the Grapes of Wrath (1940, LD, 129 min)

Den något mindre kända arbetstiteln; Vredens Apelsiner.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Henry Ford
Jane Darwell
John Carradine
Charley Grapewin
Dorris Bowdon
Russell Simpson
O.Z. Whitehead
Directed by:
John Ford
Produced by:
Darryl F. Zanuck
Screenplay by:
Nunnally Johnson
Cinematography by: 
Gregg Toland
Musicy by: 
Alfred Newman
Art Direction by: 
Richard Day
Mark-Lee Kirk
Set Decoration by: 
Thomas Little
Costume Design by: 
Gwen Wakeling
Film Editing by:
Robert L. Simpson


the Plot:


Under den stora depression i 30-talets Amerika så reser den villkorligt frigivna Tom Joad (Fonda) tillbaka till sina hemtrakter bara för att finna sin familjegård och landskapet ofruktbart och övergivet. Snart så inser han att det inte finns något längre att leva för i Oklahoma, medans lovorden om guld och gröna skogar ute på västkusten lockar. Men kommer frestelsen om det nya livet att leva upp till förväntningarna? 

På jakten efter en bättre framtid, down californie-way.

the Background:


Vi har tidigare gått igenom John Steinbeck's bakgrund och prisade genialitet i recensionen av East of Eden. Så nu dyker vi något djupare ner i hans, i folkmun, mest erkända verk, en novell som han 1940 vann Pulitzer priset för skönlitteratur för, vid namn the Grapes of Wrath. En bok som idag anses som en av hörnstenarna i den Amerikanska litteraturkanonen. Vad som föranledde dessa erkända utmärkelser var Steinbeck's lidelse för det Amerikanska folket under den stora depressionen och naturkatastrof-fenomenet som kom att bli känt som Dust Bowl.

Dust Bowls var enorma sandstormar som vid tre perioder under 30-talet ödelade stora delar av de Amerikanska och Kanadensiska präriemarkerna. De som tog värst stryk under denna tid var staten Oklahoma där tiotusentals människor tvingades ifrån sina gårdar, mark som de brukat under många generationer, för att söka jobb på andra platser i en redan ekonomiskt raserad nation. Många av Oklahoma-borna sökte sig västerut mot Kalifornien i hopp om en bättre framtid. Men där möttes de som oftast av än mer misär då det rådde en kraftig inflation på arbetsmarknaden. Okies, som de något nedvärderande kom att kallas, tvingades till att bo i uppsatta kåkstäder utanför plantagen och överleva på en minimal ersättning, långt ifrån den den vardag de tidigare hade skapat för sig själva i sin "hemstat".

En bild som kom att förkroppsliga verkligheten för 30-talets
inhemska arbetsvandring.

Såklart så var det här ett fenomen som den kommunistiske Steinbeck, som var öppen med sin kritik mot det Amerikanska kapitalistsamhället, passade på att skriva författa. Efter sin första succé med den något mer lättsamma novellen Tortilla Flat så släppte han både boken the Dubious Battle och artikelserien the Harvest Gypsies, för San Francisco News under 1936, kring ämnet. Året efter så följde han upp dessa två verk med novellen of Mice and Men, en berättelse som han också skrev om till teaterpjäs. Steinbeck's relation till de stackars flyktingarna tog sitt slut med novellen the Grapes of Wrath som kom att bli en braksuccé med 430.000 sålda kopior under sitt första år. Något som inte gick förbi obemärkt i Hollywood där man kom att betala $100.000 för rättigheterna till boken. En enorm summa för tiden och en åttondel av filmatiseringens kommande budget.

Året efter skulle fotografen Gregg Toland komma att lära Orson Welles allt han kunde
på produktionen Citizen Kane.

Komiskt nog så kom filmen att produceras av två av Hollywoods mest konservativa män. Darryl F. Zanuck och John Ford. Rädslan för att alienera sig mot kapitalismens vänner så skickade Zanuck ut privatdetektiver för att forska i arbetsvandrarnas verklighet. Det visade sig faktiskt att verkligheten var än mer bitter än vad Steinbeck ens hade beskrivit i sin novell vilket fick producenten att våga gå vidare med produktionen. Något som också ledde till att Ford kunde koncentrera sig på karaktärsutveckling framför den sociala kritik som kanske var ändamålet med novellen. Regissören lär ha sagt följande.

"I was sympathetic to people like the Joads, and contributed a lot of money to them, but I was not interested in Grapes as a social study."

Även om man också kom att utnyttja den nyvunna respekten för Sovjet i USA, i och med axelmakternas framgång i ett brinnande Europa, för att undkomma eventuell kritik över filmatiseringen av den kommunistiske Steinbeck's novell, så gick inte produktionen hem borta i öst. Stalin totalförbjöd filmen då den visade på att även de fattigaste Amerikanerna kan ha råd med en bil. Även på hemmafronten så mötte man på motstånd då de banker och plantageägare, som redan riktat enorm kritik mot novellen och som blev förbjuden i vissa regioner i Kalifornien, öppet bojkottade alla filmer från 20th Centuary Fox.

Någon som däremot ville ha med produktionen att göra, var en ung skådespelare vid namn Henry Fonda. Han såg rollen som Tom Joad som en "role of a lifetime". Han var dock inte lika angelägen att bli fast på ett långt kontrakt hos en filmstudio, då han hellre eftersträvade en frihet att välja sina produktioner. Men när Zanuck hotade med att anlita Tyrone Power istället för Fonda, för att förkroppsliga huvudkaraktären, så kröp han till korset och skrev på ett sjuårskontrakt.

Fonda kom att behålla kepsen, som han och karaktären Tom Joad bar under filminspelningen, ända fram tills sin dödsbädd då han gav den till sin gamla vän Jane Withers. Fonda och Withers hade hållit ihop ända sedan de jobbade på en pjäs tillsammans, hon bara åtta år gammal och han en ung man. Vad som fick vänskapen att frodas var när Withers tog, en svårt scenskräcks-skakad, Fonda's hand och bad en bön för att lugna hans nerver innan han skulle in på scen. 

the Review: 


the Grapes of Wrath var egentligen en film som jag visste väldigt lite om när tog mig an företaget att se filmen. Jag kan heller inte riktigt minnas vad det var som fick mig att köpa filmen på LaserDisc. Den mest ultimata plattformen att se film på i sitt egna hem. Jag hade väl en lite föraning om att det var ett känt Amerikansk verk som man egentligen borde ha sett/läst. Något som också bekräftades när jag såg Steinbeck's East of Eden och uttryckte mina tankar om den produktionen. Och efter att ha blivit entledigad från mina tilltänkta kvällsuppgifter på jobbet och med en annalkande påskledighet, så uppenbarade sig helt plötsligt tid och rum för att ta del av denna skapelse. 

Som alltid så ställer jag mig rätt restriktiv till all film som är producerade innan 50-talet. Kanske även 60-talet. Jag har berört det flera gånger tidigare, det är ju såklart enklare för mig att relatera till det mesta ju senare en film är producerade och jag vill nog påstå att den berättarteknik som jag uppskattar och som ter sig mer vanlig idag, framförallt på Amerikansk mark, tog sin fart kring förra århundradets-mittpunkt. Eller där omkring. Självklart så finns det flera undantag som visar prov på tidigt utvecklad mogenhet och the Grapes of Wrath skulle sannerligen visa sig vara just en sådan produktion.

Henry Fonda briljerar!

Efter en något trevande inledning, som troligtvis byggde på min förinställda skepticism mot  i stor sett all film producerad under 1900-talets första hälft, så är det faktiskt Gregg Tolands fantastiska foto och ljussättning, som säkerligen också bör tillskrivas hans två gaffers (Vic Jones och Bill McLellan), som får mig att börja ta filmen på allvar. Ett foto som vittnar om ett helt annat djup än vad jag inledningsvis förväntat mig.

Tillsammans med fotografen och designteamet så har John Ford lyckats återskapa ett raserat Amerika, ödelagt i  totalt mörker och dränkt med vemod. En känsla som bokstavligen letar sig ur ut från skärmen och in ens sinne med sådan kraft att det är ytterst svårt att  inte bli berörd. Trots alla dessa hemskheter så blir det dock aldrig riktigt ödesmättat och det anses som, den annars rätt så bistra, Ford's mest känslosamma arbete.

Det tredje som gör denna film så uppenbart sevärd är den enorma prestationen från Henry Fonda där han syr ihop Steinbecks rätt så dystra text med det visuella på ett elegant sätt. Jag tror aldrig jag har sett en person göra en karaktär med det mörka och smått hotfulla djup som Tom Joad besitter, men samtidigt utstråla så pass mycket sympati. Långt ifrån en enkel övning. Finast beskrev nog Steinbeck Fonda's prestation själv. -"He made me believe my own words". Och utan att säga för mycket så har jag i Fonda's slutdialog, och filmens klimax, fått en ny favoritscen. Då det är något av det mest mäktiga som jag upplevt under mina år som filmfantast. En scen som gör filmen till ett måste att uppleva enbart för dess existens.

the Slutkläm:


Trots mitt lyriska utlåtande så är the Grapes of Wrath långt ifrån felfri. Det som stör och sticker ut mest är nog ojämnheten i skådespelet. Alla når inte upp i samma fina standard som Fonda, Carradine och Darwell. Men då resten av världen är så pass trovärdig så kan jag förlåta för det. Man bör se denna film, om inte för Steinbeck's text, Ford's regi, Fonda's skådespel, Toland's foto och för Day och Kirk's scenografi, så för det historiska värdet och att detta, trots all utveckling som vi gått igenom sedan 30-talet, alltjämt är en högst aktuell konflikt även idag.

the Betyg: 4.5 (Nära femman, men min rädsla för att anses som pretentiös stoppar mig.)

"Sooner or later they'd get me for one thing if not for another. Until then..."