 |
| Kommer jag smälta för Haneke eller drömma mig bort någon annan stans? |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Birgit Doll
Dieter Berner
Leni Tanzer
Directed by:
Michael Haneke
Screenplay by:
Michael Haneke
Johanna Teicht
Cinematography by:
Anton Peschke
Production Design by:
Rudolf Czettel
Art Direction by:
Rudolf Czettel
Costume Design by:
Anna Georgiades
Film Editing by:
Marie Homolkova
the Plot:
Vi följer en helt normal Tysk familj i deras helt normala Tyska liv under slutet av 80-talet. Men under den ordinära fasaden döljer sig ett mörker...
 |
| Så här ser huvudkaraktärerna ut om ni undrar, för det är inget Haneke bryr sig om att berätta. |
the Background:
Detta är alltså Haneke's debutfilm och den första delen i en trilogi med temat utanförskap.
Han började, likt de tidigare nya vågen regissörerna, sin karriär som filmkritiker innan han tog steget till att börja regissera på TV. Med hans andra film Benny's Video, tillika andra delen i "the Glaciation Trilogy", så befäste han sig själv som en intressant röst inom Europeisk film medens det stora internationella genombrottet kom när han 2001 vann le Grand Prix i Cannes för filmen Pianisten.
Detta har han att säga om sitt egna filmskapande, något som stämmer överens ytterst väl med der Siebente Kontinent.
"My films are intended as polemical statements against the American 'barrel down' cinema and its dis-empowerment of the spectator. They are an appeal for a cinema of insistent questions instead of false (because too quick) answers, for clarifying distance in place of violating closeness, for provocation and dialogue instead of consumption and consensus."
Filmen är baserad på en verklig händelse som Haneke läste om i tidningen. Då det finns en par starkare scener, eller framförallt teman i filmen, så funderare Haneke och hans producent över vad som skulle väcka mest förargelse hos publiken. Haneke trodde på scenen där familjen spolar ner sina pengar i toaletten och det skulle visa sig att han fick rätt. Vilket i sig, utan att säga för mycket, till viss del bekräftar filmens poäng.
the Review:
Detta är ytterligare en film som jag hittade bland "att se listan" där jag hade glömt bort anledningen till varför jag ville uppleva filmen från första början. Jag hade till och med glömt bort att det var en Haneke produktion. Nåväl, efter att ha legat där och väntat i ett ex antal månader så tog jag till slut tag i saken och såg den trots att jag, med bara Funny Games i ryggsäcken, har ytterst lite till övers för Haneke.
Och även om det här, vad jag förstår, är en, tillsammans med de andra i trilogin, "svårare" filmerna som han har gjort så börjar vårt förhållande riktigt illa. Det är verkligen de klassiska Europeiska pretentionerna som vi bjuds på tidigt i filmen, och jag börjar genast ångra mitt val.
 |
| Jag känner mig som ett barn, ofrivilligt påtvingad en resa som jag är osäker på om jag vill uppleva. |
Haneke har valt att berätta historien i små korta episoder ur familjens liv och händelser. Det kan vara något så vanligt som en frukost eller någon som blir lämnad vid tex. skolan eller på jobbet. Fotot är som oftast täta närbilder på något i rummet men sällan riktad mot någon av våra skådespelare. Det dröjer faktiskt många minuter innan vi ens får se vilka som är våra huvudkaraktärer. Och om man har tur så får man kanske en kort dialog eller monolog att förhala sitt minskande intresse på.
Jag vill tro att jag förstår poängen. Framförallt efter att filmen slutar och man får nyckeln till den märkliga resa man precis har upplevt. Men att snällt sitta stilla och vänta på att Haneke ska leverera, som minst en liten hint, om vad det är för typ av film eller kanske framförallt vad filmens konflikt är tycker jag är både arrogant och en aningens respektlöst mot publiken. Jag skulle vilja säga att det är väldigt Europeiskt.
Självfallet tycker jag också att det är tråkigt att inte få tänka själv och få varenda förklaring nertvingad i halsen på en, som Haneke beskriver den Amerikanska filmen som, men det är ju ena änden av en extrem. Detta är den andra änden, och jag vet inte om det är så mycket bättre.
Att fotot sedan är så pass distanserat från våra huvudkaraktärer hjälper knappast filmens problematik. När jag inte vet vilka historien kretsar kring så bryr jag mig heller inte om historien eller vad som drabbar dom. Det är svårt att inte jämföra denna produktion med ett skolfilmsprojekt, där man gör det svårt bara för att det ska vara svårt. Men samtidigt så är det ju också hans första film så man kanske får ha förståelse för det.
Men när man då efter nästan två timmar får den där nyckeln till hela historien berättad för sig så växer ju såklart även filmen, eller den iscensatta händelsen, som jag hellre skulle förklara der Siebente Kontinent för. Och efter all min kritik så får jag ändå lustigt nog erkänna att den trots allt kan vara sevärd.
the Slutkläm:
Filmen har såklart en intressant poäng och iscensätter en mycket mystisk och obehaglig händelse. Och även om jag kan förstå poängen med varför Haneke berättar historien på det sättet han väljer att berätta den på så har jag svårt för att hålla med om att det är det rätta sättet. Helt ärlig så sitter jag lika oengagerad under tre fjärdedelar av filmen som under den senaste Transformer filmen, så vad är då poängen med det hela?
the Betyg: 3 (Växer från 2:an när man väl får nyckeln levererad)
"Okay, time to say your prayers."
