Triumph des Willens (Triumph of the Will, 1935, BRD, 114 min)

"You have to take responsibility for your past. She didn't. That is what people will remember about her,"
-Irene Runge, head of Belin Jewish culture centre

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Adolf Hitler
Rudolf Hess
Joseph Goebbels
Viktor Lutze

Heinrich Himmler

Directed by:
Leni Riefenstahl
Screenplay by:
Leni Riefenstahl
Walter Ruttmann
Produced by:
Leni Riefenstahl
Cinematography by: 
Sepp Allgeier
Franz Weihmayr
Special Photographic Effects by: 
Ernst Kunstmann
Musicy by: 
Herbert Windt
Sound Design by: 
Ernst Schütz
Siegfried Schulz
Alice Ludwig
Film Editing by:
Leni Riefenstahl



the Plot:

Triumph des Willens dokumenterar nazisternas partidagar i Nürnberg 1934. Ända sedan Hitler och hans lakejer tog makten över Tyskland så hade man döpt sina partidagar till något som sammanfattade känslan man ville förmedla under det aktuella året. Även om 1934 års version kom att bli det hittills största konventet sedan man startade 1923 så saknade man i förväg en bra benämning på evenemanget. Senare har mötet blivit betecknad Reichsparteitag der Einheit und Stärke ("Rally of Unity and Strength") eller Reichsparteitag des Willens ("Rally of the Will"). Ett namn som troligtvis kom efter framgångarna med Riefenstahls' andra dokumentation av dessa partidagar.

Albert Speers' enorma spelplatser har kommit att inspirera många kända filmmakare.

the Background:

Leni Riefenstahl var en av Tysklands' främsta skådespelare när hon även nådde berömmelse för sin regidebut med das Blaue Licht (the Blue Light) bara året innan nazisterna kom till makten. Och det var just denna film som förde hennes samman med en viss Adolf Hitler som var lika imponerad av hennes arbete som hon var för hans talförmåga.

"Shortly after he came to power Hitler called me to see him and explained that he wanted a film about a Party Congress, and wanted me to make it. My first reaction was to say that I did not know anything about the way such a thing worked or the organization of the Party, so that I would obviously photograph all the wrong things and please nobody - even supposing that I could make a documentary, which I had never yet done. Hitler said that this was exactly why he wanted me to do it: because anyone who knew all about the relative importance of the various people and groups and so on might make a film that would be pedantically accurate, but this was not what he wanted. He wanted a film showing the Congress through a non-expert eye, selecting just what was most artistically satisfying - in terms of spectacle, I suppose you might say. He wanted a film which would move, appeal to, impress an audience which was not necessarily interested in politics."

-Leni Riefenstahl

Efter lite övertalning så lät sig alltså Leni gå med på Adolfs' förslag och ge sig in i dokumentärfilmsvärlden. Resultatet av deras första samarbete, der Sieg des Glaubens (the Victory of Faith) som dokumenterade nazisternas partidagar från 1933 - året efter att de kom till makten - kom dock att lida av både teknisk problematik och en måttligt nervös och för tiden kameraovan Hitler. Föga hjälpte det att Joseph Goebbels, minister för deras propaganda-påhitt, lade sig i produktionen. Ett annat maktspel som pågick i kulisserna var den mellan Hitler och SAs' ledare Ernst Röhm. En duell som slutade med de långa knivarnas natt och Röhms' död. Detta fick Hitler och hans partikamrater att förbjuda alla referenser till Röhm i Tysklands historia vilket ledde till att man förstörde alla kopior av der Sieg des Glaubens. En kopia kom dock undan och återfanns i början av 1990-talet vilket leder till att Lenis' första försök till att att dokumentera denna händelse nu mera finns tillgänglig för alla intresserade.

Var Riefenstahl en filmteknisk pionjär eller byggde hennes banbrytande innovationer främst på enorma resurser?

Efter motgångarna så kände självklar Riefenstahl att hon var klar med sin karriär som dokumentärfilmare, men Hitler såg fortsatt en potential i regissören och "övertala" (det är fortsatt idag oklart hur den övertalan gick till) att komma tillbaka året efter för att producera vad som skulle bli den ditills största träffen i nazisternas historia. Riefenstahl gavs nu full kontroll och en för tiden enorm budget för att dokumentera "nazisternas kraft" på riktigt. Tillsammans med arkitekten Albert Speer så planlade de hela konventet, inte bara för dess parader utan med en baktanke om att göra den bästa filmen möjlig. Tillsammans med hisnande 172 medarbetare - något som för tiden var totalt otänkbart - så samlade de på sig över 60-timmar filmat material över de fyra dagarna som konventet hölls under.

Triumph des Willens skördade initialt stora framgångar i Nazityskland och var en av de mer inkomstbringande filmerna för UFA det året. Hitler själv var stormförtjust över resultatet som han ansåg avbildade deras "rörelses skönhet och makt" på det bästa av sätt. Men historiker har sedan dess debatterat kring hur pass stor inverkan filmen faktiskt kom att få på människor.

Vad som är mer väldokumenterat är Triumph des Willens påverkan på andra kreatörer. Efter att amerikanerna givit sig in i bataljen som pågick på andra sidan Atlanten så kom Frank Capra att använda sig av material från Lenis' dokumentär i sin egna propaganda filmserie Why we Fight. Där han givetvis ändrade kontexten för att stärka de allierades mål. I England så skapade Charles A. Ridley en kortfilm där han hånade hela nazisternas partidagar genom att skapa ett montage av paraderna och diverse rörelser till tonerna av the Lambeth Walk. En kortfilm som kom att bli oerhört populär hos bland annat motståndsrörelsen i Danmark där man tvingade biografmaskinister att visa filmen. Men den mest kända motreaktionen kom från en viss Charles Chaplin. Enligt Luis Buñuel så ska Chaplin och den franska filmskaparen René Clair sett dokumentären tillsammans. När Clair lär ha gråtit ut sin förtvivlan över filmen, i tron att kriget skulle vara förlorat om filmen nådde väster ut, så ska Chaplin ha skrattat sig igenom Hitlers' och nazisternas veckolånga självbekräftelse och övertygat Chaplin om att färdigställa hans film the Great Dictator. En film som komiskt nog nådde större framgångar än dokumentären den kom att inspireras ifrån, och som jag verkligen hoppas vi som mänsklighet tar med oss och håller kring våra hjärtan under en lång tid framöver.

Lenis' fortsatta karriär kom att gå utför. Förvisso producerade hon ytterligare en enormt stor dokumentärfilm under nazisternas tid i Olympia, dokumentationen av OS i Berlin 1936, men utöver det så är hennes filmografi skral. Hon fortsatte dock att fota och publicerade ett par böcker innan hon vid 101 års ålder föll till den eviga sömnen. Trots hennes sköna beskrivningar av Hitler under deras år av vänskap så lär hon på senare år ångrat deras relation och påstått att möta Adolf kom att bli hennes livs största misstag. Och visst är det tragiskt att en person som hade möjligheten att bli ledande för den kvinnliga filmrörelsen nu istället valde att stanna kvar och jobba med nazisterna än att fly västerut som många av hennes prominenta tyska kollegor. 

the Review: 


Ända sedan min gymnasietid, när jag under en filmkunskapsklass blev visad en intervju med Leni Rifenstahl (som främst tryckte på hennes fåfänglighet) så har jag hyst en önskan om att se hennes mest erkända dokumentärfilm, Viljans Triumf. Att det inte har skett på över de knappa 15 åren som gått sedan vårt första mötet, trots att jag under resans gång blivit påmind om hennes och just denna dokumentärs' storhet, säger kanske en hel del. Min vilja har väl helt enkelt inte triumferat mot det obekväm ämnet som hennes dokumentär tar upp. Jag vet att alla är olika, men för mig så är det ytterst få dagar som jag känner mig allt för inspirerad att se en två timmar lång propagandafilm om nazisternas politiska framgångar innan krigen och massmorden tog sin fart.

Men plötsligt så blev det gjort - för det är lite så det känns, en erfarenhet som man får gjord - främst på grund av att jag såg den ihop med min gode vän som är en aspirerande lärare, och då blir det ju något mer socialt acceptabelt att offra en kväll i Goebbels, Himmler och självaste Adolf Hitlers' osmakliga närvaro. Min egna nyfikenhet grundades nog främst i att med egna ögon försöka förstå vad så många filmskapare själva påstår sig ha blivit inspirerade av. Då pratar jag självklart inte om politiken utan snarare den avancerade filmtekniken och om man kunde urskilja Riefenstahls' av vissa påstådda geni.

"She may have been an unscrupulous careerist, but she was also a brilliant artist. History will forgive her,"
-Jürgen Trimborn, Riefenstahls' biograf, som är mer förlåtande än Irene Runge

Som ni kanske läste i bakgrunden till dokumentären så har man i denna film valt att koncentrera sig kring nazisternas politiska dagar i Nürnberg, och det är även det vi får följa i en rätt så tråkigt kronologisk följd. Hitler anländer, Hitler blir mottagen och Hitler går och lägger sig. Om man inte själv inte är nazist så kan jag lova er att filmens första akt är rätt så underväldigande, utöver de möjliga spekulationer som man kan göra kring människorna som samlas för att hedra Adolfs' "framgångssaga". 

Vad som senare följer är urklipp från tal vid olika uppslutningar för Hitler Jugend, det smått tryckta mötet där Hitler tilltalade SA (vars ledare han nyligen mördat under långa knivarnas natt för att bana väg för hans egenkontrollerade SS) och under öppnings- och avslutningsceremoni. Däremellan, för att "lätta upp stämningen" så har man slängt in en måttligt imponerande parad i "downtown" Nürnberg. Låter det skoj? Nej? Det är det inte heller. Personligen tror jag att man måste vara ordentligt mentalt eftersatt för att låta sig imponeras över nazisternas program, parader eller Hitlers' floskelfyllda tal. Jag vet inte om det hör till den nya tidens generationer, men jag har så svårt att se att jag skulle känna en sån brinnande låga för något, framförallt när det kommer till nationalism och tveksamma politiska direktiv, på samma starka vis som de flesta av personerna öppet uttrycker i dokumentären. Nu finner man sig själv i att snarare driva om hur obekväm man hade känt sig om man vart på plats där och då. 

Men det filmtekniska då? Med dagens mått i åtanke så är det är det svårt för ett otränat öga att notera något som är allt för anmärkningsvärt. Det som är mest visuellt imponerande är de få totalbilderna som Rifenstahl använde för att etablera platsen och rummet. Med det bygger ju snarare på den saftiga arkitekturen och/eller mängden människor i bild. Om man nu satte en ny standard men smarta, revolutionerande filmtekniska lösningar så är ju det bra. Men till skillnad mot tex. Citzen Kane, som har ungefär samma rykte, så lämnar Viljans Triumf en med långt färre visuella minnesbilder. För att sätta det hela i ett aktuellt perspektiv så kan man jämföra filmen med Eurovision Song Contest. Ett gigantiska arrangemang som med en enorm finansiell uppbackning kan "våga" att testa ny teknik, utveckla gammal och sätta nya standarder. Om det finns övriga likheter mellan Nürnbergs' paraddagar och ESC låter jag vara osagt.

the Slutkläm:

I dag så känns det som att det finns oerhört lite att hämta från denna dokumentär. I och med dess propagandistiska grund så finns det ju väldigt lite som man kan ta lärdom och nu när även tekniken har sprungit ifrån filmen så lämnas man rätt uttråkad. De enda som egentligen kan ha något syfte att faktiskt se den är väl möjligtvis lärare, historiker och filmnördar. Det sistnämnda kanske mest för att friskriva mig själv. Sen så får vi ju absolut aldrig glömma vad som hände, något som man verkligen kan debattera för om vi inte just nu är på väg att göra, men det finns betydligt mer ingående produktioner som fyller den funktionen. Vad som blir kvar av viljans triumf är en rätt lökig, stolpig och förlegad dokumentation av något så djupt tragiskt. Ett passande öde för en produktion som var tänkt att bli motsatsen.

the Betyg: 2 (Ge er själva tiden att se the Great Dictator istället.)

Givetvis så finns det inga vettiga quotes att ta med här.

Källor: IMDB, Wikipedia & the Guardian