 |
| Max blev galne Max och Mel blev galne Mel. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Mel Gibson
Joanne Samuel
Hugh Keays-Byrne
Steve Bisley
Directed by:
George Miller
Produced by:
Byron Kennedy
Screenplay by:
James McCausland
George Miller
Cinematography by:
David Eggby
Musicy by:
Brian May
Art Direction by:
Jon Dowding
Costume Design by:
Clare Griffin
Stunts by:
Grant Page
Chris Anderson
George Novak
David Bracks
Film Editing by:
Cliff Hayes
Tony Paterson
the Plot:
I en närliggande framtid så härjar ett våldsamt motorcykelgäng den Australienska landsbygden. För motorvägspoliserna MFP (Main Force Police) Jim "Goose" (Bisley) och Max Rockatansky (Gibson) så kommer bataljen snart att bli personlig.
 |
| "Fucka" aldrig med någon som kallar sig the nightrider. |
the Background:
Mad Max har sin bakgrund i mötet mellan akutläkaren George Miller och den unge filmskaparen Byron Kennedy som träffades sommaren 1971 på ett Australienskt filmläger. Tillsammans producerade de kortfilmen Violence in the Cinema: Part 1. Filmen visades på diverse filmfestivaler landet runt där den också plockad upp ett par priser. De båda uppskattade samarbetet och påbörjade genast nästa filmprojekt tillsammans som skulle ta sin tid att realisera. Med sig på resan hade de sitt nystartade produktionsbolag Kennedy Miller Productions och den då oerfarne manusförfattaren James McCausland.
Manuset till Mad Max blev klart 1975 där grundtemat kretsade kring den råa värld som Miller hade arbetat inom, med återkommande bilolyckor, och den stora oljekrisen 1973. Där människor i stort sätt hamnade i knytnävsslagsmål över det lilla bränsle som fanns kvar. Att filmen fick utspela sig i en närliggande framtid trodde de skulle hjälpa trovärdigheten i den råa värld som man ville förmedla.
I och med att det relativt nystartade produktionsbolaget hade ytterst lite kött på benen, så var det inledningsvis ett stort problem med att hitta kapital till deras produktioner när de Australienska filmfonderna föredrog att stötta mer konstnärliga projekt. Hjälp hittade man däremot hos Graham Burke på Village Roadshow Pictures som skaffade fram privata finansiärer. Även filmens regissör och producent hjälpte till med medel från sina egna fickor efter tre månader som ambulanspersonal, där Kennedy körde fordonet och Miller antog sig rollen som läkare. Några år efter manusets slutförande så kunde man äntligen påbörja inspelningen av Mad Max med en budget på mellan cirka $350.000-400.000.
En av många framgångssagor som följt utvecklingen av denna filmserie är Mel Gibson's karriär. Även om framgången sinat något på slutet av förklarliga skäl. Med endast en filmroll (Summer City) i bagaget så tog sig Gibson och hans nära vän Steve Bisley till en första audition för Mad Max. Gibson själv var där på vinst eller förlust då han kvällen innan supit sig full och hamnade i slagsmål. Men den svullna näsan, brutna käkbenet och övriga småsår imponerande på castingagenten som plocka ut Gibson ur mängden med orden "we need freaks". Nu hade nog Gibson lite talang också, då han plockade hem huvudrollen som Max vid nästa prov. Den gången med läkta skador.
Om den övriga ensemblen så bör man nämna att många av motorcyklisterna i "the Toecutters" var från en riktig kriminell motorcykelklubb. En klubb som även hade medverkat i filmen Stone från 1974.
Vad denna filmserie delvis har kommit att bli känd för är såklart dess fordon. Och det fordon som sticker ut är såklart Max's egna bil. Hans Pursuit Special. En 1973 års Ford XB Falcon GT351. Bilen blev modifierad av Murray Smith, Peter Arcadipane och Ray Beckerley, som bland annat monterade dit vingen där bak och kompressorn ovanpå motorhuven (om man nu säger så - jag som inte kan något om bilar). Efter inspelningen försökte man sälja bilen men lyckades inte hitta några kunder, så bilen hamnade i Smith's ägo. När det sedan var dags för film två så köpte Miller tillbaka Ford'en. Tyvärr så åkte bilen på en hel del stryk under inspelningen och blev därför dumpad på en skrot i Adelaide innan den till slut blev köpt och restaurerad av en man vid namn Bob Forsenko. Efter ett par år i ett museum i England så lämnade Förd'en relativt nyligen den Europeiska kontinenten för en större bilsamling på Dezer museet i Miami.
Mad Max skördade stora ekonomiska framgångar på hemmaplan innan man tog flyget över Stilla Havet för att slå sig in på den Amerikanska marknaden. Följd av en urfånig eftersynkning av filmen där man bytte ut kluriga Australienska slang som windscreen, till det, i Amerikanska ögon och öron, mer korrekta windshield. Trots denna eftersynkning så fortsatte framgångarna för filmen, som totalt världen över, spelade in över hundra miljoner dollar och var därför länge den film som spelat in mest pengar beräknat på va den hade kostat. Ett rekord som skulle hålla i hela tjugo år innan man fick se sig slagna av fenomenet Blair Witch Project.
Framgångarna ledde såklart fram till en fin-fin karriär för George Miller och hans produktionsbolag, som utöver Mad Max-serien producerat filmer som the Witches of Eastwick, Babe och Happy Feet. Och nu, trettio år efter att Beyond Thunderdome kom ut på biograferna så har en ny Mad Max-rulle äntligen sett dagens ljus. Tyvärr så blev Byron Kennedy's resa inte allt för lång då han två år efter the Road Warriors utkomst omkom i en helikopterkrasch.
the Review:
I svallvågorna av en smått euforisk upplyftande bioupplevelse med George Miller's fjärde installation i Mad Max-serien, så tänkte jag att det nog var dags att faktiskt ta tag i att se den näst intill mytdomsbundna första-filmen.
Mad Max har sin bakgrund i mötet mellan akutläkaren George Miller och den unge filmskaparen Byron Kennedy som träffades sommaren 1971 på ett Australienskt filmläger. Tillsammans producerade de kortfilmen Violence in the Cinema: Part 1. Filmen visades på diverse filmfestivaler landet runt där den också plockad upp ett par priser. De båda uppskattade samarbetet och påbörjade genast nästa filmprojekt tillsammans som skulle ta sin tid att realisera. Med sig på resan hade de sitt nystartade produktionsbolag Kennedy Miller Productions och den då oerfarne manusförfattaren James McCausland.
Manuset till Mad Max blev klart 1975 där grundtemat kretsade kring den råa värld som Miller hade arbetat inom, med återkommande bilolyckor, och den stora oljekrisen 1973. Där människor i stort sätt hamnade i knytnävsslagsmål över det lilla bränsle som fanns kvar. Att filmen fick utspela sig i en närliggande framtid trodde de skulle hjälpa trovärdigheten i den råa värld som man ville förmedla.
I och med att det relativt nystartade produktionsbolaget hade ytterst lite kött på benen, så var det inledningsvis ett stort problem med att hitta kapital till deras produktioner när de Australienska filmfonderna föredrog att stötta mer konstnärliga projekt. Hjälp hittade man däremot hos Graham Burke på Village Roadshow Pictures som skaffade fram privata finansiärer. Även filmens regissör och producent hjälpte till med medel från sina egna fickor efter tre månader som ambulanspersonal, där Kennedy körde fordonet och Miller antog sig rollen som läkare. Några år efter manusets slutförande så kunde man äntligen påbörja inspelningen av Mad Max med en budget på mellan cirka $350.000-400.000.
 |
| Den sprudlande, blomstrande Australienska vildmarken innan apokalypsen slår till. |
En av många framgångssagor som följt utvecklingen av denna filmserie är Mel Gibson's karriär. Även om framgången sinat något på slutet av förklarliga skäl. Med endast en filmroll (Summer City) i bagaget så tog sig Gibson och hans nära vän Steve Bisley till en första audition för Mad Max. Gibson själv var där på vinst eller förlust då han kvällen innan supit sig full och hamnade i slagsmål. Men den svullna näsan, brutna käkbenet och övriga småsår imponerande på castingagenten som plocka ut Gibson ur mängden med orden "we need freaks". Nu hade nog Gibson lite talang också, då han plockade hem huvudrollen som Max vid nästa prov. Den gången med läkta skador.
Om den övriga ensemblen så bör man nämna att många av motorcyklisterna i "the Toecutters" var från en riktig kriminell motorcykelklubb. En klubb som även hade medverkat i filmen Stone från 1974.
Vad denna filmserie delvis har kommit att bli känd för är såklart dess fordon. Och det fordon som sticker ut är såklart Max's egna bil. Hans Pursuit Special. En 1973 års Ford XB Falcon GT351. Bilen blev modifierad av Murray Smith, Peter Arcadipane och Ray Beckerley, som bland annat monterade dit vingen där bak och kompressorn ovanpå motorhuven (om man nu säger så - jag som inte kan något om bilar). Efter inspelningen försökte man sälja bilen men lyckades inte hitta några kunder, så bilen hamnade i Smith's ägo. När det sedan var dags för film två så köpte Miller tillbaka Ford'en. Tyvärr så åkte bilen på en hel del stryk under inspelningen och blev därför dumpad på en skrot i Adelaide innan den till slut blev köpt och restaurerad av en man vid namn Bob Forsenko. Efter ett par år i ett museum i England så lämnade Förd'en relativt nyligen den Europeiska kontinenten för en större bilsamling på Dezer museet i Miami.
Mad Max skördade stora ekonomiska framgångar på hemmaplan innan man tog flyget över Stilla Havet för att slå sig in på den Amerikanska marknaden. Följd av en urfånig eftersynkning av filmen där man bytte ut kluriga Australienska slang som windscreen, till det, i Amerikanska ögon och öron, mer korrekta windshield. Trots denna eftersynkning så fortsatte framgångarna för filmen, som totalt världen över, spelade in över hundra miljoner dollar och var därför länge den film som spelat in mest pengar beräknat på va den hade kostat. Ett rekord som skulle hålla i hela tjugo år innan man fick se sig slagna av fenomenet Blair Witch Project.
Framgångarna ledde såklart fram till en fin-fin karriär för George Miller och hans produktionsbolag, som utöver Mad Max-serien producerat filmer som the Witches of Eastwick, Babe och Happy Feet. Och nu, trettio år efter att Beyond Thunderdome kom ut på biograferna så har en ny Mad Max-rulle äntligen sett dagens ljus. Tyvärr så blev Byron Kennedy's resa inte allt för lång då han två år efter the Road Warriors utkomst omkom i en helikopterkrasch.
the Review:
I svallvågorna av en smått euforisk upplyftande bioupplevelse med George Miller's fjärde installation i Mad Max-serien, så tänkte jag att det nog var dags att faktiskt ta tag i att se den näst intill mytdomsbundna första-filmen.
Många verkar ha sin egna koppling till denna serie, som i mångt och mycke, har givit ett ansikte till post-apokalypsen. Min ingång i det hela är när jag som ung, tillsammans med min far, råkar se den andra filmen, mer känd som the Road Warrior, på TV. Då jag växte upp i ett hem som inte var allt för frikostiga med videovåldet så stängdes den gamle Luxor burken av abrupt när den lille invalide pojken med boumerangen gjorde sitt första intåg i berättelsen. En händelse som lämnade ett stort trauma i mig som barn. Inte på grund av våldet, som censurskaparna gärna vill tro, utan för att jag fick en blodad tand. Jag blev så fascinerad, både av världen och karaktärerna som befann sig i den, att det öppnade upp min nyfikenhet och troligtvis också min förkärlek för just denna genre.
Som ni hör så betyder den andra delen, men också hela serien generellt, oerhört mycket för mig. Både som filmupplevelse och som en nostalgisk flashback. Dock så har jag nästan medvetet hållit mig borta från den första Mad Max-rullen då jag genom hörsägen har förstått att den sticker ut rätt med mycket från de andra. Att den låga budgeten verkligen skulle göra sig påmind osv. Men i och med den nya, och till lika fjärde filmens, intåg så sköljdes jag över av ny tankar kring originalet, vilket ledde till att jag slutligen tog mig tiden att också se den.
Rätt så snabbt så inser man att filmen kommer leva upp till de farhågor som jag inledningsvis upplevde. I mina ögon så är inte det här en "riktigt" Mad Max-rulle då den inte utspelar sig i vad jag anser vara "Mad Max"-universumet. Det skulle vara som att se en Star Wars-film som, istället för att utspela sig ute i rymden, utspelar sig på den Australienska landsbygden på 80-talet. Eller som att It's a Wonderful Life utspelade sig längst Ho Chi Minhleden mitt under det härjande Vietnamkriget...vilket i och för sig låter lite spännande nu när jag tänker på det. Men ni förstår min poäng.
Däremot så är det verkligen inte en dålig film. Hantverket är verkligen imponerande för att ha producerats av några såpass oerfarna filmskapare. Speciellt när det kommer till bilscenerna och de följande stunt-insatserna. Vad man bör notera och uppskatta är de inslag som man faktiskt kommer att känna igen i de kommande filmerna. Utöver Mel i rollen som Max och hans vrålåk, så erbjuder denna film, likt de andra, färgstarka och minnesvärda biroller. Ett inslag som man ser att Miller och hans medarbetare uppenbart upplevt som upplyftande och kreativt när de skapat och som på så sätt också blivit en viktig faktor i denna serie av sköna actionfilmer.
the Slutkläm:
En film som jag nog absolut hade gett ett högre betyg om inte titeln drog med sig en så pass tung mantel att bära upp. Komiskt nog så är det ju dock seriens första film, vilket borde leda till att det är just denna som man egentligen skulle utgå ifrån. Och det är, utöver den lama eftersynkningen, inget fel på hantverket trots den i sammanhanget strama budgeten. Men nu grinar ödet illa mot Mad Max-originalet, som helt enkelt får acceptera att syskonen är betydligt mer underhållande och engagerande.
the Betyg: 3 (Klassisk trea)
 |
| Mad Max serien har gjort sig känd för sina färgstarka biroller. |
Rätt så snabbt så inser man att filmen kommer leva upp till de farhågor som jag inledningsvis upplevde. I mina ögon så är inte det här en "riktigt" Mad Max-rulle då den inte utspelar sig i vad jag anser vara "Mad Max"-universumet. Det skulle vara som att se en Star Wars-film som, istället för att utspela sig ute i rymden, utspelar sig på den Australienska landsbygden på 80-talet. Eller som att It's a Wonderful Life utspelade sig längst Ho Chi Minhleden mitt under det härjande Vietnamkriget...vilket i och för sig låter lite spännande nu när jag tänker på det. Men ni förstår min poäng.
Däremot så är det verkligen inte en dålig film. Hantverket är verkligen imponerande för att ha producerats av några såpass oerfarna filmskapare. Speciellt när det kommer till bilscenerna och de följande stunt-insatserna. Vad man bör notera och uppskatta är de inslag som man faktiskt kommer att känna igen i de kommande filmerna. Utöver Mel i rollen som Max och hans vrålåk, så erbjuder denna film, likt de andra, färgstarka och minnesvärda biroller. Ett inslag som man ser att Miller och hans medarbetare uppenbart upplevt som upplyftande och kreativt när de skapat och som på så sätt också blivit en viktig faktor i denna serie av sköna actionfilmer.
the Slutkläm:
En film som jag nog absolut hade gett ett högre betyg om inte titeln drog med sig en så pass tung mantel att bära upp. Komiskt nog så är det ju dock seriens första film, vilket borde leda till att det är just denna som man egentligen skulle utgå ifrån. Och det är, utöver den lama eftersynkningen, inget fel på hantverket trots den i sammanhanget strama budgeten. Men nu grinar ödet illa mot Mad Max-originalet, som helt enkelt får acceptera att syskonen är betydligt mer underhållande och engagerande.
the Betyg: 3 (Klassisk trea)
"I am the Nightrider. I'm a fuel injected suicide machine.
I am the rocker, I am the roller, I am the out-of-controller!"
I am the rocker, I am the roller, I am the out-of-controller!"
