Sátántangó (1994, DVD, 450min)

Sju timmar öststatsångest.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Mihály Vig
Miklós Székely B.
Peter Berling
Directed by:
Béla Tarr 
Screenplay by:  
László Krasznahorkai
Béla Tarr
Cinematography by: 
Gábor Medvigy 
Music by: 
Mihály Vig
Production Design by:
Masao Yamazaki
Production Design by:
Sándor Kállay
Set Decoration by:
Sándor Katona
Béla Zsolt Tóth
Costume Design by:
János Breckl
Gyula Pauer
Film Editing by:
Ágnes Hranitzky


the Plot:

Vår historia tar vid i en Ungersk kolchos efter Sovjetunionens fall. De familjer som fortfarande finns kvar på gården inväntar den utbetalning som man har blivit lovade av den nya regimen som en del i att avveckla det kollektiva lantbruket. Men snart så sprider sig det en oro bland gruppen då ryktet går att Irimiás (Vig), som de alla trodde var död, år på intåg.

Var det i Sátántangó som Mike Judge fann inspiration till Office Space?

the Background:

Sátántangó är baserad på László Krasznahorkai debutnovell från 1985. Ett novell som Béla Tarr redan då såg potentialen i att filmatisera. Tyvärr så gjorde de politiska omständigheter i hans hemland, Ungern, att han fick vänta med att realisera detta projekt.

Tarr och Krasznahorkai skapade istället filmen Kárhozat (1988), en dystopi som jag har recenserat tidigare, och har sedan dess fortsatt att arbeta ihop på alla Tarr's filmer.

Deras samarbete kan dock skilja sig något mot vad som kan ses som norm. Detta hade Tarr att säga om arbetet med manuset till Sátántangó.

"No, we never use the script. We just write it for the foundations and the producers and we use it when looking for the money. The pre-production is a very simple thing. It takes always a minimum of one year. We spend a year looking all around and we see everything. We have a story but I think the story is only a little part of the whole movie."

Som jag nämnde i recensionen för Kárhozat så är ett av Tarr's främsta kännetecken, ytterst långa och oavbrutna tagningar, och då gärna med någon slags rörelse med kameran. Tarr själv påstår att filmen endast innehåller 150 st unika bilder, eller klipp, eller vad man vill kalla det, vilket är rätt anmärkningsvärt för en film på 450 minuter. Det är väl ungefär vad Michael Bay hinner med under sina öppningssekvenser.

Stor glädje i teamet över att få arbeta med Tarr istället för med Bay.

the Review: 

Då har jag alltså äntligen gjort mig förtjänt av Cinefamily's härliga I survied Satantango tröja. Jag var väldigt förtjust i Kárhozat, en film av Béla som jag har recenserat tidigare här på the Shinbone Post, så visst blev man, som den cineast man är, lockade av den här sju timmar långa upplevelsen. Har man överlevt Sergei Bondarchuk's Voyna i Mir (War and Peace); så klarar man allt.

Sátántangó öppnas upp med en helbild över en ladugård i fullt förfall. Ett par kor lunkar, efter en stunds lugn, ut genom portarna och acklimatiserar sig med sin omgivning. Efter att ha vant sig vid all lera, och filmteamet, så börjar korna röra på sig och det är även då som man blir påmind om varför man sitter och bevittnar Tarr's bleka bondesamhälle.

Hakan glider djupare och djupare medans kameran under en lång åkning följer korna genom den skitiga och raserade byn. Och när rörelsen väl stannar upp, tillsammans med korna, så kan man också börja skilja agnarna från vetet. För när korna försvinner in i den Ungerska morgondimman så lämnar förhoppningsvis också de som inte är tillräckligt intresserad avvisningen; efter bara 9 av filmens totala 450 minuter.

Och det är också framförallt fotot som får mig att sitta kvar  under denna episkt långa resa.

Det är inte en allt för charmig bild som Tarr målar upp över sitt Ungern.

Hur mycket av hedern som ska gå till Tarr och hur mycket som ska gå till själva fotografen Medvigy vet jag inte tyvärr inte. Svaret kan dölja sig i Tarr's två senaste långfilmer där han har valt att samarbeta med Tysken Fred Kelemen istället. Filmer som jag ännu inte har sett och som garanterat inte kommer att recenseras här då de är producerade i framtiden, det smutsiga 2000-talet.

Oavsett vem som bör ta åt sig äran så det ett enormt vackert foto som vi bjuds på. Framförallt så känns det väldigt innovativt. Även om det i grunden bygger på rätt så klassiska och enkla medel .

Som utbildad passare så häpnas man över Medvigy's rörelser med kameran. Något som till stor del tillåter Tarr's, minst sagt, lugna tempo. En tagning på runt 10 minuter, som är långt ifrån en ovanlighet, skulle säkerligen kännas tungt i vilken annan film som helst. Framförallt om de återkommer om och om igen, i sju timmar. Men i och med att kameran rör på sig så pass mycket, vilket leder till nya utsnitt och nya vinklar, så ges verkligen scenerna extra liv. Efter att jag nu har sett denna film, och Kárhozat, så vågar jag nog påstå att Tarr's rörliga svartvita foto är minst lika karakteristiskt och definierande som till exempel Kubrick eller Wes Anderson's foto.

Men bakom det briljanta fotot så döljer sig också en liten historia. En berättelse som inledningsvis känns enkel och tydlig men ju allt längre fram, som vi färdas, så utvecklas den mot något som jag vill beskriva som en experimentell karaktärsstudie. En känsla som troligtvis bygger på en allt mer bristande koncentration, från min sida, mot slutet av historien; hur fantastisk den än må vara.

Lyckas då karaktärerna att bära detta epos på sina axlar till den diffusa mållinjen?  Absolut! Sen så måste jag erkänna att jag personligen har en liten fetisch, ända sedan Kreml High, för östeuropeisk misär. Och Tarr vet verkligen vilka knappar han ska trycka på. Allt från suputerna i byn och den sataniska lilla flickan (och då menar jag inte små svarthåriga japanskor utan hin håla själv) till den smått religiösa sagokaraktären Irimiás och hans sidekick Petrina. Allas historier eller karaktärsdrag är så fascinerande att man trots det långsamma tempot låts hålla intresset uppe.

Under de första tre timmarna så var jag säker på att slutbetyget skulle landa på en säker femma. Så bra är det. Men som de flesta filmer, utom Once Upon a Time In America enligt mig, så finns det svagheter. Och i detta fall leder denna films svagheter till att betyget sjunker till en 4:a.

Min favoritkaraktär (Doktorn) bevakar händelserna i byn.

Vad är det då som irriterar mig så? Jo först och främst så är ett av filmens stora ok; längden. Det är dock något av ett moment 22. Sju timmar är ingen bra längd på en film. För vem, och i vilket forum har man tid att ta in något sådant? Visst. Filmen  är uppdelad i tre delar och där emellan olika kapitel. Men den är skriven så att man bör se den, från start till mål, utan allt för långa avbrott. Och jag har även svårt att se om det hade vart möjligt att berätta Sátántangó på ett annat och kortare sätt. Men sju timmar; det är inget bra längd på en film.

Det andra är den ohyggliga ljudbearbetningen. Det är framförallt trampet, eller som det heter på engelska Foley, som når riktigt låga nivåer. Där varje fotsteg är så överdrivna att håret reser sig på mig. Om ni slår ihop detta faktum med vad jag beskrev här ovan så kan ni förstå att det till slut tar på ens psyke.

Och så sist men långt ifrån minst så har vi den så omtalade kattscenen. Det är en scen i filmen där en av byborna tar ut sina frustrationer på en katt. Och som djur, och framförallt kattälskare så svider det enormt i hjärtat att se denna behandling av det stackars oskyldiga djuret.

Det finns tre filmer, lustigt nog så är de också något av personliga favoriter till mig, som jag instinktivt tänker på när det kommer till våld mot djur i film. Det är Cannibal Holocaust, the Andromeda Strain och Idi i Smotri. I två av dessa filmer så har djuren dödats för filmens skull, så att säga. Vilket såklart är helt omoraliskt även om jag faktiskt i Cannibal Holocaust's fall har förstått varför dom gör det; och vad det till slut också ger filmen. Men jag tycker ändå att det är ett svaghets tecken. Det är ett billigt och slapphänt sätt att skapa känslor, känslor som i händerna på en än bättre regissör skulle kunna beskrivas med mer humana medel. 

Likt the Andromeda Strain så ska man ha använts av en veterinär, eller någon slags övervakare, under inspelningen av dessa scener. Så även om det man ser framför sig känns oerhört obehagligt och verkligt så ska det väl ha gått kosher till.  Och Tarr påstår själv att han ska ha adopterat katten efter filmens inspelning. Något som jag kan tycka är en fin gest.

Nu är denna flicka utav en rätt så signifikativ betydelse för filmens utveckling. Och det finns en oerhört intressant historia att förtälja om henne. Men utan att, vad jag hoppas, berätta för mycket så tycker jag väl ändå att det borde vara sympati som man skulle vilja eftersträva runt hennes karaktär. Men nu landar vi i stället i en långt mycket mörkare känsla och till slut också en enorm aggression mot henne. Och då kan man ju fundera på vad scenen verkligen ger karaktärsutvecklingen?


the Slutkläm:
 
Ett fantastiskt verk som borde hyllas både som film och för den enorma prestation som säkerligen krävdes för att få ihop allt. Och att jag så här dagarna efter ändå kan tänka mig att se om filmen i framtiden, för det är en uppoffring, säger en hel del. Och även om jag tycker att det är en film som alla borde uppleva så förstår jag samtidigt att väldig få kommer att göra det. Och där skjuter ju tyvärr Tarr sig själv i foten.

the Betyg: 4 (en 5:a om det inte vore för längden, ljudet och katten.)

"Én ne igyon. Amikor én én is gondoltam koporsók."