försöka att summera min nya dunst med herr Pasolini och de två avslutande filmerna i hans livstrilogi. Två filmer som jag i grund och botten inte var allt för sugen på att se men efter att ha diskuterat med en kollega, som i sin tur upplevt sin ungdom under 70-talet, ändå kände någon slags positivitet kring att färdigställa detta äventyr som jag påbörjat. Kanske främst till att försöka reda ut mitt egna förhållande till Pier Pablo. 

Ninetto Davoli fortsätter även i de två efterföljande filmerna att ställa till det.
både för sig själv och för andra.


Den avslappnade stilen och den medföljande amatörmässiga kvalitetsnivån känns igen från trilogins första film. Det går snabbt i svängarna mellan vad som upplevs som genialiskt och vad som känns som den raka motsatsen. Lite av råheten i berättartekniken kan man känna igen hos andra regissörer som likt Pasolini borde kalla sig konstnärer framför filmregissör, tex. Alejandro Jodorowsky och John Waters, men där syns genialiteten allt oftare än i Pasolini's Trilogy of Life.

Jag förstår att Pablo ville filmatisera några av hans favoritlitterära verk, och visst passar nog deras ton just Pasolini, både som person och som filmskapare. Men var verkligen dessa böcker skapta för att filmatisera, framförallt genom den relativt raka översättningen som Pasolini sedan valde. Jag ställer mig tveksam till det. Episodfilm har aldrig fallit i min smak, mycket på grund av avsaknaden av en röd tråd. Och Trilogy of Life's röda tråd blir tyvärr svagare och svagare för varje film.

Vilket leder mig in på den tredje filmen som troligtvis är värst i hela trilogin. Utöver det banala skådespelet så känns nu också berättelserna helt oväsentliga och som oftast moraliskt förkastliga. Som ett exempel så har vi en scen som utspelar sig någon stans i Afrika där ett kungapar reser runt för att välja ut den vackraste pojken och den vackraste flickan, där kungen företräder pojken och drottningen flickan i ett vad om vem som är mest vacker. Detta vad löser de genom att söva de två barnen med två olika droger så att de vaknar upp vid olika tillfällen. Den som sedan faller för den andre är den "fulare", likt drottningen hävdar, 'cause all those pople with less beuty love the more beutiful'. 

Vad vi sedan får se är hur kungaparet står i ett litet tält och väcker barnen vid olika tillfällen med en lång stav. Först ut är pojken som ser flickan och ler. Efter att han sett in i kameran och sagt 'If God wills it to happen it will, and if it isn't, it won't happen', för att sedan fullfölja en otroligt obekväm våldtäkt. Allt medans kungaparet ser på och ler stort och visar ömhet för varandra (alltså inga reaktioner på vem som vinner eller förlorar vadet, enbart kärlek). Pojken går sedan och lägger sig och paret väcker då flickan, som likt pojken skiner upp när hon ser sin manliga rumskamrat. Efter ytterligare ett brett leende så springer hon över och i sin tur våldtar pojken medans drottningen ler brett trots att hon nu också förlorat sitt vad. Scenen slutar sedan med att kungaparet lämnar tältet och enas om att de två barnen älskar varandra på samma sätt. THE END.

Jag sätter mig mer än gärna ner och analyserar denna scen men några visa människor men så vitt jag kan se det så saknar den en poäng rakt igenom. Att den sedan både är filmad på ett oerhört märkligt, amatörmässigt och obekvämt sätt gör det hela bara värre. Ett tema som känns igen hela Arabian Nights.

the Slutkläm:


Trots all denna negativitet så får jag ändå erkänna att jag någonstans fortfarande känner ett sug kring Pasolini och även om Trilogy of Life blev hans mer omtalade och kommersiellt uppmärksammade filmer så vill jag tro att jag kan finna mer kvalité bland hans övriga filmografi. Nu var det förvisso ett tag sedan jag såg Saló och självfallet så minns man mest de visuellt störande scenerna, men den filmen väckte både känslor och rörde om tankar inom en, något som varken någon film lyckas med i denna filmserie. Utöver att då möjligtvis skapa frustration. Personligen så känner jag att jag har oerhört lite att hämta från dessa tre filmer samtidigt som jag har svårt att bestämma mig om det svaga resultatet beror på att böckerna är ofilmbara, att man fått för snar budget (och därför en stressad produktion) eller om böckerna helt enkelt låg för nära hjärtat på Pasolini som därför fick svårt att ta rätt beslut som krävdes för filmatiseringen. Troligtvis så landar Trilogy of Life i ett eget litet helvete med en blandning av alla tre svaren.

the Betyg: 1,5 (Canterbury får en 2:a och Arabian Nights en 1:a)


"Truth lies not in one dream, but in many"




Källor: IMDB & Wikipedia

lördag 23 april 2016

Il Decameron (1971, DVD, 106 min)

Decameron. Den första delen i Pasolini's "Trilogy of Life".


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Franco Citti
Ninetto Davoli
Angela Luce
Monique van Vooren
Pier Pablo Pasolini
Directed by:
Pier Pablo Pasolini
Screenplay by:
Pier Pablo Pasolini
Produced by:
Alberto Grimaldi
Cinematography by: 
Tonino Delli Colli
Musicy by: 
Ennio Morricone
Art Direction by: 
Dante Ferretti
Set Decoration by: 
Andrea Fantacci
Costume Design by: 
Danilo Donati
Hair Stylist: 
Iole Cecchini
Make Up: 
Alessandro Jacoponi
Sound Mixing by: 
Mario Morigi
Film Editing by:
Nino Baragli
Tatiana Casini Morigi



the Plot:

Il Decameron består av åtta episoder som alla sammankopplas av eleven till målaren Giotto som har kommit till Neapel för att skapa en väggmålning. De olika episoderna utmanar och spekulerar kring religion och dess budord med både framgång såväl som motgång.


En av de mer intressanta bilderna i filmen.
Tyvärr får vi ytterst lite av det mer visuella konstnärskapet...


the Background:


Giovanni Boccaccio föddes i Florens år 1313, främst känd för sin - för tiden - naturliga dialog och kallas idag för novellens skapare. Ett yrke och en passion som han troligtvis fann genom sin älskarinna grevinnan Maria d'Aquino i Neapel. Hans mest erkända verk är en samling berättelser kallad för Il Decameron. Historierna kretsar kring 10 personer som flyr undan pesten genom att isolera sig utanför Florens. För att underhålla sig själv så berättar de tio berättelser per kväll i tio dagar vilket alltså blir bokens 100 främsta historier.

Boken skrevs under en tid där han hade träffat en annan betydande italiensk författare i Francesco Petrarca och tillsammans så omvände de Boccaccio's andlighet, då han fyllts med ånger från sina syndiga ungdomsdagar. Något som troligtvis skildras i novellen Decameron. 

Pier Pablo Pasolini hade genom sin filmkarriär hoppat mellan klassisk italiensk neorealism och den fulla motsatsen i de mer episka sagorna. Med filmer som Edipo Re (Oedipus Rex), Medea (Maria Callas enda filmframträdande) och Il vangelo secondo Matteo (The Gospel According to St. Matthew), som så nyligen som 2015 blev framröstad 
 av självaste Vatikanen som den bästa skildring av Jesus Kristus, så kunde Pasolini visa upp en gedigen meritlista när det kom till att återge klassiska verk. Och i kölvattnet av en allt mer uppgiven Pasolini, som nyligen gått emot de rebellerande studenterna då han ställt sig på den fascistiska polisens sida (han ansåg att han hade mer med sönerna till de fattiga att göra än den utbildade överklassen), så gav han sig alltså på Boccaccio's klassiker från 1350-talet.


...utan vi får istället koncentrera oss på dålig tandhygien.



Il Decameron blev den första delen i Pasolini's Trilogy of Life som kom att bestå av I racconti di Canterbury (the Canterbury Tales) och Il fiore delle mille e una notte (Arabian Nights). För den första delen i serien så kom han att få silerbjörnen vid Berlins filmfestival, slagen av sin landsman Vittorio de Sica med hans bidrag l giardino dei Finzi-Contini (The Garden of the Finzi-Continis). En tävling där han själv suttit i juryn bara fem år tidigare tillsammans med bland annat den svenska författaren Lars Forssell

Pasolini har inte bara blivit känd som en enastående poet, författare och filmregissör med flertalet filmklassiker i sitt bagage utan han kom också att bli en mentor åt flertalet unga filmarbetare som under hans ledarskap kom att både skapa sig långa, gedigna karriärer och samtidigt bli erkända som några av de bästa i branschen. Just Il Decameron blev den av få filmer där faktiskt alla hans närmsta medarbetare var med. Jag tänker då främst på fotografen Tonino Delli Colli, scenografen Dante Ferretti, kostymören Danilo Donati och klipparen Nino Baragli. Alla som genom Pasolini's guidning började förstå film på riktigt, som sedan fick sina kvalitéer förfinande av Fellini och Leone, innan man "chashade" in i Hollywood. Att ett så pass gediget namn som Ennio Morricone också har sina vantar i detta projekt skadar knappast och ökar egentligen bara förväntningarna.

the Review: 


Efter att ha följt en relativt hetlevrad diskussion om italiensk film, som framförallt handlade om italiensk film framåt 70/80-talet, så bestämde jag mig för att jag äntligen skulle ta tag i en DVD-box som jag länge gått och sneglat på i en av filmhyllorna där hemma. Det råkade vara en av Atlantic Film's fina betydande regissör-boxar, och just denna som jag plockade upp för några år sedan innehöll fem olika Pasolini-filmer. Då jag tidigare sett Saló så stod valet mellan Mamma Roma och Il Decameron. Ont oanade till att Decameron enbart var en liten del av en trilogi så valde jag just den filmen för att komma närmre en av vår tids mer mytomspunna regissörer.

Nu när jag mer eller mindre tvingat mig själv till att ta mig an alla dessa filmer så får man väl ändå hoppas att jag blir både nöjd och kanske positivt överraskad av vår första titel i Pasolini's livstrilogi.

Filmen är sprängfylld med berättelser med olika former, längder och kvalité.


I och med att man sett Saló innan så var ju förväntningarna rätt så extrema, jag klassar fortfarande den filmen som något av det mest obscena som jag sett, men också att jag i all vidrighet skulle lära mig något. Vad Saló har för sig är dock att den är berättad med ett något mer klassiskt narrativ än vad Boccaccio's berättelse ger möjlighet till.

Och det finns en klar problematik i att berätta alla dessa korthistorier, framförallt när man som publik saknar en klar röd tråd som leder en framåt. Och som konsekvens av att berättelserna i sig saknar ett tydligt ledmotiv och narrativ så tenderar ens engagemang att tappa fokus. Den numer klassiska italienska ljudsynkningen och amatörskådespelet hjälper detta faktum föga. 


Jag förstår att Pasolini uppskattade det genuina i verkliga människor, och verkliga människors dåliga tandhygien - som vi blir konstant påminda om - men en amatör har sällan förmågan att ge dig verkligheten i den overkliga miljö som en inspelningsplats kan vara. För mig så känns skådespeleriet i decameronen mer obekvämt än naturligt och då har man ju missat poängen. Samtidigt som Pasolini eftersökt äkthet så låter han karaktärerna i filmen genomgående bryta den fjärde väggen vilket också leder till filmens svårsmälta ton.

Den oidentifierbara nyansen återspeglas
 likväl i fotot, kostymen och scenografin. Ett hantverk som jag ju borde hylla med tanke på de tunga namnen som vart med och producerat denna film. Och på just det nämnda posterna. Jag vill sällan bli påmind om att jag ser på en film när jag ser på film. Och jag vill helst inte se en modernt berättarteknik skildra medeltiden. För mig är det två olika världar som helst inte ska blandas.

Nu finns det ju såklart ett underläggande tema som fortfarande kan vara relevant, men lika relevant och kanske främst lika chockerande är inta Pasolini's film längre. Här i Nordeuropa så är vi inte längre lika belastade av en hårt hållande religiös eller politisk maktfaktor vilket i dagsläget gör Il Decameron rätt så uddlös.

the Slutkläm:


Så är nu filmen så bedrövlig som det kan låta? Nej verkligen inte. De 106 spelminuterna rullar på i en rätt så rask takt och bland all konstnärlig naivitet så finns det en hel del riktigt bra element som dyker upp då och då. Men i slutändan, som ensam film, är Il Decameron inget vidare, men som en del av något större så hoppas jag fortfarande att den ska ha något att ge mig.

the Betyg: 2,5 (ett betyg som kan stiga om helheten blir mer förståelig)


"Why create a work of art when dreaming about it is so much sweeter?"





Källor: IMDB, Wikipedia, the Guardian & American Cinematographer

lördag 16 april 2016

Lolita (1962, BRD, 152 min)

I och med Lolita så formades det ett geni i Kubrick som senare kom att förändra filmhistorien.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
James Mason
Shelley Winters
Sue lyon
Peter Sellers
Diana Decker
Jerry Stovin
Directed by:
Stanley Kubrick
Screenplay by:
Vladimir Nabokov
Produced by:
James B. Harris
Cinematography by: 
Oswald Morris
Musicy by: 
Nelson Riddle
Art Direction by: 
William C. Andrews
Set Decoration by: 
Peter James
Andrew Low
Costumes; Miss Winters: 
Gene Coffin
Hair Stylist: 
Betty Glasow
Makeup Artist: 
George Partleton
Film Editing by:
Anthony Harvey



the Plot:

En ensamstående medelålders professor, som i väntan på att sitt nya jobb ska börja, väljer att spendera sin semester i en liten by i New Hampshire. Under sökandet efter en lämplig plats att bo på så hamnar han hos familjen Haze. Charlotte Haze (Winters), en sexuellt frustrerad änka blir genast betuttad i professor Humbert (Mason) som i sin tur genast blir betuttad i Charlotte's förföriska men givetvis förvirrade dotter Lolita (Lyon). Som ni förstår så kommer detta triangeldrama att skapa vissa komplikationer. Och värre blir det när den mystiske manusförfattaren Clare Quilty (Sellers) kliver in i handlingarna.

Kommer Humbert Humbert få sin Lolita...


the Background:


Vladimir Nabokov föddes under adlig flagg strax innan 1900-talet tog sin fart. Just på grund av sin födelsestatus så blev hans familj tvingade till flykt efter Oktoberrevolutionen. Efter ett par år av konstant sökande så landande de tillslut i Berlin där en nu 20-årig Nabokov började göra sig ett eget namn inom Poesikretsarna. Men Nabokov's bakgrund skulle ännu en gång tvinga honom till flykt, men denna gång var det istället hans judiska religion som fick honom på flykt i ett allt mer antisemitiskt Europa. Familjen Nabokov riktade nu blickarna mot USA där författaren senare kom att publicera några av hans mer kända verk likt Lolita.

Nabokov skrev också filmmanuset till Kubrick's filmatisering av Nabokov's egna novell, som i efterhand har bekänt att regissören under inspelningens gång ändrade på så pass mycket att det knappt var igenkännbart mot vad författaren själv hade skrivit. Som ett steg i detta så har han publicerat sitt egna manus i bokform i Lolita: a screenplay. Och till skillnad från exempelvis Stephen King så kan författaren se på arbetet partiskt och hyllar faktiskt Kubrick's slutresultat. Det enda han lär ha ångrat är den tid han la ner på att skriva om sin novell till ett manus som sedan knappt utnyttjades.

Även om novellen utspelar sig i USA så spelades filmen in i England där den oerhört flygrädda regissören nu kommit att bosätta sig. Kubrick och hans producent backade för första gången från Hollywoods spargrisar, vilket måste ha varit ett svårt beslut att ta efter framgångarna med Spartacus, när man istället valde att satsa på en egen fullmakt, mycket tack vare "the Eady Plan" som lät en produktion att skriva av (vissa) kostnader om minst 80% av arbetsstyrkan bestod av britter. Kubrick's resterande filmer kom fortsatt att spelas in i England, även om han var behov av en del 2nd unit material från bland annat USA.

...eller finns det något djupare på spel?


James Mason lär ha vart Kubrick's förstaval till rollen som Humpert Humpert men då han redan hade åtagande på Broadway som krockade med inspelningen så blev regissören och producenten James B. Harris tvungna att söka sig en annan manlig huvudroll. Man lär ha funderat kring namn som Laurence OlivierPeter UstinovDavid Niven och Cary Grant men av olika anledningar så var det ingen som fungerade i slutänden. Men som tur var så drog sig Mason ur sitt arbete på Broadway och kunde istället åka över till England för att delta i inspelningen av Lolita. 

Ett annat starkt namn som var tilltänkt i rollen som den karaktärssvage professorn var en numer alkoholiserad och utblottad Errol Flynn. Elaka rykten hävdar att skådespelaren lär ha mötts med Kubrick, tillsammans med den då 17-årige skådespelerskan Beverly Aadland (som han lär ha träffat två år tidigare), där han ska ha föreslagit ett "package deal". Flynn som redan hade en historia av tveksamma förhållanden till minderåriga fick dock en vänligt 'nej tack' av Kubrick som gick vidare i sitt sökande. Strax där efter så reste Flynn och hans nya flickvän till Vancouver för att sälja sin yacht Zaca för att råda bot på sin ekonomiska situation. Det kom även att bli den äventyrliga skådespelarens sista resa då han dog på plats av en hjärtattack.

Efter filmen the Battle of the Sexes och albumet the Best of Sellers så var Kubrick fast besluten om att Peter Sellers var den rätta skådespelaren att porträttera, i kontrast från originalnovellen, den långt mer utvecklade karaktären Clare Quilty. Sellers backade till en början då han tvekade om hans skulle kunna klar av att spela denna karaktär som han själv beskrev som -"a fantastic nightmare, part homosexual, part drug addict, part sadist". Men regissören lyckades till slut övertala den excentriske skådespelaren och en av tidernas mer intressanta samarbeten tog fart (om än ett kortlivat sådant) som enligt Sellers själv blev hans karriärs höjdpunkt. 

Vad Kubrick gjorde för att hitta den perfekta Sellers var att släppa lös honom helt utan några som helst restriktioner. Kubrick märkte att skådespelaren som oftast gjorde sin bästa tagning på första försöket så den ärrade regissören hyrde då in tre filmkameror för att kunna täcka så pass mycket material som möjligt i en och samma tagning.

the Review: 


Man vill gå in i varje ny säsong med ett par säkra kort i rockärmen. De där filmerna som man vet att man får tillbaka något otroligt gediget av, där varje "frame" kan innehålla något genialiskt. Dessa filmer blir framförallt viktiga när det känns som att vinden ligger allt för hårt emot, alternativt när diskbänksrealismen har blivit lite för realistisk.

Så att veta att man fortfarande satt inne på en av Kubrick's mer omtalade filmer (vilka är inte det) kändes oerhört betryggande. Nu kanske jag inte riktigt led allt för mycket av de filmer jag än så länge har recenserat men likväl så är det ju trevligt att få en bra start på säsongen. 

Peter Sellers närvaro är nära på att ställa till det för mig...


Att filmen öppnas upp, om än kort, på ungefär samma vis som the Shining (men i en annan miljö) får mig ju genast att slappna av och släppa den lilla oron, om det nu fanns någon, för att det här ändå inte skulle bli den behagliga filmresan som jag förutspått.

Det andra som slår mig är; "jaha, är Peter Sellers med här?" och "oj, vad han spelar över, fast på ett smått lustigt och underhållande sätt". Som tur är så ser hans motskådespelare i James Mason oerhört irriterad ut, en irritation, även om den är agerad eller inte, som jag kan känna igen mig i. Vad som också blir klart under filmens första akt är att det här till största delen kommer att bli en film som handlar om skådespeleri, och den följande karaktärsutvecklingen. I kontrast mot några av Kubrick's kommande filmer som handlade mycket (om inte mer) om stämningsskapande främst genom det visuella arbetet.

Hur sköter sig våra skådespelare då? Sue Lyon som Lolita är otroligt trovärdig, vilket såklart är imponerade för en 15-åring utan vidare erfarenheter inom området. Sellers prestation har jag vart inne på och hans karaktär fortsätter att ta ett otroligt stort utrymme genom hela filmen utan att riktigt ha något plats. Som tur är så vänder filmens ton snart i en mer passande riktning till Sellers nivå. Mason gör ett bra jobb, men hans roll känns till en början bara omotiverat obehaglig, samtidigt som det också leder till filmens solklart mest intressanta karaktärsutveckling, där han, utan att säga för mycket, hamnar i en för tiden (och även nutiden) ovan situation för en manlig filmkaraktär.


...tur är väl då att Shelley Winter's bländar mig med sin enorma prestation.


Den som däremot tar priset för mig är Shelley Winters. Jag noterade tidigt att hennes prestation som Charlotte Haze påminde mig om Philip Seymour Hoffman's Brandt i the Big Lebowski. En roll som jag än idag hyllar som den bästa birolls-prestationen någonsin. Nu visade det sig som tur var att madame Haze skulle få betydligt mer tid i bild än en biroll, något som vi får skatta oss oerhört lyckliga för då Winters verkligen passar på att leverera i rollen som den frustrerande änkan. I den karaktären som har klart starkast djup lyckas hon ändå ge det extra lilla liv som man kan tänka sig från en riktigt bra skådespelarinsats. Bara att hon sopar banan med Sellers när det kommer till det komiska känsla och timing säger ju en hel del. När hon sedan hanterar alla de andra känslorna på spektrumet med sån enorm känsla så blir man bara så jäkla nöjd och min entusiasm för Winters prestation kommer nog aldrig ta slut.

En del av min tanke kring denna filmblogg är ju att beskriva mer om tekniken runt filmerna och inte bara koncentrera mig kring regi och skådespel, som det mer normalt brukar handla om. Men som jag nämnde innan så är Lolita en skådespelardriven film vilket gör det svårt att kommentera det övriga. Men något som faktiskt stack ut för mig var rekvisitan och scenografin. Bara miljön under filmens första scen är helt underbar, att man kan skapa ett så pass "kaosigt" rum, där varje sak samtidigt känns så naturligt placerad och med en innebörd är imponerande. En standard som också uppehålls genom hela filmens längd. Jag noterade även Charlotte Haze's kostymer som oftast känns väldigt kreativa och passande för hennes ängsliga karaktär.

Jag vill även påtala filmens obehagliga stämning även fast historien ibland kan kännas lätt och gladlynt. En olustig känsla och nerv finns där rakt genom hela filmen, starkare eller svagare från scen till scen. Ett fint tecken på en spännande berättelse. Ytterligare ett gott tecken på en bra film är nyanser, och Lolita är verkligen fullproppad med dem i alla dess slag. I regi, i skådespel, i foto, i rekvisita, i ljud m.m, och det är ju djupet som oftast gör att en film går från bra till riktigt bra

the Slutkläm:


Lolita kommer kanske inte upp till samma höga nivå som filmerna som Kubrick skulle komma att skapa, men man kan ana att något var på gång. Inte bara genom hans öga för kvalité, den har ju funnits med ett tag, men i det överläggande stilskapandet. För mig så blir filmupplevelsen som att avnjuta ett välgjort konstverk, där tekniken av ypperst klass, men då flera av våra huvudkaraktärers motiv oftast känns suddig så blir jag heller inte till fullo delaktig i berättelsen. Sen så har jag aldrig heller riktigt förstått det magiska med att låta en film börja med slutet, framförallt om det inte finns ett tydligt skäl. Men det finns mycket suveräna saker att ta med oss och som gör resan väl värd. Då tänker jag på Humbert Humbert karaktärsutveckling, Peter Sellers spontanitet (och ett frö av vad som skulle komma att bli i Dr. Strangelove) men kanske framförallt på Shelley Winter's prestation som jag blev helt tagen av och ni kan förvänta er mer filmer med henna i framtiden (I recensionsform alltså, hon dog 2006...).

the Betyg: 4 (Når väl riktigt fram till den ytterst Kubrick-klassen, men fortsatt riktigt bra.)



"I want you to live with me and die with me and everything with me!"







Källor: IMDB, Wikipedia & Love and Death in Kubrick