 |
| Mysteriet Don Murray. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Don Murray
Larry Gates
Cindi Wood
Keir Dullea
Directed by:
Irvin Kershner
Screenplay by:
Joseph Landon
Don Deer (Don Murray)
Cinematography by:
Haskell Wexler
Music by:
Richard Markowitz
Art Direction by:
Jack Poplin
Costume Design by:
Alexis Davidoff
Film Editing by:
Maurice Wright
the Plot:
Filmen bygger på prästen Charles Dismas Clark's liv som han dedikerade till att hjälpa ex-fångar och brottslingar till ett nytt mer hederligt liv. Historien följer småtjuven Billy Lee's livsöde och Clark's egna dröm om att bygga ett behandlingshem för de med en kriminell historik.
 |
| Father Clark (Murray) försöker förtvivlat att rädda den unge Billy Lee Jackson's (Dullea) liv. |
the Background:
I jakten på Zodiacmördaren så fick jag nys på Richard Gaikowski's (en av de misstänkta) gamla biograf, the Roxie Theatre. Då the Castro theatre tyvärr inte visade något riktigt spännande så öppnade jag upp ögonen för the Roxie's utbud. Det visade sig att de hade en speciell filmhelg tillägnad Don Murray's karriär med Mr. Murray själv närvarande i allra högsta grad.
Om ni undrar vem Don Murry är så är ni långt ifrån ensamma om det. The Hoodlum Priest fanns till exempel inte ens listad på filmtipset, vilket jag personligen tycker är anmärkningsvärt då filmen har över 50 år på nacken och både Keir Dullea och Irvin Kershner har vart med och skapat den.
Han började i alla fall sin karriär på Broadway, men det stora genombrottet kom när han fick chansen brevid Marilyn Monroe i filmen Bus Stop från 1956. Vad jag förstår så har han efter det haft chansen att jobba med flera av de största namnen inom Hollywood men en blandning av att han var väldigt petig med vilka rollen han tog och att han fick något av en strulpelle stämpel på sig, delvis på grund av denna film, så har han med tiden glömts bort.
The Hoodlum Priest, som han har skrivit, producerat och uppenbarligen själv spelar i, gjorde han efter att ha träffat på den riktiga Charles Dismas Clark och fascinerats över denna mans historia. Framställandet skulle dock bli långt ifrån lätt, trots uppbackning från United Artist. Filmens budget stack över med grova drag, samarbetet med the Empire Strikes Back regissören Irvin Kershner gick inget vidare, Don Murray och United Artist blev indragen i två rättegångar och filmens tuffa tema (dödsstraff) är några av anledningarna till att filmen aldrig fick något större genombrott även om den uppskattades av recensenter.
 |
| Det går så där... |
the Review:
Nu kommer ni alldeles strax få ta del av en unik recension. Japp, ni läste rätt. Unik. Unik på det sättet att jag kan garantera (utan att sätta några pengar) att detta är den första positiva recension om en film där recensenten har somnat under visningen. En reaktion som jag ogenerat skyller på en snarkande kanadick (från natten innan) och att jag innan the Hoodlum Priest hade sett den inte riktigt lika engagerande, Deadly Hero.
Nu kanske ni undrar hur man kan skriva en recension om något som man inte har upplevt till fullo och det har ni såklart rätt i. Det går inget vidare. Planen var från början att se om filmen (något jag verkligen ville göra) men det skulle visa sig vara riktigt svårt att få tag på en kopia. Då mina vänner på internet för ovanlighetens skull svek mig så kunde jag till slut hitta en region 2 DVD nere i Spanien, men 210+frakt kändes lite väl tungt. Så snålheten segrade till slut över professionalismen och resultatet är detta mediokra försök till en recension.
Filmens behållning är helt klart den nu berömde Keir Dullea (2001) som debuterade på stora duken i och med sin roll i the Hoodlum Priest. Han lyfter filmen till dess faktiska höga höjd. Uppbackad av den något mer erfarne Don Murray och ett vackert komponerat svartvitt foto.
Det man kan klaga på är väl den något otydliga inledningen, jag saknar en scen som greppar tag i dig ordentligt, vilket är ytterligare en ursäkt till vad som hände med mig senare under sittningen. Men när jag väl vaknade upp ur min koma så var det som att jag såg en helt annan film (vilket det, när jag tänker på det, rent teoretisk kan vara). Och det är just filmens kanske sista fem scener som är så pass gripande att jag faktiskt, trots det som hände, sitter och skriver detta med målet att någon annan ska bli inspirerad att se filmen.
the Slutkläm:
Om man tar sig förbi filmens inledning utan att somna, alternativt att göra som mig och plocka in godbitarna, så blir man till slut ordentligt belönad. Att det är den film som Don själv är mest stolt över bör tilläggas.
the Betyg: 3 (Av ren feghet)
Nu kommer ni alldeles strax få ta del av en unik recension. Japp, ni läste rätt. Unik. Unik på det sättet att jag kan garantera (utan att sätta några pengar) att detta är den första positiva recension om en film där recensenten har somnat under visningen. En reaktion som jag ogenerat skyller på en snarkande kanadick (från natten innan) och att jag innan the Hoodlum Priest hade sett den inte riktigt lika engagerande, Deadly Hero.
Nu kanske ni undrar hur man kan skriva en recension om något som man inte har upplevt till fullo och det har ni såklart rätt i. Det går inget vidare. Planen var från början att se om filmen (något jag verkligen ville göra) men det skulle visa sig vara riktigt svårt att få tag på en kopia. Då mina vänner på internet för ovanlighetens skull svek mig så kunde jag till slut hitta en region 2 DVD nere i Spanien, men 210+frakt kändes lite väl tungt. Så snålheten segrade till slut över professionalismen och resultatet är detta mediokra försök till en recension.
Filmens behållning är helt klart den nu berömde Keir Dullea (2001) som debuterade på stora duken i och med sin roll i the Hoodlum Priest. Han lyfter filmen till dess faktiska höga höjd. Uppbackad av den något mer erfarne Don Murray och ett vackert komponerat svartvitt foto.
Det man kan klaga på är väl den något otydliga inledningen, jag saknar en scen som greppar tag i dig ordentligt, vilket är ytterligare en ursäkt till vad som hände med mig senare under sittningen. Men när jag väl vaknade upp ur min koma så var det som att jag såg en helt annan film (vilket det, när jag tänker på det, rent teoretisk kan vara). Och det är just filmens kanske sista fem scener som är så pass gripande att jag faktiskt, trots det som hände, sitter och skriver detta med målet att någon annan ska bli inspirerad att se filmen.
the Slutkläm:
Om man tar sig förbi filmens inledning utan att somna, alternativt att göra som mig och plocka in godbitarna, så blir man till slut ordentligt belönad. Att det är den film som Don själv är mest stolt över bör tilläggas.
the Betyg: 3 (Av ren feghet)
"Hey, don't be a punk"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar