 |
| USA, 80-tal, John Hughes. Ett koncept som fungerade. Sen så kom Baby's Day Out. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Matthew Broderick
Alan Ruck
Mia Sara
Jeffrey Jones
Jennifer Grey
Directed by:
John Hughes
Screenplay by:
John Hughes
Produced by:
Tom Jacobson
John Hughes
Cinematography by:
Tak Fujimoto
Music by:
Arthur Baker
Ira Newborn
John Robie
Production Design by:
John W. Corso
Art Direction by:
Jennifer Polito
Costume Design by:
Marilyn Vance
Sound Mix by:
James R. Alexander
Film Editing by:
Paul Hirsch
the Plot:
I rädslan för den ovisshet som Ferris Bueller (Broderick) upplever inför de sista dagarna på, vad vi i Sverige skulle kalla, gymnasiet så bestämmer han sig för att fejka en förkylning från helvetet och ge sig ut i jakten på en sista episk dag av frihet tillsammans med sin bäste vän Cameron (Ruck) och hans flickvän Sloane (Sara). Högst ovetande så får de dock den misstänksamme rektorn Ed Rooney (Jones) i hasorna.
 |
| En självupptagen Ferris Bueller tvingar in sina goda vänner i en värld fylld med lögner och lösaktighet. |
the Background:
Filmskaparen John Hughes hade precis haft sitt stora genombrott med Breakfast Club då han kom på idéen till sin nästkommande rulle. En film med ambitionerna att hylla hans hemstad Chicago (vilken Hughes-film som nu inte romantiserar "den blåsiga staden" på ett eller annat sätt). John pitchade sina tankar inför Paramount Pictures Ned Tanen - legendarisk filmproducent i Hollywood, vars dotter kom att ge namn åt Mia Sara's karaktär Sloane - som var positiv till filmens story men oroad då WGoA (Writers Guild of America) vara nära att bryta ut i strejk. Hemvideon hade vid detta laget blivit standard hos många familjer runt om i USA och Hollywoodförfattarna ville nu ha en del av VHS-kakan.
Till skillnad från gud, som skapade jorden på sju dagar, så for Hughes hem till Chicago och skrev sitt filmmanus på enbart sex dagar, något hans egna loggbok skvallrar om. "2–26 Night only 10 pages ... 2–27 26 pages ... 2–28 19 pages ... 3–1 9 pages ... 3–2 20 pages ... 3–3 24 pages." Och sedan var Ferris Bueller skapad, bara för att så snabbt som möjlig komma i produktion och undvika de omoraliskt elaka manusförfattarna i Kalifornien. Filmens redigerare bekräftar regissören och manusförfattarens transliknande tillstånd när han skrev, där han brukade jobba oavbrutet från att ha inlett sin kreativa process tills att den var klar. Och som oftast så slutade det med att man filmade hans första utkast, vilket givetvis är ovanligt. Hur han kunde vara så snabb i sitt skapande kommenterar han själv så här.
"I know how the movie begins, I know how it ends. I don't ever know the rest, but that doesn't seem to matter. It's not the events that are important, it's the characters going through the event. Therefore, I make them as full and real as I can. This time around, I wanted to create a character who could handle everyone and everything."
Filmen blev likt sin föregångare en stor framgång och letade sig upp på en 10:e plats bland 86-års mest inkomstbringande filmer, i hård konkurrens med tex. Top Gun, Aliens, Karate Kid 2 och Star Trek 4. Men framgången var inte enbart där och då, utan den har kommit att fortsätta ända in i det nya millenniet. 2014 blev den invald USA's filmregister, på grund av dess kulturella betydelse, och för bara några månader sedan så tillägnande Deadpool hela sin slutsekvens, den där som kommer efter eftertexterna, till Ferris Bueller. Ett fint litet tecken på respekt och något som möjligtvis kommer att öppna upp Ferris galna upptåg för en helt ny generation av människor.
 |
| Filmens mest ikoniska scen utspelar sig på Dearborn Street i centrala Chicago. |
Jag är ju utöver filmnörd även en hockeynörd, om än långt ifrån på samma nivå. Men som lågmäld hockeynörd så är det ju svårt att undvika att Alan Ruck's karaktär Cameron bär en Detroit Red Wings-tröja under hela filmen. Och det är inte vilken Red Wings-tröja som helst utan självaste Gordie Howe's tröja. Howe som gick bort i början av Juni 2016, samma år som Ferris Bueller's Day Off firar 30 års jubileum, var och förblir en av sportens allra största legender. Både på och utanför isen. Att Cameron bar lokalkonkurrentens färger istället för hemmalaget Chicago Blackhawks bottnar i att Hughes, som själv spenderade en del av sin uppväxt i Detroit, såg det som ett karaktärsdrag hos Cameron. Något som inte beskrivs i filmen, men att bära Gordie Howe's tröja var i Hughes fantasi ett ställningstagande från Cameron mot hans Chicago-baserade far.
Man var bestämda över att bilen som ungdomarna skulle färdas skulle vara en Ferrari av modellen GT 250 California. Nu tillverkades det enbart 100 bilar av just denna modell så man fick nöja sig med att filma inklippsbilder i en kontrolleras studio med den riktiga versionen och för de något vidare bilderna så lät man bilrestauratören Mark Goyette tillverka tre modeller som man kunde använda fritt. Egentligen var det bara en av modellerna som man kom att använda i de flesta scenerna, som senare såldes av Goyette till en privatperson. Det två övriga modellerna såldes i lösa delar som Paramount själva skulle sätta ihop. Tydligen så blev det två relativt resultatlösa företag då den ena sattes ihop i ett så pass dåligt skick att den enbart kom att användas till en av slutscenerna (ni kanske har redan vet) och den tredje lär bara ha försvunnit utan att någon gång ens ha medverkat i filmen. Den andra modellen, som användes mot filmens slut, lär nu i all fall finnas restaurerad på Planet Hollywood i Cancún, Mexico.
Den klassiska paradscenen kom att filmas över två lördagar i downtown Chicago. För den första inspelningsdagen så passade man faktiskt på att filma under en riktig parad för att komma åt de vidare bilder över hela tillställningen. Inför den andra Lördagen så utannonserades det på radio att alla som lyssnade var välkomna för att delta i en John Hughes-film, något som enligt Matthew Brodrick ledde till att det dök upp runt tio tusen statister till inspelningsplatsen på Dearborn Street. Kenny Ortega (som senare kom att bli känd för sitt arbete med Dirty Dancing där även Ferris Bueller's syster spelad av Jennifer Grey fick sitt stora genombrott) hade satt ihop en koreografi till de båda låtarna som Ferris framför, men då Brodrick bara dagarna innan skadat knäet svårt så fick de hålla tillbaka med på de tuffare rörelserna.
Man var bestämda över att bilen som ungdomarna skulle färdas skulle vara en Ferrari av modellen GT 250 California. Nu tillverkades det enbart 100 bilar av just denna modell så man fick nöja sig med att filma inklippsbilder i en kontrolleras studio med den riktiga versionen och för de något vidare bilderna så lät man bilrestauratören Mark Goyette tillverka tre modeller som man kunde använda fritt. Egentligen var det bara en av modellerna som man kom att använda i de flesta scenerna, som senare såldes av Goyette till en privatperson. Det två övriga modellerna såldes i lösa delar som Paramount själva skulle sätta ihop. Tydligen så blev det två relativt resultatlösa företag då den ena sattes ihop i ett så pass dåligt skick att den enbart kom att användas till en av slutscenerna (ni kanske har redan vet) och den tredje lär bara ha försvunnit utan att någon gång ens ha medverkat i filmen. Den andra modellen, som användes mot filmens slut, lär nu i all fall finnas restaurerad på Planet Hollywood i Cancún, Mexico.
Den klassiska paradscenen kom att filmas över två lördagar i downtown Chicago. För den första inspelningsdagen så passade man faktiskt på att filma under en riktig parad för att komma åt de vidare bilder över hela tillställningen. Inför den andra Lördagen så utannonserades det på radio att alla som lyssnade var välkomna för att delta i en John Hughes-film, något som enligt Matthew Brodrick ledde till att det dök upp runt tio tusen statister till inspelningsplatsen på Dearborn Street. Kenny Ortega (som senare kom att bli känd för sitt arbete med Dirty Dancing där även Ferris Bueller's syster spelad av Jennifer Grey fick sitt stora genombrott) hade satt ihop en koreografi till de båda låtarna som Ferris framför, men då Brodrick bara dagarna innan skadat knäet svårt så fick de hålla tillbaka med på de tuffare rörelserna.
the Review:
Ända sedan jag besökte det otroligt vackert belägna AT&T Park i San Francisco, för en fördjupning i Moneyball-fenomenet, så har Ferris Bueller's Day Off funnits i mitt minne. Varför undrar kanske de flesta. Jo för att de råkade visa en av filmens mer ikoniska scener inför matchen. Varför kanske de flesta undrar. Jag har tyvärr ingen aning, och kan inte heller hitta ett skäl för det. Likväl så blir jag ju alltid intresserad av filmer som benämns som klassiker som jag fortfarande inte har fått ta del av. Av erfarenhet så vet jag att jag sällan lämnar en visning av en film från någon av de större komedigiganterna från 80-talet - jag tänker då främst på Hughes, Reitman, Landis och Ramis - all för begeistrad. Men som jag nämnt tidigare så finns ju alltid förhoppningarna kvar om att hitta en för mig hittills osedd klassiker, så förväntningarna fanns ju fortfarande där.
 |
| Allt jag har att säga är...stackars Jeffrey Jones. |
Ferris Bueller skriker verkligen John Hughes under sin inledning. Det är Chicago, uttråkade ungdomar och 80-tals kitsch. Samtidigt så lyckas Hughes direkt övertyga mig om något som jag vanligtvis tycker är irriterande och onaturligt,brytandet av den fjärde väggen, men här i Ferris Bueller's värld så känns det helt plötsligt rimligt. Något filmskaparna ska ha en eloge för.
Jag är alltså inledningsvis positiv, om än restriktiv, då jag känner igen alla varningstecken från liknande 80-tals komedier, där den starkaste röda varningslampan - som blickar allt den har - varnar för filmens snabba tempo (och därmed engagemang) som jag tråkigt nog sällan rycks med i. Livet var kanske bara allt för glättigt på 80-talet för min smak.
Allt eftersom storyn utvecklar sig så börjar jag också störa mig på vår huvudkaraktär Ferris som visar sig vara en riktigt bortskämd slyngel som inte tvekar ens sekund över att utnyttja sina allt för godtrogna medmänniskor. Sällan en god egenskap, särskilt i mina ögon. Lustigt nog så börjar jag sakta men säkert inse att mina sympatier snarare ligger hos filmens två antagonister, rektor Rooney (Jones) och Ferris syster Jeanie (Grey), istället för våra tre busfrön som får stå i det starkaste strålkastarljuset. Det enda som jag ser är att Rooney och Jeanie vill är att göra rätt för sig själva, och för alla andra, som har blivit utnyttjade av den själlöse Ferris och hans två lakejer.
Jag är alltså inledningsvis positiv, om än restriktiv, då jag känner igen alla varningstecken från liknande 80-tals komedier, där den starkaste röda varningslampan - som blickar allt den har - varnar för filmens snabba tempo (och därmed engagemang) som jag tråkigt nog sällan rycks med i. Livet var kanske bara allt för glättigt på 80-talet för min smak.
Allt eftersom storyn utvecklar sig så börjar jag också störa mig på vår huvudkaraktär Ferris som visar sig vara en riktigt bortskämd slyngel som inte tvekar ens sekund över att utnyttja sina allt för godtrogna medmänniskor. Sällan en god egenskap, särskilt i mina ögon. Lustigt nog så börjar jag sakta men säkert inse att mina sympatier snarare ligger hos filmens två antagonister, rektor Rooney (Jones) och Ferris syster Jeanie (Grey), istället för våra tre busfrön som får stå i det starkaste strålkastarljuset. Det enda som jag ser är att Rooney och Jeanie vill är att göra rätt för sig själva, och för alla andra, som har blivit utnyttjade av den själlöse Ferris och hans två lakejer.
Hughes framgång med sina filmer var enligt mig varken att klaga på eller inspirera gårdagens ungdom, utan snarare tala till dem i samma apatiska tonläge som de redan befann sig i och kände sig en del av under just den tidsepoken. Ferris Bueller har inte bara blivit ett utmärkt exempel på vad framtiden senare kom att utvecklas emot, utan säkert också en stark bidragande faktor till att generation -85 till -95 i stort saknar en tydlig målbild i livet. Jag hänvisar till en scen där Sloane (Sara) diskuterar den närmsta framtiden med Cameron (Ruck) där de både verkar enas om att de saknar både ambitioner och mål. Något som de både verkar okay med. Givetvis kan detta också vara en genialt regisserad scen som inte bara talar till tonåringar, utan på ett opretentiöst sätt förklarar känslan av att vara ung och all den osäkerheten om vad som väntar en i framtiden.
Men jag är långt ifrån ensam om mina mer cyniska tankar då Ferris "don't give a crap"-attityd har lett till kopplingar till reaganism förut. Författaren Christina Lee sammanfattar känslan väl när hon beskriver att Feris Bueller's Day Off "encapsulated the Reagan era's near solipsist worldview and insatiable appetite for immediate gratification—of living in and for the moment...".
the Slutkläm:
Det ska erkännas att jag har passerat 30-års strecket, så jag bör numera räknas som vuxen och därför så borde väl också min förmåga att förstå mig på "kidsen" ha tynat bort totalt. Därför är det ju inte så konstigt om jag inte heller förstår mig på Ferris tankebanor och bekymmer. Som en mycket god och kär vän förklarade för mig när jag beklagade mig över Ferris - i mitt tycke - osmakliga livsval; att Ferris Bueller's Day Off också kan öppna upp för drömmen om det bekymmerslösa livet. Att genom hans aktioner få uppleva den där känslan av att komma undan med allt. Och för en person vars filmälskande bygger just på vad fantasin som filmens värld kan skapa så är det ju svårt att neka ett sådant resonemang.
En sista fundering från min sida är huruvida denna film kom att väcka idén hos Hughes om den övergivne Kevin McCallister och hans problematiska julfirande. Det finns i alla fall en del sekvenser i Ferris Beuller som verkligen skriker Home Alone rakt ut.
the Betyg: 3 (En klassisk trea till en klassisk 80-tals komedi. Duglig underhållning.)
En sista fundering från min sida är huruvida denna film kom att väcka idén hos Hughes om den övergivne Kevin McCallister och hans problematiska julfirande. Det finns i alla fall en del sekvenser i Ferris Beuller som verkligen skriker Home Alone rakt ut.
the Betyg: 3 (En klassisk trea till en klassisk 80-tals komedi. Duglig underhållning.)
"Life moves pretty fast. If you don't stop and look around once in a while,
you could miss it."
you could miss it."
Källor: IMDB, Wikipedia, WGoA & Sportsnet
