 |
| Mitt försök att förstå mig på en konstnär som jag visste otroligt lite om. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
David Bowie
Rip Torn
Candy Clark
Buck Henry
Bernie Casey
Directed by:
Nicolas Roeg
Screenplay by:
Paul Mayersberg
Produced by:
Michael Deeley
Barry Spikings
Cinematography by:
Anthony B. Richmond
Musicy by:
John Phillips
Stomu Yamashta
Production Design by:
Brian Eatwell
Set Decoration by:
Simon Wakefield
Costume Design by:
May Routh
Special Makeup Effects by:
Ellis Burman Jr.
Visual Effects by:
Harrison Ellenshaw
Electronic Sound Effects by:
Desmond Briscoe
Film Editing by:
Graeme Clifford
the Plot:
En oerhört egendomlig och målmedveten man faller ner mitt i den Amerikanska vildmarken. Utan ett öre på fickan men med några matematiska formler så är han redo att förändra världen och skapa sig själv en enorm förmögenhet. Men vart kommer han egentligen ifrån och vad är det som verkligen driver honom?
 |
| Frågan är om jag verkligen skulle bli så mycket klokare av the Man Who Fell to Earth? |
the Background:
Filmen är baserad på Walter Tevis bok med samma namn, novellisten Tevis lär ha baserat filmen på tre händelser i sitt egna liv: de många sjukdagar han var tvungen att spendera till sängs som barn, en situation som också ledde till att han blev tvungen att flytta från storstaden San Francisco (the City of Light) till det mer "lantliga" och tråkiga Kentucky och sist men verkligen inte minst, hans kamp mot sin egen alkoholism.
Utöver the Man Who Fell to Earth så skrev Tevis två andra noveller som kom att filmatiseras. the Hustler och the Color of Money. Regisserade av stackars Robert Rossen och Martin Scorcese, där Paul Newman återkommer som samma karaktär i bägge filmerna.
the Man Who Fell to Earth var också den andra av fyra filmen som Deeley och Spikings samproducerade. Där de övriga var Conduct Unbecoming, Convoy och den mest framgångsrika av de alla, Deer Hunter.
Regissören Nicolas Roeg uppskattade att rollsätta kända musiker i sina huvudroller, utöver Bowie i denna film så har han använt sig av både Mick Jagger i Performance och Art Garfunkel i Bad Timing. Trots alla dessa storstjärnor så lär Roeg själv önskat den över två meter långe Michael Chricton som mannen som föll till jorden. Samtidigt så såg filmens finansiärer Robert Redford som det självklara valet.
Men det var nära att publiken gick miste om filmen när Paramount, som köpt rättigheterna till distributionen för 1.5 miljoner dollar (en summa som garanterade att man kunde börja filma), först såg den slutgiltiga filmen så backade man ur från sin deal, helt enkelt så ansåg man att det inte var vad man initialt betalt för. British Lion stämde då Paramount som tillslut förlikade över en summa på $850.000. Men filmen kom endast att visas på ett par få utvalda biografer runt om i USA. Och det var tack vare inkomsterna från Europa som fick filmen att gå plus/minus noll.
Utöver Roeg's långfilm så har det även producerats en TV-film baserad på samma novell av Tevis. Det finns även en dokumentär om inspelningen av originalfilmen i 2003-års Watching the Alien.
Vi behöver väll inte gå igenom hela Bowie's karriär, då skulle texten bli alldeles för lång, men vi kikar i alla fall in i hans liv åren innan hans första stora filmroll. Bowie, eller Ziggy Stardust - den persona han åtog sig då, var på toppen av sin Europeiska karriär och började nu slå allt mer i USA. Men efter skivorna Diamond Dogs, Young Americans och flitigt turnerande så övergick hans tunga kokainbruk till ett allvarligt beroende. Som konsekvens av detta så hamnade han i två utdragna, segförhandlade och otroligt dyra förlikningar med två sparkade managers. I och med inspelningen av Nicolas Roeg's film så la Bowie Ziggy bakom sig och antog istället karaktären "Thin White Duke".
I allt det drogrus han genomled där och då så lär han bland annat ha "hailat" till sina fans under en resa genom Berlin och avböjt Spaniens förslag på att låna Bowie's satelittid (för en schemalagd intervju) för att direktsända världsnyheten att General Franco dött. Istället fick världen istället uppleva en uppenbart påtänd vit hertig som under en omfattande utfrågning med Russell Harty var totalt oförmögen att ens få ihop två sammanhållande meningar.
Bowie ska ha komponerat filmmusik till the Man Who Fell to Earth som av någon anledning blev ratad. Musiken lär ha legat som grund till hans skiva Low från 1977.
the Review:
Som ni säkert vet så gick David Bowie bort i veckan efter en tids kamp mot cancer. Då jag aldrig riktigt utforskat den elektroniska genren något djupare (även om Bowie's musik nu var relativt kommersiell) så har jag heller aldrig träffat på Bowie eller hans musik. Och om jag ska vara helt ärlig så har hans gimmick heller aldrig gjort mig speciellt nyfiken på honom.
Mitt skarpaste minnen från honom som person är faktiskt ett the Extras-avsnitt, kanske också det bästa, från säsong två där Ricky Gervais karaktär börjar känna sig rätt så självsäker i sin berömdhet och sedermera sin nyfunna status. Allt detta kulminerar dock när han och hans vänner går till en trendig bar där han snart får inse exakt vart i kändisskapets hierarki hans står när David Bowie dyker upp. Om ni inte redan har sett avsnitten så bör ni genast göra det, även om det också kräver att ni även ser alla avsnitten fram tills dess.
Men som man förstår från omvärlden (kanske främst genom facebook) så har Bowie betytt så otroligt mycket mer för så otroligt många mer och eftersom detta är en filmblogg så passade jag då på att försöka finna det magiska i David Bowie, Ziggy Stardust eller the White Duke - vad man nu vill kalla denna konstnär för - genom att se the Man Who Fell to Earth.
Filmen är baserad på Walter Tevis bok med samma namn, novellisten Tevis lär ha baserat filmen på tre händelser i sitt egna liv: de många sjukdagar han var tvungen att spendera till sängs som barn, en situation som också ledde till att han blev tvungen att flytta från storstaden San Francisco (the City of Light) till det mer "lantliga" och tråkiga Kentucky och sist men verkligen inte minst, hans kamp mot sin egen alkoholism.
Utöver the Man Who Fell to Earth så skrev Tevis två andra noveller som kom att filmatiseras. the Hustler och the Color of Money. Regisserade av stackars Robert Rossen och Martin Scorcese, där Paul Newman återkommer som samma karaktär i bägge filmerna.
the Man Who Fell to Earth var också den andra av fyra filmen som Deeley och Spikings samproducerade. Där de övriga var Conduct Unbecoming, Convoy och den mest framgångsrika av de alla, Deer Hunter.
Regissören Nicolas Roeg uppskattade att rollsätta kända musiker i sina huvudroller, utöver Bowie i denna film så har han använt sig av både Mick Jagger i Performance och Art Garfunkel i Bad Timing. Trots alla dessa storstjärnor så lär Roeg själv önskat den över två meter långe Michael Chricton som mannen som föll till jorden. Samtidigt så såg filmens finansiärer Robert Redford som det självklara valet.
Men det var nära att publiken gick miste om filmen när Paramount, som köpt rättigheterna till distributionen för 1.5 miljoner dollar (en summa som garanterade att man kunde börja filma), först såg den slutgiltiga filmen så backade man ur från sin deal, helt enkelt så ansåg man att det inte var vad man initialt betalt för. British Lion stämde då Paramount som tillslut förlikade över en summa på $850.000. Men filmen kom endast att visas på ett par få utvalda biografer runt om i USA. Och det var tack vare inkomsterna från Europa som fick filmen att gå plus/minus noll.
Utöver Roeg's långfilm så har det även producerats en TV-film baserad på samma novell av Tevis. Det finns även en dokumentär om inspelningen av originalfilmen i 2003-års Watching the Alien.
 |
| Likt Bowie's karaktär så känner jag mig rätt så vilsen filmen igenom. |
Vi behöver väll inte gå igenom hela Bowie's karriär, då skulle texten bli alldeles för lång, men vi kikar i alla fall in i hans liv åren innan hans första stora filmroll. Bowie, eller Ziggy Stardust - den persona han åtog sig då, var på toppen av sin Europeiska karriär och började nu slå allt mer i USA. Men efter skivorna Diamond Dogs, Young Americans och flitigt turnerande så övergick hans tunga kokainbruk till ett allvarligt beroende. Som konsekvens av detta så hamnade han i två utdragna, segförhandlade och otroligt dyra förlikningar med två sparkade managers. I och med inspelningen av Nicolas Roeg's film så la Bowie Ziggy bakom sig och antog istället karaktären "Thin White Duke".
I allt det drogrus han genomled där och då så lär han bland annat ha "hailat" till sina fans under en resa genom Berlin och avböjt Spaniens förslag på att låna Bowie's satelittid (för en schemalagd intervju) för att direktsända världsnyheten att General Franco dött. Istället fick världen istället uppleva en uppenbart påtänd vit hertig som under en omfattande utfrågning med Russell Harty var totalt oförmögen att ens få ihop två sammanhållande meningar.
"I actually was feeling as alienated as that character was. It was a pretty natural performance. ... a good exhibition of somebody literally falling apart in front of you. I was totally insecure with about 10 grams [kokain] a day in me. I was stoned out of my mind from beginning to end".
Bowie ska ha komponerat filmmusik till the Man Who Fell to Earth som av någon anledning blev ratad. Musiken lär ha legat som grund till hans skiva Low från 1977.
the Review:
Som ni säkert vet så gick David Bowie bort i veckan efter en tids kamp mot cancer. Då jag aldrig riktigt utforskat den elektroniska genren något djupare (även om Bowie's musik nu var relativt kommersiell) så har jag heller aldrig träffat på Bowie eller hans musik. Och om jag ska vara helt ärlig så har hans gimmick heller aldrig gjort mig speciellt nyfiken på honom.
Mitt skarpaste minnen från honom som person är faktiskt ett the Extras-avsnitt, kanske också det bästa, från säsong två där Ricky Gervais karaktär börjar känna sig rätt så självsäker i sin berömdhet och sedermera sin nyfunna status. Allt detta kulminerar dock när han och hans vänner går till en trendig bar där han snart får inse exakt vart i kändisskapets hierarki hans står när David Bowie dyker upp. Om ni inte redan har sett avsnitten så bör ni genast göra det, även om det också kräver att ni även ser alla avsnitten fram tills dess.
Men som man förstår från omvärlden (kanske främst genom facebook) så har Bowie betytt så otroligt mycket mer för så otroligt många mer och eftersom detta är en filmblogg så passade jag då på att försöka finna det magiska i David Bowie, Ziggy Stardust eller the White Duke - vad man nu vill kalla denna konstnär för - genom att se the Man Who Fell to Earth.
 |
| Bowie sätts inte på allt för stora prov i det ädla skådespelaryrket. |
the Man Who Fell to Earth inleds i ett högt tempo med en konstnärlig look. Självfallet, i all filmens 70-tals-prakt, så är det också med smått märkliga och många luriga element. Vilket inledningsvis gör sig påmind med en stor mängd närbilder på konstiga glasögon och för att sedan fortsätta i ungefär samma riktningen. Trots filmens, för konst-genrens, rätt mäktiga längd så upplevs ändå berättande väldigt fartfyllt, vilket gör helhetsintrycket och ens egen koncentrationsförmåga gott.
En av berättelsens större ledmotiv är relationen mellan vår mystiske man spelad av Bowie och servitrisen Mary-Lou som skildras riktigt bra av Candy Clark. Ett minst sagt besynnerligt förhållande som jag ställer mig smått frågande till. Jag tror mig förstå vad Mary-Lou får ut av relationen, men varför Bowie's karaktär öppnar upp för denna sårbarhet är för mig ett mysterium, något som förhoppningsvis går att lösa med en andra genomsittning. Likväl så är deras relation något som drar mycket energi från filmen och när man inte heller riktigt förstår den så skapas det en del problem.
Trots allt "lull-lull" så är the Man Who Fell to Earth en härlig historia, men jag tror att den hade kunnat berättas på ett bättre sätt. Framförallt då det känns som att man har förlitat sig mycket, kanske för mycket, på en person som egentligen borde sakna sinnesnärvaron att leda ett sånt här projekt. Nu kan man ju självklart debattera för om inte Bowie's mentala tillstånd ändå gav precis den mystik som karaktären behövde. En möjlighet som inte kommer förneka, men samtidigt så känner jag förstås en viss skyldighet för alla nyktra skådespelare, och egentligen detsamma för alla sorters yrkesgrupper där ute, att aldrig främja något sånt beteende.
the Slutkläm:
En bra, men inte jätte bra film och det är väl ungefär exakt vad man bör förvänta sig från en rulle där huvudrollsinnehavaren är konstant påtänd på kokain. En sådan upplevelse kan bli oerhört intressant, men väldigt sällan riktigt bra. the Man Who Fell to Earth är heller ingen film som frambringar en Bowie-älskare av en ignorant som mig, för att på riktigt uppskatta både filmen och Bowie's bidrag så bör man nog redan innan visningen akta honom högt. Vem jag däremot blir oerhört intresserad av är författaren Walter Tevis. Och om jag skulle komma till att se om filmen igen så är det nog mycket för att se den med det självbiografiska i åtanken. Jag blev även oerhört intresserad av hans andra sci-fi berättelse Mockingbird, en novell som än idag inte har blivit filmatiserad.
the Betyg: 3,5 (för att den väckte mitt intresse och öppnar för att se om den igen.)
En av berättelsens större ledmotiv är relationen mellan vår mystiske man spelad av Bowie och servitrisen Mary-Lou som skildras riktigt bra av Candy Clark. Ett minst sagt besynnerligt förhållande som jag ställer mig smått frågande till. Jag tror mig förstå vad Mary-Lou får ut av relationen, men varför Bowie's karaktär öppnar upp för denna sårbarhet är för mig ett mysterium, något som förhoppningsvis går att lösa med en andra genomsittning. Likväl så är deras relation något som drar mycket energi från filmen och när man inte heller riktigt förstår den så skapas det en del problem.
Trots allt "lull-lull" så är the Man Who Fell to Earth en härlig historia, men jag tror att den hade kunnat berättas på ett bättre sätt. Framförallt då det känns som att man har förlitat sig mycket, kanske för mycket, på en person som egentligen borde sakna sinnesnärvaron att leda ett sånt här projekt. Nu kan man ju självklart debattera för om inte Bowie's mentala tillstånd ändå gav precis den mystik som karaktären behövde. En möjlighet som inte kommer förneka, men samtidigt så känner jag förstås en viss skyldighet för alla nyktra skådespelare, och egentligen detsamma för alla sorters yrkesgrupper där ute, att aldrig främja något sånt beteende.
the Slutkläm:
En bra, men inte jätte bra film och det är väl ungefär exakt vad man bör förvänta sig från en rulle där huvudrollsinnehavaren är konstant påtänd på kokain. En sådan upplevelse kan bli oerhört intressant, men väldigt sällan riktigt bra. the Man Who Fell to Earth är heller ingen film som frambringar en Bowie-älskare av en ignorant som mig, för att på riktigt uppskatta både filmen och Bowie's bidrag så bör man nog redan innan visningen akta honom högt. Vem jag däremot blir oerhört intresserad av är författaren Walter Tevis. Och om jag skulle komma till att se om filmen igen så är det nog mycket för att se den med det självbiografiska i åtanken. Jag blev även oerhört intresserad av hans andra sci-fi berättelse Mockingbird, en novell som än idag inte har blivit filmatiserad.
the Betyg: 3,5 (för att den väckte mitt intresse och öppnar för att se om den igen.)
"What is this music Farnsworth keeps sending me? I don't like it."
 |
| (Observera Iron Maiden-fonten) |
Källor: IMDB & Wikipedia.
