Jungrfrukällan (the Virgin Spring, 1960, LD, 89 min)

Vredesmod i den svenska vildmarken.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Max von Sydow
Birgitta Valberg
Gunnel Lindblom
Birgitta Pettersson
Axel Düberg
Tor Isedal
Allan Edwall
Directed by:
Ingmar Bergman
Produced by:
Ingmar Bergman
Allan Ekelund
Screenplay by:
Ulla Isaksson
Cinematography by: 
Sven Nykvist
Music by:
Erik Nordgren
Production Design by:
P.A. Lundgren 
Costume Design by: 
Marika Vos-Lundh
Film Editing by:
Oscar Rosander


the Plot:


En fager och bortskämd ung mö, dotter till en av traktens mäktigare godsherrar, lämnar gården tillsammans med familjens bittert gravida betjänt för att lämna ett par ljus till den närliggande kyrkan. Men allt går såklart inte som det är tänkt på resan gång genom den svenska vildmarken.

De tre vise männen och deras jungfru.

the Background:


the Virgin Spring, eller Jungfrukällan som den är mer känd som i Sverige, är främst baserad på den gamla svenska balladen från 1200-talet kallad Töres döttrar i Wänge, eller Per Tyrssons dottrar i Vänge. Balladen kretsar kring upprättandet av en Kyrka som fortfarande står kvar i Linköpingsförorten Malmslätt. Oklart dock om brunnen fortfarande är aktiv. Under 1800-talet så reste de två författarna Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius runt och samlade in material till deras dokumentation av folk-visor från forntiden. Just denna ballad blev förevigad i tre olika versioner, bland annat från den östgötska sångerskan Greta Naterberg.

För manusbearbetningen så valde Bergman att jobba med Ulla Isaksson som han kom i kontakt med efter att han filmatiserat hennes novell Det Vänliga, Värdiga från 1954. Produktionen färdigställdes 1958 och kom att kallas för Nära Livet (Brink of Life). För sitt jobb så plockade Bergman hem bästa regi priset vid Cannes det året. Även den kvinnliga delen av ensemblen, bestående av Bibi Andersson, Eva Dahlbeck, Barbro Hiort af Ornäs och Ingrid Thulin, vann ett pris då de fick dela på priset för bästa skådespelerska för deras prestation i filmen. 

Gunnel Lindblom med en intressant karaktär som man tyvärr aldrig riktigt förstår.

Jungfrukällan kom även att bli den film som får befästa Bergmans byte av fotograf. Ända sedan Hamnstad (1948) så hade han samarbetat med Julius Jaenzon's gamle adept, Gunnar Fischer. Men nu var det dags för nya vindar och han började istället jobba på sin nära kollaboration med Sven Nykvist. En duo som senare kom att bli legendarisk. Vad som låg bakom detta byte var när Nykvist och Bergman träffades under inspelningen av Gycklarnas Afton (1953). Där så blev Bergman så imponerad av Svens kunskaper och talanger att han genast ville jobba med honom i hans nästa långfilm. Detta kommande samarbeta fick dock dröja ett par år, främst på grund av att Bergman bytte filmstudio, då han lämnade Sandrews, där Nykvist fortsatt var anställd, för Svensk Filmindustri. Men när tiden för väl var inne för att producera inläggets filmval så var Fischer utlånad till Walt Disney Pictures, Bergman passade då på att förhandla till sig en inlåning av Nykvist från Sandrews i utbyte mot SF's Bibi Andersson. 

Filmen spelades in i Dalarna, rättare bestämt vid Styggforsen och Skattungbyn. Dagen innan urpremiären på Röda Kvarn i Stockholm så höll man en förhandsvisning av filmen till ortsbefolkningen kring Rättvik och Boda, på Vasa bio i Rättvik. 

Filmen kom också att skörda relativa framgångar på prispallarna runt om i världen där den bland annat plockade hem bästa utländska film på både the Academy Awards som på Golden Globe galan. Lika väl gick den inte hem i Fort Worth, Texas, där filmen bannlystes på grund av en viss våldtäktsscenen. 

the Review: 


Som ung rebell så hade jag inte mycket till övers för svensk film utöver allas våra Hasse & Tage, Roy Andersson och på sin höjd nån Bergman film eller två. Givetvis så har jag nu på långt äldre dagar slappnat av något med mitt vredesmod mot den svenska filmbranschen, som trots allt till största del byggde på det som pumpats ut under de senaste två decennierna.

Som jag nämnde ovan så har jag en relativt öppen inställning till Bergman, Svensk filmindustris egna världsstjärna, även om jag egentligen bara sett en handfull av hans produktioner. De få filmer som jag faktiskt upplevt har jag också generellt sätt uppskattat. Sjunde inseglet, är sjunde inseglet. Nattvardsgäster är en liten oslipad diamant och faktiskt något av en personlig favorit, medans Fanny och Alexander är ett klassiskt "larger that Life" mästerverk och samtidigt ett mycket värdigt avslut på en lång och imponerande karriär.

Max löser det mesta med sin kniv.

Sedan jag blev LaserDisc samlare så har jag lyckats plocka på mig ett par av Bergmans filmer. En av dessa var Jungfrukällan. En film som jag visste oerhört lite om inför min sittning. Och det kan, så här i efterhand, vart ett misstag.

Filmen börjar pang på rödbetan (inser nu hur märkligt detta uttryck är, och det blir inte bättre av att man slår upp det...) utan någon direkt presentation. Vi presenteras för framförallt två karaktärer. En typisk Bergmaansk karaktär, bitter och trolös, utan att vi riktigt förstår hela bakgrunden. Den andra en bortskämd överklassunge som irriterar mer än intresserar. Tyvärr så upplever jag att den första akten är väldigt ytlig och föga underhållande och mitt engagemang för berättelsens uppbyggnad och framfart tenderade att tyna bort. Det hjälper heller inte att spelplatsen är en svensk medeltid. En miljö som man ständigt blir dragen ifrån då skådespelet är oerhört teatraliskt, där man valt att bortse från någon slags historisk dialektforskning och tillåter både grov 60-tals Stockholmska som Skånska.

Lite för sent så inser jag dock att filmen skulle få en riktigt spännande utveckling. Men min upplevelse är att filmen aldrig riktigt tänder till trots bra förutsättningar, och med en händelseutveckling som verkligen borde tilltala mig. Känslan är att denna typ av historia har gjorts många gånger sedan dess och betydligt bättre. Så vad som kvarstår är väl hedern i att vara mer eller mindre först med utförandet. 

Något som jag uppskattar med Bergmans filmer är att de som oftast är visuellt vackra, med ett par riktigt minnesvärda bildkompositioner. Tyvärr så är detta också något som jag saknar i just denna produktion. Det finns en scen som är där uppe och nosar på genialitet, men när samtidigt regin är smått komisk så faller även den ifrån de få minnesvärda moment med Jungfrukällan.

 the Slutkläm:


Jag var inte allt för imponerad efter filmens slut men efter en mindre debatt i ett forum så insåg jag såklart filmens potentiella storhet. Jag väljer att skriva potentiella, då jag fortsatt tycker att den långt ifrån lever upp till de fina förutsättningar som ändå finns där någonstans.

the Betyg: 3 (Mycket potential och historisk viktig, men lämnar mer att önska.)

"Flying birds find something, sitting birds only find death.
I have found both women and churches."