 |
| Ska vår huvudkaraktär återfinna sitt rätta jag? |
Wikipedia
the Players:
Tatsuya Nakadai
Mikijirô Hira
Kyôko Kishida
Machiko Kyô
Miki Irie
Directed by:
Hiroshi Teshigahara
Screenplay by:
Kôbô Abe
Cinematography by:
Hiroshi Segawa
Music by:
Tôru Takemitsu
Production Design by:
Masao Yamazaki
Art Direction by:
Arata Isozaki
Masao Yamazaki
Set Decoration by:
Kenichirô Yamamoto
Costume Design by:
Tamiko Moriya
Make-Up Design by:
Taichirô Akiyama
Film Editing by:
Yoshi Sugihara
the Plot:
Okuyama (Nakadai), vars ansikte har blivit förstört under en horribel arbetsolycka, söker hjälp hos en psykiatriker (Hira) för att komma över sin livssituation. Okuyama's psykiatriker tror sig hitta en lösning när han skapar en trovärdig människomask till sin patient. Men gömd bakom masken så öppnas det upp mörka sidor hos mannen utan ansikte.
 |
| Nakadai är helt fantastisk som mannen bakom masken. |
the Background:
Tanin no Kao är regissören Teshigahara's sista film av tre, under det tidiga 60-talet, som man brukar bunta ihop för att göra det enkelt för sig. Där dom andra två, Otoshiana (Pitfall-62) och Suna no Onna (the Woman in the Dunes-64), innehåller ungefär samma teman och där alla tre är filmad i svart-vit fullformat. Under en tid när man började filma i både färg och någon slags "vision", "rama" eller "scope" format.
De tre filmerna är också kända för ett tight samarbete mellan Teshigahara, novell och manusförfattaren Kôbô Abe, Fotografen Hiroshi Segawa och musikern Toru Takemitsu.
Och just i denna filmen, Tanin no Kao, så använde sig Teshigahara av dels avant-garde artisten Tomio Miki's kända öronverk. Och arkitekten Arata Isozaki, en personlig vän till Teshigahara, som bland annat har skapat prefektur-biblioteket i Õita, Museum of Contemporary Art i Los Angeles och Weill Cornell Medical College i Qatar.
I filmens huvudroll ser vi Tatsuya Nakadai. Han erhöll också huvudrollen i mastodontklassikern Ningen no Jõken som jag recenserade för ett tag sedan. Han börjar likna en japansk nationalklenod allt mer och mer.
Hans med-aktris Kyõko Kishida, som spelar huvudrollen i the Woman in the Dunes, är känd, utöver sin egna fina karriär, dotter till japans mest prominenta dramatiker och författare under det tidiga 1900-talet. Kunio Kishida är känd för att vara en av skaparna bakom den moderna japanska dramaturgin.
the Review:
En film och regissör som jag innan visste ytterst lite om. Det som fick mig intresserad var att det var en av många filmer som Filmtipset tror att jag skulle ge en meriterande femma till. Det är tyvärr långt ifrån vanligt att mina känslor går ihop med filmtipsets tankar. Och frågan är väl om hur det skulle falla ut denna gång.
Filmen fångar in en direkt på ett sätt som jag tycker kan vara rätt ovanligt hos asiatisk film. Men med suggestiva och extrema närbilder så väcks ens intresse rent visuellt för historien. En känsla av estetiskt välmående som aldrig lämnar en under filmens gång.
Och snart så fångar även historien in ens intresse. Och återigen så är det med ovanligt enkelhet, inom asiatisk filmkonst, som jag tar åt mig av både berättelsen som karaktärerna i filmen. Och jag noterar även att jag har betydligt lättare att ta till mig av skådespelarprestationerna. Och då jag tvivlar på att jag har "levlat" i mitt sätt på att se på asiatisk film så det torde ha något med hur Teshigahara har valt att förmedla sin idéer och visioner till sina skådespelare.
Man får ganska snabbt en bild av filmen och dess "ton". Det är en konstnärlig och smått obehaglig film i ungefär samma skola som tex. Lynch och Bergman. Något som lyfts fram i en fantastisk filmsymbios mellan alla avdelningar som verkligen presterar på topp.
Och det är väl just det som jag vill passa på att lyfta fram med Tanin no Kao, och det som jag oftast har som lättast för att notera vid den första visningen av en film. Fotot är helt enastående vackert. Och där man har tänkt igenom varenda ruta. Där det finns en tanke med all scenografi, rekvisita och kostym. Och det mina vänner är högst ovanligt i dagens filmkultur. Den enda jag kommer på i dagsläget som faktiskt kan erbjuda något liknande i dagsläget är en viss Wes Anderson. Men där hans struktur snarare bygger på kulturella pop referenser än några konstnärligt nyskapande idéer.
Sen så skadar det ju såklart inte att berättelsen, från mening ett, känns både fräsch, spännande och ohyggligt intressant. Och där varje mening är uppbyggd på ett nästan poetiskt vis.
Om det är något man trots allt måste klaga på så är det möjligtvis filmens andra historia. Även om jag efteråt har förstått det konstnärliga syftet med den. Och ytterligare en poäng än den jag trodde så känns den lite väl hafsigt berättad. Tvivlar inte en sekund på att det inte fanns mer material från just den berättelsen, men kan samtidigt förstå varför man inte ville dryga ut filmen med mer information. Men det är just det som är min poäng. Den historien är för intressant för att bara bidra med vad den gör nu.
the Slutkläm:
En fantastisk film som berör på visuellt och emotionellt. Och som också skapar en skaparglädje och väcker ens kreativitet. Utan att på något sett kännas allt för pretentiös eller för svår. Ett måste för alla filmälskare!
the Betyg: 5 (Filmtipset fick trots allt rätt)
Tanin no Kao är regissören Teshigahara's sista film av tre, under det tidiga 60-talet, som man brukar bunta ihop för att göra det enkelt för sig. Där dom andra två, Otoshiana (Pitfall-62) och Suna no Onna (the Woman in the Dunes-64), innehåller ungefär samma teman och där alla tre är filmad i svart-vit fullformat. Under en tid när man började filma i både färg och någon slags "vision", "rama" eller "scope" format.
De tre filmerna är också kända för ett tight samarbete mellan Teshigahara, novell och manusförfattaren Kôbô Abe, Fotografen Hiroshi Segawa och musikern Toru Takemitsu.
Och just i denna filmen, Tanin no Kao, så använde sig Teshigahara av dels avant-garde artisten Tomio Miki's kända öronverk. Och arkitekten Arata Isozaki, en personlig vän till Teshigahara, som bland annat har skapat prefektur-biblioteket i Õita, Museum of Contemporary Art i Los Angeles och Weill Cornell Medical College i Qatar.
I filmens huvudroll ser vi Tatsuya Nakadai. Han erhöll också huvudrollen i mastodontklassikern Ningen no Jõken som jag recenserade för ett tag sedan. Han börjar likna en japansk nationalklenod allt mer och mer.
Hans med-aktris Kyõko Kishida, som spelar huvudrollen i the Woman in the Dunes, är känd, utöver sin egna fina karriär, dotter till japans mest prominenta dramatiker och författare under det tidiga 1900-talet. Kunio Kishida är känd för att vara en av skaparna bakom den moderna japanska dramaturgin.
 |
| Ett smakprov på filmens fantastiska samarbete mellan fotot och scenografin. |
the Review:
En film och regissör som jag innan visste ytterst lite om. Det som fick mig intresserad var att det var en av många filmer som Filmtipset tror att jag skulle ge en meriterande femma till. Det är tyvärr långt ifrån vanligt att mina känslor går ihop med filmtipsets tankar. Och frågan är väl om hur det skulle falla ut denna gång.
Filmen fångar in en direkt på ett sätt som jag tycker kan vara rätt ovanligt hos asiatisk film. Men med suggestiva och extrema närbilder så väcks ens intresse rent visuellt för historien. En känsla av estetiskt välmående som aldrig lämnar en under filmens gång.
Och snart så fångar även historien in ens intresse. Och återigen så är det med ovanligt enkelhet, inom asiatisk filmkonst, som jag tar åt mig av både berättelsen som karaktärerna i filmen. Och jag noterar även att jag har betydligt lättare att ta till mig av skådespelarprestationerna. Och då jag tvivlar på att jag har "levlat" i mitt sätt på att se på asiatisk film så det torde ha något med hur Teshigahara har valt att förmedla sin idéer och visioner till sina skådespelare.
 |
| En våg av japanska människor får representera filmens nya vågen känsla. |
Man får ganska snabbt en bild av filmen och dess "ton". Det är en konstnärlig och smått obehaglig film i ungefär samma skola som tex. Lynch och Bergman. Något som lyfts fram i en fantastisk filmsymbios mellan alla avdelningar som verkligen presterar på topp.
Och det är väl just det som jag vill passa på att lyfta fram med Tanin no Kao, och det som jag oftast har som lättast för att notera vid den första visningen av en film. Fotot är helt enastående vackert. Och där man har tänkt igenom varenda ruta. Där det finns en tanke med all scenografi, rekvisita och kostym. Och det mina vänner är högst ovanligt i dagens filmkultur. Den enda jag kommer på i dagsläget som faktiskt kan erbjuda något liknande i dagsläget är en viss Wes Anderson. Men där hans struktur snarare bygger på kulturella pop referenser än några konstnärligt nyskapande idéer.
Sen så skadar det ju såklart inte att berättelsen, från mening ett, känns både fräsch, spännande och ohyggligt intressant. Och där varje mening är uppbyggd på ett nästan poetiskt vis.
Om det är något man trots allt måste klaga på så är det möjligtvis filmens andra historia. Även om jag efteråt har förstått det konstnärliga syftet med den. Och ytterligare en poäng än den jag trodde så känns den lite väl hafsigt berättad. Tvivlar inte en sekund på att det inte fanns mer material från just den berättelsen, men kan samtidigt förstå varför man inte ville dryga ut filmen med mer information. Men det är just det som är min poäng. Den historien är för intressant för att bara bidra med vad den gör nu.
the Slutkläm:
En fantastisk film som berör på visuellt och emotionellt. Och som också skapar en skaparglädje och väcker ens kreativitet. Utan att på något sett kännas allt för pretentiös eller för svår. Ett måste för alla filmälskare!
the Betyg: 5 (Filmtipset fick trots allt rätt)
"Could having a face be such an important requirement?"
.jpg)
