Kungliga patrasket (1945, SVT, 118 min)

Kungliga bekymmer hos Sveriges mest framgångsrika aktrisfamilj...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Edvin Adolphson
Ester Roeck Hansen
Hasse Ekman
Eva Henning
Olof Winnerstrand
Hilda Borgström
Gudrun Brost
Directed by:
Hasse Ekman
Screenplay by:
Hasse Ekman
Produced by:
Hasse Ekman
Cinematography by: 
Hilding Bladh
Music by: 
Sune Waldimir
Charles Williams
Production Design by: 
Max Linder
Per-Olav Sivertzen-Falk
Costume Design by: 
Greta Ekman
Harald Garmland
Film Editing by:
Lennart Wallén



the Plot:

Familjen Anker är en renommerad teaterfamilj, där skådespelaryrket går tillbaka i flera generationer. Vid berättelsens begynnelse så står familjen Anker på topp, barnen, tillsammans med farföräldrarna arbetar ihop på kungsteatern, driven av Stefan Anker (Adolphson), uppbackad av sin trygga fru Betty (Roeck Hansen). Men när barnen börjar sukta efter andra meningar i livet - än skådespeleri - och Stefans eminenta självbild spårar ur, så börjar själva grunderna som familjens trygghet bygger på att skälva.

...inte undra på när man försöker underhålla sin publik med högfärdighet.

the Background:


Filmens regissör Hasse Ekman hade en klar och tydlig bild framför sig när han började skriva kring den framstående teaterdirektören och skådespelaren Stefan Anker. Den bilden fylldes till stora delar av sin egna far, teaterdirektören och skådespelaren Gösta Ekman. Och nej, som ni förstår så är det inte superbrottslingen Charles-Ingvar "Sickan" Carlsson som vi pratar om utan hans farfar, Gösta Ekman den äldre. Gösta var Sveriges mest prominenta skådespelare under 20- och 30-talet. Ett bevis på det var när han gick bort 1938, där det bland annat hölls en tyst minut för honom på radion och runt 100 000 privatpersoner samlades på Stockholms gator för att hedra den bortgångne skådespelaren under färden mot begravningen. Gösta hann alltså aldrig se sin son och Edvin Adolphson's gestaltning av honom. Inte heller fick hans se sitt första barnbarn som kom att födas året efter sin egna död. Poetiskt nog så kom Hasse Ekman att döpa sin först födde efter hans egna far, och då Gösta den yngre också kom att bli en erkänd skådespelare så tog plötsligt Ekman-familjen ett steg närmre de fiktiva föregångarna, familjen Anker. 

Men någonstans där bland Ankers familjealbum
kanske det trots allt döljer sig lite hjärta?

Kungliga patrasket filmades och färdigställdes på mindre än två månader. En otroligt snabb process även för den tiden som forcerades av en överhängande arbetskonflikt på filmstudion AB Europa Studio. Men Hasse var van vid högt arbetstempo, något han tidigare kom att bli kritiserad för. "Han skriver sina manus i Cecils bar" - hette det, och vid förarbetet av kungliga patrasket så ska Hasse erkänt att ryktet lågt rätt så nära sanningen. Komiskt nog så kom kronprinsen, och senare vår nuvarande Kung, Carl Gustaf att spruta champagne - eller motsvarande - i Cecils bar med sina överklassvänner under 60-talet.

Nu var inte Hasse riktigt så förutseende att han skulle sammankoppla sitt manus med kommande kungliga besök i Cecils bar, för titeln Kungliga Patrasket är baserat på en annan skådespelarfamilj som njöt av världsberömmelse under den tiden. Barrymore-familjen, eller "den kungliga familjen" som de kom att kalla i folkmun. Familjens skådespelar-rötter kan spåras till Maurice Barrymore född 1849, och fyra generationer senare så kämpar de fortfarande på tappert i Hollywoods finrum med Drew Barrymore i spetsen. Det återstår att se om någon av hennes avkommor också tar upp detta fascinerande yrke. 

the Review: 

Vi fortsätter med min TV-boxrensning, och i dagens lucka finner vi en svensk film. SVT uppskattar att köra gamla svenska (klassiker?) sådär mitt på dagen, på vardagar för en rätt så uppenbar publik. Vilket självklart får mig att fundera på om SVT fortsätter med sina filmmatinéer även om 40 år, när det är dags för mig att förhoppningsvis luta mig tillbaka i en fåtölj och bara andas, fast då med nya svenska klassiker såsom Lilja 4-Ever eller Snabba Cash. Nåväl, nu kom vi ju ifrån dagens filmval, Kungliga Patrasket.

Vanligtvis så är jag djupt skeptisk mot dessa svenska förkrigstids-filmer (även om denna ju kom ut i sammanband med kriget). Det brukar oftast kännas väldigt pompösa, tillrättalagt och elitistiska. Sällan har jag sett något som känts vidare progressivt eller utmanade mot dåtidens norm, samtidigt så såg jag fram emot att få mer insikt i en av Sveriges större regissörer som jag hittills inte sett så mycket från. 

Likt filmen som i sig döljer sin genialitet i flera lager av ålderdom.

Då detta är ett klassiskt familjedrama så hänger ju stor del av filmens trovärdighet på att man finner familjen Anker lockande. Ett förhållande, mellan filmen och sin publik, som inledningsvis känns rätt så stelt i det här fallet. Något som oftast kommer naturligt i dessa typer av berättelser, likväl så saknar jag en mer gripande ingress.

De första känslor som slår mig är dessvärre irritation, med medföljande biverkningar, då jag börjar tyda att denna filmupplevelse börjar likna just de filmer som jag beskrev här ovan. De pompösa och tillrättalagda. Det är väl ungefär då som familjen Ankers perfekta värld sakta men säkert börjar rasa samman. Kanske inte på samma vulgära sätt som man i dagens sensationsvana värld tänker sig, men ändå på ett sånt sätt som känns tillräckligt spännande för att väcka mitt intresse. Och i all den teatraliska och friserade världen som Kungliga Patrasket utspelar sig så börjar små smakprov på genialitet att sippra ut. En tanke som slår mig medans filmer rullar vidare är att världen nog trånade efter en - ny våg - av filmskapande. Något man redan här kunde känna var på gång, men det skulle komma att kräva något ovanligt för att bryta loss filmen från dess fundament. Nu kom det ett krig i vägen för den utvecklingen, samtidigt kanske krigets lidelse och frustration möjligtvis bidrog till att påskynda den effekten.

the Slutkläm:

Att hävda att Ekmans Kungliga Patrasket känns vidare utmanande är nog att ta i, men det finns helt klart element här och där som visar på tecken på att något nog skulle komma att börja förändras i både det svenska, som i det Europeiska filmklimatet. Trots detta så står Kungliga Patrasket fortfarande kvar i det gamla "teatraliska" berättartänket, där det var smått omöjligt att förmedla en känsla utan dialog. Något som helt klart påverkar mitt slutbetyg, samtidigt som jag ändå faller för familjen Anker, och för mig kommer de numera finnas kvar där uppe bland de andra klassiska filmfamiljer som the Griswolds, the Corleones och the Tenenbaums.

Tråkigt nog så är filmen också ett dokument över en tid då mannen fortfarande dikterade villkoren i samhället, och på ett rätt så grisigt sätt dessutom. Detta är ju dessvärre inget unikt för tiden, men Kungliga Patrasket tar heller inget ordentligt avstånd från det faktumet, även om man även här kan börja känna doften av nya vindar.

the Betyg: 3 (Trots vissa frågetecken, kommer jag garanterat forska vidare i Ekmans filmografi.)

"Jag ska hem och läsa Tjechov."

The Lady Vanishes (1938, SVT, 97 min)

Lady Vanishes, eller kurragömma på tåg som filmens svenska titel löd.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Margaret Lockwood
Michael Redgrave
Paul Lukas
Dame May Whitty
Naunton Wayne
Basil Radford
Directed by:
Alfred Hitchcock
Screenplay by:
Sidney Gilliat
Frank Launder
Produced by:
Edward Black
Cinematography by: 
Jack E. Cox
Music by: 
Louis Levy
Charles Williams
Set Decoration by: 
Alex Vetchinsky
Film Editing by:
R.E Dearing



the Plot:

Den unga mön Iris Henderson (Lockwood) är på genomresa genom Europa för att gifta sig vid sin slutstation. Efter att tågets passagerare blivit strandade i en liten bergsby på grund av ett kraftigt oväder så träffar Iris den gamle damen Miss Froy (Dame Whitty). De både slår dagen efter följe till tåget, men efter en stunds tantvila så är den gamla damen plötsligt försvunnen. Vad som är mer märkligt är att tåget verkar vända sig emot Iris och dementerar nu den gamle damens existens. Som tur är så lyckas Iris finna hunken Gilbert (Redgrave) som mer än gärna hjälper henne att sy ihop trådarna om vad som egentligen kan ha hänt ombord på tåget.

Våpet Iris och hunken Gilbert, världshistoriens första två hipsters.

the Background:


The Lady Vanishes är baserad på Walesiskan Ethel Lina White's novell The Wheel Spins, som i grova drag har samma handling dom Hitchcock's filmatisering senare fick. Rättigheterna låg hos den brittiska filmstudion Gainsborough Pictures och förvaltades av den framgångsrike producenten Edward Black. The Lost Lady, som filmen ursprungligen var döpt till, var först tänkt att regisseras av Roy William Neill. Man påbörjade inspelningen i forna Jugoslavien, men efter att ha blivit utsparkade från landet, då Jugoslaverna ogillade hur man framställdes i manuset, så la Black ner produktionen. Samtidigt så satt Alfred H och velade hemma i London. Han hade fortfarande en film kvar på sitt kontrakt med Black och Gainsborough Pictures, men hittade ingen motivation. Så plötsligt damp manuset till the Lost Lady ner i hans knä och sedermera lösningen på hans problem.

Med vissa modifikationer så kom Hitchcock att regissera en av hans mer hyllade filmsuccéer någonsin. The Lady Vanishes blev också den enda filmen där han blev belönad för sitt regisserande när han vann New York Film Critics Circle's pris för bästa regi. Det var troligtvis också slutresultatet som övertygad David O. Selznick om att ge den store regissören - i dubbel bemärkelse - sin chans i Hollywood. Att både François Truffaut och Orson Welles ansåg att det var något av Hitchcock's starkaste verk bidrar givetvis även med sin tyngd.

"Nu är det nog bäst att lilla damen lugnar ner sig"...

Det var inte bara Hitchcock som fick sig ett karriärlyft från den lyckosamma produktionen. Filmens två huvudroller spelades av då, för filmvärlden, relativt okända skådespelare i Margaret Lockwood och Michael Redgrave som både blev i och med filmens framgångar otroligt populära. Men det var en annan duo i filmen som kom att dra mest blickar till sig. De för filmen inskrivna cricketälskarna Charters och Caldicott, spelade av Naunton Wayne och Basil Radford, kom att bli så älskade av sin publik att duon, utöver tre specifika filmer om just Charters och Caldicott, kom att dyka upp i mängder av spinoff-filmer, radio och TV-dramatiseringar baserade på samma karaktärer. Radford och Wayne blev dock tvungna att splittra sig 1952 när Basil plötsligt dog av en hjärtattack mitt under inspelningen av radioproduktionen Rogue's Gallery. Men karaktärerna levde kvar och 1985 så producerade BBC en TV-serie om Charters och Caldicott med samma namn. Större genomslag för två comic relief's kom man nog inte att skåda förrns C-3PO och R2-D2 kom vandrande mitt i Tatooine's ödsligaste öken.

Likt många andra framgångsrika filmer så kom även The Lady Vanishes att få sig ett par remakes. Först ut var klassiska Hammer Films försök med Cybill Shepard, Elliot Gould och Angela Landsbury i huvudrollerna. Att Hammer Films inte kom att producera en till film på 29 år skvallrar nog lite om hur lyckad den inspelningen blev. BBC försökte sedan 2013 att återskapa Hitchcock's magi, ett försök som kom att ses av knappt 8 miljoner ögon. Ett resultat som jag själv är osäker på om det är positivt eller negativt. Ett annat resultat som jag är osäker kring, fast i en annan andemening, är det att filmens ägaren lyckades slarva bort filmens rättigheter. The Lady Vanishes är alltså en av många klassiker som har kommit att bli folkets domän. Detta leder dessvärre till att många kopior där ute är av otroligt låg kvalité. Som tur är så har Critrion Collection gjort en digital restaurering för kommande generationer och säkerhetsställa dess existens. 

the Review: 

Sedan jag skaffade en inspelningsbar hårddisk till mitt TV-abbonemang så har utrymmet sakta men säkert fyllts på med, mer eller mindre, historiskt sett intressanta filmer. För ungefär två år sedan, i sammanband med att jag såg Pather Panchali, så lovade jag mig själv att jag bitvis skulle börja beta av alla dessa lagrade klassiker. Det gick sådär. Och med sådär mena jag att jag inte har sett en enda film från boxen sedan den lilla indiska pärlan, samtidigt som det outnyttjade utrymmet fortsatt minskat i en stadig takt.

Nu när vi ändå tar en nystart här med Shinbone så tänkte jag att vi lika gärna ta en nystart med box-rensandet och slängde på en av många tilltänkta Hitchcock-klassiker. Problemet med dessa sparade filmer är att inspirationen kanske inte alltid infinner sig, i alla fall inte på samma sätt som när man valde att spela in dem. Därför så var också mina förväntningar, i all ärlighet, i paritet med min glöd till att se filmen. Mediokra. Men som jag nu har hävdat länge så är de perfekta förutsättningarna att njuta av en film att just inte har några förväntningar alls. Vi får se hur väl den teorin appliceras på Hitchcock's försvunna dam.

Vad vore en film utan en ordentlig shoot-out på slutet?

I motsats till vad jag nyss skrev så måste jag samtidigt hävda att det som oftast medföljer ett gäng dolda förväntningar. I just detta specifika fall så kan de till exempel vara en viss nivå av kvalité som tillkommer Hitchcock's namn, eller lagom överdrivet skådespel som tillkommer tidsperioden. The Lady Vanishes levererar på båda punkterna.

Filmens öppningsscen visar en ambitiös, maffig och flytande åkning över ett berglandskap, vi följer en tågräls som leder oss till ett stationshus innan vi sakta men säkert förs in till filmens första spelplats, världshuset. Denna åkning visar alla tecken på det öga som en klass-regissörer som Hitchcock besitter. Att det i vår tid är en uppenbar modell som avfilmats, en rätt så dåligt tillverkad sådan, kommer i andra hand. Det är ambitionen som räknas.

Väl inne i värdshuset så utsätts vi genast för det teatraliska skådespelet som hör tiden till. Till det stiftar vi också bekantskap med Charters och Caldicott, våra comic reliefs-karaktärer och deras oerhört torra, brittiska humor. En humor som idag känns uråldrig och på sin höjd åstadkommer ett sympatiserande leende från stund till stund. Vad som känns än mer uråldrigt är relationen mellan våra två huvudkaraktärer Iris och Gilbert. Samtidigt så är det väl knappast hyggligt att kritisera en film som snart är 80 år gammal för att vara gammalmodig, för inuti den som oftast våpiga Iris finns ändå en stark kvinna som vågar stå på sig och stå upp för sig själv i en minst sagt prekär situation. Och någonstans så får man ändå erkänna att konflikten, som som oftast bör vara en films huvudattraktion, ändå hålls tillräckligt vid liv av både de bakom som framför kameran.

the Slutkläm:

Nja, dessa - som oftast - brittiska "whodunnit"-berättelser är sällan min "kopp te". Oftast på grund av att de följer ett såpass välformat mönster som sällan överraskar. Ett mönster så utstuderat att inte ens överraskningsmomenten känns speciellt överraskande. Mycket av historiernas första akt måste också tillägnas presentationer för de många karaktärer och intrigkomponenter som "whodunnit"-berättelserna kräver. Då försvinner och dyrbar tid till fördjupning och våra huvudkaraktärer lämnas som oftast rätt så ytliga och ointressanta.

Även om vi verkar sträva efter gamla ideal politiskt i världen så kan jag säga att år 2017 så har i alla fall jag svårt att förstå Welles och Truffaut's glädjeyttringar över Hitchcock's verk. Det är likväl en kompetent film, varken mer eller mindre, men som tyvärr lämnar en rätt så oengagerad.

the Betyg: 3 (En typisk trea där Carol Reed's "uppföljare" känns allt mer intressant.)

"My father always taught me, never desert a lady in trouble. 
He even carried that as far as marrying Mother."

Postcards from the Edge (1990, Streamingtjänst, 101 min)

Carrie Fisher's bearbetning av Hollywood's påfrestningar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Meryl Streep
Shirley MacLaine
Dennis Quaid
Gene Hackman
Richard Dreyfuss
Rob Reiner
Annette Bening
Directed by:
Mike Nichols
Screenplay by:
Carrie Fisher
Produced by:
John Calley
Cinematography by: 
Michael Ballhaus
Music by: 
Carly Simon
Production Design by: 
Patrizia von Brandenstein
Art Direction by: 
Kandy Stern
Set Decoration by: 
Chris Butler
Costume Design by: 
Ann Roth
Film Editing by:
Sam O'Steen



the Plot:

Den unga skådespelerskan Suzanne Vale (Streep) tvingas efter en allvarlig drogöverdos att flytta hem till sin mor Doris Mann (MacLaine). Nu råkar denna mor inte var precis vem som helst utan även hon är en världsberömd artist. Medans Suzanne har sina sätt att försöka komma tillbaka upp på vagnen så har hennes mor sina alldeles egna lösningar åt sin dotter. Något som historiskt sätt inte vart vägvinnande koncept och till slut så ställs deras två egon på deras yttersta spetsar.

Mamma vet bäst...

the Background:


Som barn åt skådespelarna Debbie Reynolds och Eddie Fisher så föddes Carrie rakt in i strålkastarljuset. Något som gång på gång har visat sig vara en ovanligt dålig kombination. Och när man blandar in en släng av manodepressivitet så blir det inte långt ifrån lättare att hantera. Många av dessa erfarenheter kom Carrie Fisher att avbilda och göra satir på när hon publicerade sin första novell 1987, en novell som hette Postcards from the Edge och som blev en direkt succé. En sån succé att hon även knep priset Los Angeles Pen Award för bästa novelldebut. Hon fick sedan sin framgångsrika novell såld till Columbus Pictures som kom att filmatisera Fisher's bok, där författaren själv kom att hantera adaptionen till ett filmmanus.

1985 så tog Carrie en överdos efter en farlig blandning av receptbelagda läkemedel och sömnpiller. Likt huvudpersonen i hennes novell så blev även hon inlagd på sjukhus. På frågan om varför hon själv inte kom att spela huvudrollen i Postcars from the Edge sa hon -"I've already played Suzanne". Och den rollen klarade hon aldrig riktigt av att lämna. Som en del i självmedicinering (och garanterat ytterligare skäl) så fortsatte Carrie's missbruk i vågor. Ett missbruk som troligtvis låg till bakgrund att hon somnade in i slutet av 2016 efter ett hjärtstopp när hennes plan landat i Los Angeles, på väg hem från den avslutade inspelningen av Star Wars VIII.

Postcards from the Edge; en bra skildring av den mindre glamorösa sidan av filmvärlden.

Postcards from the Edge innehåller även tre musikframträdanden, två framförda av vår huvudkaraktär Suzanne (Streep) och ett framfört av hennes mor Doris (MacLaine). Då både dessa skådespelerskor besitter en stark musikalisk ådra (MacLaine baserade ju stora delar va hennes karriär på just hennes sång) så är det de själva som sjunger, vilket man inte alltid kan förvänta sig. Filmens sista låt "I'm checkin out" väckte så starka känslor att den blev Oscarsnominerad. Men på själva galan så var det istället countrystjärnan Reba McEntire som framförde låten då Streep var gravid med sitt fjärde barn. McEntire genomgick också hon svårigheter (inte för att graviditet i det stora är något negativt) då hela hennes band nyligen omkommit i en flygolycka.

Låten som tillslut kom att vinna 1991-års Oscar var istället "Sooner or later" från filmen Dick Tracy. En låt som den framgångsrike kompositören Stephen Sondheim skrev direkt till filmen. Men det var inte bara Warren Beatty som Sondheim hade hjälpt till framgång utan han skrev också om låten "I'm still here" från hans egna musikal Follies på regissör Mike Nicholls begäran. Sondheim's omskrivna verk framfördes senare av Shirley MacLaine i mittakten av Postcards from the Edge. MacLaine vars födelsenamn var Shirley MacLean Beaty och är syster till auteuren Warren Beatty, som i sin tur regisserade och spelade huvudrollen i Dick Tracy. Man kan ju undra om det diskuterades något om just denna oscarsstatyett kring släktträffarna.

Carrie Fisher tackade ju som sagt nej till att spela huvudkaraktären själv, däremot så var hennes mor Debbie Reynolds sugen att ta sig an rollen som Doris Mann, något som Nichols avböjde då han ansåg att hon inte passade för rollen... En annan som var otroligt sugen att axla rollen som artistmodern Doris var Janet Leigh, där tanken även fanns att hennes verkliga dotter Jamie Lee Curtis skulle ta sig an rollen som Suzanna. Men denna möjlighet kom tyvärr aldrig att bli en verklighet.

the Review: 

Det är väl ingen som gick miste om att prinsessan Leia, eller Carrie Fisher som hon egentligen hette, gick bort i mellandagarna. Lika många kanske inte snappade upp att hennes mor Debbie Reynolds, tillika hon en superkändis - på sin tid då förstås, lämnade jordelivet bara dagarna efteråt. Det var också dessa, i grunden tragiska men naturliga, händelser som återigen väckte kreativitet inom mig. Tänk att nån ska dö bara för att man ska plocka upp pennan igen... Nåväl, sakta men säkert så började min nyfikenhet kring Fisher väckas, på personen bortanför det där rymdprinsesseskapet. Ganska så snabbt så ramlade man då över Postcards from the Edge. En novell som hon skrev strax efter att hon kommit att gå från ett vanligt kändisbarn till en världskändis och kom att betona hennes kanske mer framstående författarkunskaper.

Förutsättningarna kunde knappast vart bättre då mina förväntningar på filmen var lika med noll, utöver att möjligtvis förstå personen Carrie Fisher lite, lite till.

Suzanne och Carrie. Suzanne, skriven av Carrie, spelad av Meryl, baserad på Carrie.

När förväntningarna är noll så blir ju filmens öppningsscen om än mer viktig. Det är ju där som vi tar vårt avstamp i både historien, som i vårt omdöme. Postcards from the Edges öppningsscen har otroligt många ansikten, men den hade som tur var en poäng med det. Inom loppet av filmens första fem minuter så slängs vi mellan tonförändringar, och med en stadig grund i lysande regi och genialt skådespel så blir man genast indragen i berättelsens kärna på ett engagerande sätt. Tyvärr olikt de flesta filmer som finns där ute.

Jag vet inte vad som kom först men bakom denna films framgång lutar två tunga beslut. Att attrahera Mike Nichols till att regissera och att attrahera Meryl till att spela huvudrollen. Detta är ju verkligen en karaktärsstyrd historia och det är det som Nichols gör på ett magnifikt vis, han låter verkligen karaktärerna driva berättelsen. Inget annat kommer i vägen. Och för att få detta att lyckas så behöver han talangfulla skådespelare. Magin som Meryl och Shirley i just denna film är i paritet med ytterst få prestationer och kanske egentligen den främsta anledningen att se Postcards from the Edge.

Hur mycket av mina positiva beröm kan man tillskriva Carrie då? Personligen så tror jag att det här hade kunnat bli en rätt så medioker film med en annan regissör och med ett annat skådespelarval. Men i kärnan av berättelsen finns en otrolig stark känsla av ärlighet. Bara där så finns det ju något intressant; att få se verkligheten i en värld som bygger på en annars perfekt fasad. Och det är väl där Carrie verkligen har bidragit och säkert den anledningen som fick boken att sälja som smör. 

the Slutkläm:

Filmen känns som sagt väldigt ärlig, något som också syns i slutresultatet där skådespelarna både har vågat att se och bete sig misslyckat. I övrigt så lämnar filmens utseende en del att önska, ibland så känns det mer som en TV-produktion snarare än en film-film. Det är väl detta som gör att mitt betyg inte direkt skjuter i skyarna. Men vad gör det när man har en Meryl Streep (vilken fantastisk skådespelerska) i topptrim. Det är verkligen värt att se filmen bara för hennes och Shirley MacLaine's tjafs sinsemellan.

Men kom jag närmre människan Carrie Fisher då? Absolut, även om hon har vart lite tvetydig till liknelser mellan henne och huvudkaraktären så känns det ju för en utomstående som att det är en ren biografi. Postcards from the Edge har givit mig en helt ny bild av en person som för mig mest tillskrevs Star Wars och bortkastade möjligheter. Ett spännande tillskott av djup som gör att jag nu förstår varför som så många sörjdes hennes bortgång, och då inte bara förlusten utav den uppdiktade prinsessan Leia, utan även förlusten av den verkliga Carrie Fisher.

the Betyg: 3,5 (Här finns tillräckligt att tycka om, se den!!!)

"I can't possibly compete with you. What if somebody won? 
You want me to do well... just not better than you."

Ferris Bueller's Day Off (1986, Netflix, 103 min)

USA, 80-tal, John Hughes. Ett koncept som fungerade. Sen så kom Baby's Day Out.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Matthew Broderick
Alan Ruck
Mia Sara
Jeffrey Jones
Jennifer Grey
Directed by:
John Hughes
Screenplay by:
John Hughes
Produced by:
Tom Jacobson
John Hughes
Cinematography by: 
Tak Fujimoto
Music by: 
Arthur Baker
Ira Newborn
John Robie
Production Design by: 
John W. Corso
Art Direction by: 
Jennifer Polito
Costume Design by: 
Marilyn Vance
Sound Mix by: 
James R. Alexander
Film Editing by:
Paul Hirsch



the Plot:

I rädslan för den ovisshet som Ferris Bueller (Broderick) upplever inför de sista dagarna på, vad vi i Sverige skulle kalla, gymnasiet så bestämmer han sig för att fejka en förkylning från helvetet och ge sig ut i jakten på en sista episk dag av frihet tillsammans med sin bäste vän Cameron (Ruck) och hans flickvän Sloane (Sara). Högst ovetande så får de dock den misstänksamme rektorn Ed Rooney (Jones) i hasorna.

En självupptagen Ferris Bueller tvingar in sina goda vänner i en värld fylld med lögner och lösaktighet.

the Background:

Filmskaparen John Hughes hade precis haft sitt stora genombrott med Breakfast Club då han kom på idéen till sin nästkommande rulle. En film med ambitionerna att hylla hans hemstad Chicago (vilken Hughes-film som nu inte romantiserar "den blåsiga staden" på ett eller annat sätt). John pitchade sina tankar inför Paramount Pictures Ned Tanen - legendarisk filmproducent i Hollywood, vars dotter kom att ge namn åt Mia Sara's karaktär Sloane - som var positiv till filmens story men oroad då WGoA (Writers Guild of America) vara nära att bryta ut i strejk. Hemvideon hade vid detta laget blivit standard hos många familjer runt om i USA och Hollywoodförfattarna ville nu ha en del av VHS-kakan.

Till skillnad från gud, som skapade jorden på sju dagar, så for Hughes hem till Chicago och skrev sitt filmmanus på enbart sex dagar, något hans egna loggbok skvallrar om. "2–26 Night only 10 pages ... 2–27 26 pages ... 2–28 19 pages ... 3–1 9 pages ... 3–2 20 pages ... 3–3 24 pages." Och sedan var Ferris Bueller skapad, bara för att så snabbt som möjlig komma i produktion och undvika de omoraliskt elaka manusförfattarna i Kalifornien. Filmens redigerare bekräftar regissören och manusförfattarens transliknande tillstånd när han skrev, där han brukade jobba oavbrutet från att ha inlett sin kreativa process tills att den var klar. Och som oftast så slutade det med att man filmade hans första utkast, vilket givetvis är ovanligt. Hur han kunde vara så snabb i sitt skapande kommenterar han själv så här.

"I know how the movie begins, I know how it ends. I don't ever know the rest, but that doesn't seem to matter. It's not the events that are important, it's the characters going through the event. Therefore, I make them as full and real as I can. This time around, I wanted to create a character who could handle everyone and everything."

Filmen blev likt sin föregångare en stor framgång och letade sig upp på en 10:e plats bland 86-års mest inkomstbringande filmer, i hård konkurrens med tex. Top Gun, Aliens, Karate Kid 2 och Star Trek 4. Men framgången var inte enbart där och då, utan den har kommit att fortsätta ända in i det nya millenniet. 2014 blev den invald USA's filmregister, på grund av dess kulturella betydelse, och för bara några månader sedan så tillägnande Deadpool hela sin slutsekvens, den där som kommer efter eftertexterna, till Ferris Bueller. Ett fint litet tecken på respekt och något som möjligtvis kommer att öppna upp Ferris galna upptåg för en helt ny generation av människor.

Filmens mest ikoniska scen utspelar sig på Dearborn Street i centrala Chicago.

Jag är ju utöver filmnörd även en hockeynörd, om än långt ifrån på samma nivå. Men som lågmäld hockeynörd så är det ju svårt att undvika att Alan Ruck's karaktär Cameron bär en Detroit Red Wings-tröja under hela filmen. Och det är inte vilken Red Wings-tröja som helst utan självaste Gordie Howe's tröja. Howe som gick bort i början av Juni 2016, samma år som Ferris Bueller's Day Off firar 30 års jubileum, var och förblir en av sportens allra största legender. Både på och utanför isen. Att Cameron bar lokalkonkurrentens färger istället för hemmalaget Chicago Blackhawks bottnar i att Hughes, som själv spenderade en del av sin uppväxt i Detroit, såg det som ett karaktärsdrag hos Cameron. Något som inte beskrivs i filmen, men att bära Gordie Howe's tröja var i Hughes fantasi ett ställningstagande från Cameron mot hans Chicago-baserade far.

Man var bestämda över att bilen som ungdomarna skulle färdas skulle vara en Ferrari av modellen GT 250 California. Nu tillverkades det enbart 100 bilar av just denna modell så man fick nöja sig med att filma inklippsbilder i en kontrolleras studio med den riktiga versionen och för de något vidare bilderna så lät man bilrestauratören Mark Goyette tillverka tre modeller som man kunde använda fritt. Egentligen var det bara en av modellerna som man kom att använda i de flesta scenerna, som senare såldes av Goyette till en privatperson. Det två övriga modellerna såldes i lösa delar som Paramount själva skulle sätta ihop. Tydligen så blev det två relativt resultatlösa företag då den ena sattes ihop i ett så pass dåligt skick att den enbart kom att användas till en av slutscenerna (ni kanske har redan vet) och den tredje lär bara ha försvunnit utan att någon gång ens ha medverkat i filmen. Den andra modellen, som användes mot filmens slut, lär nu i all fall finnas restaurerad på Planet Hollywood i Cancún, Mexico.

Den klassiska paradscenen kom att filmas över två lördagar i downtown Chicago. För den första inspelningsdagen så passade man faktiskt på att filma under en riktig parad för att komma åt de vidare bilder över hela tillställningen. Inför den andra Lördagen så utannonserades det på radio att alla som lyssnade var välkomna för att delta i en John Hughes-film, något som enligt Matthew Brodrick ledde till att det dök upp runt tio tusen statister till inspelningsplatsen på Dearborn Street. Kenny Ortega (som senare kom att bli känd för sitt arbete med Dirty Dancing där även Ferris Bueller's syster spelad av Jennifer Grey fick sitt stora genombrott) hade satt ihop en koreografi till de båda låtarna som Ferris framför, men då Brodrick bara dagarna innan skadat knäet svårt så fick de hålla tillbaka med på de tuffare rörelserna.

the Review: 

Ända sedan jag besökte det otroligt vackert belägna AT&T Park i San Francisco, för en fördjupning i Moneyball-fenomenet, så har Ferris Bueller's Day Off funnits i mitt minne. Varför undrar kanske de flesta. Jo för att de råkade visa en av filmens mer ikoniska scener inför matchen. Varför kanske de flesta undrar. Jag har tyvärr ingen aning, och kan inte heller hitta ett skäl för det. Likväl så blir jag ju alltid intresserad av filmer som benämns som klassiker som jag fortfarande inte har fått ta del av. Av erfarenhet så vet jag att jag sällan lämnar en visning av en film från någon av de större komedigiganterna från 80-talet - jag tänker då främst på Hughes, Reitman, Landis och Ramis - all för begeistrad. Men som jag nämnt tidigare så finns ju alltid förhoppningarna kvar om att hitta en för mig hittills osedd klassiker, så förväntningarna fanns ju fortfarande där.

Allt jag har att säga är...stackars Jeffrey Jones.

Ferris Bueller skriker verkligen John Hughes under sin inledning. Det är Chicago, uttråkade ungdomar och 80-tals kitsch. Samtidigt så lyckas Hughes direkt övertyga mig om något som jag vanligtvis tycker är irriterande och onaturligt,brytandet av den fjärde väggen, men här i Ferris Bueller's värld så känns det helt plötsligt rimligt. Något filmskaparna ska ha en eloge för. 

Jag är alltså inledningsvis positiv, om än restriktiv, då jag känner igen alla varningstecken från liknande 80-tals komedier, där den starkaste röda varningslampan - som blickar allt den har -  varnar för filmens snabba tempo (och därmed engagemang) som jag tråkigt nog sällan rycks med i. Livet var kanske bara allt för glättigt på 80-talet för min smak.

Allt eftersom storyn utvecklar sig så börjar jag också störa mig på vår huvudkaraktär Ferris som visar sig vara en riktigt bortskämd slyngel som inte tvekar ens sekund över att utnyttja sina allt för godtrogna medmänniskor. Sällan en god egenskap, särskilt i mina ögon. Lustigt nog så börjar jag sakta men säkert inse att mina sympatier snarare ligger hos filmens två antagonister, rektor Rooney (Jones) och Ferris syster Jeanie (Grey), istället för våra tre busfrön som får stå i det starkaste strålkastarljuset. Det enda som jag ser är att Rooney och Jeanie vill är att göra rätt för sig själva, och för alla andra, som har blivit utnyttjade av den själlöse Ferris och hans två lakejer.

Hughes framgång med sina filmer var enligt mig varken att klaga på eller inspirera gårdagens ungdom, utan snarare tala till dem i samma apatiska tonläge som de redan befann sig i och kände sig en del av under just den tidsepoken. Ferris Bueller har inte bara blivit ett utmärkt exempel på vad framtiden senare kom att utvecklas emot, utan säkert också en stark bidragande faktor till att generation -85 till -95 i stort saknar en tydlig målbild i livet. Jag hänvisar till en scen där Sloane (Sara) diskuterar den närmsta framtiden med Cameron (Ruck) där de både verkar enas om att de saknar både ambitioner och mål. Något som de både verkar okay med. Givetvis kan detta också vara en genialt regisserad scen som inte bara talar till tonåringar, utan på ett opretentiöst sätt förklarar känslan av att vara ung och all den osäkerheten om vad som väntar en i framtiden.

Men jag är långt ifrån ensam om mina mer cyniska tankar då Ferris "don't give a crap"-attityd har lett till kopplingar till reaganism förut. Författaren Christina Lee sammanfattar känslan väl när hon beskriver att Feris Bueller's Day Off "encapsulated the Reagan era's near solipsist worldview and insatiable appetite for immediate gratification—of living in and for the moment...".

the Slutkläm:

Det ska erkännas att jag har passerat 30-års strecket, så jag bör numera räknas som vuxen och därför så borde väl också min förmåga att förstå mig på "kidsen" ha tynat bort totalt. Därför är det ju inte så konstigt om jag inte heller förstår mig på Ferris tankebanor och bekymmer. Som en mycket god och kär vän förklarade för mig när jag beklagade mig över Ferris - i mitt tycke - osmakliga livsval; att Ferris Bueller's Day Off också kan öppna upp för drömmen om det bekymmerslösa livet. Att genom hans aktioner få uppleva den där känslan av att komma undan med allt. Och för en person vars filmälskande bygger just på vad fantasin som filmens värld kan skapa så är det ju svårt att neka ett sådant resonemang.

En sista fundering från min sida är huruvida denna film kom att väcka idén hos Hughes om den övergivne Kevin McCallister och hans problematiska julfirande. Det finns i alla fall en del sekvenser i Ferris Beuller som verkligen skriker Home Alone rakt ut.

the Betyg: 3 (En klassisk trea till en klassisk 80-tals komedi. Duglig underhållning.)

"Life moves pretty fast. If you don't stop and look around once in a while,
you could miss it."

Källor: IMDB, Wikipedia, WGoA & Sportsnet