Tootsie (1982, BD, 116 min)

Kan Dustin Hoffman i drag verkligen vara något?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Dustin Hoffman
Jessica Lange
Bill Murray
Sydney Pollack
Geena Davis 
Directed by:
Sydney Pollack 
Screenplay by:  
Larry Gelbart
Murray Schisgal
Cinematography by: 
Owen Roizman 
Music by: 
Dave Grusin
Production Design by:
Peter S. Larkin
Costume Design by:
Ruth Morley
Make Up Design by: 
George Masters
Film Editing by:
Fredric Steinkamp
William Steinkamp


the Plot:

Michael Dorsey (Hoffman) är en ambitiös skådespelare som gör allt för att lyckas som skådespelare. Tyvärr så börjar hans rykte komma ikapp honom och han får det svårare och svårare att få till auditions. Och han inser snart att måste förändra sig för att verkligen få chansen. 

Hoffman gör vad kvinnor gör. Rakar benen.

the Background:

Charles Evans, en direktör för ett mode företag, var sugen på att ge sig in i filmbranschen där hans bror hade gjort sig en karriär genom att producera bland annat Rosemary's Baby, Serpico och the Godfather. Och hans första produktion inom filmens värld skulle bli en enorm succé.

1978 så fick han manuset, Would I Lie to You?, på sitt skrivbord från komikern och skådespelaren Buddy Hackett. Manuset, skrivet av Don McGuire i början av 70-talet, handlade om en arbetslös skådespelare som klär ut sig till kvinna för att få tag på jobb. Men det var först nu som någon tände till på idén när Evans köpte rättigheterna.

Det ska sägas att det råder delade meningar om vem som skrev vad. Inte så lustigt då det var runt sju personer inblandade i manusförfattandet under tolv år. Lägg därtill tre regissörer och halvt tjog producenter och köket börjar svämma över av kockar.

Men med Dustin Hoffman som kapten i det något svajiga skeppet, med total kreativ kontroll, och med Sydney Pollack vid rodret så började Evans film se solen vid horisonten.

Kärlesktrubbel i New York.

Hoffman såg inte Tootsie som en komedi. Samtidigt som Pollack senare har berättat att han sa åt sina skådespelare att inte hantera sina karaktärer som komiska utan snarare som dramatiska karaktärer i märkliga situationer. Han fortsatte även med att det sällan hördes skratt efter scenerna under själva inspelningen.

Dustin Hoffman utförde en mängd tester för att hitta fram till hans karaktär Dorothy. Det var glasögon tester, dialekt tester och röstövningar med Meryl Streep. Han testade även sin karaktär ute i det verkliga livet till exempel på hans dotters föräldradag och i hissen med den legendariska skådespelaren José Ferrer (far till den fantastiske Miguel Ferrer). I hissen beskrev hans sig som en av Ferrer's största fan och följde sedan upp med att fråga om han fick "suck Ferrer's c**k". 

the Review: 

Detta är en film som har passerat min radar obemärkt. När jag väl snappade upp den så blev jag ytterst skrämd av dess vedervärdiga omslag/poster (något som jag offra en hel del...minuter för att själv slippa ha med här på sidan). En film om Dustin Hoffman i glammig drag kändes inte allt för sexigt. Inget som till talar mig helt enkelt. Men jag blev till slut övertalad, om än väldigt enkelt,  av min vän och det är något som jag verkligen inte ångrar. 

Oavsett vad som beskrevs här ovanför så är detta en komedi. Och en helt underbar sådan. Något som jag verkligen inte är ensam om då filmen har blivit framröstad som filmhistoriens näst roligaste film av AFI (American Film Institute). Snäppet bakom Billy Wilder's Some Like it Hot.

Humorn i sig är väl egentligen inget speciell. Och den ligger sannerligen rätt så långt ifrån den humorn som normalt sätt attraherar mig. Det handlar som oftast om klassisk missförstånds humor, vilket historien såklart bäddar för, och den ökända, om man får kalla det så, rappa och lite små pretentiösa New York humorn som Woody Allen bygger större delen av sina filmer på.

Men trots det så går det hem med råge hos mig. Varför vet jag inte exakt. Men troligtvis stort tack vare Dustin Hoffmans avslappnade skådespeleri. Och med mästerliga prestationer från Lange, Murray och Pollack som stöttepelare till Hoffman så knasiga karaktär så lyfter man filmen till oanade höjder.

En epok som tilltalar yours truly.

Sen måste jag också ge en shout-out till de vackra miljöerna. De där miljöerna som jag verkligen går igång på. Kan inte riktigt förklara det men 70-talets, och till stor del 80-talets, Amerika på film var så satans vackert. Spelar ingen roll om du är ute på landet, i skogen eller full stadsmiljö, som större delen av Tootsie är (New York), så väcker det någon slags estetisk nerv i mig. Det är en tid och plats som jag så gärna hade upplevt med egna ögon. Men får nu nöja mig med filmmediets museum liknande tillbakablickar.

Man kan enkelt sammanfatta det med att filmen har hjärta. Ett sånt där smaskigt pulserande 70-80-tals hjärta. Det där hjärtan som i dagens filmklimat mer liknar ett sex veckors gammal torkad aprikos.

Om jag ska pressa fram några svagheter så är det vad jag vill kalla den Allenieska tonen. Med det vill jag säga att det är en film av skådespelare. Något som märks. Något som jag är rätt allergisk för. Det är en sjukdom som märks bäst i filmer med sin grund som teaterpjäser. Där brukar skådespelarna verkligen frodas i den teatraliska miljön som manusen oftast frambringar. Men ett språk och socialt tempo som sällan figurerar i vår riktiga värld.

Sen kan jag tycka att det är lite ironiskt att en film som gärna vill framhäva sin relevans inom det jämställdheten faktiskt i grund och botten bygger på att mannen anse sig kunna göra ett bättre jobb än kvinnan och sedan också får rätt i det. Men så får man komma ihåg att det var andra tider när Tootsie producerades. Men den har utöver detta också mycket gott att ge och var säkerligen ett positivt inslag i kulturen då.


the Slutkläm:
 
Som jag var inne på i recensionen så är det en film med ett underbart hjärta och en av de bättre komedier som jag har sett. Som både ger en ett leende på läpparna och en intressant historia.

the Betyg: 4 (Var länge sedan en film underhöll mig såpass mycket)

"I believe in UNEMPLOYMENT, but not hell"