 |
| Drömmen om den mest magiska dagen om året och Red Ryder's luftgevär. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Melinda Dillon
Darren McGavin
Peter Billingsley
Ian Petrella
Scott Schwartz
Directed by:
Bob Clark
Screenplay by:
Jean Sheperd
Leigh Brown
Bob Clark
Produced by:
Bob Clark
René Dupont
Cinematography by:
Reginald H. Morris
Musicy by:
Paul Zaza
Carl Zittrer
Production Design by:
Reuben Freed
Art Direction by:
Gavin Mitchell
Set Decoration by:
Mark S. Freeborn
Costume Design by:
Mary E. McLeod
Sound Mix by:
Alan Bernard
Don White
Film Editing by:
Stan Cole
the Plot:
Julafton nalkas och i nioårige Ralph Parker (Billingsley) tankar så finns det enbart en enda present som kan avgöra huruvida detta blev ett gott år eller inte. Frågan är dock hur han i hela världens ska lyckas övertala de runt omkring sig, hans mor, hans lärare och självaste jultomten, att faktiskt belöna dagen av alla dagar med denna prisade gåva.
 |
| Ralphie får genomlida vissa uppoffringar för att nå sitt slutgiltiga mål. |
the Background:
Författaren och den skicklige historieberättaren Jean Sheperd föddes i Chicago, Illinois 1922 men växte sedan upp i Hammond, Indiana. En plats som fick stå i fokus i många av hans kommande berättelser. I sin ungdomsdagar så var han utöver skrift och tal också intresserad av amatörradio. Så det var inte så konstigt att han också vidtog dessa tre intresse i sitt vuxenliv. Först gjorde han sitt namn som värd för olika radioprogram innan han även började med TV. Det sägs även att han var nära att ta över the Tonight Show (som nu mer leds av Jimmy Fallon) tillsammans med Ernie Kovacs innan Jack Paar fick jobbet.
Sheperd sökte sig sedan tillbaka till radions värld i mitten av 50-talet där han började sända, vad som kom att bli ett oerhört populärt program, på WOR, en av New York's äldsta och mest etablerade radiokanaler. I programmet, som sändes live från kända the Limelight Coffee House i Geenwich Village, berättade Sheperd historier, läste poesi och stod för diverse komiska jippon. En av de mer kände var när, han i bitterhet till hur bästsäljarlistorna blev till, uppmanade sina lyssnar till att efterfråga boken I, Libertine av författaren Frederick R. Ewing i butikerna. När det senare visade sig att varken novellen eller författaren fanns så insåg lyssnarna skämtet. Men trycket fortsatte växa till den stora grad att spökboken faktiskt kom in på the New York Times Best Seller list. Och Sheperd's skämt hade nu gått varvet runt och poängen var levererad. Sheperd blev sedan kontaktad av utgivaren Ian Ballantine och författaren Theodore Sturgeon som bad om att få skriva och publicera boken på riktigt. Något Sheperd godkände, men alla intäkter som boken gjorde gick till välgörande ändamål.
Några av de historier som Sheperd berättade i sitt radioprogram och som baserades på hans ungdomsdagar, skrevs även ned på papper och kom att publiceras i Playboy, av alla tidningar. Dessa korthistorier kom senare att sammanslås i ett större verk vid namnet In God we Trust: All Others Pay Cash. Och det var just en stor portion av denna bok som man baserade filmen a Christmas Story på.
 |
| Regissören Bob Clark har en minst sagt intressant men också tragisk historia som kan bevittnas i dokumentären Clarkworld. |
Bob Clark, generellt en "director-for-hire", kom att skapa sig ett fint rykte med några få favoritprojekt. Framgången med hans film Black Christmas, som ni kan läsa om här, gav honom nyckeln till Hollywood och efter den enorma kassasuccén Porky's (om Black Christmas kom att bana vägen för slasher-filmer så kom Porky's att göra detsamma för teen-sex-filmer som American Pie m.m) så gavs han äntligen chansen att producera ett projekt som han och Jean Sheperd jobbat i över tio år med att fullborda. Det projektet var så klart a Christmas Story, en film som de stora bolagen inte ville ha något med att göra men när man såg de ekonomiska möjligheterna med en Porky's-uppföljare så gick man med på vad Clark önskade.
Rollen som fadern i huset var till en början påtänkt till självaste Jack Nicholson och även om han var intresserad så var detta information som studion undanhöll från regissören då de inte hade lust att betala Nicholson's lön som hade fördubblat produktionens kostnad. Så här i efterhand var dock Clark inte allt för bitter då han ansåg att McGavin gjorde ett alldeles utmärkt jobb som fadern i huset och att han mer eller mindre var född för rollen. De båda kom senare att fortsätta jobba med varandra på flertalet andra produktioner. Rollen som Ralphie, vår huvudkaraktär, som spelas av Peter Billingsley var redan innan filmens framgång en populär TV-figur och har även fortsatt sin karriär inom Hollywood på äldre dagar, där han nu mer både producerar och regisserar och kan till exempel synas i den första Iron Man-filmen.
Filmen har kommit att bli mer eller mindre helgonförklarad i Nordamerika och dyrkas till, en ur min vy, häpnadsväckande nivå där bland annat TBS och systerföretaget TNT kör ett maraton som visar filmen oavbrutet från julafton ända in på juldagen. Ett maraton som brukar locka ungefär ca 50 miljoner tittare. Som ni då förstår så finns det en del galna fans där ute. En av de köpte huset i Cleveland där man filmade exteriörerna. Efter att ha restaurerat byggnaden till en mer eller mindre exakt kopia av huset i filmen så öppnade han upp ett museum tillgängligt för besök. Två andra inbitna fans dokumenterade deras två år långa resa där de besökte inspelningsplatser och letade rekvisita. Ett äventyr som resulterade i dokumentären Road Trip for Ralphie, där de bland annat lyckas rädda Miss Shield's griffeltavla från en container och fann filmens alla kostymer gömda (eller förglömda)i ett förråd i Toronto.
the Review:
Jakten på en mysig och stämningsskapande julfilm fortsatte och efter förra veckans miss med Steven Spielberg's bedrövliga 1941 så var förhoppningarna starka efter att jag trodde mig ha hittat ett guldkorn som vi här i Sverige hade lyckats missa.
Ni vet hur man varje år googlar efter julfilmer och varje år går igenom samma lista av filmer som man antingen redan har sett hundra gånger om, eller som man aldrig kommer kunna tänka sig att se hundra gånger om. Men så plötsligt, mitt bland Die Hards och National Lampoon's, så fanns där något nytt, något osett och möjligtvis något alldeles, alldeles underbart. Men skulle verkligen a Chistmas Story, som faktiskt innehåller allt man kan önska i en julfilm, leva upp till min egenskapade hype?
Men rätt så snabbt så inser man att det är något "off" med a Christmas Story. En känsla som byggs upp av flera olika intryck, men främst på grund av filmens smått billiga look. Produktionen har en slags TV-filmkänsla över sig, vilket säkerligen kan härledas till dess i sammanhanget skrala budget. Jag har även svårt att acceptera att filmens berättande till stor del byggs upp med voice-over. Inget fel i sig, men när en gammal man ska berätta om sin barndom så hjälper det om man inledningsvis får se personen som berättar eller tänker tillbaka på sin uppväxt. På detta sätt då kan vi även förstå varför vi ser och hör denna berättelse. Genom denna väg så kan man sedan saka men säkert överlåta berättande till barnet, vilket känns betydligt mer naturligt.
Nu blir vi kvarhängandes med vår överanalytiske och ordbajsande farbror som på det mest pretentiösa sättet som går försöker förklara ett outvecklat och oerfaret barns tillvaro. Något som aldrig känns vidare trovärdig och därför så får man svårt att sugas med i konceptet. Att jag nyligen såg en sketch där rollerna var det omvända hjälper föga, utan blir snarare ytterligare ett bevis på hur malplacerat detta känns. Om någon minns serien the Wonder Years med stjärnskottet Fred Savage så sägs den vara tungt inspirerad av a Christmas Story och använder sig av exakt samma historieberättande.
Detta leder mig såklart in på vad som skulle kunna bli filmens räddare, men som istället blir dess fall. Humorn. Både Sheperd och Clark's hurmorinslag i a Christmas Story är verkligen inget för mig. Det finns egentligen två typ av skämt som återkommer. Antingen så är det en fysik humor, på gränsen till buskis, som tex. att slicka på en frusen lyktstolpe, att med hjälp av redigeringen få någon att springa snabbare än vad som är mänskligt för att på så vis nå en komisk poäng eller att man införskaffat en gräslig fönsterlampa. Den andra typen som återkommer är att Sheperd beskriver ett barns känslor med engelska ordlistans svårare ord. Med risk för att låta elitistisk, men jag kräver lite mer från min humor för att gå igång ordentligt, och även om jag också kan dra på smilbanden för rätt så fåniga och mer "straight forward"-humor så kräver jag allt mer snits än vad både Sheperd och Clarke levererar här.
the Slutkläm:
Jag tror jag förstår varför denna film verkar gå hem i så pass många hem i Nordamerika men inte hos mig. Troligtvis så är a Christmas Story för 20-50-talister vad Home Alone är för 70-90-talister. En något fånig men kärleksfull beskrivning hur det kunde vara/var att växa upp som barn under en viss tidsperiod. Och av förklarliga skäl så har jag mer gemensamt med John Hughes historia och kan relatera till vad som händer i den berättelsen på ett helt annat sätt än med Sheperd's. Men han lyckas ändå väcka mitt intresse kring honom (efter att läst på efteråt) även om jag många gånger sitter och stör mig på det överdrivna sätt han väljer att beskriva filmens händelser. Det finns ändock mycket fint i filmen, till exempel Billingsley's skådespel, men a Christmas Story lever tyvärr inte upp till de tunga julstämnings-förväntningar man fick i och med den oväntade hypen som omgav filmen.
the Betyg: 2 (Söt film som säkert tilltalar många, men som heller inte tilltalar alla, därav mig.)
Jakten på en mysig och stämningsskapande julfilm fortsatte och efter förra veckans miss med Steven Spielberg's bedrövliga 1941 så var förhoppningarna starka efter att jag trodde mig ha hittat ett guldkorn som vi här i Sverige hade lyckats missa.
Ni vet hur man varje år googlar efter julfilmer och varje år går igenom samma lista av filmer som man antingen redan har sett hundra gånger om, eller som man aldrig kommer kunna tänka sig att se hundra gånger om. Men så plötsligt, mitt bland Die Hards och National Lampoon's, så fanns där något nytt, något osett och möjligtvis något alldeles, alldeles underbart. Men skulle verkligen a Chistmas Story, som faktiskt innehåller allt man kan önska i en julfilm, leva upp till min egenskapade hype?
 |
| Kommer dessa alla uppoffringar verkligen leda fram till Ralphie's drömmars dröm? |
Men rätt så snabbt så inser man att det är något "off" med a Christmas Story. En känsla som byggs upp av flera olika intryck, men främst på grund av filmens smått billiga look. Produktionen har en slags TV-filmkänsla över sig, vilket säkerligen kan härledas till dess i sammanhanget skrala budget. Jag har även svårt att acceptera att filmens berättande till stor del byggs upp med voice-over. Inget fel i sig, men när en gammal man ska berätta om sin barndom så hjälper det om man inledningsvis får se personen som berättar eller tänker tillbaka på sin uppväxt. På detta sätt då kan vi även förstå varför vi ser och hör denna berättelse. Genom denna väg så kan man sedan saka men säkert överlåta berättande till barnet, vilket känns betydligt mer naturligt.
Nu blir vi kvarhängandes med vår överanalytiske och ordbajsande farbror som på det mest pretentiösa sättet som går försöker förklara ett outvecklat och oerfaret barns tillvaro. Något som aldrig känns vidare trovärdig och därför så får man svårt att sugas med i konceptet. Att jag nyligen såg en sketch där rollerna var det omvända hjälper föga, utan blir snarare ytterligare ett bevis på hur malplacerat detta känns. Om någon minns serien the Wonder Years med stjärnskottet Fred Savage så sägs den vara tungt inspirerad av a Christmas Story och använder sig av exakt samma historieberättande.
Detta leder mig såklart in på vad som skulle kunna bli filmens räddare, men som istället blir dess fall. Humorn. Både Sheperd och Clark's hurmorinslag i a Christmas Story är verkligen inget för mig. Det finns egentligen två typ av skämt som återkommer. Antingen så är det en fysik humor, på gränsen till buskis, som tex. att slicka på en frusen lyktstolpe, att med hjälp av redigeringen få någon att springa snabbare än vad som är mänskligt för att på så vis nå en komisk poäng eller att man införskaffat en gräslig fönsterlampa. Den andra typen som återkommer är att Sheperd beskriver ett barns känslor med engelska ordlistans svårare ord. Med risk för att låta elitistisk, men jag kräver lite mer från min humor för att gå igång ordentligt, och även om jag också kan dra på smilbanden för rätt så fåniga och mer "straight forward"-humor så kräver jag allt mer snits än vad både Sheperd och Clarke levererar här.
the Slutkläm:
Jag tror jag förstår varför denna film verkar gå hem i så pass många hem i Nordamerika men inte hos mig. Troligtvis så är a Christmas Story för 20-50-talister vad Home Alone är för 70-90-talister. En något fånig men kärleksfull beskrivning hur det kunde vara/var att växa upp som barn under en viss tidsperiod. Och av förklarliga skäl så har jag mer gemensamt med John Hughes historia och kan relatera till vad som händer i den berättelsen på ett helt annat sätt än med Sheperd's. Men han lyckas ändå väcka mitt intresse kring honom (efter att läst på efteråt) även om jag många gånger sitter och stör mig på det överdrivna sätt han väljer att beskriva filmens händelser. Det finns ändock mycket fint i filmen, till exempel Billingsley's skådespel, men a Christmas Story lever tyvärr inte upp till de tunga julstämnings-förväntningar man fick i och med den oväntade hypen som omgav filmen.
the Betyg: 2 (Söt film som säkert tilltalar många, men som heller inte tilltalar alla, därav mig.)
"We plunged into the cornucopia quivering with desire and the ecstasy of unbridled avarice."
Källor: IMDB & Wikipedia
