Sound of Music (1965, LD, 174min)

Mer sentimental än så här går det väl inte att bli?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Julie Andrews
Christopher Plummer
Eleanor Parker
Richard Haydn
Peggy Wood 
Directed by:
Robert Wise 
Screenplay by:  
Ernest Lehman
Cinematography by: 
Ted D. McCord 
Music by: 
Richard Rodgers
Production Design by:
Boris Leven
Choreography by:
Dee Dee Wood
Marc Breaux
Costume Design by: 
Dorothy Jeakins
Film Editing by:
William Reynolds

the Plot:

Maria's (Andrews) bekymmerslösa glädje blir ett problem i det Österrikiska klostret och hon skickas iväg som barnmorska till änklingen von Trapp (Plummer) och hans herrgård fylld med barn och tjänstepersonal. Väl där måste hon övervinna både barnens och husets herres förtroende och värja sig för diverse lycksökerskor och mot slutet även Nazisternas framfart.

Maria är alldeles för glad för sitt egna och Guds bästa och blir därefter utslängd ur klostret.

the Background:

Jag är troligtvis den siste personen på denna jord som lyckats undgå att uppleva denna musikal på något sett. Att filmen är baserad på en Broadwaymusikal vet väl alla. Men att den är baserad på en verklig historia och Maria von Trapp's egna memoarer är kanske föga känt.

Självklart så skiljer sig verkligheten mot dikten till en rätt så pass stor del. Där musikalen skriven av Howard Lindsay och Russel Crouse (Musik av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II) har spetsat till både Nazimaktens inverkan och själva kärlekshistorian.

Likt 2010 så förvånas man över hur blinda alla inblandade i förproduktionen måste ha vart för alla mörka moln som täckte himlen ovanför dom. För filmatiseringen av Broadwaymusikalen skulle visa sig vara allt annat än en smidig resa. 

Det hela började när Zanuck familjen erbjöd regijobbet till Robert Wise. Wise, som var vis nog, avböjde jobbet då han ansåg att historien var alldeles för "sockersöt" för honom. Richard D. Zanuck och hans far Darryl sökte vidare men fick se sig nekade av en tjog regissörer tills att man gick till den snart döve William Wyler. Wyler, var likt Wise också vis, och avböjde förfrågan pga av hans hälsotillstånd. Musik är ju något som man oftast upplever med hjälp av sina hörselorgan.

Nu tog han sig ändå till New York för att bevittna musikalen live. Men inte ens en natt i New York fick honom övertygad, då han ansåg att musiken inte utvecklades organiskt från handlingen. Nästa steg var att kontakta producenterna till den icke-musikaliska filmatiseringen av samma historia. Die Trapp-Familie. Svaret löd - "This cannot fail", och Wyler tackade till slut ja till jobbet.

Barnens inskolning i Nazietikett sker långt ifrån felfritt.

Wyler, författare Lehman och deras respektive flög sedan till Österrike för att scouta inspelningsplatser. Man talade bland annat med Salzburgs borgmästare för att försäkra sig om att de som överlevde krigets fasor inte skulle ha något emot att se sin stad återigen bli fylld av nazister och nazi relaterade utsmyckningar. Blind av Hollywoods glamour svarade borgmästaren, att om stadens invånare hade klarat av det en gång så borde man göra det igen. Empati och respekt var tydligen lika sällsynt då som nu.

Wyler reste tillbaka till Hollywood för att fortsätta med förproduktionen av filmen. Men sakta och säkert så tappade han fokus på musikalen och när han sedan blev erbjuden att regissera the Collector, med Terence Stamp i huvudrollen, så såg han sin räddning från Sound of Music. Robert Wise som fick sitt projekt the Sand Pebbles fördröjt såg nu sin chans att ha något att sysselsätta sig med och tackade plötsligt ja till att ta musikalbåten i hamn.

En som genomgick ett smärre helvete under själva inspelningen var Christopher Plummer. Inte nog med att han fick höra, under sitt researcharbete, att sin karaktär var en av de tråkigaste människor någonsin. Han mådde även så pass dåligt under inspelningen att han tröstade sig med god mat och lite för god dryck. Vilket resulterade i en  allt växande mage och därefter kontinuerliga uppdateringar av kostymerna under inspelningens gång.  Efteråt så kom han att kalla musikalen för the Sound of Mucus (slem) och beskrev samarbetet med Julie Andrews som "being hit over the head with a big Valentine's Day Card, every day".

En annan rolig notis är att en vedervärdig brittisk tabloid-tidning, som jag inte kommer att nämna namnet på, avslöjade att höjdarna på BBC hade valt ut just denna film att visa för de eventuella överlevarna av en kärnvapens attack. BBC valde att kommentera läckan med "This is a security issue so we cannot comment".

the Review: 

Jag börjar denna avdelning med att förklara min ståndpunkt inom filmgenren musikaler. Generellt sett så är jag för dom. Visst, det är ett väldigt knasigt koncept och den nihilistiska misantropen som bor inom mig torde avsky dessa glädjetrippar. Men kanske är det så att även min förkolnade själ ibland behöver lite kärlek.

Men jag köper dom sällan helt ut. Och mina krav för att verkligen, verkligen uppskatta en musikal är som oftast höga. Och framförallt då det gäller den musikaliska biten. Där jag föredrar att man har prioriterat musiken framför sång och text. Eller som sämst gett den lika mycket utrymme. Och att det inte bara är ett hafsigt i hopkok av tidigare framgångsrika låtar. Till exempel den vedervärdiga Mama Mia!.

Sammanfattningsvis så är jag alltså långt ifrån emot denna sortens filmer utan kan som oftast uppskatta en välproducerad musikal. När jag väl drar igång denna klassiker så möts jag också av något av det mesta klassiska man kan få uppleva. Julie Andrews på ett gräsbeklätt berg. Sjungandes och dansandes till självaste the Sound of Music. Och även om man så heter Charles Manson så är det svårt att värja sig mot just det.

Just when I thought I was out... Julie Andrews pulls me back in.

Tyvärr så skulle filmen och musikalens tillkortakommanden, som jag till viss del har nämnt i bakgrundsdelen, visa sitt fula tryne lite väl tidigt. För redan innan filmens första akt är över så är jag så fullproppad av skumtomtar, rosenblad och "bambisar" på is, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag ser vidare medans Robert Wise kloka ord ekar i mitt bakhuvud. "Too saccharine". Inte undra på att han började kväva levande djur på film lite längre fram i sin karriär.

Att musiken sedan långt ifrån lyfter filmen till några vidare höjder hjälper föga. Jag är inte helt säker på att jag och Wylder tänker i exakt samma spår. Men på något sätt så tror jag att jag förstår hans tankar om den icke-organiska musiken då numren som oftast känns påtvingade och inte allt för musikaliskt utmanande. Som om det inte vore nog med det så har de mage att spela varje låt minst två gånger i filmen. Om man inte uppskattade det första gången så blir det sällan bättre andra gången.

Det var också här någonstans som jag insåg att filmen var tre timmar lång. Hela tre timmar! En längd som borde vara olaglig för en musikal på den öppna marknaden. Och jag kan verkligen inte kan finna en anledning för att berätta denna simpla historia på en så pass lång tid. 

Sen så finns det såklart ett par ljusglimtar. Miljön är en av dom. Man tappar som oftast hakan över platserna som vi får besöka under resans gång och McCord har som oftast fångat dessa miljöer med alla av hans negativs 70 möjliga millimeter på bästa sätt. Räcker det? Knappast. Hade man kunnat klippa bort ca 140 minuter av filmens längd för att skapa en förförisk reklamfilm för Salzburg? Troligtvis. Har jag rätt? Självklart inte då Sound of Music spelade in hela 3575% av filmens ursprungliga budget på $8 000 000.

the Slutkläm:
 
Musikalernas musikal som bekräftar varenda fördom om fenomenet. Berättad på alldeles för lång tid ackompanjerad av måttligt underhållande musik men i fantastiska miljöer. Självklart så ska man se vad alla redan har sett. Ett tips kan dock vara att förbereda sig med saltlakrits, mycket koffein och en snuff film eller två.

the Betyg: 2 (Meeeh...)

"Only grown-up men are scared of woman."