Postman Blues (Posutoman Burusu, 1997, DVD, 110 min)

Den tysta och lugna tillvaron som brevbärare för Ryuichi ska snart ändras.

IMDB

Wikiped(oru)


the Players: 
Shin'ichi Tsutsumi
Keisuke Horibe
Ren Ohsugi
Kyôko Tôyama
Directed by:
Sabu 
Written by:  
Sabu
Cinematography by: 
Shuji Kuriyama 
Music by: 
Daisuke Okamoto
Film Editing by:
Shûichi Kakesu


the Plot:

Ryuichi Sawaki (Tsutsumi) är en brevbärare som nyligen passerat det magiska 30-års strecket. Trött på tillvaron och sökande efter en identitet så råkar han springa på sin gamle skolkamrat Noguchi (Horibe) som numer visar sig vara inblandad med Yakuzan. Och snart så kommer det liv som Ryuichi kände så väl att vändas upp och ner.

En lärdom filmen ger är att om man tränger sig på andras privatliv så finner man oftast...kärlek.

the Background:

Sabu, eller Hiroyuki Tanaka som han egentligen heter, är som ni förstår en japansk regissör som vad jag vet, är relativt okänd på europeisk mark. Ett tydligt tecken på detta är den förvånansvärda lilla mängd information som går att få tag på om honom och hans filmer på ett språk som jag förstår mig på.

Att jag råkade springa på detta geni var av en ren slump då jag var sugen på ny skön asiatisk film och helt enkelt googla i stil med vad jag precis beskrev. Av den sökningen så fick jag med mig två filmatiska upplevelser som jag alltid kommer att bära med mig.
Dels så var det den helt sinnessjuka Survive Style 5+ regisserad av Gen Sekiguchi och så det helt underbara mästerverket Monday av Sabu själv. 

Kommer att stå i evig tacksamhetsskuld till personen i fråga som hade upptäckt dessa två guldkorn och var vänlig nog att sprida dess budskap. Sekiguchi som vad jag förstår producerar reklamer har gjort ytterst få långfilmer och Survive Style är den enda av hans verk som jag har sett hittills. Sabu däremot har producerat film sen sent 90-tal och så sent som förra året så släppte han Miss Zombie. Av hans andra filmer så kan jag helhjärtat gå i godo för tidigare nämnda Monday, Drive och Blessing Bell.

Febersjuk så var jag sugen på något lättsamt men samtidigt med någon slags konstnärlig talang och vad passar bättre då om inte en Sabu film? Tyvärr så är Sabu's filmer i vårt förra århundrade lätträknade men sinnet hade bestämt sig och till slut så föll lotten på Postman Blues från 97.

Brevutdelning är inget man ser lätt på inom den japanska poliskåren.

the Review:

Sabu's genialitet ligger i de enskilda scenerna. Han skulle vara världsmästare i kortfilm om det fanns en olympisk gren för filmmakeri. Helheten blir därför från och till haltande.
Ett bekymmer och ok som jag upplever under de flesta asiatiska filmer som jag har bevittnat genom åren. De tenderar att tappa farten under den mellersta akten. En konsekvens av det är att jag som oftast upplever filmerna betydligt längre än vad de egentligen är, något jag vill kalla för den asiatiska sjukan. En diagnos man enkelt kan ge till Postman Blues likaväl.


Men filmen inleds i ett skönt tempo och en drös underfundiga scener ger oss den underbara grund som vår historia ska lägga sin grund på.


Tsutsumi, som spelar vår huvudkaraktär Ryuichi Sawaki, tenderar att dyka upp i huvudrollerna i Saus's filmer. Jag skulle vilja påstå att han är något av en asiatisk James Stewart. En person som man kan ge vilken karaktär som helst och slänga in i de mest märkliga situationer där man inte bara kommer att känna för honom utan man accepterar scenariot till fullo.En sympatisk person att känna sympati för.


Ett drag som passar väl hos Sabu som gärna skriver om just den vanlige människan i de ovanliga situationerna.

Vår brevbärare tenderar att träffa på fel människor vid fel tillfällen på rena Åsa-Nisse manér...fast på ett bra sätt.

Efter den lovande inledningen så drabbas vi av den asiatiska sjukan och filmen tappar sin fart och delvis underhållning. En känsla av att filmen står och stampar infinner sig och man blir genast rastlös.Och när det väl är dags för filmen att knyta ihop säcken, så kulminerar det negativa känslor i en av de mest märkliga och over-the-top scener, i sann anime/manga stil, som jag någonsin sett.

Det går faktiskt nästan så långt som att jag börjar ifrågasätta mitt förtroende för Sabu, skulle vår långvariga förlovning brytas här i en historia om en cyklande brevbärare.
Men då, när det som mest behövs, så kliver han fram och saltar filmen lite lätt med sin magi. Att slut kan göra filmer vet jag, men jag har nog aldrig vart med om en film har vänt min åsikt på så kort tid och i ett såpass prekärt läge. Och mitt förhållande till Sabu består orört.

the Slutkläm:

Långt ifrån den bästa Sabu filmen, det finns verkligen bättre filmer att inleda sitt Sabu förhållande med, men han visar sin klass från och till i en produktion där Tsutsumi som vanligt gör ett bra jobb. En film som kan upplevas bara för slutet.

the Betyg: 4 (En 3:a, som blev en 2:a, men som växte till en 4:a, en skör sådan)