 |
| En av (film)historiens mer ikoniska bilder. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Charlton Heston
Yul Brunner
Anne Baxter
Edward G. Robinson
Yvonne De Carlo
Debra Paget
John Derek
Nina Foch
Vincent Price
John Carradine
Directed by:
Cecil B. DeMille
Screenplay by:
Æneas MacKenzie
Jesse Lasky Jr.
Jack Gariss
Fredric M. Frank
Produced by:
Cecil B. DeMille
Cinematography by:
Loyal Griggs
Musicy by:
Elmer Bernstein
Art Direction by:
Albert Nozaki
Hal Pereira
Walter H. Tyler
Set Decoration by:
Sam Comer
Ray Moyer
Costumes by:
Arnold Friberg
Edith Head
Dorothy Jeakins
Ralph Jester
Hair Stylist:
Nellie Manley
Makeup Up by:
Frank McCoy
Frank Westmore
Special Effects by by:
Tim Baar
Doug Hubbard
Barney Wolff
Visual Effects by by:
Farciot Edouart
John P. Fulton
Paul K. Lerpae
Matte Paintings by:
Jan Domela
Albert Simpson
Film Editing by:
Anne Bauchens
the Plot:
De flesta känner väl till berättelsen om den lilla slavbabyn som blir lämnad till sitt öde på Nilen för att undgå sin död. Ett öde som först kom att le mot honom då han blir upplockad av den reagerande faraon's syster och satt i en situation där han gavs alla möjligheter en man kunde önska sig på den tiden. Till att han senare får kännedom om sitt ursprung, och dess plågor under hans egna styre, och till slut blir landsförvisad. Men någonstans där uppe så vilar en episk plan för det lilla barnet på Nilen som kom att bli känd som Moses.
 |
| Utan dessa två personers avundsjuka hade inte berättelsen riktigt blivit vad den blev. |
the Background:
För att få fram det slutgiltiga manuset om Moses liv så användes sig DeMille av fyra författare som blandade material från flertalet böcker och skrifter såsom Dorothy Clarke Wilson's bok Prince of Egypt, Joseph Holt Ingraham's Pillar of Fire och Arthur Eustace Southon's On Eagle's Wings. Producenten, som också självfallet kom att regissera filmen, använde sig också utav en forskare för att hitta alla de pusselbitar som behövdes för att få ihop Moses liv. Den forskaren gick igenom klassiska antika texter som Midrash Rabba (en del an judarnas heliga skrift Tanach och det gamla testamentet), Philo's Life of Moses och Joesephus och Eusebious samlade verk.
DeMille fyllde 75 år under inspelningen av filmen, vilket innebar att han var den äldste aktiva regissören i Hollywood för stunden. Men hälsan var på väg att försämras, han slogs av en hjärtattack under inspelningen då han besteg en kamerarigg för att kontrollera en felande mekanism, men vara tillbaka på inspelningsplatsen enbart två dagar senare. Trots sin sviktande hälsa så var han fast besluten om att fortsätta producera dessa mastodontfilmer även efter premiären av de tio budorden. Men trots hans starka vilja så blev det han sista film då han dog tre år senare.
En del av filmen spelades självklart (tyvärr inte lika självklart i dag) in i Egypten. Men ni som kan er egyptiska historia vet att 5-talets Nordafrika inte var det lättaste att ta sig runt, framförallt inte som västerlänning. Den egyptiska revolutionen med en viss Gamal Abdel Nasser (som senare kom att bli Egyptens andre president) i spetsen var i full gång. Men tack vare DeMille's skildring av araber i hans film the Crusades från 1935 så fick filmteamet möjligheten att jobba i Moses födelseland.
The Ten Commandments var även kompositören Elmer Bernstein's första stora projekt efter att nyligen nått framgång med sin prisbelönta musik till Otto Preminger's the Man with the Golden Arm. Elmer kan man lätt förväxla med en annan erkänd film/musikal-kompositör i hans namne Leonard Bernstein, även om Elmer uttalade sitt efternamn Bern-steen och Leonard uttalade sitt Bern-stien. Inom branschen så kallade man dom Bernstein West (Elmer) och Bernstein East (Leonard).
 |
| 50-talets mastodontproduktioner innehöll självfallet ett par riktigt episka vyer. |
Röda havets delande är i grunden ett rätt så enkelt filmtrick där man helt enkelt filmade en stor tank som fylldes med vatten och spelade sedan upp materialet baklänges. Man adderade sedan lite extra skum, och gelatin i vattnet för att få tyngden av havsvatten för den extra trovärdigheten. Vattentanken som användes för inspelningen finns fortfarande kvar på Paramounts studioområde och används även idag. En liknande teknik använde man för att skapa de oroväckande molnen. Man filmade helt enkelt färg som blandas i vatten. Ett knep som använts flitigt av Spielberg i bland annat Raiders of the Lost Ark och Poltergeist.
När Yul Brunner fick rollen som Ramses så förstod han också att han skulle behöva gå runt halvnaken större delen av filmen så han påbörjade genast ett tufft tyngdlyftningsprogram. Att synas på film och bli bräckt av Heston's fysik fanns bara inte i Brunner's värld och det förklarar även hans ovanligt stora kroppsmassa i the King and I som han färdigställde precis innan inspelningen av budorden började. Heston har i efterhand erkänt att Brunner är den som levererade den bästa prestationen. Om han pratar om skådespel eller om fysisk utstrålning är dock oklart.
Om ni undrar vem som gjorde guds röst i filmen, som inte är listat, så är det fortfarande idag lite av en gåta. Många är förslagen. Heston, Delos Jewkes, självaste DeMille, eller en blandning av flera personer? Heston själv har i efterhand gått ut och tagit åt sig all ära för jobbet, om det stämmer eller om det bara är hans megalomani som talar är oklart. Något som däremot är bekräftat är att det är Heston's egna son Fraser Clarke Heston som Moses riktiga mor lägger i Nilen i början av filmen.
Två obekräftade anekdoter som kretsar kring inspelningen av filmen är dels den att DeMille lär ha skällt ut en statist under inspelningen av orgiescenen (som tog tre veckor att färdigställa) efter att han noterat att hon pratade med en väninna under en av DeMille's längre regiutläggningar. Han frågade -"vad som kunde vara så viktigt att berätta för att istället ta del av regissören instruktioner medans de skapade filmhistoria?" Efter en stunds tystnad så ska statisten ha svarat 'I wonder when that bald-headed old fart is gonna call 'Lunch!'". DeMille lär ha smällt den rätt så raka informationen en stund innan han höjde sin megafon och ropade, "Lunch!"
Det går även ett rykte att självaste Fidel Castro ska ha agerat som en statist i någon av de många mass-scenerna som finns i filmen. Enligt Shirley MacLaine's självbiografi så lär hon en gång ha frågat Castro rakt ut och fått ett oväntat otydligt svar tillbaka.
Filmens budget slog självklart rekord med sina 13 miljoner dollar (den dittills dyraste produktionen var Quo Vadis från 1951 med sina knappa 7,5 miljoner) men DeMille fick se sig slagen bara tre år senare av Ben Hur. 13 miljoner dollar kanske inte låter så mycket men med inflationen beräknat så hamnar den på ungefär samma skala som Avatar (237 miljoner), samtidigt som den har fortfarande en bit kvar upp till tidernas dyraste i Pirates of the Carribean: On Strangers Tide (378 miljoner). För dessa pengar fick DeMile bland annat 14 000 statister och 15 000 djur som han kunde använda sig av under inspelningen. Men DeMille och Paramount fick också utdelning på sin satsning då budorden spelade in strax över en miljard dollar beräknat till vårt tid. Komiskt nog så är det faktiskt mer än den nyss nämnde piratfilmen gjorde och nästan en tredjedel av vad Avatar, som leder listan, spelade in med sina knappa 3 miljarder.
 |
| Heston "hunkar" loss. |
Två obekräftade anekdoter som kretsar kring inspelningen av filmen är dels den att DeMille lär ha skällt ut en statist under inspelningen av orgiescenen (som tog tre veckor att färdigställa) efter att han noterat att hon pratade med en väninna under en av DeMille's längre regiutläggningar. Han frågade -"vad som kunde vara så viktigt att berätta för att istället ta del av regissören instruktioner medans de skapade filmhistoria?" Efter en stunds tystnad så ska statisten ha svarat 'I wonder when that bald-headed old fart is gonna call 'Lunch!'". DeMille lär ha smällt den rätt så raka informationen en stund innan han höjde sin megafon och ropade, "Lunch!"
Det går även ett rykte att självaste Fidel Castro ska ha agerat som en statist i någon av de många mass-scenerna som finns i filmen. Enligt Shirley MacLaine's självbiografi så lär hon en gång ha frågat Castro rakt ut och fått ett oväntat otydligt svar tillbaka.
Filmens budget slog självklart rekord med sina 13 miljoner dollar (den dittills dyraste produktionen var Quo Vadis från 1951 med sina knappa 7,5 miljoner) men DeMille fick se sig slagen bara tre år senare av Ben Hur. 13 miljoner dollar kanske inte låter så mycket men med inflationen beräknat så hamnar den på ungefär samma skala som Avatar (237 miljoner), samtidigt som den har fortfarande en bit kvar upp till tidernas dyraste i Pirates of the Carribean: On Strangers Tide (378 miljoner). För dessa pengar fick DeMile bland annat 14 000 statister och 15 000 djur som han kunde använda sig av under inspelningen. Men DeMille och Paramount fick också utdelning på sin satsning då budorden spelade in strax över en miljard dollar beräknat till vårt tid. Komiskt nog så är det faktiskt mer än den nyss nämnde piratfilmen gjorde och nästan en tredjedel av vad Avatar, som leder listan, spelade in med sina knappa 3 miljarder.
the Review:
Påsken är här. Vilket borde innebära ledighet, avslappning och tid för reflektion för många. Så råkar i alla fall vara fallet för mig. Och när jag nu vältrade runt i min egna ledighet, grubblandes över vad jag skulle skulle göra av med all min egentid så kände jag plötsligt ett kall inom mig. En röst som viskade, en närvaro som gjorde sig påmind. Och där bland min LaserDisc-samling så uppenbarade sig nu min uppgift. En enorm hetta från en ilsket röd och guldig box tryckte ner mig till marken och när jag kände mig som svagast så hörde jag plötsligt en djup, mörk men ändå betryggande röst som talade till mig. Mitt mål med påsken var att dela med mig av Cecil B. DeMille's episka klassiker om Moses liv till alla äggmålare där ute. So it shall be written. So it shall be done.
Ni får ursäkta mig för min fåniga inledning men jag kände mig smått biblisk efter att ha spenderat nästan 4 timmar i Charlton Heston's våld. Att försöka sig på att recensera denna film kommer heller inte att bli helt lätt (under smått stressade förhållande hjälper föga). Men jag ska ge det ett försök.
 |
Imponerande hantverk och en intressant historia, men i dessa enorma produktioner
så blev oftast berättande lidande.
|
Nu till sanningen. Jag uppskattar verkligen dessa episka mastodontfilmer. Framförallt magin som omger dom. Dom har på egen hand mytologiserat sig själva på ett sätt med deras mäktiga utförande av präktiga historier, men likt Titanic så sjönk på de också grund av deras egna storhetsvansinne. Men värst vidare bra kan jag tyvärr inte säga att det är. Och så vidare underhållen blir jag tyvärr inte. Jag har förvisso några kvar att ge en ärlig chans, som Ben Hur och the Fall of the Roman Empire, men jag förväntar mig inga underverk direkt.
Att jag sett Life of Brian så pass många gånger hjälper mig heller inte att ta filmen på något större allvar. DeMille lär ha vart rädd för att inkludera den inspelade scenen där Moses grodor attackerar Ramses palats för att den tenderade att bli komisk. Nu stoppade den aktionen inte Monty Python från att ändå hitta scener att direkt driva med och jag finner mig själv konstant förväxla Moses med Graham Chapman's Brian.
Rent visuellt så levererar givetvis DeMille. Men fotot får den här gången agera transportmedel för hantverket som syns i bild. Scenografin, kostymerna, perukerna (bara att följa Heston's hårsvallsutveckling är värt väntan), sminket, de visuella och special effekterna håller verkligen yppersta klass och är i många fall fortsatt imponerande även idag.
the Slutkläm:
Självklart ska man nån gång se de tio budorden och då passar ju påskledigheten alldeles utmärkt. Men man bör känna till att ens intresse och koncentration kommer att komma och gå genom hela filmen. Och det är okej, för med filmens malande tempo och igenkännbara berättelse så kommer man inte missa så mycket.
the Betyg: 3 (Svårt att underkänna något så välgjort, men man saknar hjärtat och själen.)
"Let my people go!"
Källor: IMDB & Wikipedia
