Adam's Rib (1949, DVD, 101min)

Tracy och Hepburn gör upp i rätten.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Katharine Hepburn
Spencer Tracy
Judy Holliday
David Wayne
Directed by:
George Cukor 
Written by:  
Ruth Gordon
Garson Kanin
Cinematography by: 
George J. Folsey 
Music by: 
Miklós Rózsa
Art Direction by:
William Ferrari
Cedric Gibbons 
Set Decoration by: 
Edwin B. Willis
Film Editing by:
George Boemler


the Plot:

En ung kvinna (Holliday) skjuter sin man, efter många år av vänsterprassel och försummande. Adam Bonner (Tracy) får rollen som åklagare, något hans fru Amanda (Hepburn), likaså hon advokat, finner intressant och tar på sig att försvara den unga kvinnan. Och snart får dom svårt att hålla reda på deras privata och professionella liv.

Amanda (Hepburn) dominerar sin man (Tracy) under rättegången med en järnhand.

the Background:

Skriven av paret Ruth Gordon och Garson Kanin, baserad på en verklig historia om advokat-paret William och Dorothy Whitney som skilde sig och gifte sig med respektive klient i ett rättegångsmål, spelade av paret, om än inte officiellt, Kathrine Hepburn och Spencer Tracy.

Anmärkningsvärt i deras 26 år långa inofficiella förhållande, som beskrivs som ett av Hollywood's mest klassiska, är att Spencer Tracy fortfarande var gift under all den tiden. Något Hepburn kände till, respekterade och såg till att hålla tyst om tills att både Spencer och hans fru hade gått bort.

Tracy och Hepburn gör Manhattan i parets sjätte film ihop.

Detta blev mitt första film-möte med den riktiga Hepburn, då jag inte räknar med Cate Blanchett's Oscarsvinnande prestation i the Aviator, en karaktär som jag personligen hade extremt svårt för. Den riktiga Katharine växte upp i ett politiskt engagerat hem i Conneticut där föräldrarna var mån om att barnen skulle bli frispråkiga och orädda för debatter. Ett persondrag som till en början inte föll så väl ut med idealet i Hollywood.

Att Hepburn var en fantastisk skådespelerska är i sig är ingen nyhet, men nåhot som inte är lika känt och också kanske hennes storhet, är att hon låg bakom en förändrad bild av det kvinnliga könet på vita duken, vilket inte ska underskattas.

Och med just denna produktion så såg hon till att hjälpa sin med-aktris och kollega Judy Holliday, med hennes kommande framgångar inom filmbranschen. Hon såg till att promota Judy så mycket hon kunde i denna film. Till den nivå att hon bad regissör Cukor att fokusera på Judy under deras scener tillsammans. Judy's karriär skulle dock senare bli brokig då under under det tidiga femtio-talet blev en del av den stora häxjakten på kommunister inom Hollywood för att sedan tråkigt nog gå bort i bröstcancer i mitten av 60-talet. 

Filmen är regisserad av Mia Farrow's gudfader, George Cukor, en man med många erkända verk i ryggsäcken (förutom Gone with the Wind som han ursprungligen skulle regissera men sparkades efter samarbetssvårigheter med demonproducenten David O. Selznick)  och samarbetade hela 8 gånger med Hepburn. Inom film kretsar så var han även känd för att vara en festprisse vars tillställningar lockade namn som Hitchcock, Ford och Buñuel. 


the Review:

En ganska svår, eller för lätt, film att recensera då den är rätt så enkel och rak i sitt berättande. Från det att vi får i så se Doris (Holliday) mordförsök i inledningen och presentationen av våra huvudkaraktärer och deras förhållande, till andra akten där vi följer rättegången och svårigheterna på hemmaplan fram tills filmens väntade eller oväntade slut.

Hepburns karisma och energi drar verkligen blickarna till sig.

Vad man tar med sig från filmen, förutom dess välskrivna manus, är skådespelet som håller en ytterst hög nivå från Hepburn och Tracy's huvudroller till våra bi karaktärer i Holliday, Tom Ewell och Jean Hagen och ända ner till statistroll, där allt känns ytterst trovärdigt förutom deras granne, den ohyggliga comic-relief karaktären Kip Lurie spelad av David Wayne.

Utöver Kip Lurie's osmakliga personlighet, som tyvärr tillför en stor del till historiens dramatik, så förlitar man sig inte bara på skådespeleriet utan man ger också det välförtjänt utrymme med långa och stilla tagningar.


the Slutkläm:
 
Mina förväntningar inför filmen var lika med noll då jag visste ytterst lite om den, minns knappt längre hur jag snubblade över den. Men den bjuder på härligt välspelad underhållning i cirka 90 minuter. Samtidigt som den faktiskt har något att säga. Något få komedier bidrar med i dagens samhälle.

the Betyg: 4 (Klockren)

 " Licorice. If there's anything I'm a sucker for, it's licorice."

Saturday Night and Sunday Morning (1960, DVD, 89 min)

Arthur Seaton (Finney) söker mening med livet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Albert Finney
Rachel Roberts
Shirley Anne Field
Directed by:
Karel Reisz 
Written by:  
Alan Sillitoe
Cinematography by: 
Freddie Francis 
Music by: 
John Dankworth
Art Direction by:
Ted Marshall
Hair Stylist: 
Pearl Tipaldi
Film Editing by:
Seth Holt


the Plot:

Arthur Seaton (Finney) knegar på närmsta industrifabrik, i det sena 50-talets Nottingham, där han lever sitt liv för helgerna. Men rebellen inom honom ska snart ställas på prov mot arbetarklassens verklighet.

Inspirationskälla till Hallströms Tuppen från 81?

 

the Background:

Baserad på boken med samma namn skriven av Alan Stillitoe, som också fick äran att skriva manuset till filmförlagan.En författare som just denna films producent, Tony Richardson, senare skulle filmatisera ytterligare en novellsamling av vid namn the Loneliness of the Long Distance Runner, men det är en annan historia.
Filmens andra producent Harry Saltzman skulle några år senare få tillgång till en oväntad tidig pension då han påbörjade arbetet med en liten betydelselös actionflick vid namn Dr. No.

Brittiska vågen, som kom att passera snabbt inom vår filmhistoria, hade sin storhetstid tidigt 60-tal. Den bestod likt den franska av ett par upprörda journalister som ville se en annan typ av film. Och just i det brittiska fallet ville man lyfta fram arbetarklassen i de bortglömda norra delarna av England. 

Tjejtrubbel för Arthur.

Saturday Night and Sunday Morning kom att få en stor betydelse för engelsk film i stort och kammade hem ett par tunga priser på Bafta galan. Bästa Film (Reisz), Bästa kvinnliga skådespelerska (Roberts och bästa nykomling (Finney).

Min egna relation till Finney är minst sagt isig. Mitt första riktig minne av hans prestationer på stora duken var när jag insåg att Tim Burton började mista sin talang med filmen Big Fish. Finney's försök på syd-stats dialekten ekar fortfarande i huvudet på mig knappt elva år senare, och jag är osäker om jag någonsin kommer att repa mig från det.

Jag har efter det sett honom i ett par olika roller, kanske framförallt Coen brödernas fin-fina Miller's Crossing, men utan att ha blivit övertalad av hans talang. Så det var extra spännande att få se han i unga dagarna och i detta fall hans genombrotts film.

the Review:

Vi får lära känna vår huvudkaraktär, Arthur, när han tidigt in i filmen berättar, eller snarare försvarar, sin tillvaro för oss. Även om man snabbt förstår att han är en riktig omogen skitstövel, så ser man samtidigt hur illa han mår av sig själv när han blandar ihop välmående med självdestruktion.

Och det är här någonstans som vi presenteras för filmens stora konflikt och snackis. Adultery, eller äktenskapsbrott om man är svensk, var något man inte pratade om i ett kraftigt religiöst England. Och Saturday Night and Sunday Morning var alltså den första filmen som visade prov på sex utanför äktenskapet på film.

Dock så är ju detta långt ifrån något ovanligt i dagens hedniska samhälle vilket också leder till att filmens huvudkonflikt känns lite platt.

Misären är påtaglig i industrialiseringens hemland.

Men om filmens historia kan kännas något tam, i dagens mått mätt, så bärs den upp av fantastiskt skådespeleri från framförallt Finney och Roberts, men något som även sträcker sig ned till minsta statistroll. Det känns oerhört trovärdigt filmen igenom.

Jag brukar ju som oftast klaga på avsaknad av empati för min huvudroll, en känsla som också borde stämma in på Reisz film om vardagsångest. Men här vinner faktiskt Finney över mig och jag blir helt såld på hans karaktär Arthur. En person som jag vanligtvis skulle avsky, men Finney och Reisz gör honom så bra så man känner sig helt uppslukad i hans öde.

Fotot är ett ytterst kompetent hantverk utan att sticka ut, ett val av fotograf som Saltzman var noga med för att väga upp Reisz oerfarenhet, något som däremot sticker ut är miljöerna från East Midlands och frisyrerna. 

Det jag till slut saknar är en förståelse för filmens poäng, eller snarare, ett tecken på att jag, Stillitoe och Reisz hade samma tankar. Jag är minst sagt orolig för att de två brittiska kulturrebellerna kan ha haft andra avsikter.

the Slutkläm:
 
Utan att ha sett allt för många brittiska diskbänksrealismer så kan jag lätt säga att detta lär vara en av de mest underhållande. En fantastisk mellanklassresa i ett vackert miljöporträtt.

the Betyg: 4,5 (Nu är'e nära)

Postman Blues (Posutoman Burusu, 1997, DVD, 110 min)

Den tysta och lugna tillvaron som brevbärare för Ryuichi ska snart ändras.

IMDB

Wikiped(oru)


the Players: 
Shin'ichi Tsutsumi
Keisuke Horibe
Ren Ohsugi
Kyôko Tôyama
Directed by:
Sabu 
Written by:  
Sabu
Cinematography by: 
Shuji Kuriyama 
Music by: 
Daisuke Okamoto
Film Editing by:
Shûichi Kakesu


the Plot:

Ryuichi Sawaki (Tsutsumi) är en brevbärare som nyligen passerat det magiska 30-års strecket. Trött på tillvaron och sökande efter en identitet så råkar han springa på sin gamle skolkamrat Noguchi (Horibe) som numer visar sig vara inblandad med Yakuzan. Och snart så kommer det liv som Ryuichi kände så väl att vändas upp och ner.

En lärdom filmen ger är att om man tränger sig på andras privatliv så finner man oftast...kärlek.

the Background:

Sabu, eller Hiroyuki Tanaka som han egentligen heter, är som ni förstår en japansk regissör som vad jag vet, är relativt okänd på europeisk mark. Ett tydligt tecken på detta är den förvånansvärda lilla mängd information som går att få tag på om honom och hans filmer på ett språk som jag förstår mig på.

Att jag råkade springa på detta geni var av en ren slump då jag var sugen på ny skön asiatisk film och helt enkelt googla i stil med vad jag precis beskrev. Av den sökningen så fick jag med mig två filmatiska upplevelser som jag alltid kommer att bära med mig.
Dels så var det den helt sinnessjuka Survive Style 5+ regisserad av Gen Sekiguchi och så det helt underbara mästerverket Monday av Sabu själv. 

Kommer att stå i evig tacksamhetsskuld till personen i fråga som hade upptäckt dessa två guldkorn och var vänlig nog att sprida dess budskap. Sekiguchi som vad jag förstår producerar reklamer har gjort ytterst få långfilmer och Survive Style är den enda av hans verk som jag har sett hittills. Sabu däremot har producerat film sen sent 90-tal och så sent som förra året så släppte han Miss Zombie. Av hans andra filmer så kan jag helhjärtat gå i godo för tidigare nämnda Monday, Drive och Blessing Bell.

Febersjuk så var jag sugen på något lättsamt men samtidigt med någon slags konstnärlig talang och vad passar bättre då om inte en Sabu film? Tyvärr så är Sabu's filmer i vårt förra århundrade lätträknade men sinnet hade bestämt sig och till slut så föll lotten på Postman Blues från 97.

Brevutdelning är inget man ser lätt på inom den japanska poliskåren.

the Review:

Sabu's genialitet ligger i de enskilda scenerna. Han skulle vara världsmästare i kortfilm om det fanns en olympisk gren för filmmakeri. Helheten blir därför från och till haltande.
Ett bekymmer och ok som jag upplever under de flesta asiatiska filmer som jag har bevittnat genom åren. De tenderar att tappa farten under den mellersta akten. En konsekvens av det är att jag som oftast upplever filmerna betydligt längre än vad de egentligen är, något jag vill kalla för den asiatiska sjukan. En diagnos man enkelt kan ge till Postman Blues likaväl.


Men filmen inleds i ett skönt tempo och en drös underfundiga scener ger oss den underbara grund som vår historia ska lägga sin grund på.


Tsutsumi, som spelar vår huvudkaraktär Ryuichi Sawaki, tenderar att dyka upp i huvudrollerna i Saus's filmer. Jag skulle vilja påstå att han är något av en asiatisk James Stewart. En person som man kan ge vilken karaktär som helst och slänga in i de mest märkliga situationer där man inte bara kommer att känna för honom utan man accepterar scenariot till fullo.En sympatisk person att känna sympati för.


Ett drag som passar väl hos Sabu som gärna skriver om just den vanlige människan i de ovanliga situationerna.

Vår brevbärare tenderar att träffa på fel människor vid fel tillfällen på rena Åsa-Nisse manér...fast på ett bra sätt.

Efter den lovande inledningen så drabbas vi av den asiatiska sjukan och filmen tappar sin fart och delvis underhållning. En känsla av att filmen står och stampar infinner sig och man blir genast rastlös.Och när det väl är dags för filmen att knyta ihop säcken, så kulminerar det negativa känslor i en av de mest märkliga och over-the-top scener, i sann anime/manga stil, som jag någonsin sett.

Det går faktiskt nästan så långt som att jag börjar ifrågasätta mitt förtroende för Sabu, skulle vår långvariga förlovning brytas här i en historia om en cyklande brevbärare.
Men då, när det som mest behövs, så kliver han fram och saltar filmen lite lätt med sin magi. Att slut kan göra filmer vet jag, men jag har nog aldrig vart med om en film har vänt min åsikt på så kort tid och i ett såpass prekärt läge. Och mitt förhållande till Sabu består orört.

the Slutkläm:

Långt ifrån den bästa Sabu filmen, det finns verkligen bättre filmer att inleda sitt Sabu förhållande med, men han visar sin klass från och till i en produktion där Tsutsumi som vanligt gör ett bra jobb. En film som kan upplevas bara för slutet.

the Betyg: 4 (En 3:a, som blev en 2:a, men som växte till en 4:a, en skör sådan)

 

Le Samourai (1967, DVD, 105min)

The Usual Suspect...Alain Delon.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Alain Delon
François Périer
Nathalie Delon
Cathy Rosier
Directed by:
Jean-Pierre Melville 
Written by:  
Jean-Pierre Melville
Georges Pellegrin
Cinematography by: 
Henri Decaë 
Music by: 
François de Roubaix
Production Design by:
François de Lamothe
Set Decoration by: 
François de Lamothe
Film Editing by:
Monique Bonnot


the Plot:

Den unge, noggranne och vad jag förutsätter framgångsrika yrkesmördaren, Jef Costello (Alain Delon) tror sig ha planerat sitt senaste dåd i minutiös ordning. Men något går fel och plötsligt så är Jef en jagad man i det sena 60-talets Paris.

Jef (Alain Delon) sätts under en ordentlig press i en tuff bransch.

 

the Background:

Fransk film är för mig relativt oupptäckt mark. Visst, en av mina favoritregissörer har Frankrike som bas, men utöver Gaspar Noe, Jean-Pierre Jeunet och mitt första riktiga TV-minne så har jag sett alldeles för få filmer från baguetten och baskerns land. 

Än mer pinsamt blir det då Frankrike betytt så hemskt mycket för filmens utveckling, från Lumière bröderna till franska vågen. En stor anledning till det var att jag under den period i mitt som jag såg på mest film hade en personlig "beef" med fransk film.
Jag hade inget emot gigantiska studiobyggen med skyhöga produktionsvärden och ansåg att deras Jump-cut och verklighets revolution tenderade att bli pretentiöst. 
Men nu när är man gammal och trött, så man orkar inte längre bära runt på sina gamla värderingar, och vem vet, kanske har man själv gått och blivit lite av en pretentiös kulturkofta.

Att min första (utöver 400 blows) dunst med den franska filmens storhetstid (1950-1970 isch...) blir Melville's Le Samourai och inte någon mer förankrat med nya vågen har med filmen Drive att göra. En film som ledde mig in på Walter Hill's klassiker the Driver från 78 som sägs vara grovt influerad av Le Samourai.

Regissören Jean-Pierre Melville var en stor del av den nya vågen men till skillnad från flesta andra regissörer förknippade med denna epok så var hans bakgrund inte inom journalism. Melville's första del i sitt vuxna liv bestod av att vara en del av den franska motståndsrörelsen. Och det var även där som han tog sitt efternamn (ursprungligen Grumbach) baserat på hans favorit författare Herman Melville.

Efter krigets slut så bestämde hans sig för att satsa på filmens bana, där svårigheterna att få in sin fot hos de stora bolagen, drev hon till att starta sin egen studio. Där han gjorde sig ett namn med filmer som le Doulos, Bob le Flambeur, le Cercle Rouge och inläggets val av film.

Jef hanterar ensamheten som valet av hans yrke påtvingar honom.

the Review:

Le Samourai vet verkligen vilka knappar den ska trycka på för att få igång mig. Filmens inledande presentation av vår huvudkaraktär Jef och hans liv är fullkomligt enastående.
Och redan under filmens första 5 minuter, eller så, så har den ordnat ett minimum betyg av en trea. Så lättköpt är jag.

Tyvärr så får den svårt att leva upp till sitt imponerande anslag även om den hela tiden ligger alldeles på gränsen. Problemen är avsaknaden av en ordentlig intrig (vilket kan låta märkligt när historien handlar om en man som mördar för pengar) plus det gamla vanliga med avsaknaden av empati för filmens huvudkaraktär. 

Just den faktorn blir extra viktig när man följer en psykopatisk yrkesmördare. Det är svårt att känna något för någon som inte känner något. Alternativt har väldigt stora Disney ögon.
Och när utmaningen som vår huvudkaraktär ställs inför bara som högst är irriterande för honom så avtar det också en stor del av spänningen och tillika mitt intresse.
Och det hjälper föga att man också har med ett par skrattretande scener som tex. historiens märkligaste bugg-placering.

Men trots all denna negativet från min sida så finns det fortfarande såpass mycket intressant med filmen som gör att man vill se mer. Scenografin och miljöerna är kusligt fascinerande filmen igenom där fotot och ljussättningen sammanstrålar i någon slags perfektion.

Skådespelet är också av högsta klass, även om jazz-clubens pianist spelad av Cathy Rosier som oftast lämnar en del att önska samtidigt som det känns som att hon lider av ytterst märklig regi, där paret Delon och polischefen gör sitt bästa för att skänka trovärdighet till respektive karaktär.

the Slutkläm:

En fantastisk film när det kommer till stämning, stil och utseende men som faller kort när det kommer till berättarteknik. Men trots det så kan jag stolt gå i godo för den.

the Betyg: 3.99 (Jag vill så gärna sätta 4:an men intellektet säger nej)