 |
| Den något felaktiga bilden av den sista magnaten. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Robert de Niro
Robert Mitchum
Jeanne Moreau
Tony Curtis
Theresa Russell
Jack Nicholson
Donald Pleasence
Directed by:
Elia Kazan
Produced by:
Sam Spiegel
Screenplay by:
Harold Pinter
Cinematography by:
Victor J. Kemper
Musicy by:
Maurice Jarre
Production Design by:
Gene Callahan
Art Direction by:
Jack T. Collins
Set Decoration by:
Jerry Wunderlich
Costume Design by:
Anna Hill Johnstone
Anthea Sylbert
Film Editing by:
Richard Marks
the Plot:
Den enormt framgångsrike, men också enormt pressade, filmproducenten Monroe Stahr (de Niro) har dedikerat sitt liv till filmens värld när han plötsligt möter på en person som drastiskt kommer att förändra hans prioriteringar och mål. Och snart så ser den så självsäkre filmmagnaten inte lika energisk ut.
 |
| Den hårt pressade Stahr (de Niro) försöker driva filmbolaget framåt... |
the Background:
Filmen är baserad på författaren F. Scott Fitzgerald's novell the Love of the Last Tycoon. En bok som först färdigställdes efter författarens bortgång av hans gamle vän och tillika litteraturkritikern, Edmund Wilson. Fitzgerald anses som en av USA's främsta författare under 1900-talet och en av "the Lost Generation". En fras som sägs vara myntad av Gertrud Stein, som förklarar en generation konstnärer som hade sin peak runt omkring det första världskriget. Hans mest erkända verk kom att bli the Great Gatsby och the Curious Case of Benjamin Button, två noveller som också har kommit att filmatiseras på senare tid.
Som ansvarig över manusbearbetning för långfilmsversionen tillsatte producenten, Sam Spiegel, en av film och teatervärldens mest erkända manusförfattare, Harold Pinter. Enligt Spiegel's biografiker, Natasha Fraser-Cavassoni (Pinter's styvbarn), så hade Spiegel och Pinter en far och son relation, där producenten var uppenbart tagen av författarens genialitet. Såpass att Kazan ansåg att det påverkade Spiegel's omdöme och då producenten hanterade filmmanuset som heligt, så fanns det väldigt lite som Kazan själv kunde påverka med filmens berättelse. Intressant notis här är att the Last Tycoon blev Spiegel's nästa sista filmproduktion medans det blev Kazan' allra sista film någonsin.
Fitzgerald's bok bygger alltså kring en viss Irving Thalberg, en oerhört intressant person. Irving, född av Tyska immigranter, växte upp i New York där han efter en tids sjukdom fick reda på att han hade ett svagt hjärta. Detta kan vara nyckeln till mycket av hans karaktär, då han var inställd på att han inte skulle leva längre än sin 30-års dag så avböjde han möjlighet att studera vidare och började istället att jobba. Ett av de första jobben han tog var som sekreterare vid Universal Pictures avdelning in New York. Där kom han snabbt att arbeta sig uppåt till personlig assistent åt företagets ägare och grundare Carl Laemmle.
 |
| ...ett jobb som kommer att försvåras av ett oväntat möte. |
Efter en tids arbete vid Laemmle's sida så fick den unge assistenten följa med över till västkusten och produktionskontoret i Los Angeles, i en tid då staden och filmindustrin fortsatt var under tillväxt. När det var dags för Laemmle att bege sig till New York igen så lämnade han kvar den han hade kommit att lita mest på för att se över hans produktioner.Och just denne var en Irving Thalberg. När han efter två månader kom tillbaka så blev han oerhört imponerad över den unge assistentens rapporter. Så imponerad att när Thalberg sedan påpekade att Laemmle behövde en studiochef som kunde se över det dagliga arbetet åt honom, så gav Laemmle honom just den tjänsten. När det sedan var dags för företagsledaren att bege sig tillbaka till Östkusten igen så var plötsligt, den nu 20-årige, Thalberg ansvarige för bolagets nio pågående långfilmsproduktioner.
Efter en tid hos Universal så sökte Thalberg nya utmaningar. Något han hittade hos Louis B. Mayer och hans egna produktionsbolag. Tillsammans så skapade de ett mycket framgångsrikt bolag med mycket små medel där Mayer stod för den stora bilden medans Thalberg fick koncentrera sig på filmerna.
Någonstans här så stötte biografmagnaten Marcus Loew på trubbel, då han i jakten på ett utökat filmutbud bland hans biografer, hade slagit ihop sin egna studio Metro Pictures, med sitt senaste inköp Goldwyn Pictures, bara för att inse att många av produktionerna, däribland Ben Hur och Greed, hade börjat spåra ur. För en lösning på detta problem så bad hans sina advokater att headhunta branschen efter folk som kunde styra skutan på rätt köl igen. Dom fann Louis B. Mayer och Irving Thalberg. Och med Mayer Pictures med i Loew's nyskapade företagsträd så hade M.G.M fått sin födelse i Hollywood.
Thalberg's och Mayer's geni, tillsammans med Loew's djupa fickor ledde M.G.M till oerhörda framgångar både ekonomiskt och prestigemässigt. Och att jobba för filmbolaget kom att bli en stämpel för att man hade nått till den absoluta toppen. Som exempel så var studion den enda som gick med vinst under den stora depression under början av 30-talet. Men när Thalberg's gode vän Paul Bern gick bort, en helt egen historia i sig - men det får bli en annan gång, så tog det enormt hårt på den framgångsrike producenten som ansökte om ett sabbatsår. Men istället för ledighet så slängde M.G.M mer pengar över Thalberg som tröst, något som alienerade kamraten Louis B. Mayer. När Irving något senare drabbades av en hjärtattack, något som höll honom borta från jobbet under en längre period, så passade Mayer på att underminera hans position på företaget genom att anställa andra producenter, såsom David O. Selzcnick och Walter Wagner.
Vid 37 års ålder, sju år mer än vad han själv hade beräknat, så gick Irving Thalberg, eller "Boy Wonder" som han hade kommit att kallas, bort i lunginflammation. M.G.M hedrade honom med att kreditera honom i eftertexterna av hans sista produktion the Good Earth. Något som Thalberg aldrig tidigare hade tillåtit då han ansåg att all självberöm man ger sig är värdelöst.
the Review:
En film som heter the Last Tycoon, som handlar om Hollywoods sista glansdagar, regisserad av, den av Hollywood hatade, Elia Kazan och med en en ung och målmedveten Robert de Niro i huvudrollen. Låter inte detta sjukt spännande så säg. Lägg därtill att den är författad av en av historiens mest erkända manusförfattare, med musik från en av historiens mest erkända kompositörer och med en sjuhelsikes "supporting cast" så har den här the Last Tycoon allt att vinna. Och som den Hollywood-fetischist som jag är så föll jag för drömmen om vad denna filmupplevelse skulle komma att bli.
Som ni förstår från min presentation av filmen så finner jag den riktige "Boy Wonder" och hans uppkom och fall ytterst intressant. Och jag anser också att det finnas tillräckligt med potential i den historien för att öppna upp för en riktigt intressant film. Men tyvärr så får jag känslan av att Kazan, eller kanske snarare Pinter's, baserat på Spiegel's ovilja att ge regissören för fria tyglar, hellre ville skapa sin egna Casablanca (det finns skarpa antydningar och regelrätta homager till Michael Curtiz gamla klassiker från 1942) i Hollywood miljö, istället för "the rise and fall" av en av den Amerikanska filmbranschens viktigaste personer.
 |
| En av filmens stora höjdpunkter. |
Efter en oväntat lågmäld och tyvärr rätt så ofokuserad första akt, och då framförallt anslaget där vi hoppar mellan verklighet och en dikterad filmvärld utan någon tydlig struktur, så presenteras vi för Stahr's (de Niro) olyckliga kärleksrelationer, som kommer att blir filmens främsta konflikt, det bränsle som knuffar denna produktion framåt. Som ni förstår så ligger min besvikelse i att jag anser att det fanns betydligt intressantare historier att berätta än om Stahr's sexliv.
Föga hjälper det filmens puls att historiens konflikt, relationen mellan de Niro's karaktär och Didi, spelad av Jeanne Moreau, känns oerhört påtvingad. Den enda egentliga attraktionen för honom verkar vara av en fysisk karaktär, då hon liknar hans bortgångne fru. Didi's ingång i det hela är jag mindre klar över, utöver den trasiga själ som hon verkar vara. Något som tyvärr varken Pinter eller Kazan vill forskar vidare i.
Det som jag däremot finner mest underhållande med filmen, och som blir rätt talande för vad jag hellre velat se, är just de små konflikterna som sker kring filmstudion och hans arbete där, de schismer som han måste lösa mellan skådespelare och regissör, mellan producenter och manusförfattare och mellan styrelsen och fackföreningarna. Det är då som filmen väcks till liv på riktigt och alla från skådespelare, regissör, fotograf och resten av teamet verkligen får briljera med sin erkända kunskaper. Men tyvärr så är det bara en bi-historia i filmens stora berättelse, endast en nagel i ögat för Stahr's när han egentligen bara vill tänka på och hantera de ångestladdade förhållandena till kvinnorna i hans liv.
the Slutkläm:
En besvikelse; som nog inte bara bygger på min förväntningar på filmen utan på de två rätt så uppenbara anledningarna att det dels fanns en långt mer intressant historia att berätta och att jag vet vilka höjder som både Kazan och de Niro kan nå. Utöver ett par riktigt intressanta scener så känns the Last Tycoon oerhört platt och mållös.
the Betyg: 2 (Några små höjdpunkter, men oengagerande i det stora hela.)
"I don't think I have more brains than a writer,
I just think that his brains belong to me."
I just think that his brains belong to me."
