 |
| Schindler's List och Saving Private Ryan måste vara Spielberg's inofficiella ursäkt för soppan 1941. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Dan Aykroyd
Ned Beatty
John Belushi
Lorraine Gary
Christopher Lee
Toshirô Mifune
Treat Williams
Nancy Allen
John Candy
Directed by:
Steven Spielberg
Screenplay by:
Robert Zemeckis
Bob Gale
Produced by:
Buzz Feitshans
Cinematography by:
William A. Fraker
(Frank Stanley)
Musicy by:
John Williams
Production Design by:
Dean Edward Mitzner
Art Direction by:
William F. O'Brien
Set Decoration by:
John P. Austin
Costume Design by:
Deborah Nadoolman
Sound Mix by:
Robert Glass
Chris Jenkins
Don MacDougall
Lee Strosnider
Special Efects by:
A.D. Flowers
L.B. Abbott
Film Editing by:
Michael Kahn
the Plot:
Dagarna efter överraskningsanfallet från japanerna på den amerikanska flottan i Pearl Harbor så föds och frodas paniken längst den amerikanska västkusten. Finns där ett riktigt hot att frukta eller är det största hotet i själva verket de själva.
 |
| Medans vissa ser ett stort krigshot ser andra tillfället att kopulera. |
the Background:
Tillsammans med John Milius så skapade Robert Zemeckis och Bob Gale, radarparet som senare kom att skapa Back to the future-serien, 1941. En film som driver med den nervositet som befann sig i efterdyningarna av Pearl Harbor och som dels är baserat på tre specifika händelser. De tre företeelserna är Bombardment of Ellwood, Battle of Los Angeles och Zoot Suit Riots.
Bomberna som föll över Ellwood kom från en japansk ubåtsattack mot ett litet oljefält utanför Santa Barbara. Även om själva anfallet inte skapade allt för stora konsekvenser så kom efterspelet att bli betydligt större. Händelsen låg inte bara till grund för den stress som skapades i området, som i sin tur lär ha lett fram till slaget om L.A där man troddes sikta japanskt attackflyg över inhemsk mark, utan det ledde även till att man dagarna efter anfallet satte sin japanska befolkning i koncentrationsläget runt om Nordamerika.
De kostymbeklädda-upproren kom från starka rasistiska motsättningar mellan ungdomar, oftast invandrare med mexikansk och filippinsk bakgrund, och de stationerade amerikanska trupper som befanns sig i Los Angeles området. En Zoot Suit, eller pimp kostym som de är mer kända som idag, var en kostym med breda mått som blev oerhört populär att bära inom vissa kretsar. Och just dessa kretsar blev om och om igen attackerade av unga, uppretade militärer.
 |
| En av filmens få höjdpunkter är prisbelönte A.D. Flowers special effekter. |
Det är något oklart hur Speilberg kom att bli inblandad i detta projekt efter sina succéer med Jaws och Close Encounter. Vad som däremot är klart är hans återanvände av Susan Backlinie i både Jaws som 1941, där hon mer eller mindre kom att spela samma karaktär, ackompanjerad av samma skräckinjagande John Williams-musik. Man kan även notera samma mack i Spielberg's genombrotts film the Duel i 1941, där ägaren också spelas av Lucille Benson i båda filmerna.
Några som däremot tackade nej till att delta i produktionen var John Wayne och Charlton Heston då de båda ansåg att filmen var allt för opatriotisk. Några andra som inte heller uppskatta filmen var produktionsbolagen Columbia Pictures och Universal Studios som tvingade Spielberg att klippa ner filmen till under två timmar. Regissörens ursprungliga version kom dock att visas på TV och släpptes senare både på speciella LaserDisc och VHS-versioner. Även Spielberg själv har på senare år insett filmens mindre bra sidor, och ser det som en av sina främsta lärdomar från hans karriär där han skyller sina misstag på personlig arrogans efter de oanade framgången han upplevt innan denna produktion. "I don’t dislike the movie at all. I’m not embarrassed by it — I just think that it wasn’t funny enough."
1941 är också den första amerikanska filmproduktion att våga använda sig av Mifune's egna röst, något som förföljt hans utländska karriär under längre tid, då han ideligen kom att bli dubbad av den berömde röstskådespelaren Paul Frees. Väl värt att notera är att det är Mickey Rourke och Dan Aykroyd's första framträdande på vita duken och tillika det gamla SNL-paret Aykroyd och Belushi's första filmprojekt tillsammans, året innan deras supersuccé med Blues Brothers.
the Review:
1941 är en film som jag planerat att se under en längre tid av olika anledningar. Efter att ha blivit tipsad om den märkliga händelsen vid Ellwood för ett par år sedan så väcktes mitt intresse för filmen. Efter att ha noterat diverse hyllningar till filmen på ett LaserDisc-forum där jag hänger så ledde det till slut att jag själv införskaffade en alldeles egen kopia. Men det var först nu, då jag forskat kring olika julfilmer där Spielberg's 1941 dök upp, som jag "äntligen" tog tag i saken.
Först och främst så vill jag bara avskriva filmens möjliga jultema. Om det nu fanns någon där ute, likt mig, som blivit pålurad att detta skulle vara nån slags julfilm. 1941 har ungefär lika mycket med jul att göra som Donald Trump har med ordet empati (fortfarande förbluffad över Trump's cameo i Home Alone 2 som nyligen bevittnades, H. Grey's anm). Som jag nämnde i mitt förra inlägg om Judgment at Nuremberg så ställer jag mig alltid lite skeptisk till ensemblefilmer. Men denna gång var känslan annorlunda, mina förväntningar var att den gedigne Spielberg ändå skulle klara av att styra detta skepp av omätlig talang i mål.
Men svaret blir nej. Bestämt nej. Till och med skräddaren säger nej, och då vet man att det är allvar. Det var helt klart den grötigaste sörja som jag sett på länge och då kom jag precis hem från att ha bevittnat the Punisher från 89 med Dolphan i huvudrollen.
Ett engelskt ord som låg på mina näthinnor under filmens abnorma längd var obnoxious. När jag inför sammanfattningen här slog upp ordet för att bestämma mig för den mest passande översättningen så slog det mig hur väl alla de sex förslagen ändå lät. Avskyvärd, förhatlig, motbjudande, vidrig, anstötlig och outhärdlig. Den perfekta sammanfattningen av 1941.
Trots dessa rätt så karga ord så dyker det ibland upp små bevis på den talang som ändå var inblandad i projekt, som trots allt kostade hela 350 miljoner att spela in. Då tänker jag framförallt på Flower och Abbott's Oscars-belönade arbete med de många special effekterna som fick en smått framträdande roll i filmen. Jag tänker också på det långa dansnumret som helt sonika dyker upp halvvägs in i filmen (Spielberg säger själv att han under produktionens gång funderat på att göra om filmen till en musikal, något han i efterhand tror kan ha förbättrat filmens slutresultat). Ett oerhört välrepeterat och koreograferat nummer som med inspirerande foto och svängig musik ändå visar prov på den klass som 1941 borde ha levererat.
the Slutkläm:
Även om Spielberg själv hävdar att inspelningen lär ha varit kontrollerad så har jag svårt att se det. Rykten säger att Zemeckis och Gale's orginalmanus förändrats kraftigt under resans gång. Även Harold Ramis lär ha vart där och pillat även om han blev utslängd, likt fotografen Fraker (som lär ha blivit ersatt av Frank Staley), då man inte sågs dra i samma riktning som Milius (vad var egentligen hans roll) och Spielberg. Att filmen först var en MGM produktion, för att sedan bli något slags samarbete mellan Columbia och Universal visar också tecken på svaghet. När sedan Aykroyd, Belushi (som redan hade börjat prioritera droger och festande framför sin karriär och sitt egna välmående) och även John Landis (som dyker upp på ett hörn) haft sina tassar med på ett hörn så är det lätt att se kompisgängs-mentaliteten sväva iväg. Allt detta, rattat av en regissör som erkänt sitt för stunden genererade storhetsvansinne, så förstår ni att slutresultatet tyvärr inte blir något vidare. Det här är den totala motsatsen till Judgment in Nuremberg och den exakta anledningen till att jag har oerhört svårt för denna typ av ensembleprojekt. Lite som de mer misslyckade galacticos-erorna; helt enkelt för många kockar i köket.
1941 är en film som jag planerat att se under en längre tid av olika anledningar. Efter att ha blivit tipsad om den märkliga händelsen vid Ellwood för ett par år sedan så väcktes mitt intresse för filmen. Efter att ha noterat diverse hyllningar till filmen på ett LaserDisc-forum där jag hänger så ledde det till slut att jag själv införskaffade en alldeles egen kopia. Men det var först nu, då jag forskat kring olika julfilmer där Spielberg's 1941 dök upp, som jag "äntligen" tog tag i saken.
Först och främst så vill jag bara avskriva filmens möjliga jultema. Om det nu fanns någon där ute, likt mig, som blivit pålurad att detta skulle vara nån slags julfilm. 1941 har ungefär lika mycket med jul att göra som Donald Trump har med ordet empati (fortfarande förbluffad över Trump's cameo i Home Alone 2 som nyligen bevittnades, H. Grey's anm). Som jag nämnde i mitt förra inlägg om Judgment at Nuremberg så ställer jag mig alltid lite skeptisk till ensemblefilmer. Men denna gång var känslan annorlunda, mina förväntningar var att den gedigne Spielberg ändå skulle klara av att styra detta skepp av omätlig talang i mål.
 |
| Mifune och Lee gjorde rätt i att gömma sig i ubåten under stora delar av produktionen. |
Men svaret blir nej. Bestämt nej. Till och med skräddaren säger nej, och då vet man att det är allvar. Det var helt klart den grötigaste sörja som jag sett på länge och då kom jag precis hem från att ha bevittnat the Punisher från 89 med Dolphan i huvudrollen.
Ett engelskt ord som låg på mina näthinnor under filmens abnorma längd var obnoxious. När jag inför sammanfattningen här slog upp ordet för att bestämma mig för den mest passande översättningen så slog det mig hur väl alla de sex förslagen ändå lät. Avskyvärd, förhatlig, motbjudande, vidrig, anstötlig och outhärdlig. Den perfekta sammanfattningen av 1941.
Trots dessa rätt så karga ord så dyker det ibland upp små bevis på den talang som ändå var inblandad i projekt, som trots allt kostade hela 350 miljoner att spela in. Då tänker jag framförallt på Flower och Abbott's Oscars-belönade arbete med de många special effekterna som fick en smått framträdande roll i filmen. Jag tänker också på det långa dansnumret som helt sonika dyker upp halvvägs in i filmen (Spielberg säger själv att han under produktionens gång funderat på att göra om filmen till en musikal, något han i efterhand tror kan ha förbättrat filmens slutresultat). Ett oerhört välrepeterat och koreograferat nummer som med inspirerande foto och svängig musik ändå visar prov på den klass som 1941 borde ha levererat.
the Slutkläm:
Även om Spielberg själv hävdar att inspelningen lär ha varit kontrollerad så har jag svårt att se det. Rykten säger att Zemeckis och Gale's orginalmanus förändrats kraftigt under resans gång. Även Harold Ramis lär ha vart där och pillat även om han blev utslängd, likt fotografen Fraker (som lär ha blivit ersatt av Frank Staley), då man inte sågs dra i samma riktning som Milius (vad var egentligen hans roll) och Spielberg. Att filmen först var en MGM produktion, för att sedan bli något slags samarbete mellan Columbia och Universal visar också tecken på svaghet. När sedan Aykroyd, Belushi (som redan hade börjat prioritera droger och festande framför sin karriär och sitt egna välmående) och även John Landis (som dyker upp på ett hörn) haft sina tassar med på ett hörn så är det lätt att se kompisgängs-mentaliteten sväva iväg. Allt detta, rattat av en regissör som erkänt sitt för stunden genererade storhetsvansinne, så förstår ni att slutresultatet tyvärr inte blir något vidare. Det här är den totala motsatsen till Judgment in Nuremberg och den exakta anledningen till att jag har oerhört svårt för denna typ av ensembleprojekt. Lite som de mer misslyckade galacticos-erorna; helt enkelt för många kockar i köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar